Arkiv | februari 2016

Sannfinländarnas kön och faktafelen

Sannfinländsk ungdom här i Finland har lanserat en kampanj om kön. På sitt sätt är det ju lite kul, inte minst för att jag först inte alls förstod vad det handlade om. Jag såg den här bilden utan att veta sammanhanget.

Me olemme erilaisia

Texten är ”Vi är olika. Bra så.” och min tanke var förstås att det var prima att hon som tydligt är lesbisk butch kan få vara sig själv. Och den alltid briljanta Kasper Strömman konstaterade glatt att det är härligt att vi numer snabbt och smidigt kan kolla på folks kepsar vad de har för kön så vi slipper vara förvirrade.

Det var dock inte alls tanken med kampanjen. Nä, tanken är att upprätthålla dikotomin mellan könen. Att det bara ska finnas två kön.

Och egentligen kan det ju räcka med att kampanjen är ett hån mot alla dem som har ett känsloliv som inte passar in i traditionella könskategorier. Det är illa nog. Men grejen är att den sannfinländska tanken är baserad på ett rent faktafel. Det finns inte alls, så som sannfinländsk ungdom och många andra hävdar, bara två renodlade kön. Förbundets vice ordförande hävdar:

”Vi får endera en Y- eller en X-kromosom av fadern och en X-kromosom av modern. De här XY- eller XX-byggklossarna kan ingen människa förneka eller ändra på, även om man opererar sitt yttre med hjälp av plastikkirurgi.”

Här är en tabell från Nordamerikanska intersexförbundet:

Not XX and not XY one in 1,666 births
Klinefelter (XXY) one in 1,000 births
Androgen insensitivity syndrome one in 13,000 births
Partial androgen insensitivity syndrome one in 130,000 births
Classical congenital adrenal hyperplasia one in 13,000 births
Late onset adrenal hyperplasia one in 66 individuals
Vaginal agenesis one in 6,000 births
Ovotestes one in 83,000 births
Idiopathic (no discernable medical cause) one in 110,000 births
Iatrogenic (caused by medical treatment, for instance progestin administered to pregnant mother) no estimate
5 alpha reductase deficiency no estimate
Mixed gonadal dysgenesis no estimate
Complete gonadal dysgenesis one in 150,000 births
Hypospadias (urethral opening in perineum or along penile shaft) one in 2,000 births
Hypospadias (urethral opening between corona and tip of glans penis) one in 770 births
Total number of people whose bodies differ from standard male or female one in 100 births
Total number of people receiving surgery to “normalize” genital appearance one or two in 1,000 births

Av alla hundra barn som föds finns det ett barn vars kropp avviker från den traditionella indelningen. En unge av hundra. Det är ganska många. Och det ska väl för sakens skull inflikas att dessa barn alltså inte är miljöskadade av femininazis utan faktiskt föds så.

Sannfinländarna har fel när de säger att det ligger i våra gener att födas till pojke eller flicka. Det ligger i de flestas gener. Men inte i allas.

Det är lite som att göra en kampanj om att alla människor kan se bara för att barn föds med ögon. Det är jävla exkluderande trams.

Istället kan man se på kön som på hårfärg. Vi kan säga att alla är antingen mörkhåriga eller ljushåriga. Om vi bara har de två kategorierna att välja på kan vi säkert lyckas trycka in varenda käft i någon av dem. I jämförelse med andra så blir det ofta möjligt att säga om någon är mörkhårig eller ljushårig. Men om vi tittar på en stor befolkning så kommer vi att hitta en massa människor som rör sig mellan ljus och mörk, eller som färgar håret. Ja, och så det eviga problemet med var man ska få plats med rödhåriga.

Hur som helst. Det jag ville ha sagt var att jag är helt ok med att diskutera det moraliskt förkastliga i den här kampanjen, medan vi väntar på ”Våga säga nej till blinda barn”-kampanjen. Men kampanjen saknar faktagrund. Moral är en diskussionsfråga. Fakta är det inte. Och det är fakta att det inte bara finns pojkar och flickor.

Drakungar

Jag håller på att få hjärtsnörp när barnet plötsligt börjar andas skitkonstigt, men det visar sig att hon bara testar om det på allvar var så att hon höll på att förvandlas till drake och därför nu möjligen kunde spruta eld.

Det kunde hon tack och lov inte.

IMG_4476-001

Vikten av ord. Rasism och trams.

Professor Lillrank har under den senaste veckan eller så skapat rejäla svallvågor. Han skrev en kolumn i vilken han menade att folk (mest feminister) använde ordet rasism som ett tillmäle utan att det fanns grund för det. Enligt Lillrank måste någon nämligen anse att

a) mänskligheten kan indelas i vad som kallas raser på grund av medfödda och synliga tecken, typ hudfärg eller skallform

b) dessa raser kan rangordnas enligt olika kriterier, som genomsnittlig intelligens, duktighet, eller moral och

c) de högre raserna har rätt att härska över de lägre, och den högste över dem alla.

Lillrank hävdade också att om inte alla tre kriterierna uppfylldes så var det inte riktig rasism. Fredrik Sonck har redan förklarat varför ett sådant synsätt är åt helvete fel, så jag tänkte inte ge mig in i det närmare. I dagens HBL har dock Lillrank svarat Sonck, och där finns det i ärlighetens namn ett par saker som… skaver.

Efter att ha läst svaret är jag inte helt säker på att Lillrank de facto läst Soncks kolumn. Det verkar inte riktigt som det. Och jämförde han just Pisastudien med rasbiologi..?

Hur som helst.

”Ras” har aldrig haft en ”ursprunglig biologisk” mening. Visst, det fanns en uppfattning om att det fanns biologiska förklaringar bakom ras men det är ungefär som att säga att det finns en ursprunglig vetenskaplig mening med astrologi. Nej, rasismen har funnits betydligt längre än vad kunskap om biologiska skillnader har gjort det. Rasismen som fenomen är äldre än studiet av biologi. Och nutida biologisk forskning visar entydigt att mänskliga raser inte existerar (vilket jag tror är vad Lillrank menar).

Allt det här stör mig. Det stör mig, för att det finns så lite vilja att försöka förstå vad den andre menar. Lillranks första kolumn var grovt generaliserande, nedlåtande och dåligt argumenterande. Sånt händer i bland (kröhöm).

Men jag sätter morgon kaffet i vrångstrupen när jag kommer till följande passage i hans svar:

kvinnor normer

 

Jag vet inte riktigt hur jag ska säga det här utan att svära alltför mycket, men alltså; kvinnornas rättigheter är inte en kulturell norm. Vill man argumentera för att kvinnors rättigheter är en kulturell norm utgår man ifrån att de är föränderliga till sin natur men också att det finns en uppsättning manliga rättigheter som är bortom den kulturella normen. Det finns en manlig värld där män är män och tillvarons måttstock och sedan är det liksom lite upp till kulturella skillnader hur man har valt att passa in kvinnor i den världen.

Jag är inte dum. Jag ser hur många av dagens samhällen tycks fungera ungefär på det sättet. Men fan ta den som kommer och påstår att det är så det ska vara. Gör Lillrank det? Njae. Men genom att klä i ord att kvinnors rättigheter är en kulturell norm istället för att säga att till exempel uppnådd jämställdhet är en kulturell norm lutar han obehagligt mycket åt det hållet. Kvinnors rättigheter är och bör diskuteras så som inneboende i kvinnor själva. Det kulturella ligger snarast i i vilken utsträckning ett visst samhälle tillerkänner kvinnor de rättigheter de bör ha. Om människovärde.

Det handlar om formuleringar. Om hur man använder ord. Och ord är livsviktiga grejer. Lite som Lillrank själv är inne på när han menar att vi måste identifiera ”de tankemönster som används för att legitimera diskriminering” oavsett vilka de är. Hade han inte känt sig nödd att krysta fram ett ”[d]et kan inte göras om allt kallas rasism” och därmed tutta eld på sin egen präktiga halmgubbe (det finns på allvar ingen som kallar könsdiskriminering för rasism, duh) hade jag kunnat hålla med honom.

Lillrank avslutar sitt svar med att fråga om Martin Luther King är rasist eftersom han ansåg att människor kan rangordnas på grund av sin karaktär. Nu är det ju bara februari, men jag vågar gissa att det kommer att förbli årets mest barnsliga och bisarra fråga.


Men vi kan säga så här; att om King hade trott att man föds med en viss karaktär som är kopplad till var någonstans man fötts så hade han varit rasist. Att tycka att den som viger sitt liv åt att främja mänskliga rättigheter är en lite bättre typ än den som sitter i ett Elfenbenstorn och klankar ner på imaginära feminister är däremot inte rasism. Det är snarast rätt självklart.

Hypotetisk fråga

Tänk er följande, givetvis strikt hypotetiska, scenario.

Ni har sovit över hos en kompis, men eftersom kompisen är på jobb ska ni äta frukost själv. Den största mugg ni hittar rymmer ungefär så mycket vätska ni skulle hälla till en ettåring som just lär sig att dricka ur mugg och ändå kommer att hälla ut det mesta på golvet. I skåpet finns också ett halvlitersmått. Det är av porslin (vilket är bra, för metall bränner) men har en hällpip (vilket möjligen inte är alldeles lyckat).

Ur vad dricker ni morgonte/kaffe?

Mycket

Kämpar för att hålla huvudet över ytan just nu. Det är, som man säger på fackspråk, rätt jävla mycket just nu. Och så börjar semlesäsongen i Finland och mitt flöde fylls av SYLTFYLLDA HELVETES BULLAR. Det är droppen.

Återgår till att korrläsa.

Pappornas ansvar

I dag läser jag en fantastisk(t) arg insändare om män som sticker från sitt ansvar som förälder. Och innan jag fortsätter:

  • Jo, det finns kvinnor som lurar män in i föräldraskap de aldrig har velat ha
  • Jepp, det finns mammor som överger sina barn
  • Jajemän, det finns mammor som gör sitt yttersta för att hindra pappor att träffa sina barn

De är, i sammanhanget, i numeriskt förkrossande underläge. I Finland är ensamförsörjarfamiljerna nästan 120.000. 87% av dessa har en kvinna som den enda vuxna i familjen. Dessa är bland de absolut mest utsatta i samhället. Men egentligen ville jag inte skriva om den svåra tillvaron för ensamförsörjare, utan haka på den viktiga frågeställning som ställs i den arga insändaren:

Hur i helvete kan vi som samhälle tillåta så många fäder att sticka från sitt ansvar som förälder?

För det handlar inte egentligen inte bara om dessa män som sticker helt och lämnar sina barn officiellt, utan minst lika mycket om alla dessa fäder som prioriterar annat än sina barn på en daglig basis. Som liksom finns som en bifigur i barnens liv. Bara en sådan sak som att fäder som bor tillsammans med barnets mor inte bemödar sig om att vara med på födelsedagskalas. De ordnar inte play dates. De vet inte vad barnens kompisar heter. De läser inte läxor, sagor och hör på spännande berättelser om till synes triviala saker som hände på dagis eller i skolan. De vet inte vilken klädstorlek barnen har, hur det ser ut med skosituationen och har aldrig tagit barnen till frissan – eller än mindre själva klippt deras hår.

Inget av det här är saker som mammor av naturen skulle vara bättre på. Det här är saker som mammor får lära sig för att pappor har andra, viktigare saker för sig. För att ingen förvånat höjer på ögonbrynen åt den pappa som sticker på hockeymatch trots att dottern ligger hemma med hög feber. För att ingen tycker att det är konstigt att en pappa är tillbaka på jobbet en vecka efter att hans barn har fötts och sedan fortsätter att komma dit varje dag oavsett hur barnet mår.

För att folk fortfarande tror att det är kvinnogöra att sköta barn.

Och det gör mig så sjuhelvetes trött. Om pappor stötte på bråkdelen av det samhälleliga motstånd en mamma möter om hon ens överväger att inte vara fullt närvarande för sitt barn 25/7 (jo) hade det säkert varit en helt annan grej. Vi måste börja förvänta oss att pappor prioriterar sina barn. Och det kan inte vara den enskilda mammans uppgift att se till att det händer.