Arkiv

Att trasha barn som vill ta ansvar

Ok. Så vuxna är ganska bra på att trasha barn i största allmänhet, men klimatstrejken har givit upphov till en sällan skådad trashstorm. Barn, som med argument baserade på vetenskapliga forskningsresultat och demokratiska metoder försöker påverka beslutsfattare att driva en politik som räddar deras framtid kritiseras för att inte vilja ta ansvar för sin skolgång.

Om barnen är oroliga för miljön kan de ju börja gå till skolan, skrockar vuxna hånfullt. Det oförblommerade och extraordinära föraktet med vilket barnen möts vore illa nog om det hade en gnutta av fakta bakom sig, men som det är nu, när det är barnen som har vetenskapen på sin sida och ett av de vuxnas bästa argument är att andra länder är värre så blir det ett sånt sorgligt epitom över vår tid. En tid där vi har tillgång till kunskap men väljer att inte nyttja den.

Och det är ungefär samma personer som normalt brukar hålla på sin egen yttrandefrihet som nu vill tysta barnen. Samma personer som tror att muslimer invaderar våra länder, att feminismen är ett hot mot män, att homosexualitet är en sjukdom, att alla journalister med utbildning och skyldighet att följa journalistetiska regler är vänstergröna blomsterhattstanter. Och det är exakt samma antivetenskapliga diskurs.

De försöker göra vetenskapligt belagda fakta till frågor om åsikter. Det samlade forskningssamfundet är ju rörande överens om att vi är ganska fucked för det här med miljön, om vi inte tar till väldigt drastiska åtgärder senast igår. Forskarna har till och med varit så schyssta att de kommit med förslag, närmast i form av checklistor, för hur vi skulle kunna försöka rädda planeten. Och folk bah ”nämen jag tycker inte att det är något problem att äta kött och använda engångsplast”. I Sverige äter vi nästan 60 kg kött per person och år och globalt räknar man med att mellan 8 och 13 miljoner ton plast hamnar i naturen varje år. Att äta kött och använda plast är saker vi kan dra ner på. Massor. Forskningen visar att vi måste göra det. Oavsett om någon utan utbildning i ämnet eller den minsta insikt i miljöfrågor anser det vara bra eller inte.

Science doesn’t care what you think. Klimatförändringen är inte en fråga om åsikt, utan en fråga om fakta. 

Här där jag bor hade högstadieeleverna byggt snögubbar längs vägen. Smutsiga, sorgliga snögubbar med skyltar i sina snögubbehänder. Texterna på skyltarna uppmuntrade bilister till att tänka om och påpekade att varje bil är ett hot mot miljön, och de har rätt. Visst, en enskild bil är inte ett hot för det är ju det totala antalet som är problemet, men varje enskild är ju en del av det totala och forskningen visar tydligt att bilismen behöver omvärderas. Så vuxna reagerar med att säga att vi borde förbjuda alla bilar, och då behöver inte vuxna längre gå till jobbet. Supernajs! Sedan lägger vuxna in bilder på bilköer i Kina där de verkliga problemen finns.

Vi måste sluta behandla alla saker som är viktiga för jämställdheten, miljön och demokratin som fluffiga, svårdefinierbara åsiktsfrågor där random dude på internet har lika rätt som den som spenderat år av sitt liv med att forska i ämnet. Man behöver heller inte vara geni för att se den röd(gröna) tråden. Alla de saker som hotar (vita) cismäns makt, som skulle tvinga dem att ändra sig, dela med sig, ge plats, möter samma sorts motstånd. Det är som om de nu kör den klassiska brända jordens taktik i vad de ser som ett krig. Men det är inget krig och ska inte vara ett vi mot dom. Det ska vara en fungerande, stabil värld för oss alla.

Skönt att nästa generation inger hopp.

Bildresultat för big bang theory gif

Muslimmamma

Gabriel är muslim. Han blev det, för att hans pappa är muslim. Hittills har det förstås inte inneburit några särskilda åtgärder. Han äter inte griskött, förvisso, men annars så växer han just nu upp muslim på samma sätt som folk här i allmänhet växer upp kristna – utan någon närmare religionsutövning.

Men hans pappa är djupt troende. Ber fem gånger om dagen, fastar, läser Koranen varje fredag och går till moskén alltid när han hinner. När Gabriel blir gammal nog är det tänkt att han, om han vill, ska vänjas in i det troende muslimska livet.

Och jag tycker att det är helt ok. Alltså, kärnan är ju det frivilliga valet förstås, men om han skulle välja att tro som sin pappa, och utöva tro som sin pappa, så är jag bara glad över att han hittar sin väg.

I dag blev en av Gabriels släktingar skjuten under fredagsbönen i en moské i Nya Zeeland. Han hade kommit dit för bara några månader sedan, som kvotflykting. Äntligen trygga, trodde de. Hans lille son kämpar ännu för sitt liv på sjukhuset.

Om jag ska vara alldeles ärlig så önskar jag att jag hade den mentala förmågan att faktiskt ha mina tankar hos dem, hos de drabbade, men det går inte. Så fort min tanke försöker snudda vid det, öppna upp för skräcken, känna med mamman som sitter vid sonens sida nu, så stänger hjärnan av. Att lille Gabriel en dag ska behöva förhålla sig till sådant hat som krävs för att avrätta människor på deras heliga plats, medan de ber, är bara det en överväldigande tanke.

Mest vill jag skrika. Skrika åt folk som egentligen ”inte har något emot invandrare” men som ”inte gillar muslimer” och ”inte vill ha dem här” och SOM MED SINA JÄVLA DELNINGAR OCH SITT JÄVLA PRAT RÄTTFÄRDIGAR SKJUTNINGAR. RÄTTFÄRDIGAR.

Alltså jag klarar det inte ens.

Att ångra sitt barn

Svenska YLE har haft en väldigt uppmärksammad artikelserie, baserad på färsk forskning, om att ångra att man fått barn. Ångerkänslorna hör ihop med de höga kraven som finns på moderskapet och ämnet är, enligt forskarna, tabubelagt så pass att mammor inte ens diskuterar saken med sin partner.

Jag tror att hela tanken på att ångra sitt barn känns så motbjudande delvis för att det är känslor som man inte bör släppa fram. Alltså, vi måste förstås tala om kraven som ställs på framförallt mödrar, om dubbla arbeten, om ensamhet och utsatthet. Men jag tror också att det är fullt möjligt att ha ångest inför de krav som ställs på en, utan att ångra själva barnet. Så är det åtminstone för min egen del.

Jag hade kommit till en punkt när jag så att säga började få mitt liv tillbaka efter de två första barnen. De hade börjat bli självgående – jag hade börjat få händerna fria. Det var svindlande och underbart och kanske också lite skrämmande att de inte lutade sig mot mig så mycket att mitt liv av nödvändighet kretsade enkom runt dem. Så mötte jag A. En uppslukande, virvlande kärlek, och ett löfte om den stora familj jag drömt om. Jag valde att ta den chansen, att börja om på nytt och satsa allt. Jag ville så gärna ha det delade föräldraskapet, den delade vardagen, det delade livet.

Jag ångrar inte Gabriel. Jag KAN inte ångra Gabriel. Däremot har jag ibland en väldigt påträngande, mörk och djup oro över att jag inte ska orka ta hand om honom när allt det där jag så innerligt hade velat dela med någon ändå blev bara mitt. Jag känner mig lurad. Är grymt besviken. Ömsom stark som tusen år av ensamma mödrar, ömsom bräcklig som ett lappat hjärta. Just nu är det morgnarna. Med vårljuset vaknar han tidigare och tidigare. En och en halv timme tidigare nu än i januari. Och jag är förvisso trött för att jag jobbar och inte sover tillräckligt eftersom han fortfarande vaknar på nätterna, men det som är allra, allra värst är minnet av hur trött jag var med de andra två barnen när de var små och den krypande paniken över att jag ska hamna där igen. Det intensiva föräldraskapet som forskningen talar om, när mammor förväntas uppgå i sina barn, leva för deras skull, det har aldrig varit min grej.

Men inget av det här är Gabriels fel. Älskade fina lille Gabriel som är överallt samtidigt. Som drar igenom mitt nystädade hus som en kärlekstromb och sprider brödsmulor och diskborstar och rivna papper i sina spår. 

Anledningen till att jag inte ångrar honom är inte att det vore tabu, utan att det vore att ångra fel. Han är inte orsaken. Och jag tror att det finns en viss risk i att börja tala som om vi ångrade våra barn, snarare än att vi är jävligt trötta på att samhället inte har kommit längre än att mammor krossas under kraven. Dels för att det skapar ett mammaproblem av något som är ett samhällsproblem, dels för att det riskerar att dölja de mammor som faktiskt på riktigt mår så att de ångrar sina barn och kanske skulle behöva hjälp.

Nu ska jag skrapa ris ur mattan, sätta igång diskmaskinen och förbereda morgondagens middag istället för att krypa upp i en fåtölj och läsa. Riset i mattan är åtminstone Gabriels fel.

 

Om aborter fram till födseln

Nu sprids det ett tjohejsan rykte från USA att demokrater och vänstern och New York tänker tillåta kvinnor att göra abort fram till födseln. Om vi för ett ögonblick betänker att ett sådant påstående är så bisarrt att det måste vara något fel någonstans, förstår vi snart att påståendet är så bisarrt att det måste vara fel någonstans.

Redan där har vi kommit en god bit på väg. Skepticism, gott folk.

Den här bloggposten är sedan tänkt som en lathund för dig som är intresserad av att veta vad det egentligen handlar om.

Kärnan är ett prejudicerande domslut som kallas Roe v Wade från 1973. I det domslutet konstaterades att rätten till privatliv (som ju amerikanerna hyllar över allt annat) inkluderar en rätt till abort. Med Trumps makt kommer dock ett uttryckligt hot om att upphäva det här domslutet, som alltså sedan 1973 gett kvinnor rätt till abort.

Det fick staden New York att lagstadga om rätten till abort. Bara som Plan B om Roe v Wade upphävs. Dessutom lagstadgade man om att

  • inte bara läkare ska kunna göra aborter. Det betyder inte att kreti och pleti och någons kusins ska kunna göra det, men släpper fram till exempel barnmorskor och andra medicinskt utbildade som inte tidigare hade fått.
  • abort inte ska vara straffbart.
  • abort även efter v 24 (som var den tidigare gränsen) ska tillåtas om a) fostret inte är livsdugligt och/eller b) moderns liv är i fara.

Särskilt är det den sista biten som folk är upprörda över, och den ska vi ägna lite mer uppmärksamhet. Den som får folk att helt plötsligt tro att det är fritt fram att göra abort hela vägen till födseln.

En väldigt smart vän till mig funderade över hur det kan hänga ihop att det bedöms som medicinskt viktigt att tillåta aborter även efter vecka 24, om vi nu inte har ett sådant system i Sverige. Alltså, om det på riktigt fanns skäl att påstå att det är av betydelse för kvinnors hälsa, varför hör vi inte om det här?

Det handlar om vad man väljer att medicinskt och juridiskt kalla för abort. Den sortens åtgärder som man nu diskuterar i fallet med New Yorks lagstiftning används redan i Sverige.

Om barnet är döende

Ett barn som inte är livsdugligt kan man förlösa i Sverige. Och det är vad det handlar om. Inte att man skulle abortera foster som annars skulle ha kunnat klara sig, utan om att sätta igång en förlossning med vetskapen om att barnet inte kommer att överleva förlossningen. Jag vill ge ett exempel på hur det kan se ut, men jag vill också varna för att det är mycket, mycket tung läsning.

fox1fox2

I Sverige (och nio andra amerikanska delstater, förutom nu också New York), skulle de här föräldrarna kunna få fatta beslutet att föda fram barnet tidigare. Och jag måste erkänna att mitt hjärta inte klarar av att tänka på vad jag skulle ha gjort i den situationen. Det är för hemskt att ens snudda vid den tanken. Men jag vet att jag är av den åsikten att varje förälder som ställs inför det mest otänkbara ska ha rätten att gå igenom det traumat, att bearbeta den sorgen, på det sätt som passar dem bäst. Ingen ska tvingas att i dagar gå och vänta på att hjärtat på insidan ska sluta slå.

Om mamman är allvarligt sjuk

Den andra anledningen till varför man ville tillåta abort efter vecka 24 i New York är att mammans hälsotillstånd kräver det. Med restriktiva lagar får man inte göra någonting med en gravid kvinna som kan äventyra fostrets hälsa. En gravid kvinna som behöver starka mediciner för att överleva kan inte få det.

Ett mycket berömt exempel är från Irland år 2012, där en kvinna i vecka 17 fick ett missfall som gav henne blodförgiftning, men eftersom fostret fortfarande hade hjärtslag förvägrades hjälp. När fostrets hjärta sedan slutade slå några dagar senare var det för sent för att hinna rädda mamman. Enligt samma regler kan en gravid kvinna inte heller få cellgifter, en rad olika medicinska ingrepp eller andra medicinska åtgärder, även om hon dör utan.

I Sverige är rådande praxis att man förlöser mamman, och går det att rädda barnet så gör man det också. Efter vecka 24 finns det ju en god chans trots allt, och enligt Sveriges abortlag finns det (precis som i New Yorks nya lag) ingen övre gräns när det finns tillräckligt vägande medicinska skäl. Det som folk hetsar upp sig över att New York nu vill tillåta, finns alltså redan i Sverige och andra civiliserade länder – precis som i en del amerikanska delstater. 

NOTE: Det här inlägget är i mycket baserat på diskussioner på min väns Facebooksida, men för att slippa dra ner någon i diskussioner hen inte vill föra har jag genomgående använt bara mina formuleringar.

Snöflingorna virvlar

Det finns många olika namn på män som blir upprörda. Ett tag var det ”vita, kränkta män”, som rent av förkortades till VKMs. ”Snowflakes” är ett annat och ”inte alla män” är ett tredje. Jag minns att jag protesterade mot begreppet VKMs när det lanserades. Det kändes så polariserande och mer skadande för debatten än något annat.

Och även om jag fortfarande försöker hålla mig från liknande begrepp så måste jag erkänna att det nu så här, många år efter att jag först gav mig in i jämställdhets- och genusdebatträsket, känns mer och mer relevant. För varenda, jävla gång någon, någonstans tar upp någonting som rör hur män själva skulle kunna förbättra situationen för exempelvis

a) kvinnor och/eller

b) miljön och/eller

c) varandra och/eller

d) hemlösa kattungar

så kommer det ofelbart en högljudd drös med män som blir oerhört upprörda och kränkta. I flera år försökte jag förstå dem. Jag försökte se logiken, lyssna på resonemangen, argumentera emot dem som ville borsta bort protesterna som oviktiga eftersom alla måste få höras.

Relaterad bild

Men seriöst alltså.

Gillette gjorde en reklam som spreds som en löpeld över intörnätet.

Den handlar om att män kan bättre än mobbning och trakasserier. ”Det är bara genom att utmana oss själva som vi kan komma närmare det bästa av oss själva”, menar Gillette. I videon ser vi bland annat en man ingripa när två små pojkar börjar slåss med varandra och när han går ner på knä för att sära på pojkarna säger han att man inte behandlar varandra så.

Och (inte alla) män går fullkomligt ape shit cray cray över den här videon. Det är PK-maffian eller multinationellt kapitalististiskt moraltvång alternativt kommunististiskt vänsterdravel för att rätta män in i feministledet.

Att män utsätts för våld är ett enormt samhälleligt problem. Att små pojkar inte får lära sig andra sätt att umgås än genom våldsamheter är också ett enormt problem. Att män känner sig ensamma, står för den överväldigande majoriteten av självmord, våldshandlingar, drogmissbruk och upplever utanförskap är skitstora samhälleliga problem.

Nu kommer det en video som tar upp det, låt vara att det är en reklam, och så duger inte det heller.

Relaterad bild

Vad är det egentligen som man protesterar mot? Allt som antyder att män kan ta ansvar, att män borde ta ansvar. 

Det är väl här någonstans som de allra flesta kvinnor (och väldigt många män) lackar ur. Det är här någonstans som begrepp som male tears, snowflakes och vkm på allvar börjar kännas relevanta, för att det på riktigt finns de här högljudda männen (jo, det är nästan uteslutande män) som upplever sig så grundligt förfördelade att ingenting duger och man liksom bara inte har tid att öda på deras meningslösa tjafs. Jag har tre barn. Jag känner igen de där tendenserna. Som när de äldre barnen kommer till köket på morgonen och uppgivet meddelar att det inte finns någon frukost för de känner inte för müsli eller yoghurt eller frukt eller nybakade scones idag. Privilegium check, snowflakes.

Män som forsätter diskutera vad män känner sig lite mer bekväma med

Det är inte länge sedan #metoo svepte in över Finland. Det är inte länge sedan kvinna efter kvinna ställde sig upp och sa att hon också blivit utsatt för sexuella trakasserier. Vittnesmål i tusental.

Och politikerna gjorde ungefär ingenting alls, förutom att beklaga att det finns kvinnor som känner sig utsatta och mana till försiktighet kring att droppa namn. Kvinns blir så lätt hysteriska.

Så uppdagades det i slutet av förra året en rejäl härva av vad som måste klassas som sexualbrott i Uleåborg och Helsingfors där de huvudinblandade är minderåriga, finländska flickor å en sidan och asylsökande, vuxna män å andra sidan. Rubrikerna är enorma och man använder ord som ”barn” och ”offer” om flickorna och kallar konsekvent männen för brottslingar eller förövare.

Låt mig först och främst säga att det är helt jävla utmärkt att vi äntligen talar om den värld av sexualitet som äldre män inviger unga flickor i. Det ska vi prata om. Vi ska prata om flickors utsatthet, om sex som handelsvara, om beroende och framförallt om maktstrukturer.

Så gissa om man blir lite fucking trött när det här blir en flyktingpolitiksfråga.

finger

Politikerna kallar till ett extramöte (!!!) för att i en krissituation (!!!) fundera över vad som gått fel med integrationen (!!!) och hur man ska få invandrare att ta till sig finska värderingar.

Samtidigt var det inte många år sedan som rubrikerna gällde mycket snarlika saker men med den avgörande skillnaden att det var finländska, vuxna män.

teinit1

Enter a caption

teinit2

”Tonåringar säljer sex dagligen i Helsingfors” år 2010 och ”Finländsk glädjeflicka avslöjar: vanliga flickor säljer sex allt mer” så sent som mars 2018. Helt plötsligt är ansvaret för handlingarna hos de tonåriga flickorna. Helt plötsligt är männen inte längre brottslingar utan snarare kunder och flickorna inte längre offer. Inga krismöten. Inga politiska åtgärder. Inget hat mot finländska män.

Av allt att döma är det knappast det största problemet att invandrarna i Uleåborg inte har annammat finlänska värderingar utan tvärtom har de fått agera i ett redan sedan tidigare fullt fungerande system. Finfina finländska värderingar, enligt vilka tonårsflickor fått lära sig att sex säljer.

Var i helvete var alla dem som nu står på barrikaderna under #metoo? Var var presidenten? Statsministern? Alla andra ministrar som nu sitter på sina höga hästar och talar om hur viktigt det är att respektera kvinnor? Det är så jävla märkligt att vi bara ska diskutera sexualbrott när maktens vita män kan känna att det åtminstone inte rör dem.

Om suvakkis och diskussioner som alltid blir rasistiska

Emellanåt känns det som om jag lever i ett parallellt universum. I går var det någon som publicerade en länk till en artikel på Facebooksidan för folk boende i kommunen. Artikeln (som jag i ärlighetens namn inte brydde mig att läsa) handlade kortfattat om hur en finländsk politiker med rötter i Somalia har varit runt och pratat på skolor.

Det uppstod genast en diskussion om huruvida politiker ska få komma till skolor, och bara det är ju fullkomligt bisarrt. Klart att politiker (alltså aktiva politiker, inte bara politiskt aktiva – om ni förstår vad jag menar) ska få komma ut i skolorna och prata med eleverna! Hur ska vi annars fostra en generation som är intresserad av politik? På samma sätt ska representanter för trossamfund få komma till skolorna, inte för att predika men för att ge exempel på olika sätt att betrakta världen. Jag ser det som en av skolans absolut viktigaste uppgifter, att visa eleverna att allt inte är så svartvitt, att man får tänka som man vill och tro vad man vill men också att olika tanke- och trossätt omvandlat i politik har konsekvenser för hur samhället ser ut.

På tal om svartvitt.

Jag vet inte om ni brukar få en sån där känsla varje gång någonting rör en typ som inte är kritvit och kan följa sina anfäder 500 år bakåt i tiden och ändå hamna i samma by, en lätt obehagskänsla av att om man läser kommentarerna så kommer man tappa hoppet om mänskligheten? Att även en artikel som egentligen handlar om att rädda kattungar ändå kommer att bli en diskussion om invandring? Den känslan hade jag när jag först såg trådstarten, men eftersom det är folk härifrån trakten som skriver så ville jag ändå läsa.

Relaterad bild

Det tog ingen tid alls innan det blivit en tråd om hur det säkert vore bättre om han åkte till Somalia och talade på skolor där och även de som inte är öppet rasistiska as håller med om att ”sånt där” inte hör hemma i skolan. ”Sånt där” är vad som på finska kallas suvaitsevaisuus och direkt översatt till svenska betyder ”tolerans”. Folk går alltså bananas över att skolan bjuder in någon som förespråkar tolerans eftersom det är indoktrinering av barnen som då inte får växa upp fria.

Jo, i Finland har suvaitsevaisuus börjat användas som något negativt. Kvinnor som till exempel är feminister, hjälper invandrare eller bara förespråkar sin egen rätt att yttra sig kallas ofta suvakkis. Det är ett skällsord, att vara tolerant. Hur i hela helvete blev det så?

Det är ganska komplicerat och har analyserats fram och tillbaka åtskilligt redan, men suvakkis är ofta vänner av invandring och eftersom det finns partier som mycket tydligt tar avstånd från invandring (i Finland Sannfinländarna) så tar suvakkis automatiskt också avstånd från Sannfinländarna vilket betyder att de är emot ett politiskt part som är demokratiskt valt. Det, i en synnerligen märklig förlängning, betyder att suvakkis ingalunda kan vara toleranta och öppna för olika åsikter utan i grund och botten är politiskt drivna och dessutom svartmålar ett regeringsparti.

Den som är politiskt driven, ute i syfte att svartmåla motståndare, är förstås inte lämplig att tala på skolan.

Alltså det finns så många felslut här, och folk köper det. Vill vara lite edgy, är trötta på feminism och tycker att det räcker med invandrare nu när det finns tillräckligt för att förse oss med städare och pizza.

Här står jag sedan i mitt parallella universum och kan bara inte förstå hur folk inte kan vakna upp och bah hey, kanske det ÄR bra med tolerans ändå? Kanske tolerans är vad hela vårat samhälle behöver? Tolerans för de över 100.000 finländska barn som lever i fattigdom? Tolerans för de drygt 6500 som är bostadslösa? Tolerans för att mota ökade hotbilder mot politiker och journalister? Hur kan man INTE tycka det och ändå värdesätta ett fritt samhälle?