Arkiv

Arvsynden och tacksamheten och I don’t even

Det är tunga, tunga dagar i efterdyningarna av ungefär tjugo livsavgörande saker som staplats på varandra de senaste åren, och nu ska hanteras i ett smärtorus av foglossning och sammandragningar. Jag orkar inte göra någonting. Hade det inte varit för hunden hade jag knappast tagit mig upp ur sängen och än mindre ut ur huset. Igår tvättade jag (av den enkla orsaken att jag inte hade några rena underkläder kvar), men redan det kändes som lite väl ansträngande för mitt bräckliga jag.

Så. Jävla. Blasé.

På så vis är det förstås riktigt trevligt att Hufvudstadsbladet glatt fortsätter att publicera professor Lillkranks kolumner om #metoo för orkeslösa tanter av min sort drivs av nej-nu-jävlar, när kattungar och cupcakes inte räcker till.

Om vi säger så här; jag letar efter ett citat ur Lillkränkts Lillkranks text att börja diskutera. Att liksom utgå ifrån. Det går inte. Texten måste läsas i sin helhet. Så fantastiskt fucked up är hela grejen.

”Arvsynden är världshistoriens bästa affärsmodell. Först skapar man en historia om Adam och Eva, syndafallet och oundvikliga straff i helvetets eld. Sedan erbjuder man sig själv som en lösning, för ett pris.

Likväl, tänk om jag kunde övertyga er alla att jag äger atmosfären. Ni måste betala mig för att få andas. Sedan låter jag i min outgrundliga godhet och nåd er leva, men i gengäld måste ni underkasta er och göra som jag säger. Ingen skulle gå på det tricket. Jag skulle bli inlåst på dårhus. Men tänk i stället om jag var en organisation. Steg för steg skulle vi ta makten över världsbilden genom barnuppfostring, utbildning, historieskrivning och medier.

Sekulariseringen har tärt på kyrkans makt över själarna, men affärsmodellen är alltför bra för att kasseras. Kulturvänstern och radikalfeministerna kör sin egen version. Arvsynden är inbakad i den västerländska civilisationen och roten till allt ont är den vita, heterosexuella, köttätande mannen. Alla som tror sig ha drabbats samlar offerpoäng. Den vita mannen tvingas lösa in dem med riktiga pengar och underkastelse. Metoden har varit framgångsrik till den grad att det gått inflation på offerpoäng. #metoo-rörelsen skrapar bottnen i skattekistan genom att likställa ett tafatt raggningsförsök med våldtäkt.

Men storyn är falsk. Visst, den vita mannen har ägnat sig åt korståg, kolonialism, förtryck, exploatering och mord. Men detsamma har alla gjort, från mongolerna till araberna till aztekerna. Alla civilisationer som har haft styrkan att plundra sina grannar har gjort det. Detta är det historiska normala. Den vita mannen har ingen särskild skuld, inte heller den vita kvinnan som gärna varit med att dela på bytet.

På minussidan är alla civilisationer lika goda kålsupare, variationerna finns endast i volym och metod. På plussidan uppstår däremot historiskt onormala skillnader. Den vita mannen avskaffade slaveriet, tillät sina kvinnor emanciperas, formulerade de mänskliga rättigheterna och skapade välfärdsstaten. Allt detta åstadkoms under upplysningens kultur av självrannsakan och kritik mot teologiska auktoriteter. Som den mycket missförstådda historikern Francis Fukuyama påpekat är den liberala demokratin med marknadsekonomi det enda kända system som lyckats med tricket att samtidigt skapa både välstånd och frihet.

Av den rika och självkritiska vita mannen kan förfördelade minoriteter faktiskt hoppas på att få upprättelse och kompensation. I andra civilisationer ger offerstatus inga poäng, endast piskrapp. Försök i Ulan Bator eller Kabul den som törs.

Den vita mannens arvsynd är ett historiskt falsarium. Den bygger på okunnighet i utomeuropeisk världshistoria. Det finns mycket att kritiskt betrakta, men ingen allmän och obotbar skuld. Däremot finns det en grupp hänsynslösa profitörer i färd med att exploatera affärsmodellen som ger riklig vinning till den som kan gripa makten över själarna.”

Kuvahaun tulos haulle black books gif

Lillkrank är professor i produktionsekonomi. Han är säkert skitbra på produktionsekonomi. Hans tanke om att profitera på atmosfären skulle säkert gå att genomdriva om han bara försökte. Men med risk för att hamna i ett ”nej-det-är-DU-som-är-dum”-träsk så är det faktiskt han som visar på okunnighet i utomeuropeisk världshistoria.

För det första verkar gränserna för vad som är Europa en smula suddiga. Lillkrank tar själv upp exempel där den vite mannen har varit ett klassisk praktarsle i form av korståg och kolonialism. Hela vitsen med korstågen och kolonialismen är ju att det inte skedde på europeisk mark. Det är saker som tillhör världshistorien – inte den europeiska historien. Lillkrank verkar snarare definiera allt som den vite mannen har drivit som en del av den europeiska historien, vilket bara det är ett eurocentriskt von-oben-perspektiv som heter duga.

För det andra påpekar Lillkrank att andra folkgrupper faktiskt också haft sin beskärda del av dåligheter. Han tar upp aztekerna och mongolerna, vilka båda är folk välkända för sina våldsamheter, men det är också folk som i det formatet de en gång var kända har varit utdöda i många hundra år. Aztekerna är i dagsläget inte ett jättehot mot klimatet. Mongolernas brott mot mänskligheten får ses som lika preskriberade som korsfararnas. Araberna däremot, skulle vi ju kunna fortsätta med om vi ville.

Och det vill vi.

För araberna har gjort och gör fortfarande massor med dumheter, om vi ska generalisera. Men för den som faktiskt har läst utomeuropeisk historia kommer det inte som en nyhet att araberna också har bildat och upprätthållit fantastiska, blomstrande kulturer som givit oss siffror, algebra, sjukvård, byggnadskonst, bevarandet av antika tänkare, filosofi, poesi och så vidare in absurdum. Vill man framhålla den västerländska upplysningen som något på plussidan för den vite mannen så kan man hitta precis lika många saker på plussidan för den arabiske mannen.

Observera att nyckelordet är ”man”.

Genushistoriker har i årtionden redan uppmärksammat att de traditionella historiska epokindelningarna endast gäller männens historia. Upplysningen, som Lillkrank gillar så mycket, var inte en upplysning för kvinnor. Å ena sidan drevs upplysningen i betydligt högre grad än vad tidigare forskning har uppmärksammat även av kvinnor. Den indelningen mellan privat och offentligt som skulle komma under 1800-talet hade ännu inte fått fäste. Genom kvinnors texter och framförallt genom deras engagemang i det fria samtalet i deras organiserade salonger kunde upplysningstankarna frodas.

Å andra sidan gäller det, för att låna ett uttryck, inte alla kvinnor. Det handlar inte om kvinnor i allmänhet utan om en viss sorts väldigt rik kvinna, med rätt kontakter, på precis samma sätt som de kända upplysningsmännen var en viss sorts man, ur en viss samhällsklass. Men eftersom det var mannen som var normen fick även män i de lägre stånden del av upplysningens förändringar på sätt som de vanliga kvinnorna inte fick.

Det heter ”Frihet, jämlikhet och broderskap” av en anledning. (Att kvinnor inte räknades in i den ekvationen, utifall att det krävde förtydligande.) Nej men har du inte sett den där tavlan med Marianne då va, frågar sig säkert någon. Jo. Många gånger. Titta noga på den en gång till.

Kuvahaun tulos haulle frihet jämlikhet broderskap

Den barbröstade kvinnan är inte Marianne utan Friheten. I likhet med de antika idealen avbildas Friheten som en kvinna. Det betyder inte att fransmännen såg kvinnor som fria mer än vad antikens män gjorde. Den gudomliga Friheten leder männen, inte kvinnorna i kampen för männens frihet.

Det samma kan man förövrigt säga om amerikanernas ”All men are created equal”. Alla män är skapade lika. Kvinnor, not so much.

Men åter till Lillkranks text och den vite mannens oskuld. Jag fastnar särskilt på hans förtjusande hjärnprutt om hur alla andra borde vara tacksamma mot den vite mannen, snarare än arga över dennes påstådda privilegier. Den vite mannen avskaffade slaveriet. Dude, vem fan tror du det var som plockade sisådär en 10 miljoner afrikaner och skeppade dem till slaveriet i den nya världen, huh?

Jo, araberna hade slavar och jo, araberna (och till viss del afrikaner själva –  Nordafrika låg ju under araberna) deltog i slavhandeln men det saknar liksom motstycke till slavhandeln som den vite mannen drev. Och som den vite mannen tjänade på. SOM DEN VITE MANNEN FUCKING FORTFARANDE TJÄNAR PÅ.

Slaveriet rör ju inte mig personligen, men jag har full förståelse för om Lillkrank inte kommer att bli överöst med tackbrev för slaveriets upphävande. Medan han väntar kan han dock med fördel läsa lite av den utomeuropeiska historia han vurmar för, och bekanta sig med kolonialismens och slaveriets effekter på dagens Afrika och dagens USA. Till exempel Norrie MacQueens Colonialism. På sida 156-157 skriver han

”On the dark side, colonialism lies somewhere beneath the surface of most of the violent conflicts that afflict the contemporary world […]. The so-called ‘war on terror’ – in the Middle East, Asia and Africa – is perhaps not the Manichean struggle between good and evil, darkness and light that its more enthusiastic supporters claim. Its roots lie in the complex of unsolved problems over land, culture and perceive inequalities in the distribution of world power that is a heritage of colonialism.”

Kuvahaun tulos haulle scramble for africa

Tack, killar, för att ni gjorde ett så bra jobb med de raka, prydliga gränserna! Det har verkligen underlättat för alla!

Jag borde väl istället visa lite jävla tacksamhet för att den vite mannen var god nog att tillåta ”sina kvinnor emanciperas”. Hur i hela helvete kan man ens skriva den meningen på fullt allvar. ”Tillåta”? ”Sina kvinnor”?

Kuvahaun tulos haulle suffragettes

Män tillåter sina kvinnor rättigheter. True story.

Kuvahaun tulos haulle suffragettes rally

Tack, män, för era betydande insatser för kvinnors rättigheter! Jag vill också passa på att tacka Hitler för Autobahn. Det gjorde du jävligt bra!

Gladast blir jag när Lillkrank gör kopplingen till #metoo och säger att den vite mannen får betala för kvinnornas offerpoäng med riktiga pengar och underkastelse. Fun fact; det år 1874 kom en ny lag enligt vilken en gift kvinna skulle ha rätt att själv råda över sin arbetsinkomst. Innan dess var det maken som hade hand om även de slantarna. Det behövs riktiga pengar från män till kvinnor. Inte som straff, utan som en utjämning av resurserna i samhället.

Och underkastelse? Alltså, I don’t even. Vi begär ju inte mer än rätten att bestämma över vår egen kropp. Fun fact; först år 1994 blev våldtäkt inom äktenskapet ett brott i finsk lagstiftning. Det krävs ingen underkastelse. Det krävs bara lite jävla respekt för att ett nej är ett nej är ett nej och NEJ.

Kuvahaun tulos haulle hell no wonder woman gif

Nämen lite mer tacksamhet, tjejer! Nästa gång en hygglig kille har svårt med skillnaden på raggningsförsök och våldtäkt kan ni tänka på allt gott den vite mannen gjort för världen, på hur han gav er rösträtt och frigjorde slavarna. Sedan är det ju bara ställa upp och bjuda till. Världen hade ju trots allt inte varit ett sådant fantastiskt ställe för kvinnor och rasifierade, om inte den vite mannen visat oss Den Rätta Vägen och låtit oss följa honom på den.

EDIT: Jag skyller på gravidhjärnan, men herr professorn heter alltså Lillrank – inte ens Lillkrank som jag konsekvent har kallat honom i många år redan.

Att hänga ut män med namn

Efter att Max Nyberg skrivit en ledare om #dammenbrister kunde jag knappast låta bli att kommentera den i min kolumn. Någon sa dock att jag därigenom hängde ut Nyberg och att jag misstolkade honom. Därför vill jag nu allra först påpeka att min kolumn är min text, med mina tolkningar, och att den som undrar vad Nyberg egentligen menar måste läsa hans ledare – inte min kolumn. Om man genom min kolumn får uppfattningen att Nyberg vill försvara förövare eller inte skulle backa upp #dammenbrister så är det mitt fel och ska inte reflektera negativt på honom. Så har jag det sagt.

För vad jag ville skriva om var egentligen bara en aspekt av det som Nyberg lyfter fram, och som jag vet är en oro hos många; att #dammenbrister ska leda till att män hängs ut med namn och döms av en pöbel istället för genom det rättsväsende som har till uppgift att döma. Och även om jag på ett teoretiskt plan kan förstå den här oron (inte bara här, utan i Sverige också, där diskussionen pågått länge redan) så känns den inte befogad. Visst, det finns några kända män som begått så pass grova övergrepp eller mot så pass många kvinnor att det har fått reella konsekvenser, men för de allra flesta helt vanliga dudesen kommer deras vardag inte att rubbas. 

Själv har jag åtminstone två typer som har påverkat mitt liv och den jag är i dag på ett väldigt negativt sätt. Den ena var en jämnårig skolkompis som var på mig och andra genom nästan alla skolår. Den andra var en pojkvän som kallade mig hora, stoppade pengar i min BH och till slut flippade så pass att pappa en natt var tvungen att komma och hämta mig. Båda har nu fru och barn och lever sina liv som om inget hänt. Jag fick väldigt svårt att lita på pojkar och män, blev obekväm med min kropp, och hade ångestattacker i flera år.

Men grejen är att jag inte skulle tjäna ett skit på att droppa namn. Det skulle inte förändra något, inte ens om händelserna var betydligt närmare i tid än vad de är. Och det här är så grymt problematiskt. Att nämna namn slår hittills hårdare mot kvinnan som gör det (se för fan bara på Cissi Wallin och Fredrik Virtanen, och då talar vi ändå våldtäkt) än mot mannen som nämns. Tanken på att schyssta snubbar inte gör dåliga saker är så stark och ”han är ju inte sån egentligen” eller ”det var bara en gång/väldigt länge sedan” trumfar kvinnors försämrade livskvalitet vilken dag som helst. Nämna namn kostar.

Dessutom, och jag tror att det är här som tanken på att vi måste låta rättsväsendet göra sitt skaver, så är en stor del av de här övergreppen inte sådana som rättsväsendet skulle göra något åt. Rättsväsendet som förövrigt just dömde en våldtäktsman lite mildare eftersom det inte gick att bevisa att den tioåriga flicka han våldtagit hade gjort tillräckligt motstånd. Ett rättsväsende som en bra dag bara är sanslöst dysfunktionellt. Ett rättsväsende som är tandlöst även i grova fall. Det är ett rättsväsende som inte är värt namnet i fall som är mindre grova och som inte ens har till syfte att skydda kvinnor från vad som inte passar in på brottsskalan. 

Ingen av de två typerna som påverkat mitt liv skulle ens vara fall för rättsväsendet. Det finns inget officiellt system som skulle döma dem, ingen rättegång att vänta, ingen rättvisa att bli skipad. Därför känns hela diskussionen om risken för att namn på icke dömda män ska läcka ut och att man ska vänta på rättegångar helt bisarr. Med tanke på proportionerna här så är det verkligen ett ickeproblem. Hur många kvinnor har inte fått växa upp stämplade som horor eller slampor på grund av saker som de har blivit utsatta för – inte själva gjort? Men nu ska vi vara noga med att någon man inte blir kallad något han inte är, huh? Eftersom tusentals och åter tusentals kvinnor har blivit utsatta? Alltså I don’t even.

Och det är här som betydelsen av #metoo blir kristallklar. För att förhindra alla de här fallen som är trakasserier men inte brottsliga måste vi skapa nya samhälleliga strukturer. Här är mina förslag på vad som ska till:

  • flickor och kvinnor ska lära sig att förstå och stöttas i rätten till sin egen kropp och sitt värde så att de våga säga ifrån direkt i varje given situation
  • pojkar och män ska lära sig att förstå grundläggande socialt samspel
  • den som sitter på en maktposition (t.ex. en lärare eller en chef) har en förbannad skyldighet att ta sig an sexuella trakasserier när hen uppmärksammas på det, men också att arbeta förebyggande
  • alla (och särskilt män) har en skyldighet att ingripa när de hör eller ser något. Särskilt män skriver jag eftersom män kan höra och se saker bland sina polare redan innan de har nått kvinnan och blivit ett större problem
  • victim blaming måste sluta. Nu. Eller helst igår.

Lösningen som jag ser det är alltså inte att offentligen outa namn. När det rör sig om ett brott är det upp till rättsväsendet att göra sitt jävla jobb och att göra det fan så mycket bättre än vad de har hittills. När det rör sig om allt det som inte är brottsligt är det upp till oss att säga ifrån direkt till personen som begår övergreppen och att tydligt ställa sig på offrets sida.

Den man som vill kan alltså fortsätta sova trygg i förvissningen att hans namn inte kommer att nämnas. Men den man som har en dotter, en flickvän, en hustru, en mamma, en kvinna i sitt liv som är värd lite bättre måste vakna upp nu.

Visst gör det ont när dammar brister

Här i Finland har över 6000 kvinnor skrivet under #dammenbrister – ett upprop för finlandssvenska kvinnor i kölvattnet av #metoo. Och det finns så mycket saker jag skulle vilja säga om det här att det har tagit mig två dagar att ens få ihop något. Det allra viktigaste är kanske att administratörerna bakom #dammenbrister tog på sig att samla in vittnesmål från utsatta kvinnor. De har publicerats i en strid ström via Astras sidor och alla ska läsa dem. Det är utmattande, hjärtskärande, förtvivlade vittnesmål om allt från det slentrianmässigt sexistiska till incest och våldsamma övergrepp, från kvinnor i alla åldrar.

Läs, ok? Ok.

Reaktionerna från finlandssvenska män har väl varit… lite så där. En del har förstås reagerat med den förfäran, bestörtning och förändringens kämpaglöd man hade kunnat hoppas på och det är bra. Andra började hojta om att vi måste utvisa förövarna, vilket är en intressant reaktion eftersom förövarna är finländare – någonting som verkar väldigt svårt att ta till sig.

Men de allra flesta verkar bara liksom vilja duck and cover, och jag tror att det är för att kretsarna här är så otroligt små. Alla män känner garanterat minst en som gått rejält över gränsen, eller har själva gjort det i något skede. Kanske det var väldigt många år sedan och kanske man är en annan människa idag? Kanske man gärna skulle vilja att ingen kom ihåg det där som man gjorde?

Många män verkar helt handfallna inför #metoo, och tycks tänka att eftersom de inte har rakt ut förgripit sig på någon som finns det ingenting de behöver eller kan förändra. Men är det någonting som blir tydligt av att läsa vittnesmålen i #dammenbrister så är det att män måste göra något. Det räcker inte att låta bli att våldta – män måste hjälpa till att skydda kvinnor från andra män. Män måste hjälpa till att bryta ner de strukturer som gör att kvinnor är utsatta. Inget mer locker room talk, inga sexistiska skämt, inget ”känna lite grann”, inget ”men kom igen då bara en kyss”. Inget sånt nånsin mer.

Salem, Stalin och gubbars oinskränkta rättigheter att Vara Sig Själva

Med stor irritation försöker jag läsa mig igenom Staffan Heimersons krönika om hur #metoo kan liknas vid både häxjakten i Salem 1692 och Stalins utrensningar. Jag förstår att Aftonbladet söker klick. Att de tjänar på en sån här text. Men fy fan för att de beslutade sig för att publicera den.

För det första finns det ju några mycket konkreta skillnader mellan Salem och #metoo. Flickorna som i Heimersons krönika påstod sig vara drabbade av något menade att de var besatta. Huruvida det ens är möjligt att bli besatt av djävulen, likt flickorna påstod, är väl högst tveksamt. Att det är fullt möjligt att bli utsatt för sexuella trakasserier och våldtagen är däremot bortom tvivel. Dessutom resulterade anklagelserna i Salem i att människor avrättades. Hittills är det ingen som har blivit avrättad av #metoo, och med tanke på att vi a) inte har dödsstraff i Sverige och att vi b) har ett rättsväsende som tenderar att döma väldigt milt i sexualbrott så lär det knappast hända heller. Däremot är det fortfarande dödsstraff som gäller för flickor som blir våldtagna i flera länder.

Skulle människorna från Salem i slutet av 1600-talet se oss nu skulle de skratta över att någon tycker att det som pågår är häxjakt. 

Heimerson menar att det finns en stor likhet i att ”alla vill vara offer”. En femtedel av världens kvinnor har utsatts för sexuella övergrepp redan innan de fyllt 15 år. 13 % av kvinnorna i Sverige har tvingats till samlag eller försök till samlag innan de fyllt 18 och 20 % har upplevt grovt sexuellt våld.

Nästan alla av oss ÄR offer, ditt dumma spån. Vill du diskutera måste du ju ändå utgå ifrån statistiska fakta.

Att någon ges medieutrymme för att kalla det ”pojkars drullighet” och ”kvinnors indignation” och sedan på fullaste allvar menar att det skulle finnas likheter med Stalins utrensningar är så jävla bisarrt. Tror ni att det fanns någon som bad en av Stalins politiska motståndare att skriva en kolumn om indignerade bolsjeviker i en av landets största tidningar? Nähe. För maktförhållandena mellan Stalins parti och tvångsdeporterade är inte riktigt jämförbara med maktförhållandena mellan säg unga flickor och högt uppsatta män. Och det blotta faktum att någon kan skriva en så bedrövligt uppblåst, gubbslemsdrypande, bortförklarande, förminskande kolumn och få den publicerad på ett så stort forum talar för att det långt ifrån är vi utsatta kvinnor som har makten, ens över samtalet. 

Inte ens över samtalet. Samtalet om våra kroppar. Om våra upplevelser. Kom sedan inte och säg att vi har för mycket makt.

Våga stå för att ni inte vill förändras, män.

Jag har en… bekant på min vänlista på Facebook som jag upplever har liksom tappat verklighetsförankringen. Jag har kvar honom för att jag helt enkelt är nyfiken på hur, ni vet, ”den andra sidan” resonerar. Tydligen är det där som de hederliga svenska männen finns.

På ett sätt tycker jag att det är otroligt fascinerande hur en enorm, global kampanj hos en del män (INTE ALLA MÄN!!!) kan bli en svensk, vänsterradikal fråga som inte berör dem alls. Det här med att det inte finns bevis, inte empiri, inte statistik trots att all statistik och forskning visar exakt samma sak i vetenskapliga termer som #metoo gör på ett populistiskt sätt: att mäns sexuella övertramp och trakasserier av kvinnor är ett verkligt enormt, strukturellt problem och att det inte är en ”särskild typ” av man som går att peka ut.

Man behöver ju inte tycka att det känns värt att ändra sitt eget beteende, eller ta åt sig, eller försöka hjälpa till att göra världen till ett lite bättre ställe för den halvan av befolkningen som har det kämpigt med den här grejen, men det här totala förnekandet alltså. Jag fixar det inte. Det går ju inte ens diskutera med.

Säg att ni inte vill förändra er istället då, men försök inte backa det med ”fakta”. Jävla töntar.

Och även det här beteendet, att få (förvisso möjligen lös och svårtolkad) kritik och reagera med reptilhjärnan för att kunna fortsätta göra vad man själv vill känns så typiskt manligt. Det är precis den här reaktionen som skapar klimatet som sexuella trakasserier kan få frodas i. Ni vet, man sitter på en pub och en random typ kommer fram och lägger armen om en och vill att man ska komma med honom och man tackar nej. Man är artig, för det ska man ju vara så ingen blir sårad herregud, och när han då lägger handen på ens rumpa och tjatar ett tag så blir man lite mindre artig och säger att nu får han för fan ta och skärpa sig och han skrattar. Han skrattar, för han vet att det inte finns något man kan göra åt det, och sedan blir han lite förbannad för att man säger åt honom. Och medan man själv står där med rodnande kinder och önskar att det var lagligt att klippa till folk så hasar han vidare till nästa.

Empiri, vill de ha. Men tiotusentals vittnesmål räknas inte. För om de skulle räknas kanske det skulle finnas en anledning att försöka förändra sig lite.

Skit i det då. Men var åtminstone ärlig med det. Vetenskapen är inte på er sida.

 

Fysikens lagar

En av Finlands stjärnkockar satt i TV och förklarade varför det inte finns så många kvinnliga kockar. Det beror tydligen på fysikens lagar. Det är ju liksom brudarna som blir gravida och föder barn och är hemma i ett eller två. När studiovärdinnan opponerar sig mot att detta kan ha så stor inverkan förklarar überkock Kari Aihinen att det är så stor omsättning i branschen för sedan kommer det ju nya ingredienser och sånt och då måste mammorna jobba dubbelt så hårt när de kommer tillbaka till jobbet. Och vem ska då hämta från dagis, huh, undrar Aihinen.

PAPPAN KANSKE?!

När det sitter män och på fullaste allvar menar att den stora bristen på kvinnliga kockar beror på fysikens lagar så behöver man ju inte vara fysiker för att hitta problemet. Det är sorgligt att han täcks sitta där och säga så, men det är ännu sorgligare att han faktiskt bara ger uttryck för hur verkligheten ser ut. Ja alltså, inte det fysiska verkligheten för det här har ingenting alls med fysik att göra, utan den sociala verkligheten. Han, och alltför många med honom, betraktar familjen och barnen som kvinnans uppgift istället för den gemensamma satsning det borde vara. Är man två som hjälps åt så löser sig de flesta problemen.

Och visst, restaurangbranschen rör sig fort framåt och utvecklingen där (precis som i många andra branscher) går i rasande takt, men det ena utesluter ju inte det andra. Bara för att man är hemma med sitt barn i två år betyder det ju inte att man skulle falla från jordens yta (oftast, det känns som det ibland dock, det ska medges) innan man återvänder till en helt förändrad värld ett par år senare. Man har ju en god chans att hänga med i utvecklingen så där lite halvt, och laga mat måste man ju för i hela friden göra varje dag ändå. Dessutom får man en sällsynt bra kurs i applicerad stresshantering som kan komma väl till pass när man återvänder till jobbet. Man skulle ju, om man bara ville, kunna betrakta mammor som… wait for it… tillgångar istället. Allt beror ju på hur man väljer att lägga upp arbetet.

Kanske, och det här är bara en liten tanke som är grundad i forskning och statistik, så skulle det kunna vara mer skadligt för kvinnors karriär att lyssna på och jobba för män som Kari Aihinen än att få barn, med tanke på hur män håller andra män om ryggen och sedan förväntar sig mer av kvinnor än av manliga kollegor. Ja, och dessutom tror män själva inte att det fungerar så. Patriarkatets lagar, i så fall.

 

Så försöker ytterligare en helylle svensk man lägga skulden på något annat

Hörrni, jag hade fel. Elisabet Höglund hade inte alls satt ett lågvattenmärke med sin kolumn för sedan kom Ivar Arpi och bah ”hold my beer” och producerade följande.

arpi1

arpi2

Och här har jag suttit en stund och funderat över var jag ska börja någonstans för det är trots allt sällan man stöter på en text som är så vetenskapligt upplagd och samtidigt som frånkopplad allt vad vetenskaplighet är. Men om vi börjar någonstans i mitten, där Arpi skriver att ”[a]nledningen till att sexuella övegrepp inte slutar ske beror på biologiska skillnader i mäns och kvinnors seuxalitet”. Vi bortser ifrån den lingvistiska vurpan och koncentrerar oss på hans slutsats och tillika utgångspunkt: att sexuella övergrepp har en biologisk förklaring. Det finns inte forskning som understöder det. Det är, i brist på mer nyanserade ord, lögn. Här i Finland skulle vi kalla det för ett argument draget ur röven.

Anledningen till att mäns sexuella övergrepp mot kvinnor är ett globalt problem är att män världen över kommer undan med det. Att de sexuella övergreppens karaktär skiljer sig mellan olika kulturområden är en stark indikator, eftersom män kommer undan med olika saker. Som Arpi påpekar är det inte på något vis socialt accepterat i Sverige att ”misshandla en tjej som ratar en” eller att våldta någon. Tvärtom har ju Sverige bland de striktaste lagarna mot sådant.

Men sedan gör han en otroligt märklig jämförelse med att stockholmare ofta går mot rött och det därför är en del av den svenska kulturen (som om det inte fanns ett Sverige bortom Stockholm, men fine) men att de inte kör mot rött och det följaktligen inte är del av kulturen. På så vis vill han liksom visa att seuxuella övergrepp ingalunda är en del av den svenska kulturen eftersom det inte är allmänt accepterat.

Kuvahaun tulos haulle facedesk gif

Var i hela helvete var Arpi när Facebook flödade över av #metoo, huh? Ser han inte hur övegrepp mot kvinnor de facto är accepterat även i det gudomliga landet Sverige, med hans egen logik på grund av förekomst? Det är ju för fan just det som hela #metoo med skrämmande tydlighet visar; att kvinnor är utsatta i en så grotesk omfattning att det är ett system?!

Ok.

Förlåt.

Jag håller på och svär igen. Jag blir bara så jävla lack. Våldtäkter, misshandel och grova övegrepp är inte socialt accepterat i Sverige, men nyp i rumpan (läs för all del Höglund igen, den som inte tror att somliga menar att det är sånt som kvinnor får tåla), tafsningar, smekningar, ovälkomna komplimanger – allt sånt där händer oss hela tiden. Så ofta, och i så stor utsträckning att vi aldrig anmäler det. Varför skulle vi? Det är ju sånt som kvinnor helt enkelt får tåla.

Och det är klart att våldtäkter, misshandel och grova övegrepp liksom är värre, men de är och förblir en del av samma systematik. Skillnaden mellan tafsningar och försök till våldtäkt är väldigt flytande. Lägg sedan till att de flesta av oss har fått stå ut med det sedan skolan och att alltför många av oss råkar ut för det på arbetsplatsen. Hur tror Arpi att en sådan som Timell har kunnat få fortsätta? Det är inte första gången som klagomål läggs fram mot honom nu. Det var inte första gången som klagomål lades fram mot Harvey Weinstein nu heller. Det har pågått i många år redan, decennier för den sistnämnde. Varför? För att de skyddas. För att det accepteras.

Andra män ser och lär. Vet att det går att komma undan. Det värsta som kan hända om man går förbi och klämmer en kvinna på brösten är att hon blir förbannad. So what? Det värsta som kan hända om man följer efter någon en hel kväll och tjatar om hur snygg hon är är att man inte får ligga. So what? Kvinnans kväll är förstörd, men so fucking what?

Män gör det för att det inte blir några repressalier. De kommer undan med det. Så kan svenska män med glatt humör fortsätta med tafsningar, kommentarer och mindre övergrepp och så kan indiska män fortsätta att våldta sina fruar.

Lägst sjunker Arpi när han tycker att en bra lösning vore att ge nyanlända utbildning i sexuella rättigheter och skyldigheter. Som om problemet vore invandrare, trots att vi kvinnor nu på riktigt stått upp i tiotusental och sagt att vanliga svenska män är problemet.

Men nej. Arpi menar att det alltid kommer att finnas sexuella övergrepp där det finns män. Kom sedan för fan inte och klaga när kvinnor vill starta festivaler, klubbar, gym och liknande för bara kvinnor. Kom inte och klaga över att vi inte har förtroende för män. Apris text är bara en av många där svenska män försöker skylla ifrån sig. Biologi. Invandrare. Freaks. Åtminstone inte en vanlig svensk man.