Kulturkrockar

En lång och tradig berättelse om en forskares verklighet i byråkratins förlovade land

I dag strejkar personalen vid Helsingfors universitet. Det är första gången någonsin som även professorerna går ut i strejk, och konflikten gäller universitetets röviga anställningsvillkor. Jag stöder förstås helhjärtat den här strejken och tänkte dagen till ära beskriva hur det kan se ut för oss som inte ens har blivit anställda av universitetet, trots att vi bedriver forskning i universitetets namn (vilket vi snart säkert kommer att få upphöra med så vi inte ska börja komma och ställa krav).

Jag har nog inte ens kommit ihåg att berätta det, men jag har alltså fått ett stipendium för att fortsätta min forskning på postdoc-nivå. Det är ett halvårsstipendium och ska alltså vara i totalt 6 mån. Jag påbörjade den perioden i början av december år 2017. Det är egentligen en väldigt bra grej, men just nu har det skitit sig.

För att hänga med behöver ni bekanta er med två från varandra skilda instanser:

LPA är den instans som upprätthåller den lagstadgade pensionsförsäkringen för stipendiater (och främst egentligen för lantbrukare, men vi inkluderas här). Alla som har ett stipendium som är längre än fyra månader måste enligt lag ta den här försäkringen, som kostar ungefär 12-15 % av stipendiebeloppet. För detta får man (i teorin) en sjukförsäkring och i något skede en pension.

I praktiken är LPAs försäkring fullkomligt värdelös. Till exempel kan man inte få ut någonting ur försäkringen för vård av barn. Inte ens när Vilho var så sjuk att jag hade ett läkarintyg över att barnet på grund av mycket allvarlig sjukdom krävde extra vård i tre månader var det något som försäkringen täckte. Försäkringen är dessutom nästintill värdelös även när man själv blir sjuk om det inte är något jätteallvarligt, vilket jag skrivit om redan tidigare. Eftersom försäkringen äter upp en så stor del av stipendiet är det föga förvånande många som försöker slippa ta försäkringen.

FPA är Folkpensionsanstalten som ansvarar för all social trygghet i Finland. Barnbidrag, föräldrapenning, bostadsstöd och så vidare, ansöks hos och handläggs av FPA.

I Finland är man normalt jävligt nöjd med att skicka blanketter till varandra och det är ett helvetes besvär att få rätt sak stämplad av rätt instans för att skicka vidare det med vanlig post som om email inte existerade. LPA och FPA, däremot, är två av mycket få samkörda system. FPA får automatiskt information från LPA. Jävligt hightech.

Min anmälan

Så eftersom jag blev beviljad ett stipendium för sex månader gjorde jag en anmälan till LPA om att jag arbetar. I Finland blir man nästan obligatoriskt mammaledig 30 dagar innan beräknat datum, vilket för min del blev den 8 februari 2018. Jag gjorde således en anmälan om att jag kommer att arbeta från 1 december 2017 – 8 februari 2018, och att jag för detta har lyft endast hälften av mitt stipendium; 7 800 e för arbete samt 200 e för omkostnader för tre månader. Den anmälan lämnade jag in 4 december 2017. Man vill ju vara ute i god tid liksom.

Eftersom arbetet egentligen inte skulle överskrida den där fyramånadersregeln var jag rätt säker på att jag skulle nekas försäkring. Jag ville försöka ändå, eftersom OM jag skulle få försäkringen så skulle LPA rapportera det till FPA och FPA skulle beräkna beloppet av min moderskapspenning och senare föräldrapenning baserat på betydligt högre siffror än om jag gick oförsäkrad.

I samma veva ansökte jag om moderskapspenning från FPA och bad dem ta hänsyn till att jag inte skulle kunna få en försäkring, men att jag kan bevisa att jag lyft tre månaders stipendium och har arbetat, och därmed också förtjänar en högre dagpenning.

Sedan var det bara vänta.

Beslutet

Den 14 februari (alltså efter 2,5 månad) hade LPA sedan fattat följande beslut.

Jag fick läsa det ett par tre gånger, inte bara för att svenskan är något byråkratisk, utan för att jag inte fattade vad i hela helvete som hänt. LPA gav mig en försäkring för sex månader, vilket skulle överlappa min moderskapsledighet, och menade att jag skulle ha en årlig arbetsinkomst baserat på detta på 33 832 euro och 65 cent. Detta trots att jag totalt bara har lyft tre månader av mitt stipendium och att en av de månaderna var föregående år. Min verkliga arbetsinkomst för år 2018 är alltså 5 800 euro eftersom jag kommer att vara hemma med en baby. Man vill ju inte vara petig, men det är en ganska betydande skillnad.

Ett par dagar senare kom en räkning på försäkringspremien. Första raten ska betalas den 15 mars och ligger på 1 534,72 euro. Nästa förfallodag är i maj. Det totala beloppet – beräknat på min tilltänkta årsarbetsinkomst på 33 832,65 euro är 2 289,06 euro.

Så jag ringde förstås LPA och frågade hur det här kunde komma sig, och de hänvisade till lagen och sa att det tyvärr bara är så här det ser ut.

– Men jag kommer ju inte att jobba den perioden, försökte jag.
– Stipendiet räcker inte till för att göra ett avbrott, svarar de.
– Men ni talar ju om pengar som jag faktiskt inte har fått.
– Lagen är sådan här.

Till LPAs försvar ska sägas att de har bland den absolut trevligaste svenskspråkiga personalen en liknande instans kan ha. Det hjälper tyvärr inte så mycket just nu bara.

Och konsekvenserna

Så jag ringde till FPA för att fråga vad som händer nu. De menade att det inte var något större problem för jag kan arbeta under min moderskapsledighet. Att jag faktiskt inte fått pengarna skulle inte heller vara något problem. Njemas problemas på den här statliga myndigheten liksom! Den lilla haken är istället att den som arbetar under sin moderskaps- eller föräldraledighet endast kan beviljas minimidagpenning. Den ger ungefär 640 euro i månaden. Ja, och eftersom min årsarbetsinkomst är beräknad till över 33 000 euro är jag förstås inte berättigad att söka bostadsstöd, eller några former av andra sociala stöd. Den som har 33 000 euro i årsinkomst behöver inte det. 640 euro i månaden ska räcka finfint. Njemas problemas my ass.

Här någonstans börjar jag bli jävligt irriterad.

Överklagan

Därför ringde jag tillbaka till LPA, en smula desperat, och förklarade att jag måste få det här rättat. Jag har inte de här pengarna. Det har blivit ett systemfel. Det här går inte ihop. De förklarade att jag måste göra en skriftlig överklagan av beslutet.

Jag kontaktade därför Svenska Litteratursällskapet som beviljat mitt stipendium och de plitade snabbt ihop ett intyg i mycket klart språk. Charlotte Cederbom har endast lyft tre månader. Charlotte Cederbom är moderskapsledig. Charlotte Cederbom kommer inte att arbeta och det finns ingen vetskap om när hon kommer att lyfta resten av stipendiet. Sedan skrev jag en mycket lång besvärsskrift och yrkade på att LPA ska neka mig försäkring, trots att de sagt att de i praktiken inte låter folk gå oförsäkrade längre. Därefter ringde jag upp LPA igen, för att kontrollera att de fått min överklagan. Det hade de.

Och de lovade att börja behandla den så snart besvärstiden gått ut. Det har den gjort den 19 mars. Sedan tar behandlingen ungefär en månad, om de inte måste skicka den vidare förstås. Då kan det ta ett par månader till. Under tiden står allt annat still, i blid väntan.

Allt annat utom mitt liv då, förstås. Och däri ingår en förtvivlad massa räkningar, bland annat för en försäkring jag inte vill ha.

Efter 47 minuters telefonkö till FPA fick jag tag i en typ som menade att FPA tyvärr inte kan fatta något beslut angående min moderskapspenning innan LPA har meddelat min inkomst. Jag påpekade att det kan ta månader och att jag borde få min moderskapspenning utbetald från och med nu. Ledigheten har ju redan börjat. Typen menade att de inte vill fatta ett beslut på felaktig grund.

– Sedan tar det kanske tre veckor innan första utbetalningen, tillade han.
– Jaha, svarade jag. Och hur ska jag köpa mat och betala räkningar fram tills dess då?
– Det är nu inte riktigt vårt problem.
– Nähä.
– …
– Kan du berätta för mig hur jag rent praktiskt ska lösa det problemet ändå? Vem ska jag vända mig till?
– Du kan ju alltid söka utkomststöd.
– Även när jag står som arbetande med den sortens inkomst?
– Nå nej. Men söka kan man ju alltid.

Jo, tack så jävla mycket för absolut ingenting.

Det är jättefint att man gör försök att trygga stipendiaternas ställning i samhället, för gudarna ska veta att det behövs. Det blir lätt att vi lever i någon sorts limbo, där vi förväntas bedriva högklassig forskning utan någon form av den sociala trygghet en anställning vid – eller ens en officiell och nära koppling till – ett universitet har att ge. Ställningen för alla inom akademia i Finland är prekär nu, med massuppsägningar och besinningslösa nedskärningar. Att professorerna i dag strejkar talar sitt tydliga språk om hur svår situationen är.

Samtidigt fastnar vi som inte är anställda i ett nät av byråkrati, mellan system som teoretiskt sett är samkörda men som inte kan kommunicera, och i byråkratin finns inte ens grundläggande förståelse för stipendiaternas situation. Hur kan jag inte få vara mammaledig? Huh?

Historikerns historier · Vardagslivet

Allt man inte hinner säga i radio

I söndags var jag i Radio Vega och talade med Christian Bertell om min forskning. Trots att vi hade alldeles osedvanligt mycket tid på oss så kändes det som att det fanns så mycket mer kvar att säga (den som vill lyssna på programmet kan göra det här, i ytterligare 28 dagar räknat från i dag). Jag tror att det allra viktigaste som jag ville säga, och som är en av mina största drivkrafter, är att historia i så stor utsträckning även i dag används för att berättiga missförhållanden, men att dessa berättiganden väldigt ofta vilar på en falsk historisk grund. Vinnaren är den som har skrivit historien och som har format vår syn på vårt gemensamma förflutna, men också den som tjänar på att det förflutna har sett ut på ett visst sätt och som tjänar på att upprätthålla den bilden.

Särskilt gäller detta förstås genushistoria, som inte på något vis är ett sätt att skriva om historien till något som inte har varit, utan att de facto beskriva det förflutna mer korrekt, mer nyanserat, mer komplext.

Vi tog också en traditionsenlig selfie och kunde glatt konstatera att vi båda gör oss synnerligen bra på bild.

selfie bert

Vardagslivet

Skidlärare

Jag har lärt barnen att skida. I dag har vi tränat backteknik, både i betydelsen ”hur man åker bakåt nedför en backe” och ”hur man slutligen tar sig uppför en backe”. Det var på det hela taget mycket lyckat och barnen har nu insupit alla mina visdomar. En grundläggande sak som vi fick träna ganska länge på är att inte kasta stavarna alltför långt åt helvete när man blir förbannad, eftersom man ändå i något skede måste hitta dem igen. Vi har också tränat på att krypa, samt rulla ur vägen när andra åkare kommer. Möjligen skulle det finnas ett par saker att lägga till i deras träning, men det får någon som faktiskt klarar av att stå på skidor ansvara för. Jag har nu dragit mitt betydelsefulla strå till lärdomsstacken.

Vardagslivet

Overkligheter

Följande två saker känns, var på sitt sätt, synnerligen overkliga.

Ett.

Efter en ganska ansenlig tid kom nu pressmeddelandet för min avhandling, och det har så smått börjat uppmärksammas. På söndag blir det radiointervju, och Nättidningen Svensk Historia har skrivit om avhandlingen också. Det har hänt så mycket på de senaste månaderna att det liksom knappt har hunnit sjunka in, att jag faktiskt gjorde det och är doktor nu. De flesta dagarna är ju trots allt ganska lika de dagarna som var innan, och jag kämpade så länge och så hårt att jag knappt kommer ihåg ett annat liv. Det är liksom först när folk börjar ringa och vill ha intervjuer som det känns annorlunda. Men overkligt är det fortfarande.

Två.

Jag har en trekilos baby i magen. Att sitta i lugn och ro med en kopp te och skriva forskningsplaner när någon på insidan bestämmer sig för att möblera om ens organ är helt sjukt overkligt. Om jag hade blivit tillfrågad för tre år sedan vad jag trodde att jag skulle göra nu, så hade det varit jävligt höga odds på att bli sparkad i blåsan av små babytår. Och hen är så stark! Visst rumsterade de andra ungarna om också, men den här spelar liksom i en klass för sig. Hen har huvudet nedåt, tar sats med fötterna åt ena hållet och skjuter rumpan ut åt andra och barnen skrattar så de kiknar för magen blir alldeles fyrkantig. Jag skrattar kanske inte lika mycket, för min mage är vid det här laget fullkomligt blårandig. Mycket overkligt.

Historikerns historier

Reviewer 2

När man skriver akademisk text så skickas den i princip alltid ut på blind peer review, där två skilda experter ska ta ställning till kvaliteten på manuskriptet. Jag har nu haft mitt avhandlingsmanuskript ute på en sådan vända, med förhoppningen att ett förlag skulle vilja publicera den. I dag fick jag utlåtandena tillbaka och det är så sanslöst fascinerande hur grymt olika två personer kan läsa och förstå ett manuskript. I vanlig ordning är det en som är positiv, tycker att jag är en lovande ung forskare och som förvisso kommer med berättigad kritik men likväl rekommenderar att manuskriptet ges en chans.

Så är det Reviewer 2.

Relaterad bild

Låt vara att Reviewer 2 anser manuskriptet vara dåligt strukturerat och att det inte finns några egentliga starka punkter alls (vilket är raka motsatsen till vad den första reviewern anser), men sedan kommer det till detaljer som jag har väldigt svårt att hålla med om. Till exempel menar hen att det skulle ha varit bättre om jag läst originalen istället för att förlita mig på sammanfattningarna till urkunderna, eftersom dessa har brister. Hela poängen med min avhandling är förstås att jag läst just originalen istället för att förlita mig på sammanfattningarna. ”Författarinnan har använt sig av hundratals medeltida urkunder”. Nej. Författarinnan har använt sig av tusentals original.

Ah, Reviewer 2! Nu fick jag åtminstone lite spunk tillbaka här i min graviddimma! Ja, och förlaget är fortfarande i princip positivt inställda och det är ju det viktigaste. Så länge Reviewer 2 inte fullkomligt fuckar ens chanser att få manuskriptet publicerat så finns det ju alltid någonting att lära sig, göra om och göra bättre.

Relaterad bild

Uncategorized

Bedrift och blessyrer

När man är gravid har man en helt annan ribba för vad som rimligen kan sägas vara en bedrift. Jag ser förvisso mina fötter endast sporadiskt, men att det är dags att klippa tånaglarna har det inte varit större tvekan om. Så igår kväll gjorde jag det äntligen, pustande och flåsande. Och mycket bra gick det, om jag får säga det själv. Endast en tå blödde, och det var inte ens särskilt mycket. Barnen såg inte alls tillbörligt imponerade ut. Himla perfektionister. Skulle gärna måla tånaglarna också men vet inte om jag i så fall borde måla med tårna också för det blir nog ungefär lika bra som om jag ska sträcka mig med handen. Vecka 36. Baby är i princip färdigbakad. Jag är åtminstone jävligt färdig.

Vardagslivet

Vem ska vabba knyttet?

Barnen kom hem med flunsa i början av veckan, och det gick förstås som det alltid går: så fort de började friskna till så däckade jag. Och jag var ju så groteskt trött från början att det inte behövdes mycket flunsa alls för att göra mig helt utslagen.

Vabruari, you asshole.

Tur i oturen så har A den här veckan varit i Tyskland för att hälsa på en gammal vän och mina protester till trots så arrangerades min älskade pappa som barnvakt till mig för hela veckan. Mina självsäkra försäkringar om att jag visst klarar mig (för det är herregud inte första gången) och inte behöver barnvakt sköts rätt effektivt i sank med flunsans segertåg.

Nu ligger jag i sängen och väntar på att min pappa och min son ska komma hem med sushi. Trettio plus nånting, och pappa vabbar mig. Rätt lyxigt.

Tilda med sin morfar 2008