Arkiv

Motargument är inte samma sak som härskarteknik

Inne på Malins fantastiska blogg läser jag ett inlägg jag väldigt mycket kan relatera till.

”Jag har upptäckt att jag inte tycker så mycket om att blogga om jag inte har något roligt att blogga om. Och den här sommaren har inte varit så värst rolig.”

Ni som har hängt här i några år vet ju att detta långt ifrån är en sugarcoated feelgood-blogg, så det är inte ett problem att jag är grinig över något. Nä, det är nog istället tålamodet som inte räcker till när livet runt omkring är kaos. Skilsmässan hänger fortfarande med, bodelningen blir aldrig klar, avhandlingen svävar och framtiden är oviss. Det händer förstås en massa bra grejer också, men det här suger ur mig all energi.

Jag orkar liksom inte svara snällt och pedagogiskt på kommentarer på samma sätt jag bemödat mig om att göra tidigare. Som när ”Alexandra” har ”läst” mitt inlägg om att det inte är en medborgerlig rättighet att förstå genusvetenskapliga avhandlingar och kommer fram till följande:

För mig ser det ut som om du försöker rycka ut till försvar för en undermålig avhandling i syfte att skydda hela ämnet genusvetenskap från att attackas. Det är bara min gissning, men om den stämmer tror jag att ditt vak snarare gör disciplinen en otjänst. Du övertygar åtminstone inte mig om hur mycket god och viktig genusforskning det finns genom att försvara uppenbart skräp.
Motsatsen hade väckt mycket mer respekt, alltså om du som genusvetare hade gått ut och bekräftat bristerna i just denna avhandling. Då hade du hjälpt till att skilja den dåliga forskningen från den goda, vilket hade stärkt hela ämnets trovärdighet. Dessutom hade du motbevisat misstanken om att genusvetare är en kitslig liten sekt där man hellre försvarar varandra än den vetenskapliga kvaliteten.
Du ska vara rädd om sanningen, för om inte du slår vakt om den så kommer inte dina motståndare att behöva göra det heller.

Hur hon kunde komma fram till den gissningen har mer att göra med henne än med mig. Jag har inte försvarat avhandlingen. Tvärtom skriver jag så här:

”Är detta alltså dålig forskning?

Kanske det. Men vet ni vad? Ingenting i Mannelins krönika gör det möjligt för läsaren att avgöra kvaliteten på forskningen. INGENTING.”

Vad jag skrev var inte ett försvar specifikt av den här avhandlingen (ni vet den med genus och tågstationer) utan en kritik av krönika som kritiserade vetenskap som krönikören inte hade ämneskunskaper (eller hederlighet?) nog att förstå. Enligt Alexandra är jag dock bara trovärdig om jag ”bekräftar bristerna” i avhandlingen. Goddag konfirmeringsbias!

Men Alexandra var inte färdig, utan skrev en till kommentar:

Fin härskarteknik du använder dig av. Den som kritiserar detta fullständiga bottennapp till avhandling får veta att hen inte är kompetent att bedöma den och stämplas dessutom som illvilligt inställd till all genusvetenskap.
Sanningen är att GP:s ledarskribent har fullständigt rätt. Hon har läst avhandlingen, vilket även jag har gjort. Den var enkel att både läsa och förstå. Lika enkelt var det att se det faktum du blundar hårt för: att den här skiten har finansierats och blivit godkänd är en akademisk skandal.

Nä. Vet ni vad som är en akademisk skandal? Fuskläkaren Macchiarini som baserat på minst sagt undermålig forskning och därtil fejkade referenser fått operera in syntetiska strupar på patienter backad av Karolinska institutet. DET är en riktig akademisk skandal, men inte hör man antigenusmupparna ondgöra sig över biomedicin för det. Inga upprop om det groteska i att ”den här skiten” blivit finansierad med skattebetalarnas surt förvärvade slantar. Inga bloggar om det måste vara nog av den statliga finansiering av biomedicinsk forskning. Men använder någon forskare begreppet ”den manliga blicken” då tar det hus i helvete och alla ska avgå.

Om Alexandra tyckte att tågavhandligen var enkel att läsa och förstå så hade hon det lättare med den än vad jag hade. Tvärtom var jag tvungen att läsa flera bitar på nytt, och dessutom bläddra tillbaka för att kontrollera definitioner och syften. För det kan ju inte vara så att Alexandra läst avhandlingen med samma grandiösa förståelse som hon läst mitt blogginlägg.

Men det får man väl inte säga längre för då är det en härskarteknik.

Om nu Alexandra läst och förstått avhandlingen så bra, varför kommer hon inte med exempel på brister? Varför argumenterar hon inte emot mina exempel med egna, tagna ur avhandlingen?

Sånt här liksom. Hon ger mig ju inte ens någonting att argumentera emot.

Aiheeseen liittyvä kuva

 

Kön som social konstruktion (igen).

Mot bättre vetande gav jag mig in i en långdragen diskussion om könsdysfori. Igen. Så dök det upp en fråga i tråden och eftersom jag redan är inbegripen i en snudd på meningslös debatt om lidande i en annan del av tråden så väljer jag att skriva om frågan här.

Alltså.

dysfori

För det första: det är lustigt hur kön, även medicinskt, ska leda till så otroligt mycket märkliga diskussioner, gränsande till ifrågasättande. Könsdysfori är en medicinsk diagnos som går att ställa efter utredning, precis som vilka andra medicinska diagnoser som helst.

För det andra: kön som social konstruktion är att betrakta som en vetenskaplig förklaringsmodell snarare än ett mediciniskt faktum. Könsdysfori och kön som social konstruktion rör sig alltså på två helt skilda plan och ska inte mötas eller jämföras.

Däremot: Kön som en social konstruktion är en otroligt viktig tanke om man ställer den i kontrast till äldre forsknings syn på kön som alltid medfött och framförallt de egenskaper en människa har som formade av könstillhörighet. I dag vet vi att kön är betydligt mer än bara biologi – att kön även skapas i sociala sammanhang. Vi fostras och socialiseras in i kön och hur vi uttrycker kön varierar över tid och med olika kulturer. Kön är väldigt komplext och inte alls så enkelt som snopp-pojke, snippa-flicka låter påskina. Det är heller inte så enkelt som att fler möjliga sociala konstruktioner av kön tar bort behovet av könskorrigering.

Om man klarar av att hålla två tankar i huvudet samtidigt är det inte alls svårt att se att det är fullt möjligt att kön kan vara en social konstruktion och att det ändå kan finnas könsdysfori.

Se på pengar. Pengar är egentligen en social konstruktion – det är någonting vi människor har hittat på. Trots det är pengar allmänt accepterat och är man utan så är man inte det minsta hjälpt av att folk påpekar att det bara är en social konstruktion för man är ganska fucked i alla fall. Bara för att någonting är en social konstruktion betyder det inte att det är flummigt eller svårgreppbart. Tvärtom kan det vara högst påtagligt, och dessutom påverka hur vi lever våra liv även om vi skulle önska att det inte gjorde det. Ja, och pengar finns i rent fysisk form, men dess värde, gångbarhet och vårt förhållningssätt till det kan förstås skifta. Precis som kön.

Könsnormer har vi allihopa, allihopa. DU MED!

Jag tvekar inför det här inlägget eftersom jag är rädd att låta cynisk och dessutom är mina funderingar rätt splittrade, men jag ska ge det ett försök ändå. I mitt flöde dök det nämligen upp en artikel om att antalet människor som söker sig till transvården ökar i rask takt. Artikeln är i mitt tycke bra, och tar upp många olika faktorer till kring varför det kan vara sådan ökning. Till exempel kan det bero på att fler vågar söka sig till vården för att det inte är lika tabu att vara trans längre, medan andra lutar mer åt biologiska förklaringar (det finns en de facto ökning av transpersoner).

Från ett genushistoriskt perspektiv passar alla de där spekulationerna väldigt bra in i vår tidsanda, men betydligt sämre in i det längre perspektivet av trans. Jag vet inte hur många gånger jag har sagt det, men jag säger det igen; historiskt sett har det inte funnits två binära kön mycket längre än de senaste kanske två hundra åren – och då bara i västvärlden. Den här tanken om att det finns två kategorier och att alla människor passar in i en av dem är alltså, relativt sett, ny (biologiskt sett är den dessutom felaktig, med tanke på den uppsjö av kromosomkombinationer och liknande som faktiskt finns). Jag tror att det finns en jättestor risk att se dagens ökade antal transpersoner som en effekt av det är mer ok at vara trans, istället för att se det som en återgång till en mindre binär syn på kön. Människor någonstans mellan standardmannen och standardkvinnan har alltid funnits.

Sedan tror jag också (och jag inser att jag är ute på tunn på is eftersom jag inte är trans och därför inte har förstahandserfarenhet av hur det är) att det är en jättestor skillnad på att känna att man inte passar in i sitt tilldelade köns roll och att inte passa in i sitt tilldelade kön. Alltså, det kanske är en jättedålig jämförelse, men om man tänker så här: Jag är svensk. När jag är i Sverige kan jag ibland bli grisförbannad på andra svenskar för att de beter sig som arslen och när jag läser om svensk politik kan jag känna att jag inte ens vill vara svensk längre because fuck that shit. Åker jag utomlands och jämför med andra kulturer är det dock ingen tvekan för mig om att jag är svensk, vilket det också står i mitt pass. Däremot har jag svårt att förklara liksom varför jag har den där känslan. Det bara är så. På samma sätt kan jag vilja kasta alla könsstereotypa uttryck åt helvete, men jag känner mig ändå som kvinna.

Jag tror att det är många som känner att de inte passar in som man eller kvinna med de roller det innebär i dagens samhälle. Jag tror också att mycket av det beror på att vi har alldeles för god tillgång till mat. Hade vi behövt slita för att finna föda varje dag hade vi säkert varit mindre bekymrade över könsroller. Studier av tidigare samhällen med större risk för svält visar också att kategorierna ”man” och ”kvinna” möjligen i teorin var strikta men i praktiken rätt flytande och ibland överlappande. Många tänker sig att det var först med världskrigen som kvinnorna kom ut ur hemmen och tog männens plats för att liksom bevisa sig och att det var först då som många män bah ermahrged kvinnor kan också let’s ge dem lite rättigheter shall we. Utskrivningsväsendet på 1600-talet gjorde så att en av tio män togs in i armén. Sverige hade på den tiden runt en miljon invånare. Om vi leker med tanken på att hälften av dem var män och att 75% av dessa var i vapenför ålder skulle det ge 375.000 dudes. År 1632 var kung Gustav II Adolf och krigade i Tyskland och förde befäl över 150.000 män. Vi behöver ju inte fastna i siffror mer än så och konstatera att många kvinnor hemmavid fick ta ”männens plats” redan då.

Anyways. Poängen jag försökte göra var att när man dagligen kämpar för att få mat blir kön en kategori man inte filosoferar så mycket över. Jag tror att många av oss skulle bli betydligt lyckligare av att spendera lite mindre tid på att fundera över vilka vi egentligen är och lite mer tid på att göra något konkret för mänskligheten (sa kvinnan med en liten rosa blogg *harkel*)

MEEEEEEN. Många människor har ingalunda spenderat för mycket tid med att begrunda könsroller utan har helt enkelt en kropp och ett juridiskt kön som inte överensstämmer med det kön personen känner sig som. Det är en himmelsvid skillnad mellan det och att vara missnöjd med könsroller, och det är hög jävla tid att den som behöver får vård och stöd.

Den här ranten föddes ur ett citat i den ovan nämnda artikeln. Överläkare Louise Frisén sa nämligen:

”Ibland tänker jag att det här är en fantastisk utveckling. Vi kommer alla att bli befriade från könsnormerna och få vara de vi är.”

Kuvahaun tulos haulle i'm a unicorn

Om transpersoners problem var att de inte passade in i könsnormen hade transpersoners könsbyte eventuellt kunnat göra oss alla befriade från könsnormer och jag är ledsen att vara den som ska pissa på någons parad, men jag tror inte att det är riktigt så enkelt. Könsnormerna lever i frodas i alla samhällen alltid. Människor skapar alltid normer, och inte bara utgående ifrån kön utan från etnicitet, ålder, kroppsform, hårfärg. Allt.

Transpersoners rättigheter (tunn is här, igen, jag vet) handlar inte om könsnormer. En transperson som blivit tilldelad det juridiska könet ”kvinna” men som egentligen är man kanske inte alls är intresserad av att kämpa mot normerna kring vad det innebär att vara man på ett generellt plan utan för sin rätt att få vidta medicinska och juridiska åtgärder. Transpersoners (och för den delen andra som inte är cis) rättigheter är större och viktigare än det svårdefinierade och ibland lätt filosofiska könsnormer och handlar mer om juridik och medicin. Det finns högst konkreta lösningar. Könsnormer, däremot, har inga övergripande, konkreta lösningar för att de ska upplösas. En till dålig jämförelse: det är klart att vi ska kämpa för fred på jorden, men framförallt måste vi trygga de människor som nu är på flykt undan krig. Det är klart att vi ska kämpa mot skadliga könsnormer, men framförallt måste vi trygga transpersoners grundläggande rättigheter.

Så. Det var det.

Kuvahaun tulos haulle cutting the branch you are sitting on

Feministiska ekorrar

Jag har en vän som är biolog och som när en förkärlek för krockar mellan naturvetenskap och genusvetenskap och det är en väldigt bra vän att ha för härrimingud vad hon kan hitta obskyra texter. Det är just det hon gjort nu igen. Det här är inte första gången som en naturvetare totalsågar feministisk forskning, och med största säkerhet heller inte den sista, men jag skulle vilja ta upp det som ett exempel.

Tilläggas kanske bör att jag på grund av omständigheter (Avhandling. Deadline) inte hinner läsa igenom hela originalartikeln, vilket jag annars alltid gör, utan i det följande främst utgår ifrån naturvetarens bloggtext. Det finns tillräckligt med citat för att kunna säga var skon klämmer ändå.

Forskningen handlar om ekorrar, närmare bestämt om eastern fox squirrel, som har planterats in i Californiens natur trots att den egentligen inte hör hemma där. Den har nästan konkurrerat ut den inhemska western grey squirrel eftersom den förra dels äter i princip vad som helst och dessutom kan föda två kullar per år. Om man vill behöver man ju inte mer information än så för att kunna göra kopplingar till dagens invandrardebatter, men vi fortsätter.

Professor Teresa Lloro-Bidart har som uttalat syfte att undersöka hur inkräktarekorren easter fox squirrel beskrivs. Det är här någonstans som det fullkomligt skiter sig med den naturvetare som sedan ska läsa hennes forskning. Genom att studera tidningar och ett lokalsamhälle i en community garden kommer Lloro-Bidart till slutsatsen att dessa ekorrar, på grund av sina matvanor (de äter bland annat skräp och djurbebisar) och höga fertilitet både könas och rasifieras. Naturvetaren bara ”They’re squirrels, for crying out loud, not humans! The analogy is forced to a predetermined conclusion.” *implode*.

Vad naturvetaren möjligen inte förstår och definitivt inte tar hänsyn till är att Lloro-Bidart inte bedriver naturvetenskapliga analys utan ägnar sig åt diskursanalys. Hon undersöker hur ekorrarna beskrivs – vilka ord de benämns med och i vilken kontext de placeras. Det är förstås långt ifrån samma sak som att beskriva ekorrarnas habitat eller biologiska förutsättningar eller preferenser eller whatever. Hon är intresserad av hur människor tolkar ekorrarna.

Och hon kan visa att ekorrarna beskrivs som just ”de andra”, några som inte hör hemma där, som har matvanor som inte passar in och är osofistikerade och att de dessutom ynglar av sig som… öh… kaniner. Eller eastern fow squirrels. Hon skriver:

”Thus interpreted, these narratives intimate that eating and female fecundity are indeed intertwined, as the foreign squirrel is ultimately successful because she will eat everything, including bird eggs, baby animals, and trash in order to reproduce and outcompete the natives.”

Naturvetarbloggaren kommer sedan fram till följande:

”But to what end was also this tortured analysis? As best I can make it out, it’s to show that we need to de-otherize squirrels and free the Fox Squirrel from its marginalization, allowing all squirrels, regardless of diet, reproduction, and habits, to live in harmony. In other words, Lloro-Bidart is calling for Social Justice for Squirrels.”

Vad Lloro-Bidart själv skriver är dock:

”This article, therefore, offers a unique feminist lens for critical animal studies scholars to conceptualize and understand human relationships with animals. By acknowledging that animals perform through their own food choices and that these choices are discursively and materially mapped and understood in complex ways by differing human cultural groups, there is the opportunity to unpack how categories of difference, understood vis–à–vis food choices, are made and re-made and impact animal and human lives. In this particular case, these varying and intersecting categories of difference have unsurprising effects on eastern fox squirrels: They can be killed in the state of CA through legal means at anytime, whereas one must obtain a permit to kill western gray squirrels.”

Så vitt jag kan se tar Lloro-Bidart inte ställning till den rent ekologisk-biologiska konflikten mellan olika ekorrar här. Hon påpekar bara att sättet som eastern fox squirrel beskrivs på skapar en bild av ekorren, som antas vila på biologiska fakta på grund av att de handlar om födointag, som är rasifierad, sexualiserad och könad. Det är denna bild som sedan ligger till grund för hur människor interagerar med ekorrarna. Jämför till exempel med vår syn på vargar.

Relevant kritik av Lloro-Bidarts forskning skulle kunna vara (och jag höftar här utan att närmare vara bekant med ekorreproblematiken) att eastern fox squirrel konkurrerar ut western gray squirrel och därför är ett problem. Vad vet jag. Huvudsaken är att besluten om ekorrarna inte fattas på felaktiga grunder. Jag tycker att Lloro-Bidart själv säger det bäst, här:

”Such narratives discursively work because animal bodies (and especially rodent bodies), female bodies, and racialized [foreign] human bodies ‘are considered abject in much of contemporary Western culture’, evoking fear of the ‘Other,’ whether animal or human.”

Rädsla är aldrig en bra grund för beslutsfattande. Och bristande förkunskaper i ämnet är aldrig en bra grund för att såga forskning.

Kuvahaun tulos haulle eastern fox squirrel

Om det fortfarande kändes svårt att förstå, tänk så här: Vad har du hellre i din trädgård: en ekorre som mumsar nötter och föder en liten kull söta, ulliga ungar en gång om året, eller en ekorre som käkar andra djurs bebisar och däreftersom spottar ur sig avkommor? Huh?

Stackars lille Sean

Det händer inte ofta att jag tycker synd om Sean Spicer. Det här är första och sannolikt sista gången. Vid en presskonferens tog han till med Hitler för att beskriva Assads ondska och därmed berättiga USAs anfall i Syrien. Jag kan se hur tankegången gick. Han behöver något riktigt jädra ondskefullt att ta till. Han har pejl på att Voldemort inte finns på riktigt och alltså måste det bli Hitler. Inte ens Hitler har använt kemiska vapen mot sin befolkning. Så ondskefull är Assad. Så legitim är USAs reaktion.

Och jag har också förståelse för att han inte gör den omedelbara kopplingen mellan kemiska vapen (som han tänker sig som någonting som faller från himlen) och gaskamrarna (som han inte verkar ha koll på vad de egentligen var alls). Det är, om vi ska vara ärliga, ett misstag som även den mest historieintresserade skulle kunna göra i ett stressat ögonblick.

Nej, fullkomligt åt helvete går det inte förrän han ges möjligheten att förklara vad han menar och istället för att säga att han hade fått hjärnsläpp och gjort den sämsta tänkbara jämförelse han kunde ha gjort fortfarande försöker rädda sig själv.

“I think when you come to sarin gas, there was no — he was not using the gas on his own people the same way that Assad is doing,” Spicer said, mispronouncing Assad’s name. “I mean, there was clearly, I understand your point, thank you. Thank you, I appreciate that. There was not in the, he brought them into the Holocaust center, I understand that. What I am saying in the way that Assad used them, where he went into towns, dropped them down to innocent, into the middle of towns, it was brought — so the use of it. And I appreciate the clarification there. That was not the intent.”

Kuvahaun tulos haulle slow clap gif

Holocaust center? Assad använde gas på oskyldiga och Hitler på… vaddå?

Och så kommer man till det där ögonblicket då det inte längre finns några ursäkter, några förklaringar, några tydliggöranden som kan rädda situationen. En person som sitter på en så hög position som Spicer får helt enkelt inte göra sådana misstag. Det är oförlåtligt. Att han dessutom lyckas med timingen, precis vid judarnas viktigaste högtid pesach, är liksom bara… alltså… nej.

Stackars lille Sean. Nu är det dags att han får hitta ett nytt jobb där han spenderar lite mindre tid med att uttala sig.

Eberhard är inte bara oförskämd, han har fel också.

Till mångas oförblommerade förtjusning har psykiatrikern David Eberhard skrivit en debattartikel på det tydligen inte alls uttjatade ämnet att pojkar ska få vara pojkar och flickor ska få vara flickor. Det finns några saker jag skulle vilja kommentera. Förstås.

För det första finns det mycket i hans text jag håller med honom om. Det finns vetenskapligt bevisade biologiska skillnader mellan gruppen män och gruppen kvinnor. Så är det bara. Det är också viktigt för barn att de får och är trygga sin könsidentitet, som ju är en av de första identiteterna barnen får, och att pojkar får vara pojkar och flickor får vara flickor.

So långt so good, som man säger.

Problemet är att Eberhard bortser från det faktum att forskningen också visar att det finns större skillnader INOM gruppen män och INOM gruppen kvinnor än vad det statistiskt finns MELLAN grupperna. Båda dessa grupper är alltså så diversa att man verkligen kan ifrågasätta meningen med att tala om att män är på ett visst sätt och kvinnor på ett annat. I praktiken finns det nämligen så många undantag att det svårligen låter sig göras, ens på ett biologiskt plan.

När Eberhard sedan skriver att även mycket små bebisar uppvisar könsspecifika skillnader är jag osäker på om han med vilje skiter i det eller helt enkelt inte tänker på att även mycket små bebisar har sugit i sig sin omgivande kultur. En ettåring är redan en kulturell varelse, med uttryck och kroppsspråk anpassade till den omgivning hen vuxit upp i. Ta det här med att leka med bilar, som små pojkbebisar tydligen ska gilla. Hur kan pojkbebisar ha utvecklat den biologiska egenskapen på de dryga hundra åren vi har haft bilar, huh? Små barn är designade för att anpassa sig till sin omgivning. Och den länk Eberhard har för att bevisa sin poäng handlar inte ens om det han säger att den ska handla om.

Sedan ger sig Eberhard ut på väldigt djupt vatten med det svepande påståendet att

”Vidare är mäns och kvinnors olika beteenden återkommande i alla kända kulturer vilket, för att vara övertydlig, säger oss att dessa könsskillnader sker oavsett hur kulturen uppstår och hur den ser ut.”

vilket är kvalificerat skitsnack. Tvärtom har kvinnors och mäns könsuttryck varierat väldigt stort över både tid och rum, vilket, för att vara övertydlig, säger oss att könsskillnaderna de facto är åtminstone delvis kulturellt betingade. Eberhard drar en korrekt slutsats baserat på en felaktig premiss vilket betyder att han i slutändan har… fel.

Pojkar ska få vara pojkar och flickor ska få vara flickor. Jag håller med om det. Men det enorma spektrum av könsuttryck i form av kläder, saker, kropsspråk, hobby och så vidare som pojkar och flickor har att förhålla sig till är överlappande och föränderligt. I dag får flickor vara flickor även iklädda jeans, till exempel, något som hade varit fullkomligt otänkbart för 150 år sedan. Och pojkar kan vara pojkar i långt hår eller kort hår eller inget hår, för vi vet nu att håret inte gör mannen. Det stora felet Eberhard gör här är dock att han tror att det bara finns pojkar och flickor och ingenting annat. Eberhard, som är så förtjust i biologi, borde veta att det är ett felaktigt antagande. Det finns och har alltid funnits – i alla kulturer, i alla tider – människor som inte passar in i dessa två kategorier. När vi säger att pojkar ska få vara pojkar och flickor få vara flickor måste vi komma ihåg att de som är varken pojke eller flicka har samma rätt att vara sig själv.

Sist och slutligen finns det en särskild plats i helvetet för vuxna i maktposition som trashar barn.

Det var därför med stor sorg jag såg effekten av ett makabert experiment med barn som visades i både Aktuellt och Lilla Aktuellt den 30 mars. Det var en intervju med två småflickor som fått lära sig att de minsann inte var flickor utan ”hens”.

De hade indoktrinerats att de inte skulle ha några kvinnliga attribut och de satt som papegojor och upprepade vuxenvärldens argument inför kameran.”

Hur i hela helvete vet han att de indoktrinerats? Hur kan han som psykiater sitta där på sin höga häst och kalla dessa starka barn makabert experiment? Skämmes, vuxna människa, att bete sig på det viset mot barn!

De två barnen ger nämligen inte alls uttryck för förvirring eller indoktrinering. Lava, 8 år, säger att hen blir ”lugnare i kroppen” sedan hen förstått vad hen är och fått ord för det. Matilda, 10 år, säger att hen tycker att det är jätteviktigt att få vara sig själv. ”Om man spelar någon annan mår man ju dåligt”, menar hen. Jag förstår ärligt talat inte hur man kan argumentera emot det där. Varför ska de inte få vara sig själva? Vem skadar det om de känner sig som ”hen” istället för ”flicka” (förutom Eberhards ego)? Varför skulle Lava och Matilda ha sämre chans att växa upp och bli ansvarstagande, bra vuxna, än Peter som fått lära sig att pojkar inte gråter, eller Torgny som nekades den klänning han så gärna ville ha?

Vi kan acceptera det faktum att män och kvinnor är biologiskt olika utan att förneka kulturens påverkan, det föränderliga i könsuttryck, allas rätt att vara sig själva och det fullkomligt horribla i att ge sig på barn som vågar berätta om hur det är att inte passa in i mallen.

Auktoriteten hos en mor

Jag sitter alltså fortfarande och filar på hur auktoritet och makt hör samman med kön, genus och civilstatus i Sverige 1350-1450 så att avhandlingen kan lämnas in till förhandsgranskning nu på våren. Så är det ju snart kommunalval här i Finland och därför dumpade Sannfinländarna en lång tidning i min brevlåda och eftersom jag är vän av lärande tänkte jag att jag skulle läsa lite mer om vad deras politik egentligen går ut på. Vad tycker de om kommunsammanslagningarna? Hur ser de på byskolor? Busslinjerna? Matpriserna?

Det hittade jag givetvis ingenting särskilt om, men det stod desto mer om flyktingar. Till exempel finns det en liten artikel med rubriken

”Immonen: Föräldrar, skydda era barn”

Artikeln vilar på en annan artikel i vilken en orolig mamma i Lahtis hade berättat att det fanns asylsökande som hade sexuella relationer med minderåriga flickor. Enligt mamman hade män med invandrarbakgrund supit flickor fulla och sedan utnyttjat dem sexuellt. Baserat på det förklarar Olli Immonen (som blev föremål för en polisutredning på grund av sina skriverier om det hemska i kulturblandningar) att dessa fall inte är engångsföreteelser. Han har nämligen hört att det har hänt också på andra håll i Finland. Föräldrar måste skydda sina barn mot detta hemska. Det påpekas också att Immonen redan i februari i fjol har lagt fram förslaget om att asylsökande i brottsförebyggande syfte inte ska få röra sig fritt.

Man bygger alltså en hel (om än väldigt kort) artikel på någonting som en mamma har hört har hänt några flickor, och detta ska få agera grund till politiska beslut som folks rörelsefrihet. Inte polisens uppgifter, inte statistik om brott – utan en mammas berättelse.

I Sverige har vi sedan Sveriges Radio som bjuder in smittskyddsläkaren Per Follin för att debattera vaccin med trebarnsmamman och bloggaren Mia Tjärnlund, lite i samma stil som folk lyssnar på Jenny McCarthy för att hon har en son som diagnosticerades med autism. Varken Tjärnlund eller McCarthy har någon som helst medicinsk kompetens eller annan vetenskaplig uppbackning av vad de påstår – men de har barn. (Huruvida Per Follin har barn är oklart.)

Kategorin ”mor” som legitimerar och auktoriserar någon att leka expert lever och frodas än i dag.

Och det är ju lite ironiskt eftersom jag ofta skriver om hur jag tycker att vi borde respektera hemmamammans expertis i betydligt större utsträckning än vad som görs i dag. Att ha skött om barn borde definitivt vara en merit. Som mamma lär man sig ju det mesta, liksom.* Men det kan ju för fan inte vara likvärdigt med en läkarutbildning eller att det görs en grundlig brottsutredning.

För den som undrade så verkar ”mor” under 1350-1430 legitimera kvinnor att utvidga både sitt juridiska (till exempel att vittna vid rättegångar) och dels sitt ekonomiska spelrum (till exempel förvalta barnens egendom). Det är dock inte på något vis den enda kategorin som har betydelse, utan samverkar med till exempel ”hustru” eller ”änka”.

* Eller som pappa, om man väljer att vara hemma med sina barn. Pappor blir bara inte automatiskt experter på allt för att de är pappor.