Arkiv

Varför jag inte skulle vilja diskutera jämställdhet med Alexander Bard

Här i Finland har ett initiativ i Åbo tänkt kalla till jämställdhetsdiskussion/debatt den internationella mansdagen till ära. Eftersom man vill diskutera jämställdhet ur ett mansperspektiv har man bjudit in Alexander Bard.

Sorry nu bara, men vill man diskutera någonting alls så är Alexander Bard fel person. Alexander Bard diskuterar inte. Han gormar. Enligt en av arrangörerna har man valt just Bard för att man vill ta ”fasta på det han lyfter fram gällande vilsna unga män, och hur man kan förebygga problemen”.

Här är ett litet smakprov på hurdan förebild Bard är för vilsna unga män.

bard1

Joråsåatteh. Det kommer säkert gå bättre för unga vilsna män om de bara får lite mer Bard i sina liv. Som mor till en snart tonårig son önskar jag verkligen att det finns män som är kapabla att framföra kritik på ett betydligt mer respektfullt sätt än så.

En av de sakerna man skulle diskutera i Åbo var #metoo-kampanjen. Det finns mycket att diskutera, även om man skulle vilja lyfta de negativa sakerna. Till exempel kan man med rätta diskutera medias inblandning, faran med sociala medier och ryktesspridning och kanske också hur svårt det i praktiken faktiskt kan vara med gränsdragningar. Det finns alltså potentiell diskussionsgrund.

Men Alexander Bard bah:

Vad han vill diskutera med #metoo är alltså kvinnor som ljuger, trots att forskningen visar att kvinnor som ljuger om sexuella övergrepp rent statistiskt knappast är att beteckna som ett betydande problem. Och att han personligen känner de anklagade männen i Sverige är en garanti för att de är oskyldiga, mer värd än kvinnors vittnesmål. Han kallar sin egen tweet om att #metoo är en effekt av 150 miljoner neurotiska kvinnors sexuella fantasier för klassisk och menar att de kvinnor som inte förstår den är petite-bourgoise prinsessor utan humor.

På vilket sätt ska unga män alltså lära sig något av honom? Vad exakt är det som man tänkt att han ska tillföra jämställdhetsdebatten?

I en intervju i HBL sätter jämställdhetsstrategen Valter Vilkko fingret på vad exakt det är som skiter sig:

”Ett av problemen, som han ser det, är att jämställdhet ofta behandlas som en åsiktsfråga.

– Men det är det inte, det är en kunskapsfråga. Det finns massvis med rapporter, statistik och forskning kring jämställdhetsfrågor. Och självklart slår ojämställda könsroller även mot män. Man kan jämföra upplägget med till exempel klimatfrågan – vill man ha en seriös debatt om klimatförändringen bjuder man väl inte in två personer som utan faktaunderlag förnekar klimatförändringen, varav den ena dessutom har en historia av att hota och förolämpa människor.”

Jämställdhet är en kunskapsfråga, även när man vill diskutera jämställdhet från ett mansperspektiv. Det finns massor med viktig forskning som visar på problem som män har, med självmord, alkoholism, våld, utslagenhet unt so weiter. De negativa effekterna för män av ett ojämställt samhälle är väl dokumenterade. Att då ge mer utrymme åt Bard, som inte bara glatt häver ur sig sina åsikter som vore de fakta utan som sedan är oförskämd i sin ignorans kommer inte att leda till något positivt.

Vid Åbo Akademi förstod man det, och efter ett upprop från personalen så bestämde ÅA att debatten fick hållas någon annanstans än i deras lokaler. Bard är ju förstås en schysst kille kring den grejen.

bard2

Bard är för övrigt inte portad. Det är evenemanget som inte får låna lokal.

Det är inte hans blotta närvaro som triggar, utan att han skulle få vara en inbjuden talare i ett ämne för vilket han bevisligen saknar all form av vetenskapligt grundad kunskap, i syfte att utnyttja den talturen till att förminska och förlöjliga kvinnors traumatiska upplevelser av sexuella övergrepp. Det är ju vitt skilda saker. I intervjun på Nyheter Idag säger han:

bard3

Det går inte att diskutera med Alexander Bard, inte för att han är så övertygande i sin argumentation utan för att han, rent vetenskapligt, är så långt ute och cyklar att man inte längre hör plingklockan.

Om varför jag inte kan ta Eberhard på allvar

Jag sitter och tragglar mig igenom David Eberhards nya bok, Det stora könsexperimentet. Det går sisådär, eftersom jag får raseriutbrott ungefär varannan sida och måste lägga ifrån mig boken, andas lugnt, klappa katterna, pussa bebisen och göra en till kopp kaffe innan jag kan fortsätta. På sida 13 når jag till vad som är kärnan i varför jag helt enkelt inte kan ta hans bok på allvar. Dels svänger han sig med synnerligen löst grundade historiska argument om hur det var på ”den grymma medeltiden” och sånt kan ju få vilken medeltidshistoriker som helst att bara eye roll out left och ge upp. Hans poäng där är i alla fall att vi i dag lever i ett mindre våldsamt samhälle för att både män och kvinnor har tagit oss i den riktningen, trots att vi är biologiskt olika.

Ta en liten stund och fundera över den slutsatsen.

Nämen, verkligen. Gör det.

Ok?

Ok.

Jag vet. Jag kände ingenting särskilt inför den slutsatsen heller. Även om den givetvis är förenklad och generaliserande så är den ju… i brist på ett bättre ord; självklar.

Men Eberhard fortsätter:

”I dagens genuscertifierade samhälle är det en beskrivning som känns rätt provocerande. Det tycks vara allt fler människor som istället menar att den enda vägen till sann jämställdhet är total likhet. Den offentliga diskussionen idag handlar väldigt mycket om strukturer och diffusa kulturella miljöfaktorer som man ser som orsaker till alla orättvisor mellan könen. Lösningen målas upp som att den enda vägen är att männen ska förstå sin patologiska del i hur detta uppkommit och därmed bättra sig. En raljant tolkning vore att säga att männen bara ska bli mer som kvinnorna.”

Bildresultat för eyeroll gif

Han tar alltså ett påstående som i princip alla skulle hålla med om och ställer upp det som om det vore något provocerande, något som man inte riktigt får säga. Sedan beskriver han vad den stora gruppen tyckare han just uppfunnit också tycker, hittar på en lösning som ingen har föreslagit och känner sig sedan nödd att göra en raljerande tolkning av sin egen tramsiga halmgubbe.

Man vet ju inte ens vad man ska börja med liksom. Om man vill vara seriös i jämställdhetsdebatten kan det ju löna sig att börja med att inte ha sina egenhändigt fabricerade raljerande tolkningar som utgångspunkt för fortsatta diskussioner.

Nej. Tanken att det är män och kvinnor tillsammans som gjort vårt samhälle mindre våldsamt är inte provocerande.

Nej. Ingen tycker att vägen till jämställdhet är total likhet, om man inte med likhet menar lika rättigheter. Hela poängen med genusmedvetenhet är ju för i hela helvete att uppmärksamma olikheter och låta alla vara sig själva.

Jo. Det ÄR strukturer och (inte alls diffusa) miljöfaktorer som ligger till grund för de orättvisor som finns kvar mellan könen. Forskning visar ju det gång på gång. Även om man skulle tänka sig att roten till något har en biologisk förklaring så duger inte det. Om vi låtsas att kvinnor väljer en viss sorts jobb för att de är biologiskt mer lämpade för den sortens jobb så är det fortfarande strukturer som gör att vi värderar de jobben lägre. Varför är det meriterande att ha gjort värnplikt, men inte att ha varit föräldraledig? Varför får en vaktmästare högre lön än en barnsköterska? Inte på grund av biologi i alla fall.

Njae. Män måste förstå sin del, precis som kvinnor måste förstå sin del och alla däremellan sin del. När det gäller vissa specifika saker, som mäns våld mot kvinnor (oho, don’t get me started kring alla felslut han gör kring det uttrycket…) måste män ta större ansvar för sin del. Forskning visar det också. Kvinnor gör förövrigt redan allt som står i deras makt för att inte bli utsatta för våld så atteh. Vi gör vår del redan.

Kaffe hörrni. Mer. Nu.

 

 

Inte alla män. Den här gången heller.

Läser och stöter återigen på det eviga tramset om att det är så orättvist att tala om mäns våld mot kvinnor eftersom man då skuldbelägger ett helt kön och blir så jävla trött.

Jämför det med ”affärernas glass med jordgubbssmak”. Ingen tror ju att det skulle handla om alla affärer. Ingen går in på HM och blir skitförbannad över att deras brist på glass med jordgubbssmak. Det handlar, implicit, om de affärer som har glass med jordgubbssmak.

Och mäns våld mot kvinnor handlar om det våld som män som utövar våld mot kvinnor utövar mot kvinnor. Vi måste kunna tala om gärningsmännen. Vi måste tala om de män som faktiskt är våldsamma. Vanliga typer. Schyssta snubbar. Me too har ju lärt oss massor om hur många kvinnor som blir utsatta för sexuellt våld och det är viktigt, men det är hög tid att fokus flyttas. Att deraila varje konversation som handlar om mäns våld mot kvinnor är ett sätt att skydda de män som det faktiskt gäller.

Bildresultat för jackson katz

 

Några saker om vad stackars barn tvingas att se

Den här bilden dök upp i mitt flöde, med kommentaren att det är skamligt för Sverige och att barn ska skyddas från spektakulära vuxenlekar.

tvingas se

Och jag känner att det är ett par saker vi skulle behöva reda upp.

För det första, som en kär gammal vän påpekade, är det här ingenting som barn ”tvingas” att se. Vill man inte att barnen ska se är det ju bara att låta bli att stå längst fram när Pride pågår. Simple as that.

För det andra behöver det här inte vara någon spektakulär vuxenlek, eller ens något sexuellt. Barn behöver ju inte göra den kopplingen och man behöver ju inte ta en sån diskussion med barnen heller, om man inte vill. Barn är vana vid att se allt möjligt som man som vuxen inte skulle kunna förklara om någon började med en massa varför-frågor.

Wondercolts_and_Shadowbolts_stand_united_EG3

Förklara det här liksom.

I vanlig ordning började folk sedan hojta om att det är dags att lägga ner Pridefestivalen för varför behövs en sån festival egentligen. Visste ni att det varit en Pridefestival i St. Petersburg också, igår? De hade sökt tillstånd att få hålla den men fått avslag tre gånger hos ordningsmakten och därefter i domstol. Därför samlades ett litet gäng med plakat och flaggor för att hålla enskilda demonstrationer. Enskilda demonstrationer är nämligen tillåtet i Ryssland. En och en skulle de alltså gå fram och hålla upp sitt plakat eller sin flagga och säga sitt budskap.

I samma takt som de gick fram blev de uppsnappade av polisen, och efter att de första demonstranterna plockats föstes resten ihop i klunga och forslades bort. I Ryssland är det förbjudet att visa någonting som skulle kunna framställa homosexualitet i positiv dager där barn kan se det.

Därför behövs Pride i Stockholm. Därför behövs Pride överallt. För att alla de som inte passar in i den vanliga heteromallen ska kunna vara fria, stolta över vem de är, just så som de är. Att man ens ska behöva säga det här är så jävla absurt.

Och vi är så måna om att skydda barnen även här att vi helt glömmer att det bland gruppen ”barnen vi måste skydda” finns barn som sakta men säkert inser att de inte heller är hetero. Barn som för varje gång någon påtalar att de måste skyddas blir mindre och mindre, som går sönder inuti för att de inte är ”som man borde”. För alla de barnen behövs Pride, för jag kan lova att det är tusen gånger skadligare för ett regnbågsbarn att få höra hur barn måste skyddas från sånt här än vad det är för ett cisbarn att se ett Pridetåg.

Ja, och så är det förstås någon som menar att hen gärna skulle vilja gå på Pride med sina barn för att visa dem och uppfostra dem till mångfald men som också menar att man ju herregud inte kan göra det när det ser ut som det gör. Man borde tona ner hela gay-grejen lite. Så man kan visa upp det för barnen. En kort sekund tänker jag att det vore jättebra. Jag måste erkänna att jag själv drar mig lite för de mer… utåtagerande inslagen. Men Pride är inte till för mig eller för att fostra barn till mångfald. Det är inte ett spektakel vi som är hetero ska gå och titta på, inte en festival för vår underhållning. Den är och måste få förbli ett uttryck för dem som inte är cis, för dem som känner att de själva ytterst personligen behöver Pride. Och det är bara deltagarna själva som ska få säga vad som ska tonas ner.

Jag avslutar med en av de vackraste och hemskaste musikvideor jag vet. Hozier’s Take Me to Church.

Tre saker till om abort

Det finns egentligen så mycket mer som man skulle kunna skriva om abort. Först av allt vill jag säga att jag så där i princip, i en idealvärld, är emot abort. Jag skulle önska att inga friska foster skulle aborteras. Att alla barn fick födas till bra omständigheter, älskade och längtade efter. Särskilt stark är den känslan förstås nu, när jag sitter med min egen lille bebis.

Problemet är väl mest att vi inte lever i en perfekt värld.

Och är det någonting vi vet så är det att kvinnor i alla tider har gjort sig av med oönskade graviditeter. Abort, så tidigt och med så lite krångel som möjligt, är tveklöst det mest skonsamma och bästa för alla inblandade. Det finns framförallt tre saker jag tänker på, när vi här med vår fantastiska sjukvård och mycket generösa aborträtt likväl måste föra diskussionen huruvida vi skulle inskränka aborträtten.

1: Att kvinnor även i länder som inte tillåter abort alls ändå gör abort. Det finns ett behov av abort, som sträcker sig långt bortom någon sorts bekvämlighetsargument av typen ”hon orkade inte ta sina p-piller” eftersom kvinnor är beredda att a) genomgå långa och svåra resor för att söka abort på ställen där det är tillåtet eller b) med sina liv som insats försöka göra sig av med fostret. I Nigeria till exempel, där abort är olagligt, var det likväl 1,2 miljoner kvinnor som gjorde abort år 2012. De medel kvinnor är villiga att ta till… alltså jag klarar knappt ens av att tänka på det. Istället för att visa kvinnor som behöver abort bilder på aborterade foster borde vi visa folk som vill inskränka aborträtten bilder på kvinnor som har drivits till att själva försöka göra sig fria.

Restrictive laws do not stop women from having abortions

2: Att kvinnor är de som måste bära bördan av att bli mammor när de inte vill eller kan. Kanske handlar det om en ung svensk kvinna som måste säga nej till drömjobbet eller hoppa av sin universitetsutbildning för att istället sköta barn? En kvinna som sedan resten av livet känner att hon missat något, att hon blev någon hon inte ville bli och som inte riktigt fixar att engagera sig i babyn. Kanske handlar det om en kvinna i Marrakesh, en av de där kvinnorna min gamla gymnasiekompis jobbar så hårt för att stötta och som har blivit utkastad av sin familj. I Marocko är sex innan äktenskapet olagligt, precis som det var på den gamla goda tiden i Sverige också, och en ogift kvinna som blivit gravid har alltså brutit mot lagen. Kanske har barnet blivit till av slarv med preventivmedel? Kanske har det blivit till av våld? Oavsett vilket är den livslånga bördan av ett oönskat barn kvinnans att bära.

3: Att många av de kvinnor som inte har tillgång till abort istället gör sig av med barnet när det väl är fött. En vän skrev sin doktorsavhandling om hur det såg ut i 1700-talets Finland i En förutbestämd sanning: barnamord och delaktighet i 1700-talets Finland belysta genom kön, kropp och social kontroll. I finfina Sverige för bara hundra år sedan fanns det änglamakerskor, till vilka man anonymt kunde lämna sitt barn för att skicka det till himlen. År 2014 i Oulu i Finland hittades fem spädbarn mördade av sin mor i en källare. I Indien och i Kina gör man sig huvudsakligen av med flickebarn, men många i fattiga länder måste helt enkelt välja bort fler barn – även om barnet redan är fött. Resten av familjens överlevnad hänger på det. Jag läste en gång en artikel om en fattig kvinna i Indien som just hade begravt sitt fjärde barn, och om hur kunskapen kring hur man enklast tar livet av spädbarn gick i arv från mor till dotter. Jag önskar att de barnen hade fått förbli ofödda.

Det är klart att vi kan älta och välta vad som är tillräckliga skäl. Får man känna att man inte har råd att ge barnet det liv som hen förtjänar om det innebär att man inte har ett jobb utan lever på bidrag, eller måste det innebära ett hot om svältdöd? Räknas det som ofrivilligt om man blev med barn trots preventivmedel oavsett vilket sorts preventivmedel man använde? Räcker det som anledning att mannen är våldsam eller måste det vara en våldtäkt? Kan man vara för ung när man är 20 år eller måste man vara 12?

Desperation driver dem som inte kan få abort lagligt och säkert, där någon annan än kvinnan själv ska avgöra vad som är tillräckligt goda skäl. Jag är stolt över att det som driver kvinnor i Sverige att göra abort har mindre att göra med desperation och mer att göra med informerade beslut. Jag önskar att fler kvinnor fick den rätten.

Aborträtten är ett hot mot patriarkat

Med anledning av att SD meddelar att de vill begränsa aborträtten körde Agnes Wold en tämligen episk rant på Twitter om vad den nuvarande aborträtten verkligen innebär samt hur den utnyttjas.

I mycket korta drag gäller fri abort fram till vecka 18, medan abort kan beviljas med särskilt tillstånd fram till precis innan ett foster med dagens medicin som allra tidigast skulle kunna överleva (för tillfället vecka 22). Av de aborter som görs utförs 1 % (ca 400) av synnerliga skäl efter vecka 18. 84 % av aborterna utförs innan vecka 9, 95 % innan vecka 12 och endast 4 % i veckorna 12-18.

Väldigt många, inklusive Wold själv har lagt fram en uppsjö rimliga argument för att kvinnor kanske inte vet om att de är gravida innan vecka 12 (oregelbunden mens, PCO, preventivmedel…) eller inte får veta att fostret inte utvecklas som det ska (de första ultraljuden görs ju i vecka 12, men oftast inte förrän i vecka 18). Allt detta är starka argument för att fri aborträtt fram till vecka 18. Det jag skulle vilja kommentera är folk som menar att Wold blandar upp sin fakta med känslobaserade åsikter. Som det här:

wold tweet

Om vi backar lite till själva förslaget från SD, så skriver de så här:

Det här är ju inte medicinska skäl. Det här är inte vetenskapligt baserad argumentation. Man vill inte ändra abortlagen för att skydda kvinnors hälsa, för att minska belastningen på sjukvården eller ens på grund av att fri abort upp till bara 12 veckor har påvisat positiv effekt på just något alls. Det enda man genom inskränkningen har möjlighet att direkt påverka är kvinnors valmöjligheter. I reella tal skulle det röra ungefär 1600 aborter som man inte nödvändigtvis skulle få bort men som skulle behöva gå igenom ett specialiserat läkarmaskineri för att få fallspecifik bedömning. Om inte annat vore det spännande att höra hur det ska finansieras. Gissar att de 500 miljarder nånting som invandringen kostar varje år täcker det också…

Hur som helst.

Abortlagstiftningen handlar om hur vi värderar kvinnor, särskilt i förhållande till foster. Irland, som tidigare har haft nolltolerans mot abort, resonerade som så att kvinnans liv inte skulle värderas högre än fostrets. Och även om jag håller med om att tanken på att göra abort av ett fullt friskt foster i vecka 18 är hemsk, så är tanken på att detta foster skulle vara värt lika mycket som kvinnan ännu hemskare.

Det här är någonting som män nästan aldrig behöver oroa sig för eftersom deras liv inte ställs mot ett fosters liv. De kan få medicinering, operationer och andra behandlingar utan att någon harklar sig och säger att tyvärr så finns det en risk för fostret så det är bara bita ihop och härda ut. Abortlagstiftning är värdering. Tja, egentligen är ju all lagstiftning en värdering. Uttryck för vad vi som samhälle tycker är okej och inte. 

När Wold gör kopplingen till hedersyn och det patriarkala samhället hoppar hon inte av faktatåget och låter sig föras bort av en åsiktshelikopter (detta kommer förövrigt vara årets nyord – ni vet var ni läste det först). Det är fakta att hård abortlagstiftning hör nära samman med intentionen att kontrollera kvinnors sexualitet.

Abortlagarnas upprinnelse kommer ur kontroll av framförallt ogifta kvinnors sexuella förehavanden. Historiskt sett så har det största brottet dock inte nödvändigtvis varit att göra abort, så som vi känner begreppet idag, utan att ha sex utanför äktenskapet. Den kvinna som hade sex utanför äktenskapet skulle straffas, men hur strängt berodde på typen. Vid lönskaläge var båda parterna ogifta och kunde ofta klara sig med böter. Vid enkelt hor var ena parten gift och vid dubbelt hor var de båda gifta (men inte med varandra då förstås). Dubbelt hor och/eller upprepade förseelser ledde till döden.

I princip hade flera av lagarna liknande straff också för männen, men här kommer graviditeten in. En kvinna som blivit gravid har uppenbarligen haft sex (om hon inte är jungfru Maria, eller åtminstone har samma övertygelseförmåga) och kan alltså straffas även om mannen inte kan fällas. Män som roade sig med kvinnor av lägre status tenderade också till att gå ostraffade (och då talar vi lägre status än mannen: till exempel adelsman – bondekvinna, bonde – piga, inte bara högstatusmän). I tider före graviditetstest var barnets rörelser i magen ett av de första säkra tecknen, och det är också ofta därifrån man i allmänhet drog gränsen för när det var ett liv. Intressant nog torde det vara ungefär de veckorna som gäller nu också. Runt vecka 18 känner många de första rörelserna. En kvinna som dessförinnan försökte dricka brygder eller liknande – sådana har förekommit så långt tillbaka i tiden vi kan följa – för att göra sig av med en oönskad graviditet straffades knappast för att försöka förhindra att det skulle bli barn.

Aristoteles menade i sin Politics att

”när ett par har alltför många barn, låt abort sökas före liv och medvetande har börjat.”

 

Och det är här skon klämmer, så att säga. När det blir ett nytt liv – ett barn. Barnamord var givetvis olagligt, och förekom, men det var mödrar (huvudsakligen) som gjorde sig av med barn. Ett barn blev det som allra tidigast när det rörde sig men enligt många traditioner först när barnet var fött eller rent av när barnet var några dagar gammalt. Gammal judisk lag drog gränsen vid att halva huvudet var ute. Först då fick man inte längre otvetydigt försöka rädda modern på bekostnad av barnet för deras liv var vid det läget likvärdiga.

Rent vetenskapligt finns det inte ett svar på frågan när det är ett nytt liv. Enligt biologisk forskning är livet en cirkel och som bekant går det inte att säga var en cirkel har sin början. Vi tänker oss gärna att det är vid befruktningen och vi tänker oss också gärna att det alltid har varit så, men att det ens skedde en befruktning visste man först när man upptäckte att kvinnor har ägg på 1820-talet. Innan dess kan det alltså inte ens ha varit tal om att de första 12 veckorna, under vilka förresten 30 % av konstaterade graviditeter ändå slutar i spontan abort – missfall, skulle vara särskilda beträffande inducerade aborter.

Då det inte finns ett vetenskapligt svar på när det är ett nytt liv är det upp till samhället att avgöra vad som ska gälla och olika kulturer kommer fram till olika svar. I kulturer där man försöker kontrollera kvinnors sexualitet kommer man företrädesvis fram till att aborträtten måste vara begränsad. Gärna så mycket som möjligt. En kvinna som blir oönskat gravid ska straffas. I en del länder pysslar man fortfarande med spöstraff. I andra tvingas kvinnorna se bilder på aborterade foster. I nästan alla andra länder förutom i Sverige måste kvinnor åtminstone förklara sig. Att Sverige särskiljer sig beror på jämställdhetsarbetet.

Vad SD vill göra är att minska aborttalen, som om det hade ett egenvärde. På Irland är aborttalet nästintill 0. Det gör inte situationen bättre för varken barn eller mödrar. Tvärtom, faktiskt.

Att begränsa aborträtten är en patriarkal hederssak. Att påstå att så är fallet är inte känsloargument, utan fakta.

Kontinuiteten i #metoo

En vän disputerade i lördags, och på disputationsfesten satt jag bredvid Ebba Witt-Brattström. Vi talade bland annat om skilsmässor och exmän, och inte alldeles oväntat om feminism och barn och doktorer. Vi talade också lite om #metoo och transkvinnor. Det är en debatt som hon har varit betydligt mer involverad i än vad jag har några som helst intentioner att någonsin bli och jag medger glatt att jag verkligen inte har läst alla turerna i den härvan. Vad jag väldigt lösryckt har förstått är det en följetong till den eviga diskussionen om feministers stora vilja att diskutera ”bara kvinnor” och transkvinnors rätt att bli inkluderade i detta systerskap. Jag kan mycket väl ha fel här, för som sagt; inte läst allt.

Även om min utgångspunkt skiljer sig en smula från Witt-Brattströms och jag anser att transkvinnor är lika mycket kvinnor som andra kvinnor och därmed per default ska inkluderas jämbördigt i #metoo (och här kastar jag in en brasklapp för att hon kanske egentligen anser något annat och att jag tolkade fel!) är det en smula komplicerat vad gäller #metoo. Vad kampanjen med all tydlighet visat är ju att det ingalunda är ett kvinnoproblem i bemärkelsen att det är någonting som vuxna kvinnor utsätts för. Det händer den som föds i en kvinnokropp och börjar ofta redan i tidig skolålder på grund av denna kvinnokropp. Det är alltså inte kopplat till ett uppvaknade som kvinna, eller till att känna sig som kvinna – utan till kroppen och till hur samhället har kategoriserat en. Därför finns det här en mycket betydelsefull dimension av kontinuitet och invanda mönster som den som är född i en kvinnokropp och identifierar sig som kvinna kommer att uppleva på ett särskilt sätt eftersom nästan alla av oss har levt med dessa övergrepp ungefär alltid.

I just #metoo så tror jag att den dimensionen är en av de viktigaste, för att vi ska kunna förstå storleken på problemet. #metoo riskerar annars att bli något som handlar om arbetsplatser eller, ännu värre, krogen, när det också handlar om mycket unga flickor, släktmiddagar och skolor.

Med det sagt är jag också övertygad om att det finns ovanligt mycket att lära sig av de särskilda erfarenheter den som gjort en könskorrigering har av övergrepp. Det ena utesluter ju egentligen inte det andra, tänker jag.