Arkiv

Patriarkatet sköter inte sig självt

En mycket uppskattad och älskad vän till mig taggade mig i går på följande vis.

klaga hogberg

Och jag känner henne tillräckligt bra för att veta att hon bara menar väl, men jag känner tyvärr inte personen som har skrivit inlägget tillräckligt bra för att ha rättighet att kommentera under det så här sitter jag och dricker kaffe och hyperventilerar.

Kuvahaun tulos haulle never in the history of calming down has anyone ever calmed down by being told to calm down

Grejen är att jag förstår skribentens poäng – och jag medger glatt att hon har en poäng – men jag tycker att premisserna för hennes resonemang är felaktiga. Jag ska inte utge mig för att ha läst ens i närheten av allt som har skrivits inom genusvetenskap, eller ens inom mitt eget ämne genushistoria, men jag har ändå varit i forskarvärlden och följt med i diskussionerna tillräckligt länge för att våga påstå att åtminstone genushistoriker inte betraktar patriarkatet som en organism. Patriarkatet som en organism förhindrar analyser av patriarkatet – även om det kanske är lättare att prata om det så – eftersom patriarkatet de facto inte är en organism. Det är en struktur och alla som agerar inom en struktur är med och omformar den, hela tiden.

Patriarkatet är inte i sig självt skyldigt till någonting för det kan inte agera oberoende och kan således inte ha en agenda. I ett patriarkat skapas dock i allmänhet vissa grundförutsättningar för agerande, men dessa kan lika gärna ge upphov till agerande som går tvärtemot vad strukturen skulle låta påskina vore det normala. Att strukturen är patriarkal förutspår inte enskilda individers handlande, eftersom dessa två aspekter fungerar på olika nivåer.

Ett patriarkat är en struktur i vilken (äldre) män har den juridiska, ekonomiska och politiska makten. Varken mer eller mindre. Hur detta sedan i praktiken tar sig uttryck varierar på ungefär en miljard olika vis. Vad det däremot aldrig hittills i världshistorien har inneburit är att alla män är överordnade alla kvinnor alltid. Det har alltid funnits kvinnor med mer makt än de flesta män, även i de mest patriarkala av samhällen.

Skribenten menar också att patriarkatet som en organism ger oss möjligheter att tala om vem som tjänar på vad. Jag håller inte med, eftersom jag tycker att patriarkat vid dess rätta definition lika bra fyller den funktionen. Dessutom blir det på så vis uppenbart att en kvinna som Elisabet Höglund på alla vis har möjligheter att tjäna på patriarkala strukturer. Att call her out på det som är kobajs är inte att låta patriarkatet vinna bara för att en kvinna kritiserar en annan kvinna, utan att uppmärksamma att betydligt fler faktorer än kön är relevanta när vi talar om makt, om utsatthet och om enskilda kvinnors möjligheter att freda sig själva mot sexuella övegrepp.

Skribenten skriver att

”Vår energi och tid går åt till detta och inte till att klaga på normbärare som utnyttjar sin makt.”

Höglund ÄR en normbärare (den enda hon, mig veterligen, inte uppfyller är att hon inte är man) som utnyttjar sin makt. Hon utnyttjar sin makt för att förringa andra kvinnors upplevelser av sexuella trakassarier. Varför skulle vi inte kritisera det, bara för att det är en kvinna som gör det?

Sedan är det ytterligare en sak som skaver som satan, nämligen det där med ”vi som förstått hur patriarkatet fungerar”. Jag har ju trots allt under ganska många år undersökt kvinnors möjligheter i ett patriarkat (låt vara att det är medeltidens Sverige) och läst tusentals sidor om begreppet ur en forskares synvinkel. Jag har också levt i ett äktenskap där jag först rent metaforiskt förlorade mig själv och sedan skilsmässan sitter fast i en rättstvist kring min giftorätt. Jag har sett de mörkare sidorna av att vara född till kvinna, om vi säger så. Jag vet hur ett patriarkat fungerar.

Och ni som hängt här i några år vet ju det här redan, men jag håller inte med om att vi i Sverige i dag har ett patriarkat. Nota bene, det betyder inte att dagens Sverige inte dras med patriarkala rester, eller att det skulle vara helt jämställt. Våldtäktskulturen som lever och frodas även i Sverige är ett typexempel på det och #metoo drar fram det i ljuset. Men om man betraktar definitionen av ett patriarkat (alltså en struktur där (äldre) män har den juridiska, ekonomiska och politiska makten), höjer blicken och ser globalt, och dessutom även lägger till ett historiskt perspektiv så är dagens Sverige inte längre ett patriarkat. Representationen både politiskt och juridiskt är alltför jämnt fördelad, pengarna för lika distribuerade.

Det som historiskt varit grejen, att män inom samma sociala skikt är överordnade kvinnorna i samma skikt, har luckrats upp. Ålder, etnicitet och klass är många gånger mer avgörande än kön. Flera av de killar som gav mig mitt #metoo i min uppväxt kom aldrig längre än till hemstadens gränser, gick inte klart gymnasiet, började med droger och har väl kanske inga aspirationer att göra någonting annat med sina liv än vad de gör. Jag gjorde det på grund av de bättre förutsättningarna den familj jag föddes i gav mig. Att jag är kvinna vägdes upp av de andra privilegierna, om ni förstår hur jag menar.

Min poäng är egentligen ganska simpel. Vi löser ingenting genom att se dagens Sverige (eller Finland för den delen) som ett samhälle styrt av organismen patriarkat med en agenda – snarare tvärtom. Dessutom måste vi inte leva i ett patriarkat för att kunna se att #metoo är ett sanslöst utbrett, strukturellt samhällsproblem som påverkar alla kvinnor. Vi måste tala om #metoo i termer av makt och strukturer, men vi måste också kunna tala om makt och strukturer i andra termer än bara kön. Hur ska vi annars komma åt män som utnyttjar sin makt i form av ålder och klass för att trakassera kvinnor? Så jo, Höglund är definitivt värd min energi och kraft.

Men det handlar ju för fan inte om ett nyp i rumpan!

Ok. Jag är den första att erkänna det. Det här inlägget är skrivet i affekt. Jag tänkte först att jag skulle lugna ner mig, men jag tror att det kommer att ta minst en vecka och ett par kilo choklad i anspråk, så fuck that shit.

Elisabet Höglund har satt något sorts lågvattenmärke med en kolumn i Expressen. Hon skriver

”Självfallet ska sexuella trakasserier fördömas. Sen infinner sig frågan: Vad är sexuella trakasserier? Är det när en man klappar en tjej på stjärten, nyper henne i kinden, lägger armen om henne – eller är det när en man utsätter en kvinna för grov våldtäkt, grova våldtäktsförsök och ständiga sexuella förföljelser?

Det är alltså inte helt enkelt att definiera, men kvinnorna i den här kampanjen tycks inte bry sig om sådant analytiskt finlir. Om en man nyper en kvinna i rumpan så tycker inte jag att det är det värsta som kan hända. Det är bara att nypa tillbaka. Det brukar jag göra.

Hon vill ha analytiskt finlir, huh? Ok.

Det uttalade syftet med #metoo-kampanjen var att visa hur utbrett det är att män tar sig friheter med kvinnors kroppar. Alyssa Milano startade uppropet på Twitter och skrev:

”Suggested by a friend: If all the women who have been sexually harassed or assaulted wrote ”Me too” as a status, we might give people a sense of the magnitude of the problem.”

Det handlade inte om att bedöma enskilda fall, utvärdera förödelsen som händer och ord har spridit bland kvinnor i årtionden eller ta ställning till vad exakt som krävs för att det ska klassas som trakasseri eller övergrepp. Det var för att visa att det inte handlar om ett nyp i rumpan utan om systematik, om en struktur i vilken män inte respekterar kvinnors rätt till sina egna kroppar.

Höglund fnissar åt den kvinna som tycker sig vara berättigad att använda #metoo för några nyp i rumpan. Det är väl bara att nypa tillbaka, tycker hon. Analys my ass. För om vi på nyp-i-rumpan-situationen skulle applicera ett av genusvetenskapens allra främsta och mest användbara begrepp – intersektionalitet – så skulle kanske även Höglund se att hennes fniss är ett högdraget, privilegierat snort på utsatta kvinnors bekostnad.

Intersektionalitet kräver att man tar fler kategorier än kön i beaktande. Ska vi lägga till klass? Vad sägs om ett nyp i rumpan från en politiker på en städerska inne på hans hotellrum? Vad sägs om ett nyp i rumpan från restaurangägaren strax efter stängning på servitrisen som vet att hennes enda chans att betala hyran för henne och sonen är just det här jobbet?

Ska vi lägga till ålder? Hur är det med ett nyp i rumpan från en man i medelåldern på en tioårig flicka som just klivit på bussen hem från skolan?

Etnicitet? Hur är det med ett nyp i rumpan från en snubbe i ett killgäng som konstant babblande ifrågsätter varför i helvete tjejen som gick förbi inte svarar, omedvetna om att hon inte kan språket?

Fint att vita, medelålders kvinnor i maktposition vågar säga ifrån när någon trakasserar dem. Synd bara när de tror att den möjligheten är alla förunnad.

Jag håller med Höglund om en enda sak; ”vissa kvinnor bär faktiskt själva en del av ansvaret”. Höglund till exempel, bär mycket mer ansvar än vad hennes grovt tillyxade analytiska finlir låter påskina. Hon tystar sina medsystrars röster. Hon ser oss ställa oss upp och säger till oss att sitta ner, hålla käften och ändra oss själva. Hon är en del av den struktur som gör att många kvinnor tvekade inför om det de varit med om är liksom allvarligt nog för att förtjäna ett #metoo. Hon är en del av den struktur som gör att män som Harvey Weinstein kan komma undan i decennier, eftersom det som kvinnor har utsatts för trivialiseras och blir till en last för offren istället för förövarna.

Och finns det någonting som #metoo visar så är det just att det inte finns ett jävla dyft som vi kan ändra på för att slippa undan. Det finns ingenting vi kan göra för att skydda oss som vi inte redan gör. Mäns övegrepp går bortom klädstilar, situationer, ålder, etnicitet. Det är ett invecklat system av maktmissbruk och med sin kolumn är Höglund lika skyldig. Det är inte kvinnor som klär sig på ett visst sätt, eller lägger ut halvnakna bilder på sig själva, som är ansvariga, utan männen som tror att det är inviter. Höglund hävdar att ”vi kvinnor” inte behöver ”se en potentiell våldtäktsman i varje karl”. Är det någonting vi har lärt oss så är det att just detta är vår enda chans att bli trodda – att vi redan från steg ett hade behandlat den där mannen som sedan gick för långt som en potentiell våldtäktsman. Gud förbjude att vi trott att han var schysst, bjudit hem honom, bjudit in honom i våra liv.

Nej, ett nyp i rumpan är inte så farligt, om det inte vore för att det är en del av systematiken.

 

Ett par saker om #metoo

Under gårdagen svämmades Facebook över av #metoo när kvinna efter kvinna bekräftade precis hur utbrett sexuella trakasserier mot kvinnor är. Jag tror att jag gick i trean första gången jag blev fasthållen av ett gäng jämnåriga killar som tyckte att det var helt i sin ordning att de skulle få känna på min kropp. Så sent som förra året hade jag en gubbes ovälkomna händer på min höfter när han skulle trycka sig förbi mig i ett utrymme som inte alls var så litet att liknande närgångenhet skulle behövas.

Reaktionerna på #metoo från mina kvinnliga vänner är sorg och frustration, men inte en enda av oss är förvånad. Hur många gånger har vi inte försökt säga det här redan, huh? Hur mycket statistik har inte redan visat hur groteskt utbredda trakasserierna är? Ingen kvinna är förvånad. Vi har vetat länge. Vi har anpassat våra kroppar, våra rörelsemönster, våra liv inför detta faktum sedan vi var unga.

Och allteftersom #metoo breder ut sig som en våt, kvävande yllefilt över vackra lunchbilder och söta kattvideor börjar man ju undra var de är, alla de där männen. Om nästan varenda kvinna står upp och säger att de också har blivit utsatta, var är männen som gjort det?

Det är hög tid att vi börjar inse att precis som att de kvinnor som blir utsatta finns överallt runt omkring, finns även männen som utsätter dem överallt omkring. Den där skillnaden mellan good guy och asshole som väldigt många män försöker påstå är i princip avgrundsdjup är i själva verket rätt blurrig. Jag har själv sett alltför många good guys dra ett par öl och boosta varandra till att bli riktiga assholes. Oftast står de inte för de grövre sakerna. Oftast är de inte han som håller fast en och tar på en, men gärna han som tjatar om sex och insisterar på att få berätta hur attraktiv man är. Han som berättar om hur deprimerande det är när schyssta killar inte kan få komma till bara för att vissa beter sig som svin. Han som läser #metoo och förfasar sig och önskar att det fanns något han kunde göra men när han inte är varken kvinna eller ett asshole så är han bara maktlös. Får man en puss för det eller?

Självrannsakan, people. Nu.

Och när män slår ut med armarna och vill att kvinnor för hundrafemtioelfte gången ska berätta för dem vad de ska göra så får jag precis samma sorts kruppanfall som när män alltid förväntar sig att kvinnor ska vara arbetsledare för allt som inte kan tänkas inbringa pengar. Hur gör man när man tvättar fönster? Hur tröstar man en baby? Hur viker man tvätt?

Kuvahaun tulos haulle for fucks sake gif

Så här:

  • Om du inte är en del av lösningen är du en del av problemet.
  • Om du känner dig osäker på hur du kan vara en del av lösningen kan du googla det eftersom kvinnor i årtionden redan har skrivit hyllmeter om ämnet.
  • Om du ändå måste fråga vad du ska göra är du en del av problemet.
  • Om du känner dig ens pikulite förfördelad eller arg å mäns vägnar av #metoo är du en del av problemet.
  • Om du känner dig nödd att påpeka att Inte Alla Män är skyldiga är du en del av problemet.
  • Om du tror att du kan göra något bättre genom att köpa blommor och choklad till en kvinna i din närhet är du en del av problemet (men lämna chokladen och blommorna på trappen för de har ju inte gjort något ont ändå härrigud).
  • Om du tycker att kvinnornas #metoo-kampanj är rätt forum att upplysa om att män också blir sexuellt trakasserade ibland är du en del av problemet.
  • Om du någon gång varit tyst när en snubbe har dragit roliga våldtäktsskämt eller kommenterat någon kvinnas bröst inför henne för att du inte vill dra ner stämningen eller bli obekväm är du en del av problemet.

Var inte en del av problemet.

När brott mot kvinnor är brott mot män

Mest på grund av att jag har rätt svårt att ta itu med alla de saker jag egentligen borde göra så här i början av måndagen hamnade jag på en länk som handlade om en familj som blivit kidnappade av talibaner år 2012. För det första är det väl värt att understryka att jag tycker att det som familjen har varit med om är hemskt och att jag hoppas att de klarar av att återhämta sig. Vad jag vill kommentera är inte deras fall, utan hur rapporteringen är formulerad. Hela ”artikeln” finns att läsa här. Jag har roat mig med att klippa och klistra (men klippen är i ordning!) för att kunna markera formuleringarna som är galna.

För egentligen är det här en berättelse om ett par – en ung familj – som på grund av gemensamt intresse begav sig ut på en resa som tog en mycket sorglig vändning för alla inblandade. I rapporteringen är det dock en berättelse om män och de förorättelser de har blivit utsatta för när talibaner förgrep sig på deras kvinna.

Fadern skyller situationen på dotterns make. Det var han som tagit med henne. Som något sorts viljelös, gravid docka har maken fört henne till Agfanistan. Fadern är själv förstås en bättre sorts man och skulle minsann aldrig göra så mot sin gravida fru.

coleklipp1coleklipp2

Maken, å sin sida, meddelar att talibanerna har våldtagit hans fru, som om problemet vore att det är hans fru och inte till exempel att hon blev våldtagen. Våldtäkten utfördes mot henne. Hon är offret – inte han!

coleklipp3

Sedan presenterar man denna dotter och hustru, Caitlan Coleman. Det finns ingenting negativt att säga om henne. Hon är en kvinna med en god själ och hon gör alltid goda gärningar. Till exempel kommer hon alltid ihåg att skicka tackkort (det gör aldrig jag, men min själ är säkert inte lika ren heller). Och man försöker förklara varför just hon, en kvinna med en så god själ, kunde befinna sig på en sådan resa. Av allt att döma var det ett gemensamt beslut för paret att åka. De ville det här – tillsammans. Varför måste man förklara just hennes deltagande? Varför inte bådas?

coleklipp4

I den här historien så fråntas Coleman ansvaret för sina egna handlingar – att bege sig ut på resa – samtidigt som de brott som begås mot henne blir hedersbrott begågna mot män. Det påminner lite om när journalisten Kim Wall dog och någon tidning (minns inte var) rapporterade att typ hennes vilja att berätta blev hennes död, trots att det med största sannolikhet var en man som mördade henne. Hur svårt kan det egentligen vara att rapportera om kvinnors handlingar och om brott som begås mot kvinnor med ord som visar att kvinnor visst är fullt kapabla att tänka och agera, men att de kan falla offer för brott utan att felet låg i deras tankar eller agerande?

 

Det måste ju inte vara unisexkläder

Anna Boussard skrev ett sanslöst uppmärksammat blogginlägg om kläder uppdelade efter kön på HM. Främst handlar det om texten på trycken på tröjor, där det som är riktat till pojkar handlar om att vara framtiden och ta för sig, men flickorna ska le och vara trevliga.

Jag gillar egentligen Batgirltröjan, men kan inte för mitt liv förstå varför det måste vara Batgirl istället för Batman. För att en tjej inte kan skylla på Batman? Huh? ALLA kan skylla på Batman. Och alla kan vara Batman. (bild från Annas blogg)

Jag håller fullkomligt med om att det här är väldigt problematiskt. Dessutom känns det – för mig som konsument – förlegat och trist. Sånt vill jag helst inte köpa till mina barn.

Med det sagt så tycker jag inte alls att man hela tiden måste ställa könsnormativa kläder mot unisexkläder. Bara för att man inte vill uppmuntra skadliga normer behöver ju inte det enda alternativet vara helt könlöst. Om ni förstår hur jag menar. Alltså: När barnen kommer upp i en viss ålder så vill de gärna ha kläder som speglar det kön de känner sig som. Könet är ju ändå för de allra flesta en väldigt viktig del av identiteten och därför blir också kläderna i förlängningen en del av hur man uttrycker den identiteten.

Jag har alltså i princip ingenting emot könade kläder för lite större barn. Allteftersom barnen blir äldre ser jag deras behov av just sådana kläder.

Nej, mitt problem med hela den här grejen är hur man väljer att köna kläderna för det finns en myriad olika sätt att göra det. Där är de tryck som Boussard tar upp en jätteviktig del, eftersom de väldigt konkret bidrar till att upprätthålla destruktiva mönster. En annan sak som kan driva mig fullkomligt vansinnig är att kläder för flickor är så satans tajta och små i storlekarna. Mina barn drar i princip samma storlek fast de har två års åldersskillnad. Oavsett om man väljer att köna kläderna med färger och mönster (eller passform, där i tioårsåldern börjar det trots allt för en del behövas skillnader i form) så måste funktionen av kläderna vara barnanpassad.

Jag har ingenting emot att köpa rosa och volanger till Tilda, men jag vill att hon ska kunna dansa och springa och klättra och sitta uppkrupen och läsa i de kläderna. Tajta, små kläder som inte är anpassade för fysisk aktivitet, med tryck om hur man ska le och vara trevlig, formar passiva unga kvinnor som tror att deras syfte här i livet är att vara tillmötesgående och snälla medan de unga männen går ut och skapar framtiden. Det är inte okej någonstans.

Det går riktigt bra att göra flickiga eller pojkiga kläder (vad det nu är) utan att dra in de delar av kvinnlighet eller manlighet som är direkt skadliga. Dessutom tror jag att väldigt få skulle klaga över en sån här på en pojke:

Kuvahaun tulos haulle cute clothes for boys

Förövrigt är det nästintill omöjligt att hitta kläder för pojkar med tryck som inte handlar om att a) vara en kvinnotjusare, b) ta över världen eller c) supa. Inte direkt de mest uppbyggande aspekterna av manligheten.

Att göra sådana kläder som HM gjort och som Boussard med andra har kritiserat känns slentrianmässigt könat och oinspirerat. Det går att göra så mycket bättre.

Utan att på något vis göra anspråk på att driva en modeblogg (gud bevare oss alla) så kommer här några exempel på sånt jag gillar, som inte är unisex men ändå inte lika bajs som ”flickor måste le”:

"last winter outfits I'm doing. Spring, roll up!" by maulanayoung ❤ liked on Polyvore

Förutsatt att byxorna är stretchiga.

 

Cute clothes for teens/juniors - clothing, summer, for women, cool, spring, anthropologie clothes *ad

Skulle gärna ha det här.

 

 

https://i.pinimg.com/originals/fe/59/4b/fe594b1d97eb71ac459ba966a24920ef.jpg

Jag kan inte mycket om mode men jag vet att man inte kan gå fel med drakar.

Det där med kvinnors självpåtagna deltidsarbete och vad som duger

Det är förvisso snart tre år sedan som Britta Svenssons krönika om att kvinnor inte kan bli jämställda utan att jobba lika mycket som män publicerades, men den snurrar nu igenom på sociala medier så…

Jag kan ju inte låta bli.

Det ungefär enda som jag håller med Svensson om är att det klingar i huvudet när man får höra att ” ‘det är kvinnors självpåtagna deltidsarbete’ som lägger grund för ojämlikheten med sämre löneutveckling och dålig pension”. Jag misstänker dock att det kanske inte klingar med liknande klang, för till skillnad från Svensson kan jag inte se att det är brutalt men sant. Jag tycker att det är trams.

Svensson pratar om att ”ta för sig av chanserna i världens mest jämställda land” och att det inte duger att ”jobba deltid, hämta tidigt på dagis och sedan klaga”. Nähä. Men ska vi säga som så, att det duger fanimej inte heller att sätta barn till världen och sedan förvänta sig att någon annan ska ta ansvaret för dem. Någon annan är i det här fallet dessutom nästan uteslutande barnets mamma.

Och jag talar av egen erfarenhet när jag säger att det ingalunda är så enkelt som att bara ta för sig av ett smörgåsbord av chanser. Inte när man har barn. Inte när man har en familj. Någon måste slå av på takten. Någon måste arbeta lite mindre än heltid. Någon måste vabba, sköta inskolningar, gå på föräldramöten istället för arbetsmöten, laga kvällsmaten i tid, se till att det finns skor och kläder i rätt storlekar. Någon måste göra allt det här. Det är ett minimum.

Det duger inte att kvinnorna ensamma ska sköta vad som är också männens ansvar.

Och innan någon kommer och skriker om att ”jamen sånt där måste man ju vara överens om innan man skaffar barn”: man kan vara hur överens som helst i teorin tills verkligheten sköljer över och allt förändras. Man faller in i mönster man kanske inte hade tänkt sig och som är sanslöst svåra att bryta. Man kanske inte ens märkte vad som höll på att hända innan man en dag ser på sig själv och inser att man är någonstans man inte alls vill vara, har blivit någon man inte vill vara.

Jag vet för jag har gjort det. Jag gick in i föräldraskapet med grundidén att man måste dela – att sköta barn och hushåll inte är ett kvinnogöra utan ett gemensamt projekt. Men för varje blöjbyte, varje smakportion, varje nattning, varje sjukdom, varje tantrum, varje nattsaga blev det gemensamma projektet mer och mer mitt. Och när det var tänkt att jag också skulle börja jobba, blev det ändå hela tiden min arbetstid som familjen knaprade på. Det var så mycket enklare att jag skötte saker och ting eftersom jag redan hade vanan inne och det var så mycket svårare för honom att vara borta från jobbet när han klättrat uppåt på karriärsstegen. Om vi nu är helt jämlika och han måste ställa in sin arbetsresa till kunder i Tyskland för att ta hälften av vabdagarna, är det då inte mer rättvist att jag sköter – vi jobbar ju ändå båda för allas bästa och jag jobbar ju från ett hemmakontor? Hur många gånger är det rättvist?

Glappet blev bara större och större. Jag ville det inte, och egentligen vet jag inte om han ville ha det så heller. Gudarna ska veta att vi pratade om det många gånger. Väldigt, väldigt många gånger. Så många gånger att jag helt ärligt kan säga att jag inte tycker att det finns någonting osagt mellan oss i det här ämnet.

Däremot hjälpte det inte ett jävla skit. I dag tjänar han mer än dubbelt så mycket som jag gör. När vi går i pension lär det göra sig ordentligt påmint. Det enda jag har för att jag skötte barnen och huset är ett rent samvete – efter en skilsmässa kan jag meddela att det sannerligen inte ger några som helst monetära fördelar.

Men fan heller att jag har jobbat för få timmar. Jag har jobbat som ett as dygnet runt. Problemet är bara att de flesta av timmarna har varit obetalda. Det där arbetet som någon måste göra men som ingen betalar för. Svensson skriver:

”Rut-tjänster, som väldigt handfast ger kvinnor i karriären möjlighet att arbeta fler timmar, är fulast av allt, enligt vänstern. Duktig feminist städar, tvättar och putsar fönster själv.”

Låt oss först ta en sekund att fundera över den ljuvliga paradoxen i att kvinnor (för det är kvinnor som gör rutjänsterna) ska arbeta så att andra kvinnor ska kunna arbeta. För mitt största problem var aldrig städningen eller tvätten och verkligen inte fönsterputsningen. Nej, sådana saker fick i perioder nästintill förfalla och till slut skaffade vi städerska och jag låg inte vaken och våndades över det särskilt länge. Problemet var alla de tjänster som man inte kan utackordera. Nattningen har varit en jättestor, tidskrävande grej under många år. Vabbandet en annan. Matlagningen samt planering och införskaffande av mat ytterligare en.

Jag gjorde inte de där sakerna för att jag ville vara en duktig feminist utan för att någon var tvungen att göra dem.

Det är det här som Svensson och hennes gelikar fullkomligt missar. Att det finns en massa sysslor i en familj som bara måste göras. Att det finns ett gigantiskt och tidskrävande ansvar med att ha barn. Och att vi aldrig kommer att komma tillrätta med det här så länge premissen är att kvinnor får skylla sig själva för att de inte lyckas bli lika självupptagna som de heltidsarbetande män som hellre jagar pengar och karriär än tar sitt jävla ansvar. Som om det vore något att leva upp till.

 

 

Herr Frimodig och kvinnornas övertagande

En av er underbara läsare skickade denna godbit till insändare till mig för ett bra tag sedan.

kvinnor framtid

Det kan vara lite smått att se texten, så här kommer den i all sin härlighet:

FORSKNING

Jag vill föreslå att några nya perspektiv tas upp inom kvinnoforskningen. Det ska handla om hur kvinnors roller förändras över tid i olika samhällen.
Några exempel: Hur har kvinnors roller i Sverige förändrats sedan början av 1800-talet? I hemmet, på arbetsmarknaden, inom utbildningsväsendet, inom litteraturen, inom olika grenar grenar av vetenskaplig forskning, och så vidare. Motsvarande frågor för andra länder.
Hur har kvinnors roller i Sverige förändrats sedan andra världskriget inom motsvarande områden?
Vad kommer kvinnors förändrade rollet att betyda för länder i Afrika i framtiden? Sen undrar jag ibland över vad som kommer att hända när kvinnor får samma möjlighheter som män, kommer de att ta över allting då? De är ju bättre.

Lennart Frimodig

Uppsala

Käre herr Frimodig!

Vad härligt att du intresserar dig för nya perspektiv inom kvinnoforskningen! De förslag du lägger fram kan olyckligtvis knappast kallas nya eftersom de har varit i fokus de senaste 80 åren eller så, inom vad som under flera decennier redan har benämnts genushistoria snarare än kvinnoforskning. Svaren på dina frågor kan du alltså få i studier från till exempel Rosemarie Fiebranz, Maria Ågren och Ann-Catrin Östman för att nämna några så där på rak arm. Där har du åtminstone några tusen sidor högkvalitativ forskning att förkovra dig i!

När du är redo för att få svaren på motsvarande frågor för andra länder är det bara höra av sig.

Beträffande vad kvinnors förändrade roller kommer att betyda för länder i Afrika i framtiden är det en smula komplicerat att sia om. Lite för att det alltid är svårt att veta vad som ska hända i framtiden men framförallt för att ”länder i Afrika” är… ska vi kalla det en brokig skara? Att kvinnors förändrade roller skulle ha ens i närheten av samma innebörd för vita kvinnor i Sydafrika som för svarta kvinnor i krigets Somalia är högst osannolikt. Till exempel är medellivslängden för en vit kvinna i Sydafrika 77 år (högre än för vissa europeiska länder) och för en svart kvinna i Somalia knappa 57 år. Det ger en skillnad på över 20 år. Ja, och i Sydafrika har svarta kvinnor en ännu lägre medellivslängd – 55 år; bland de lägsta i hela världen.

Inte heller kan man förvänta sig att ”förändrade roller” skulle innebära samma sak för de muslimska kvinnorna i det mycket patriarkala Marocko som för kvinnorna i Kenya, där man för sju år sedan införde en ny konstitution för att tillvarata kvinnors rättigheter. För att inte tala om skillnaderna inom Kenya, där kvinnorna på landsbygden fortfarande spenderar många timmar av sina dagar i jakt på vatten medan andra kvinnor är aktiva i kvinnorörelsen för att öka inflytandet i olika samhälleliga instanser.

Jag hoppas att du förstår min poäng, och det omöjliga i att generalisera. På tal om det förresten, så är det ett sexistiskt uttalande att säga att kvinnor är bättre än män, och på en intellektuell nivå som att jämföra äpplen och bananer (varsågod för den mentala bilden). Nära relaterat till det sexistiska i ditt påstående är din fullkomligt ogrundade rädsla för att kvinnor kommer att ”ta över” om det har samma möjligheter som män.

Men för all del.

Fundera en stund över vad exakt det är du tror att kvinnor kommer att ta över.

Sätt dig sedan ner och meditera över vad det innebär beträffande kvinnors nuvarande situation att du misstänker att kvinnor kommer att ”ta över” de här sakerna om de skulle få samma möjligheter som män.

Titta dig i spegeln, och fråga dig vad det är för sorts typer som frånhåller kvinnor likvärdiga möjligheter.

Börja där, herr Frimodig.