Arkiv

Det här med riskgrupper

Det basuneras glatt ut att vi alla måste hjälpas åt att skydda dem som är i en riskgrupp. Dels förstås sådana som har en underliggande sjukdom, men kanske framförallt äldre. Och jag tycker inte egentligen att det är fel. Tvärtom är det hjärtevärmande att se hur vi nu alla sluter upp kring tanken på att skydda varandra – inte bara sig själv.

Men det är hög tid att omvärdera vad som är en riskgrupp, för coronakrisen är långt ifrån bara ett medicinskt problem.

Jag har ju redan skrivit om att ha barnen hemma från skolan, och hur det kan påverka, men nu när Finland (och nästan hela resten av världen) har gått in för total nedstängning får det helt andra proportioner. De som levde i marginalerna redan innan hamnar nu helt utanför. Det har till exempel redan visat sig att coronakrisern medför en rejäl ökning i våldet mot kvinnor. Både isoleringen och pressen från en kollapsande ekonomi bidrar.

Nu krävs det verkliga krafttag för att söka upp och stötta de kvinnor (jo, det här är en könspecifik fråga) som lever i familjevåld, och som när samhället stänger ner inte längre har någonstans att vända sig. Minst lika viktigt är det att söka upp och stötta de barn som inte klarar av vardagen, när de helt plötsligt kastas ur skolans strukturer och trygghet till självstudier på distans. Det är mer frihet av vad de flesta vuxna skulle klara av att hantera, och nu förväntas det av barn. Desssutom är det långt ifrån alla barn som har ett hem där det ens är möjligt att bedriva studier. Det finns många fortfarande som saknar dator, och alla har inte internet hemma. Har man flera barn måste de alla dessutom ha varsin dator, eftersom de förväntas använda den under samma tid – skoltid. Många har inte heller föräldrar som kan hjälpa till. Jag är doktor, och jag kan lova att jag fick slita för att sätta mig in i dotterns matteuppgifter, där hon ska dividera bråktal. Sedan är det alla barn som har föräldrar som inte ens vill hjälpa till.

Vi talar om riskgrupper och säger att det inte rör barn. Nej, barn riskerar inte i särskilt stor utsträckning att bli allvarligt sjuka, men barn kommer att fara väldigt, väldigt illa i spåren av det här viruset.

Vi vet redan att det finns en avgörande koppling mellan att ungdomar hålls sysselsatta i trygga miljöer och att ungdomar håller sig borta från dåligheter. Om några månader kommer vi att tydligare kunna se resultatet av att alla skolor, bibliotek, ungdomsgårdar och fritidsaktiviteter har stängt ner, och jag är ledsen att vara den som pissar på paraden, men det kommer inte att vara trevlig läsning.

Jag förstår poängen med att stänga ner samhället för att förhindra smittspridningen. Jag är inte korkad. Men om jag ska vara alldeles ärlig så undrar jag om det med facit i hand kommer att kännas som att det var värt det. Barn är alltid i riskgruppen, och vi måste börja agera därefter.

Apokalypsen

Jag tror att jag knappast är ensam om att känna en viss ångest krypa inpå. För egen del handlar det delvis om tämligen mundana saker, så som prospektet att tillbringa två veckor i karantän tillsammans med barnen. Att få slut på toapapper känns i jämförelse som ett smärre problem.

Men delvis handlar det om tankar om vad som händer sig om detta virus skapar ett så stort tryck på sjukvården att den brakar samman och kanske framförallt hur världen kommer att se ut när dammet har lagt sig. 

Det är en närmast apokalyptiskt stämning här.

Dessutom är det svårt, tycker jag, att skydda mig från den här stämningen. Alla sociala medier, inklusive vanlig media, är indränkt i den, dryper av oro. Och jag tänkte inte låta den här bloggen försvinna ner i samma träsk, inte för att det skulle vara ett oviktigt utan för att jag upplever ett mycket stort behov av distans inte bara från potentiella smitthärdar utan från hela ämnet. Vi ska vidta alla rekommenderade försiktighetsåtgärder, men vi ska också leva.

Och jag ska snart lämna ämnet helt, men jag vill ändå understryka att vi nu måste skydda de svagaste. Ofta talas det om medicinska riskgrupper – vilket i det här fallet främst är äldre – men det gäller även alla dem som nu får svårt att klara ekonomin. I Finland verkar det som om skolorna kommer att stänga ner från och med måndag (universitetet har tagit bort all kontaktundervisning för resten av terminen) och det kommer att vara katastrof för många. Jag funderar själv på en sådan sak som hur jag ska få matbudgeten att räcka till när barnen ska äta alla dagens mål hemma. Det är en ganska rejäl ökning i kostnad nämligen, som man kanske inte tänker på när man har lite mer pengar men som puffar en lite närmare gränsen när det är skralt. Jag klarar mig, inte minst för att min inkomst inte påverkas av några nedstängningar, men för de ensamstående föräldrar som jobbar på timlön och som kanske får hem barn i lågstadiet som inte klarar sig själva en hel dag kan jag tänka mig att ångesten är långt större än hur man ska kunna underhålla barnen. Vi vet ju trots allt att skolmaten för många barn är det enda riktiga målet mat.

För att inte tala om hur lov normalt påverkar behovet av skydd för dem som lever i våld. Jullov och semestrar är tider då många barn far väldigt illa. Stängda skolor, stängda hobbylokaler. Ingen stans att ta vägen.

Håll ett öga på varandra. Inte bara när någon börjar hosta. Effekterna av det här viruset kommer att slå hårt även mot sådana som inte blir sjuka.

img_3464

Det är inte vår katastrof

Jag har kommit till den punkt då jag måste sluta läsa nyheter och till och med sluta bläddra igenom mina sociala flöden. Jag blir helt förlamad av vanmäktighet inför den pågående flyktingkatastrofen och framförallt de rikare ländernas reaktion. Har ni märkt att man slutat tala om flyktingar och kallar dem migranter istället? Jag är en migrant. Jag flyttade från mitt hemland. De människor som flyttar från Syrien nu är inte migranter – de är flyktingar. Och genom att benämna dem något de inte är fråntar vi dem deras status av skyddsvärda och likställer dem med folk som på eget initiativ flyttar istället för dem som flyr för sina liv undan ett krig de inte kan påverka.

På radio frågar en intervjuare hur vi ska kunna stoppa en flyktingkris liknande den vi såg 2015 och jag blir så arg att jag skriker. Flyktingkrisen – flyktingkatastrofen – pågår ju hela tiden och den är inte vår.

Språk har betydelse.

Och sedan det eviga tjatet om att vi inte kan hjälpa alla. Det måste vara vår tids största jävla halmgubbe. Det finns INGEN som påstår att vi ska hjälpa alla. INGEN. Inte ens bland mina mest engagerade vänner finns det någon som påstår att vi ska hjälpa alla. De påstår inte ens att alla är i ett så stort behov av skydd att de ska beviljas asyl eller, hör och häpna, att alla är trevliga typer.

Men alla har lika värde. Det är den grundprincipen vi måste hålla fast vid.

Rätten till att söka asyl är en mänsklig rättighet. Den innebär inte att man har en rättighet att asyl, men man har en rättighet att få sin sak prövad. Här brister det stort, både i Finland och Sverige. Finland har till och med blivit prickat Europeiska domstolen för mänskliga rättigheter för att man inte har följt de internationella regler och lagar som finns, och nu senast för att man inte tar barnets bästa i beaktande. I Finland har Migrationsverket satt i systematt ge negativa beslut, och mängder av överklagade negativa beslut har blivit hävda. Man har kallat människor till deras livs viktigaste intervjuer utan att ge dem adekvat tillgång till tolk och man har med mycken möda förvridit ord och händelser för att förvägra asyl.

Det är de här sakerna som vi protesterar mot – inte mot att man inte omedelbart vid gränsen i Grekland ger fyra miljoner nya finländare asyl och transport till norr.

Och vi protesterar mot att man i detta nu använder syriska flyktingar som mänsklig valuta i handeln om bidrag till Turkiet och Grekland. Mot att man hindrar människor att få sin sak prövad. Mot att man fråntar människor deras grundläggande rättigheter och mot att man därigenom underkänner deras människovärde.

Det här måste få ett slut.

(Några av) Mina problem med Sanditon

Observera att det här inlägget innehåller spoilers. Många.

I går såg jag och dottern färdigt sista avsnittet av Sanditon och då stod det klart för mig vad det är som stör mig. Eller alltså. Det är ju inte bara en grej. En av de allra största grejerna, och som var uppenbar redan efter första avsnittet, är den flagranta bristen på subtilitet. Jane Austen är finkänslans mästarinna, dels för att hon var ett litterärt geni, men också för att hon var exceptionell beträffande att beskriva sin samtid. Man såg ner på stora känslosvall. Det krävdes inte mer än ett förlupet ord, en sned blick, för att det skulle skapa intriger. Och det är därför Austen har blivit så älskad. För att hon visar oss att det krävs så lite. Att man måste slå på stora trumman med Sanditon känns så jävla kitsch.

Bildresultat för mrs bennet gif

Sedan är det förmågan att göra en tvär surpuppa till världens mest älskvärde och åtrådde man.

Bildresultat för mr darcy gif

Bildresultat för mr darcy gif

Det görs inte heller i en handvändning. Det finns en del sympatiska män i Sanditon, inte minst mr Tom Parker, som alltid försöker sitt bästa, och Lord Babington, som man tror ska vara en skitstövel men som visar sig vara ett kap.

Men hjältinnans kärleksintresse mr Sidney Parker är och förblir ett praktarsle. När de ska vandra tillsammans in till Sanditon och han kysser henne är det inte romantiskt. Det är ett groteskt övertramp, från en man som är äldre och betydligt mäktigare än lilla Charlotte (förövrigt ett mycket bra namn) och som har potential att förstöra hela Charlottes framtid. I det tidiga 1800-talets England ser man sannerligen inte med blida ögon på att män och kvinnor ens umgås utan förkläde. Att under förevändningen att de ska ta en promenad sedan kyssa en ung kvinna, mitt ute på en klippa där vem som helst kan råka se det, är fullt i paritet med ett sexuellt övergrepp. Det vore en oförlåtlig skam som Charlotte dragit över sin familj, och hon kunde förlora chansen att göra ett gott gifte – vilket är det viktigaste för en kvinna på den tiden.

Sidney Parker borde skämmas. Han har inte alls förändrat sig. Inte blivit en bättre människa. Jag undviker att pausa TV:n och hålla en sedelärande utläggning för dottern och nöjer mig med att säga att om en man påstår att han är sitt bästa när han är tillsammans med en, är det romantiskt bara om han inte större delen av den tiden varit en rövhatt.

En ”cliffhanger” sägs det, när mr Gubbäckel Parker sedan gifter sig med sin gamla flamma för hennes pengars skull, och Charlotte med tårfyllda ögon återvänder hemåt till sin familj när serien slutar. ”Dra åt helvete Parker” skriker jag och dottern unisont när han stannar Charlottes vagn för att säga några sista ord till henne. Han har gjort sitt val och bra så.

Det romantiska i Austen är inte kyssar, utan pirr i magen. Det är inte sex, utan en dröjande blick. Det är inte tid på tumanhand, utan prospektet att han hälsar på. Det fina och vackra med Austens romantik har i Sanditon besudlats med nutida föreställningar om kroppslighet. De till och med går för nära varandra på promenader, så att det spännande blir att de rör vid varandra – inte konversationen. Och konsekvent så bortser man från det allrådande maktförhållandet mellan män och kvinnor. Visst, man talar om det ibland. Lady Denham påpekar hur viktigt det är att en kvinna gifter sig rikt, för det är enda sättet att få pengar, och hon gör dessutom sitt bästa för att ordna det för till exempel miss Esther Denham, men samtidigt får Esther och Lord Babington ge sig ut på tumis. VAFALLS?!

Minns ni i början av Stolthet och fördom, när mrs Bennett är alldeles till sig för att de aldrig kommer att få träffa mr Bingley som flyttat in i närheten? Anledningen till hennes upprördhet är att mr Bennett vägrar gå och hälsa på mr Bingley, och när männen inte har tagit den första kontakten så är den dörren helt stängd för kvinnorna. Den underordnade ställning kvinnor hade och som Jane Austen själv levde i genomsyrade allt och det präglade inte bara hennes författarskap som sådant, utan alla de berättelser hon skrev också.

Mitt största problem med Sanditon är avsaknaden av förståelse för de här maktstrukturerna och för alla de människor som verkade i kulisserna. Tjänstefolket som såg och hörde allt. Systrar, fastrar, morbröder och kusiner som alltid finns vid din sida eftersom kvinnor inte ska röra sig ensamma. Alla de här människorna som gör att man aldrig är ensam agerar både skyddsnät och socialpolis. Utan dem kan man inte förstå sig på den tiden. Man räknar hur många gånger någon dansat med en annan. Hur många ord man utväxlat. Måttet av intresse visat. Hur man gått på visit. Vem som suttit, stått, skrattat bredvid vem. Det är en era av total social kontroll. Edward Denham och Clara Brereton har sex mitt på salongsgolvet och allt jag kan tänka är ”var i helvete är tjänstefolket?”.

Men värst av alla är Kukhuvud Parker, som missbrukar sin maktställning till att först trasha, sedan dupera, sexuellt utnyttja under sken av kommande äktenskap, och sist dumpa en ung, försvarslös kvinna som bor i hans brors hushåll, långt ifrån sin familjs välbehövliga stöd. Om det blir en säsong två förväntar jag mig att den börjar med att Charlottes pappa ser till att Predator Parker får sitt straff.

När man är sexistisk

I anslutning till den där debattartikeln om att kvinnor hotar yttrandefriheten vid universiteten höll Sveriges Radio en debatt med en genusvetare (Rebecca Selberg), en evolutionsbiolog (Jessica Abbott) och filosofen (Erik J Olsson) som var medförfattare till debattartikeln. För det första måste jag säga att det var oerhört tillfredsställande att höra en genusvetare som faktiskt kunde ge intelligent och vetenskapligt underbyggt svar på tal. För det andra var det också triumf när hon kallar filosofen för vad han är: sexistisk.

För Olsson tror att han lutar sig på vetenskap för att han hänvisar till feminina och maskulina kulturer enligt Hofstedes indelningar. Selberg slår ner på det genom att klargöra att de flesta forskare inte tar Hofstede på allvar, vilket är alldeles sant, men även om man skulle ta honom på allvar så gör Olsson ett allvarligt feltänk. Hofstede talar nämligen om manliga kulturer som sådana där man framhäver ambition, tuffhet, materiella värden samt inte minst starkt särskiljande av könsroller. Kvinnliga kulturer är däremot sådana som framhäver vårdande och jämställdhet och där både män och kvinnor förväntas vara ödmjuka och bry sig om livskvalitet. Men han talar inte om nummer.

Det här är alltså definitioner han själv har hittat på (och som vi talat om förr) och som absolut kan ifrågasättas, men de är beskrivningar av kulturer – inte av andelen män eller kvinnor i kulturen. När Olsson således sätter en kvinnlig kultur i samband med ett numerärt kvinnligt överläge använder han Hofstede till något Hofstede inte har sagt. Enligt Hofstedes egen indelning är det nämligen teoretiskt fullt möjligt att ha en manlig kultur med stor numerär övervikt av kvinnor. Hans teorier handlar inte om vad som händer om du har många kvinnor eller många män på ett och samma ställe.

Det Olsson gör är att koppla vad han anser vara manliga kvaliteter till universitetets kärna (meritokrati, objektivitet, vetenskaplig förmåga) och påstår sedan att dessa kvaliteter skulle vara biologiskt mer vanligt förekommande i män. Han menar sedan, i jämställdhetens namn, att också kvinnor fyller en funktion eftersom yin och yang och det behövs mjukhet också inom akademia.

Bildresultat för wtf gif

Så talar en sexist. En sexist sätter positiva egenskaper – de egenskaper som bygger upp akademia i det här fallet – som naturligt inneboende i män i motsats till kvinnor (som endast kan bidra med kompletterande egenskaper). Man måste inte säga att man tycker att kvinnor förtjänar att dö för att vara sexist. Man måste inte ens vara av åsikten att kvinnor gör sig bäst vid spisen. Det går riktigt bra att sitta i radio och påstå att kvinnor på grund av sina biologiska egenskaper är sämre lämpade för vetenskapligt arbete för att vara sexist.

Men Olsson slutar inte ens där. Nej då.

Sedan börjar han tala om det samhälleliga förfallet, med uppgifter som polisen inte klarar av att hantera, oförmåga att klara pisastudierna och problemen inom sjukvården unt so weiter, och påstår att det korrelerar med kvinnlig närvaro.

Är vi på ett sluttande plan? undrar programledaren och genusvetaren bah ”nog är det ett sluttande plan när vi måste påminna våra professorer på Lunds universitet om att samvariation inte är orsak”.

Det kan man ju lugnt påstå.

Ironin i att det sitter en man och feltolkar vetenskap på så många olika sätt och ändå liksom får det till att män är biologiskt mer lämpade att bedriva vetenskap. Alltså I don’t even.

Han sitter ju där tillsammans med två experter. Två kvinnliga forskare. Den ena inom arbetsplatskulturer, som med grund i sin egen forskning kan vederlägga tanken på manliga och kvinnliga kulturer. Hon ger exemplet att sjukhus nästan alltid har fler kvinnor, men att arbetskulturen kan variera stort mellan olika sjukhus, eller mellan olika avdelningar på samma sjukhus. Den andra inom evolutionsbiologi som är det ämne filosofen vill förankra sina idéer i. Och evolutionsbiologen fullkomligt sågar tanken om de biologiskt grundade könsskillnaderna som skulle göra män mer lämpade för vetenskap. ”Man måste alltid ta hänsyn till sociala faktorer”, menar hon, ”precis som man skulle göra med vilket annat socialt djur som helst”.

Vad forskar ens Olsson om? Det framgår inte. Han har skrivit en debattartikel.

Ok.

Damnatio memoriae

År 897 stod före detta påve Formosus I inför rätta. Han anklagades bland annat för mened och för att ha kommit över påvestolen på orätta vägar, och för att vara en allmänt dålig typ. Föga oväntat dömdes han. Dels förstås för att det var storpolitik inblandad och hans efterträdare Stefan VI tillhörde den andra sidan. Dels förstås för att Formosus var död och därmed kanske inte hade världens bästa försvar.

Formosus togs upp ur sin grav, kläddes i påveutstyrsel och ställdes inför rätta. Medeltidshistorikern i mig fröjdas inför den senaste utvecklingen i Palmeutredningen. Så kan vi säga. Stor potential.

Män som blir ingenjörer och kvinnor som blir sjuksköterskor och varför Peterson driver mig till vansinne

Så jag har igen, mot bättre vetande, låtit Jordan Peterson reta upp mig. Någon delade nämligen ett klipp från Skavlan, där Peterson får sitta och berätta varför kvinnor blir sjuksköterskor och män blir ingenjörer. Peterson menar nämligen att det är vetenskapligt bevisat att den största psykologiska skillnaden mellan män och kvinnor är att män är intresserade av saker och kvinnor av människor. Därför är det helt naturligt att män blir ingenjörer, som ju måste ha ett visst intresse för att pyssla med saker, och kvinnor blir sjuksköterskor där de kan få ta hand om människor.

Bara det kan ju få mig att bli rabiat.

Men sedan låter man Annie Lööf svara, som om hon skulle ha någonting vettigt att komma med, och argumenterar för att hon vill uppfostra sin dotter så att dottern kan bli ledare och självständig, och dottern får en god plattform som ingenjör eller CEO – eller sjuksköterska om hon hellre vill det (och här skulle man ju kunna inflika något om borgerligt styre och sjukskötersesituationen men vi tar det en annan gång). Och Peterson bah ja det är vad folk som tror att skillnaderna är en social konstruktion tror, men det är inte vad ”the evidence suggests”.

 

Varför kan denna man aldrig någonsin få lite värdigt motstånd? Varför måste det alltid bli så att han får sitta och mysa? Varför kan man inte sätta honom mot någon som faktiskt kan ifrågasätta vad ”the evidence suggests”?

Jordan Peterson är en gudabenådad retoriker. Sättet han klär sig på, hans röst, hans pose – allting bara skriker ”jag vet vad jag talar om”. Han är nästan obehagligt bra på att argumentera, för att han hela tiden tillåts hållas på sin arena. Han vill tala om skillnaderna mellan män och kvinnor med grundsatsen att det finns biologiska och psykologiska skillnader och folk sväljer glatt det betet och försöker motbevisa honom genom att tala om sociala skillnader.

Problemet är bara att han har rätt i den grundsatsen. När han säger att det finns vetenskapligt stöd för att män (redan som små pojkar) är mer intresserade av saker och kvinnor (redan som små flickor) är mer intresserade av människor så har han rätt. Att argumentera emot honom vad gäller de sakerna är således inte ens att slåss mot väderkvarnar utan typ mot ett kärnkraftverk.

Nej, felaktigheterna i hans resonemang kommer först senare, eftersom han drar så generella och svepande slutsatser att den vetenskapliga uppbackningen saknas strax efter hans grundsats. Detta främst av två anledningar:

ETT

Det går inte på något vis att säkra för kulturella och sociala aspekter för yrkesval. Det är dessutom betydligt lättare att påvisa de kulturella och sociala aspekterna för yrkesval, än vad det är att påvisa biologiska.

TVÅ

Det är, som med alla andra skillnader mellan män som grupp och kvinnor som grupp, större skillnader INOM en enskild grupp än MELLAN grupperna. Om vi för enkelhetens skull säger att intresset för saker vs intresset för människor kunde tilldelas poäng, där 100 är enormt intresse och 1 helt ointresserad kan män ha 60 intresse för saker medan kvinnor bara har 50. Då är skillnaden mellan grupperna betydande, men det finns ändå kvinnor som har 80 eller 90 eller kanske rent av 100, och män som ligger under 10.

Att det finns sociala skillnader är inte ett motargument.

Istället för att tala om hur jag uppfostrar mina barn, skulle jag vilja fråga honom hur hans teorier om att kvinnor väljer att jobba med människor och män väljer att jobba med saker korrelerar med det här:

Bildresultat för politicians all male

Att vara politiker är ju verkligen att arbeta med människor – inte med saker. Varför är det så många män som är politiker då? Och läkare kan man ju verkligen inte bli om man inte vill arbeta med människor, så varför är det så många manliga läkare?

Bildresultat för catholic church meeting

Prästmöte

Präster. Det är väl kanske det mest människoinriktade yrket i världen. Manligt.

Och hur korrelerar hans teori med det här:

Bildresultat för women sewing sweatshop

Vi kan backa lite i tiden.

Peterson cherry pickar ingenjörer mot sjuksköterskor för att de råkar vara extremer och framförallt för att de till synes bevisar hans tes, men det finns en uppsjö av andra yrken som motbevisar den. Kvinnor hanterar maskiner istället för människor i så himla många olika yrken att jag skulle få sitta hela dagen om jag skulle räkna upp dem, precis som att några av yrkena med allra mest människokontakt är manliga. Många maskiner har till och med utvecklats för att kvinnor ska använda dem, till exempel ungefär en miljon olika köksmaskiner. Det duger inte att hävda en vetenskaplig grund när man ändå bygger luftslott.

Peterson menar också att män kommer att fortsätta välja till ingenjör och kvinnor välja sjuksköterska även i våra fria jämställda länder just för att det är biologiskt betingat. I ett fritt val följer vi likväl våra biologiska inklinationer och resultatet blir det samma. Därför ska man inte hindra det, ty vi är ämnade att förevigt ha könsuppdelade arbetsuppgifter, amen. Om vi nu bortser från att det globalt inte är fritt för varken kvinnor eller män att välja och att det därför rent procentuellt blir ett futtigt sample av ”fria” väljare, skulle man ju kunna lyfta blicken och fundera på vad som egentligen är problemet.

Är det ett problem att män är ingenjörer och kvinnor sjuksköterskor?

Så, forskning visar på positiva effekter av heterogena arbetsplatser så det finns en viss finess i att för sakens skull ha en större variation, men det största problemet är likväl det värde som vi fäster vid mäns respektive kvinnors arbete. Borde vi diskutera något alls på samhällsnivå så är det här krutet ska läggas – inte hur vi ska få fler kvinnor intresserade av en karriär som ingenjör. Hade sjuksköterskor haft en lön ens i närheten av vad ingenjörer hade så skulle säkert protesterna dö ut rätt snabbt.

Söker man på ”sjuksköterska” i SCBs lönestatistisksök får man fram elva olika. De tjänar mellan 27 700 (djursjuksköterska) och 41 300 (intensivvårdsjuksköterska). Av dessa elva olika tjänar män i genomsnitt mer i sju kategorier. För ”ingenjör” får man 21 yrkesgrupper. De tjänar mellan 31 400 (tandtekniker och ortopedingenjörer) och 64 900 (chefer inom arkitekt- och ingenjörsverksamhet, nivå 1). Fast den lägsta lönen här är bara för kvinnor. Mäns lön i samma yrkesgrupp är 34 700. Kvinnors lön på chefsnivå är 61 600. Av de 21 kategorierna tjänar män mer i 20. Den enda gruppen där kvinnor tjänar mer är som arbetsmiljö och hygieningenjörer där kvinnors månadsinkomst i genomsnitt är en hundralapp mer. Svenska pengar alltså. Drygt 9 euro. Medianlönen för en ingenjör är nästan 42 000. Räknar man bara kvinnliga ingenjörer är den dock 38 500. Medianlönen för en sjuksköterska är drygt 37 700. Räknar man bara manliga sjuksköterskor är den dock 39 300.

Alltså det finns så helvetes många problem här att det skulle kunna bli många fler inlägg. Det största problemet är inte hur folk väljer utan hur vi som samhälle belönar de valen. Att vi konsekvent värderar kvinnor och kvinnors arbete lägre. Till det finns det bara kulturella förklaringar.

Den verklighet som Peterson bygger upp är så förenklad att den blir förljugen och jag blir så vansinnigt lack på att han får presentera snyggt förpackade ”sanningar” utan att behöva stå till svars. Han hävdar vetenskaplig grund, och den finns där, men det är inte på den vetenskapliga grunden han sedan driver sin argumentation. Kan det finnas en biologisk komponent i att fler män än kvinnor är ingenjörer? Javisst. Men den kan inte vara så stor att den på något vis kan förklara snedfördelningen. Som historiker tänker jag på alla de synnerligen tekniska yrken man tidigare har ansett kvinnor biologiskt mer lämpade att utföra. Telefonister, receptionister, väverskor och så vidare. Små yrken för små kvinnor, innan de blivit gifta och mannen tar över försörjningen. Och här sitter mr Man och säger att allt är i sin ordning.

Ska vi vara noga, vilket vi nog ska, pysslar Peterson inte ens med biologi utan med psykologi. Hans främsta källmaterial är enkäter. Det är därifrån, samt från observationer av världens nuvarande beskaffenhet, de evidence som suggestar något är tagna.