Nyhetsplock · Skilsmässor

Manbebisar

Jo, jag förstår att det här kommer ur en viss personlig frustration just nu och att det kommer att låta inte så lite jävla bittert, men ändå. Jag såg just en video där en (ung) pappa med vad som objektivt säkert är en av de sötaste döttrarna i hela världen hittar på kul saker med sin unge innan de ska gå och sova. Den som filmar är mamman, som av både pappan och dottern får höra att de behöver fem minuter till för de håller på och dansa. När mamman efter fem minuter kommer tillbaka ska de bara ta ut hunden, och därefter behövde de visst studsa på studsmattan också och sedan stänger jag av för alternativet är att kasta datorn och hela helvetet ut genom fönstret för jag blir så förbannad. ”Gud så gulligt!” kommer kommentarerna. ”Pappas flicka!” ”De är så fina tillsammans!”

Ett ögonblick, jag ska bara…

Angry Woman GIF by Darién Sánchez

Mamman verkar också tycka att det är kul, annars skulle hon knappast göra den där filmen av det heller. Hon visar upp något hon är lite stolt över – en dotter som är pappas flicka och en pappa som leker med sitt barn. Jag, som den bittra tant jag är, ser en situation i vilken mamman inte bara är ansvarig för dottern utan också för pappans regression. Det är inte bara en supersöt dotter utan också en betydligt mindre söt mansbebis, och är det något jag har svårt för så är det mansbebisar.

Varför betraktas det som gulligt att pappan inte tar sitt ansvar utan istället underminerar mammans auktoritet som förälder och ( i det här fallet) enda vuxna i hushållet? Han argumenterar emot mammans (av allt att döma helt rimliga) gränsdragningar kring nattning och lektid. Han visar sitt barn att man inte behöver lyssna på mamma, utan att mammans tillsägningar är förhandlingsbara och att hennes beslut mer är milda önskemål. De har ett föräldraskap att dela på, en börda och ett otroligt viktigt ansvar att bära tillsammans. Istället får pappan ta rollen som lekkamrat till dottern, och hjälpa henne att argumentera emot mamman. Och satan heller att det är gulligt.

Det kommer mamman också att inse, senast när dottern har blivit lite äldre och behöver ännu tydligare gränser. Eller, gud förbjude, om de skiljer sig och pappas flicka ska vara hos pappa, som är hennes lekkamrat istället för förälder. Lycka till då. Tsss.

Nyhetsplock

Den mentala bördan

Det finns ju jättemycket som jag tycker är superbra med genusforskning, men ibland ramlar jag på saker som gör att jag ÄLSKAR genusforskning. Nästan alltid handlar det om när forskningen kan bidra med perspektiv på och terminologi för fenomen som annars inte skulle bli upptäckta. Samma sak är det förstås inom naturvetenskapen: det finns massor med saker som påverkar oss utan att vi vet om det, tills en dag när någon sätter ord på det och visar hur det hänger ihop i större kontexter. Som till exempel gravitationen. Den påverkar mig varje dag (alldeles särskilt tycks den ha påverkat mina boobs sedan jag fick barn) men inte hade jag förstått vad gravitiationen var om inte någon namngett det. Beskrivit. Systematiserat.

Det är likadant med det som på engelska kallas för ”the mental load”, på svenska ofta den mentala bördan. Det är en övergripande term för allt det arbete som läggs ner i hemmet på att planera och organisera. Inte nödvändigtvis att hänga tvätten, men att hålla reda på om det finns rena kläder, vad som behöver tvättas, vilka grader och vilket tvättmedel, huruvida det hinner torka i tid tills personen behöver använda det. Inte nödvändigtvis att laga mat, men att komma ihåg att köpa rätt ingredienser, se till att det blir näringsriktigt, att alla får något de tycker om (åtminstone ibland, så att ingen svälter alltför många dagar), bra variation, de tillbehör som behövs, lagom mängd för morgondagens matlådor, någons allergier. Det är födelsedagar och klädstorlekar och tandläkarbesök och hämta rätt barn på rätt tid (och helst rätt plats).

Inom forskningen har man delat in den mentala bördan i två överlappande kategorier. Den ena är det kognitiva arbetet, som handlar om organiseringen av allt det praktiska som hör ihop med en familj och ett hushåll. Den andra är det känslomässiga arbetet, som handlar om att vårda hela familjens känsloliv – typ trösta, förhandla, uppfostra. Forskning visar också att den här bördan inte bara påverkar kvinnors förvärvsarbetande, utan också är sådan att vi aldrig riktigt kan släppa det. Det skapar en konstant press. Det gör mödrar betydligt mer stressade och olyckliga än fäder. Och ojämn fördelning av hushållsarbete är en avgörande grund för huruvida förhållandet kommer att hålla.

All forskning tyder på att det i heterosexuella förhållanden huvudsakligen är kvinnor som bär den här bördan, även bland par som rapporterar att de medvetet har delat upp sysslor jämnt. Grejen verkar också vara att ingen egentligen tycker att det ska vara på det här viset. Forskning visar i allmänhet att män värderar jämställdhet högt, och tycker att en rättvis fördelning av hushållssysslorna är viktigt. Det bara blir inte så.

Det finns en fransk serietecknare som heter Emma, som har beskrivit just det här, bland annat i en serie där hon kommer hem till en arbetskamrat som står vid spisen och lagar middagen samtidigt som hon sköter om barnen. Till slut kokar middagen över, och mannen som suttit och underhållit gästen, undrar vad hon gjort.

This Comic Nails The Most Exhausting Part Of Being A Mom

Han menar att hon skulle ha bett om hjälp, vilket är något som jag hört påpekas bland mina vänner också. Mannens insats diskuteras ofta i termer av att ”hjälpa till”. Vi börjar komma ifrån tanken på att pappan barnvaktar när han ser efter sina egna ungar, men vad gäller den mentala bördan är det en god bit kvar.

We need to talk about the mental load - Business Chicks

Kvinnan agerar projektledare, men, som Emma påpekar, när hon på sitt vanliga arbete har blivit utsedd till projektledare har det alltid inneburit att hon inte själv längre har deltagit i projektet – det hinner hon helt enkelt inte då.

När (heterosexuella) par hävdar att de delar lika på hushållsysslorna är det i allmänhet en viss sorts tydligt urskiljbara sysslor som avses. Sysslor som kan bli färdiga och kryssas av och som man kan bevisa att man gjort. Den mentala bördan är nästan uteslutande sysslor som märks först när de blir ogjorda och vardagen kraschar.

The Mental Load: A Feminist Comic by Emma

Det är först när vi får ord för att beskriva fenomen som vi kan börja arbeta med dem. Här finns ett system som ingen egentligen tycker är rättvist. Dags att förändra det. Jag tänker mig att det första vi bör göra är att uppmärksamma det, så att ingen kan komma och påstå att det inte visste att det fanns. Det är också viktigt att påpeka att den mentala bördan kan kväva någon utan att partnern varken har tänkt på det, menat det eller förstått. Det är också, tänker jag mig, fullt möjligt att man inte själv förstår vad det är som gör en så vansinnigt trött, som gör att hjärnan tycks vara fullpropppad med information.

Den mentala bördan. Det kognitiva arbetet och det känslomässiga arbetet. Där är termerna vi behöver för att skapa förändring.

Nyhetsplock

Vacker som man är whatever

Ibland när man sitter och skrollar igenom sina sociala medie-flöden för att man borde jobba men liksom inte riktigt orkar så händer det att man får upp någonting som liksom perfekt visar en sak man tänkt ganska mycket på. Som det här inlägget som visades i mitt flöde som någonting algoritmerna (helt felaktigt) trodde att jag kanske skulle tycka om:

Nu känner ju inte jag Kate Winslet så kanske det budskap hon ville förmedla var att alla kvinnor är vackra just som de är, men jag tänker mig att det hon gör är så jävla mycket större och i sin kärna raka motsatsen. Det handlar inte om att visa att kvinnor är vackra, utan om att kvinnor är mer än sitt utseende, att vi ska komma bort från snäva skönhetsideal så att vi äntligen skulle kunna fokusera på saker som kvinnor gör. Kate Winslet är en sjuhelvetes bra skådis. Hennes talang är viktigare än hennes utseende.

Det hjälper ju inte ett skit om vi försöker bredda skönhetsidealen så att alla kvinnor kan få känna sig vackra om vi ändå fortsätter att fokusera på utseendet.

Att inte retuschera en åldrande kvinnokropp i en bransch som är besatt av ungdom och uppbyggd kring ett skönhetsideal så världsfrånvänt att inte ens smärtsamma operationer kan få kvinnor att se ”rätt” ut är en mycket betydelsefull gärning. Skulle vi kunna låta bli att reducera det till ”Yaas, we are ALL so pretty!”?

Nyhetsplock

Jämnbördiga sidor

Lite snabbt bara, för jag har jättemycket att göra idag, men alltså nyhetsrapporteringen om den eskalerade Israel/Palestina-konflikten. Jag bryter ihop.

Överallt så rapporteras det som om det vore två hyggligt jämnbördiga sidor i konflikten. Det framhålls att det från Gaza har avfyrats över 1000 raketer mot Israel. Jo, det är helt sant, men 200 av dem har för i hela friden inte ens tagit sig över gränsen utan landat i Gaza. Vad säger det om den militära förmågan? Och från de 850 raketer som slagit ner i Israel eller förstörts av deras sjukt avancerade försvarssystem har det inte rapporterats några personskador. Vad säger DET om den militära förmågan? Sex israeliska medborgare har dött (jag antar att flera av dem är araber, i Lod), medan minst 43 palestinier i Gaza har fått sätta livet till. 13 av dem var barn. Oavsett hur man räknar har det alltså dött flera än dubbelt så många barn i Gaza som det dött israeler. Vad säger det egentligen om den här konflikten?

Det är inte två jämnbördiga sidor. Det är en av världens mest välutrustade arméer mot ett folk som är instängt, avstängt och som levt utan medborgerliga rättigheter, fri tillgång till mat, vatten och sjukvård i flera decennier redan. När man då skriver att ”båda sidor trappar upp våldet” eller ens talar om det som en konflikt mellan Israel och Palestina framstår det som om upptrappat våld från palestiniernas sida skulle ha liknande potential som upptrappat våld från israelernas sida. Så är det förstås inte.

Lite som att ta en geting i sin hand och sedan slå ihjäl den när den sticker en. Självförsvar, liksom.

Kulturkrockar · Nyhetsplock

Några tankar kring jämställdhet och nedstängning

Medan jag körde bil hann jag lyssna på en kort bit av ett radioprogram (från BBC) där de hade intervjuat några kvinnor om hur nedstängningen av samhället har påverkat jämställdheten, särskilt utgående från deras egna perspektiv. Minst en av dem var från UK och jag skulle gissa att den andra var från Spanien. Båda iallafall från områden som varit helt nedstängda, med utegångsförbud och hela köret. Båda var gifta med varsin man och hade barn.

Och jag tror att man kanske hör saker helt annorlunda när det är någon på radio som säger dem, för trots att de berättar ungefär samma berättelse som man hör överallt ifrån så var det flera saker som framförallt hon från UK sa som verkligen fick mig att reagera. Inte minst för att det ligger obekvämt nära hur jag själv fungerar.

1: ”Han är egentligen alltså jättebra och jämställd och så.”

Kvinnor som diskuterar sina män och som omedelbart går in i en försvarsställning. De kan beskriva saker som har varit fel i många år, som gjort dem utbrända, som förstört deras karriär eller förhållande till nära och kära, men de vill inte lägga skulden på någon annan än dem själva. Klart att han har velat satsa på sin karriär och att det har inneburit att hon har behövt göra de här sjuttitolv sakerna hon egentligen inte ville göra men de är ju ett team liksom. Det är ju ett givande och tagande. Hon ger. Han tar. Team work my ass. Om det konsekvent är en part som anpassar sig och kompromissar och möjliggör den andre partens vad-hen-nu-vill-göra är det inte jämställt.

2: ”Han är ju en så introvert person att det är mycket svårare för honom.”

Jaha? Män som gömmer sig bakom personlighetstyp för att kunna hävda att det liksom vore enklare för alla om hon fortsatte att sköta barnen behöver en rejäl jävla reality check. Nu är det ju så att många barn måste vara hemma hela tiden. Det är också så att nästan alla barn är ganska intensiva, särskilt om man håller dem inne i en lägenhet många veckor i sträck, och att det säkert inte finns någon som skulle vilja att det behövde vara på det viset. News flash: det är en jobbig situation även för kvinnor. De flesta mammor vill inte heller spendera 24/7 med sina småttingar, oavsett hur mycket man älskar dem. Man bara gör det ändå. Det samma gäller torka bajs och spyor, vaka på nätterna, lägga pussel med morgonpigga avkommor kl 4.30 varje morgon, lyssna på samma berättelser om vad som hände på dagis i timtal, sitta med och låta intresserad när man tittar på exakt samma avsnitt av Paw Patrol för minst tusende gången. Man bara gör det ändå. Många pappor verkar ha den felaktiga uppfattningen att man alltid kan göra någonting speciellt och kul när det är ens tur att ta hand om barnen. Ibland måste man tyvärr bara ha tråkigt. Ibland måste man bara andas djupt och förstå att det är fullkomligt fucking skit samma om man som förälder hellre hade varit i fred.

3: ”Jag skulle säga att vi delar ungefär lika på hushållsarbetet för han gör verkligen mycket mer nu.”

Att han gör mer nu, under nedstängning, säger inte ett skit om det bara är relaterat vad han gjorde innan och inte hennes faktiska insats. Forskning visar förvisso att män har tagit ett större ansvar för barn och hushåll under det senaste året, men det var ju i ärlighetens namn lite svårt att få de siffrorna att gå nedåt. Forskning visar dock också att män tenderar att överskatta sin faktiska insats i hushållsarbete och att kvinnor fortfarande (lite beroende på i vilket land) spenderar mer än tre gånger så många timmar per vecka med hushållsarbete. Kvinnor är i allmänhet så vana vid att göra många och långa timmar hushållsarbete, och särskilt om det dessutom finns barn med i bilden, att även de har tappat perspektivet på hur många timmar per vecka det faktiskt rör sig om och hur de relaterar till makens.

4: ”Nejmen herregud alltså jag är ju så krävande och har typ ett kontrollbehov.”

Ungefär så försökte kvinnan från UK bortförklara att hon konstant behövde be mannen om att göra saker. Som att hon var krävande och hade ett kontrollbehov för att det var hon som visste vad som fanns i kylskåpet och vad som behövde köpas, vilka läxor barnen skulle göra och vilka kläder som måste införskaffas. Allt det där planerandet som det enligt forskning nästan uteslutande är kvinnor som gör och som i allmänhet inte ens räknas när man diskuterar hur många timmars hushållsarbete man utfört. Det som gör att kvinnor är projektledare i sin familj. Som gör att kvinnor (och ibland även män) tror att de är krävande eller kontrollerande, bara för att de har koll på vad som måste göras för att undvika total kollaps. Att dela lika på hushållsarbetet betyder för många att man ungefär lika många gånger hänger tvätten, plockar ur diskmaskinen eller lagar mat, trots att den betydligt mer krävande insatsen är att se till att det finns hela kläder i rätt storlek till alla och någon mat att faktiskt laga.

5: ”Han är egentligen den snällaste som finns och han klagar inte särskilt mycket.”

Som en av mina bästa vänner brukar säga: Vi ger inte snubbar brownie points för att de beter sig som folk. Och jo, hon har många gånger fått anledning att påminna mig om det.

Jag vill avsluta med något som hon som kanske var från Spanien sa när hon berättade att hon faktiskt dagen innan hade fullkomligt flippat på sin man och stuckit ut i skogen så att han skulle kunna få sköta barn och hushåll som han borde. Hon sa att hennes man fortfarande inte har fattat att han inte kan jobba hemifrån när familjen lever under nedstängning och ändå förvänta sig att kunna producera samma resultat som tidigare. Det här är något som jag tror att de flesta kvinnor, som är vana vid att behöva släppa allt för att serva någon annan, förstod sekunden samhället stängdes ner. Undantagstillståndet som råder i världen kommer att påverka arbetet även för oss som i princip lika gärna kan jobba hemifrån. Nu så här ett år senare får man ju hoppas att män skulle fatta det också.

Kulturkrockar · Nyhetsplock

Hatet mot finländska kvinnliga ministrar

Här i Finland får en rapport från NATO Strategic Communication Centre of Excellence just nu enormt stor uppmärksamhet. Den heter ”Abuse of Power: Coordinated online harassment och Finnish government ministers”. Det som diskuteras i media just nu handlar främst om en av följande två saker:

1: Kvinnohat enligt rapporten. Enligt rapporten utsätts Finlands kvinnliga regeringsministrar för osedvanligt mycket oroväckande grova trakasserier på nätet.

2: Vem som egentligen har betalat för den här studien.

Ska man vara riktigt petig, vilket vi ju gärna är här, är egentligen båda de sakerna en smula missvisande. Den första för att studien egentligen med grund i tidigare forskning har som utgångspunkt att kvinnliga ministrar är extra utsatta för trakasserier på nätet, och studien således bara bekräftar tidigare resultat i den frågan. Den nya kunskap studien tillför är att det – rakt i motsats till vad rubriken säger – inte alls är koordinerat utan snarare handlar om ett tämligen stort men stabilt gäng rövhattar som tycker att kvinnohat på Twitter är hej ok. Den andra för att den försöker rikta blicken bort från verkliga, väldokumenterade, demokratiska problem genom att insinuera att kvinnfölket självt har betalat NATO för rapporten. Den är alltså inte alls finansierad av finländska regeringen, och initativet till den togs av förra regeringen. Ledd av en riktig man.

Eftersom Inte Alla Män för tillfället verkar ganska upptagna med att spekulera kring studiens upphov verkar de inte ännu ha kommit fram till det argument som ofelbart stundar, nämligen att trakasserier också drabbar män. Det gör det förstås, men som forskningen konsekvent visar så är det inte alls samma sak.

Klart att det är! tänker Inte Alla Män, och gräver fram studier som visar att män och kvinnor blir trakasserade i samma utsträckning. Jo, det finns sådana studier. Och jo, de är säkert i princip helt riktiga. Men vad de studierna också visar är att trakasserier på nätet påverkar kvinnor i betydligt högre utsträckning än vad de påverkar män. Kvinnor blir rädda, tystade, anpassar sig. Män borstar av sig och går vidare.

Borde inte kvinnor bara man up, då?

Nej, för att nättrakasserier mot kvinnor är ett könsspecifika, en liten del av ett betydligt större strukturellt problem. De trakasserier män möter är i allmänhet riktade mot männens åsikter eller gärningar. Kvinnor trakasseras på grund av att de är kvinnor. Det är en himmelsvid skillnad i möjligheter att värja sig då. Dessutom är de trakasserier kvinnor möter på nätet bara en digital form av trakasserier kvinnor möter i dagliga livet hela tiden. Studier visar att över hälften av alla kvinnor har utsatts för sexuella trakasserier. Cat calling. Någon som följer efter dem. Någon som rör vid dem. Ett konstant tvång att vidta försiktighetsåtgärder. Är det någonting vi borde ha lärt oss från #metoo så är det just det här. Nästan alla kvinnor har stött på det, bara på grund av att de är kvinnor. När kvinnor trakasseras på nätet är det alltid en spegling av vad som händer kvinnor också offline. Vi har inte den manliga lyxen att kunna stänga av datorn, borsta av oss och göra något annat.

Vad jag önskar att vi skulle ta fasta på är hur i hela helvete vi skulle kunna börja avhjälpa det här välkända, väldokumenterade problemet någon jävla gång. Pardon my French. Att så många män (jorå, det är främst män) har som ryggmärgsreaktion att först två sina händer och sedan peka på kvinnorna själva är så vansinnigt tröttsamt, men det kan faktiskt motarbetas av andra män. Män som blir förfärade av ytterligare en rapport som visar hur kvinnor trakasseras. Män som tycker att kvinnor ska ha samma möjligheter som män att bidra till samhällsdebatten. Män som inte är rädda för att folkvalda ministrar också kan vara kvinnor. För lösningen på det här problemet kan inte ligga hos de kvinnor som blir utsatta.

Nyhetsplock

Några proportioner och perspektiv beträffande corona

I coronadebatterna här i Finland finns det gott om självutnämna experter och moralpoliser men väldigt lite proportioner och perspektiv. Jag är fullt medveten om att covid är en mycket farlig sjukdom, att det absolut inte rör sig om någon vanlig liten flunsa. Jag är också fullt medveten om att covid inte bara skördar liv utan även förstör liv för dem som blir kvar. Så behöver ingen tvivla på de grundförutsättningarna.

I Finland tenderar man till att rapportera dagligen om nya bekräftade smittofall. Preliminärt är dagens siffra 770. 770 bekräftade nya fall. I hela Finland. Och det basuneras ut, både i media och på sociala plattformar, som att Finland nu är rakt på väg in i helvetet och att kurvan pekar brant uppåt. Från och med måndag kommer man därför att stänga ner samhället, med distansundervisning för högstadiet och uppåt. Utegångsförbud har diskuterats.

Om man istället tittar på andel positiva av genomförda test finns det inga större förändringar sedan november förra året. Den kurvan har legat ganska konstant på någonstans mellan 2,5 och 2,8 procent.

Proportioner alltså.

Samtidigt rapporteras om barn och ungas snabbt avtagande välmående, med barnskyddsanmälningar och berättelser om både våld i hemmet, fattigdom och isolering. ”Det är ändå värre att någon dör”, hävdas det och det är väl klart. Men är det verkligen de två sakerna som det står mellan? Finland har förövrigt, i skrivande stund, 759 döda i covid. Jag förstår att det är 759 för många, men det är i jämförelse en väldigt, väldigt låg siffra.

Min vän och kollega Fredrik Charpentier Ljungkvist har forskat i pandemisk historia, och dessutom beräknat överdödligheten under corona. I Finland ligger den under 3%. Det är den minsta kategorin, innan man istället i likhet med Norge får underdödlighet – det vill säga att färre har dött än under ett normalt år. Fredrik har också räknat på jämförelser mellan de nordiska länderna under tidigare pandemier, och kunnat konstatera att dödligheten i Sverige under de senaste stora sjukdomsutbrotten (Asiaten (1957), Hongkonginfluensan (1968) och en mycket svår influensa år 1976) varit betydligt högre än i Finland, Norge och Island. Varför vet man inte riktigt, men eftersom även Danmark har drabbats hårdare tänker man sig att det har att göra med folktäthet, urbana centrum och kontakter till kontinenten. Det samma är säkert sant i dag. Sveriges överdödlighet under corona har förresten varit 7,6%, vilket är bland de lägre i Europa.

Perspektiv, hörrni.

Och jag förstår att man i Finland bara kan ta ställning till de finländska barnens skolgång, och jag tänker mig att de digitala lösningar som har gjorts inte kommer att på sikt medföra någon större utbildningsmässig katastrof, men globalt finns det 168 miljoner barn som under det senaste året inte har fått gå i skola. Oroliga sakkunniga varnar för att många av de barnen heller inte kommer att komma tillbaka till skolan när det öppnar upp igen, för det hade varit en sådan jättelång process att få dem till skolan från första början. Det här kommer att få enorma konsekvenser för framtiden, och inte minst öka klyftorna mellan de rikare länderna som har haft möjlighet att arrangera distansundervisning och de fattigare länderna där skolgången helt enkelt har uteblivit. Sånna saker tänker jag på när folk hojtar om att pandemin nu skenar iväg och att allt måste stängas ner.

Ja, och så tänker jag på hur vetenskap rapporteras. I en av de mer lokala tidningarna hade man skrivit om en forskningsgrupp som kallar sig NoCoRoNa. Under rubriken ”Censur skördar offer” får sedan en lungläkare uttala sig och hävda följande:

”Okunskap om smittspridningen via aerosol (inte aeorosol) gör att folk i Finland och i hela världen smittas. Censur hindrar informationen att gå fram. Över 111 miljoner människor i världen har insjuknat i covid19 för att de inte har fått den information som kunde ha räddat dem. Nästan 2,5 miljoner har dött.”

Ursäkta det möjligen grova språket men under vilken jävla sten har man bott om man har lyckats missa att corona sprids via aerosol? På WHO:s sida står det, sedan åtminstone juli 2020:

”Aerosol transmission can occur in specific settings, particularly in indoor, crowded and inadequately ventilated spaces, where infected person(s) spend long periods of time with others, such as restaurants, choir practices, fitness classes, nightclubs, offices and/or places of worship.”

Det gör mig lite granna irriterad att han påstår att det är avsaknaden av information om virusets spridning som är orsaken till att 2,5 miljoner människor har dött, och det provocerar mig en liten smula att han får göra ett sådant påstående utan att bli ifrågasatt. Lite alltså. Men jag kan hantera det.

Exakt vad är det då som har censurerats? Jo, den intervjuade lungläkaren hade försökt få en artikel publicerad i Lancet, och den hade inte antagits. Det är inte censur. Det är en indikation på undermålig vetenskap. I det här fallet skulle det dessutom lika gärna kunna vara att han inte har något nytt att komma med. Alla känner till spridningsvägarna. Han hävdar också att de allra flesta blir smittade inom familjen, vilket knappast heller kan komma som en överraskning för någon.

So. Fucking. What?

Sedan påstås det att man i Finland inte har vidtagit politiska åtgärder baserat på de här forskningsresultaten och jag bara tappar det. Med de siffrorna Finland har och den kommande nedstängningen har man i Finland dessutom munskydd inom alla kommunala och statliga instanser, inkluderat personalen på dagis och elever från årskurs 6 och uppåt. Nästan alla på bussar, tåg och i affärer har dessutom munskydd, precis som personalen på restauranger. Offentliga sammankomster med fler än tio personer är förbjudna. Gym och hobbyverksamhet är nedkörd.

Lungläkaren efterlyser ”tystnadsplikt” även i hemmen. Som om det vore ett jävla problem i det här landet att folk pratade för mycket.

Någon påpekar att det länge varit aktuellt med att uppmuntra folk att avstå från pratande i metron i Tokyo. Tokyos metro har drygt 6,8 miljoner resande varje dag. På två veckor har lika många människor åkt i Tokyos metro som åker i Helsingfors metro varje år. Det är en viss skillnad. Dessutom kommer jag inte ifrån känslan av att många av dem som vill ha starkare åtgärder typ tystnadsplikt och munskyddstvång främst vill ha det för att kunna polisa andra. Kunna säga till den där tjejen på metron att hon inte får prata i telefon. Få se han som kommer utan munskydd till affären bli nekad. Kanske handlar det om att vilja få mer cred för att man själv håller käften stängd bakom munskyddet, kanske handlar det om något sorts märkligt behov av att kunna peka ut dem som inte bryr sig, syndabockarna, de där som är ansvariga för allt. Som om avsaknaden av munskydd eller prat på offentliga platser skulle vara definitionen.

För min del skulle gärna de som tycker att det ska vara tyst gärna få vara tysta.

Proportioner och perspektiv.

Nyhetsplock

Lite forskning kring att vara 30% sämre. Eller bara kvinna.

Om ni inte redan har läst om Peppes kamp för lika arvode som sina manliga kollegor ska ni göra det. Det visade sig nämligen att ett par manliga skribenter får 50% mer betalt för sina texter för Hufvudstadsbladet än vad Peppe får. Och jag förstår att det här är ett känsligt ämne. Tro mig när jag säger att jag själv tvekar inför inför att ens peta på det med en pinne. Men det är också ett så pass viktigt ämne att jag inte riktigt kan släppa det, särskilt när det inom forskningen råder rätt stor konsensus kring problematiken.

Så vad säger forskningen? Jo, att män båda själva generellt värderar sin kompetens högre än vad kvinnor värderar sin kompetens, samt att samhället generellt värderar mäns kompetens högre än kvinnors kompetens. Hur kan man veta det här? Genom otaliga undersökningar där man jämför vad som händer till exempel när den som ska utvärdera kompetens inte känner till könet på den som ska utvärderas. Genom ”blind evaluation” har man till exempel ökat andelen kvinnliga musiker i symfoniorkestrar och kvinnliga författare i tidskrifter och så vidare.

Det är också viktigt att tänka på att det inte bara är män som håller varandra om ryggen (även om det också är en faktor). Forskning visar att även kvinnor tenderar till att värdera mäns kompetens högre än kvinnors, att män har lättare att få forskningsanslag, lättare kan få banklån utan borgenär och så vidare. Det är alltså synen på mäns kompetens som är den springande punkten. När man vet vad forskningen säger om våra i princip omedvetna, internaliserade kriterier för utvärdering av kompetens kan Peppes 200 e mot de manliga kollegornas 300 e inte egentligen röra sig om någonting annat än diskriminering.

Det är säkert inte med flit. Jag är helt övertygad om att man på det här mediehuset precis som på många andra ställen anser att man är rättvis och inte har några bias. Klart att ingen medvetet har tänkt att Peppe kan nöja sig med mindre för att hon bara är en kvinna. Men jag tänker mig att det först är när man vågar erkänna att man faktiskt har bias fast man inte vill det och dessutom eventuellt i det här fallet har skitit i det blå skåpet som man kan komma vidare. När man talar om ”andra parametrar” som berättigar männen i det här fallet 50% högre arvode än en mycket kvalificerad kvinna borde alla varningsklockorna ringa.

Peppe är garanterat en av de absolut mest kompetenta skribenterna, inte bara för att hon har erfarenheten utan för att hon också har utbildning. Dessutom bidrar hon med ett specifikt ämne, som ingen annan där riktigt kan kompensera. Fast egentligen så borde det inte ha betydelse, för principen om lika lön för lika arbete borde gälla. Vill man vinnlägga sig om att motarbeta strukturell könsdiskriminering och kvinnors sämre löner är det ju bara säga att man betalar alla skribenter lika mycket för likvärdiga texter. Så svårt kan det ju inte vara. Och när det kommer till att värdera kvinnors kompetens så måste man aktivt, varje gång, checka sina egna bias.

Nyhetsplock

Var är kärleken?

Jag är knappast den enda som har lite svårt att koncentrera sig på jobbet och som uppdaterar nyhetssidorna lite väl ofta i dag. Valet i USA påverkar oss alla. Det formar vilken sorts värld vi vill leva i.

Och jag är besviken. Sorgsen.

Inte som att jag gillar Biden. Det gör jag verkligen inte. Det bästa med Biden, i mitt tycke, är hans val av vicepresidentkandidat. Vad gäller politiska ståndpunkter står demokraterna förstås närmare mina än vad republikanerna gör, men det här handlar inte om politik. Det handlar om mänsklighet och om människovärde – eller kanske snarare avsaknaden av detta.

Jag lyssnade på en intervju där de talade om att det här valet är både moraliskt och politiskt. Politiskt finns det fortfarande en chans för Biden att vinna, men moraliskt är valet förlorat. Trump har skapat ett internationellt politiskt klimat som är direkt skadligt för de internationella relationerna, men han har också skapat ett nationellt debattklimat som tillåter eller rent av uppmuntrar till hot och våld – särskilt mot redan utsatta grupper. Jag hade så hoppats att folk nu skulle ha ställt sig upp och sagt att man inte får bete sig som Trump gör. Att det helt enkelt inte är acceptabelt enligt de västerländska värderingar såväl USA som våra nordiska länder är byggda på att hålla på som han gör. Han är en mobbare. Och han får medhåll. Dels i röster, men också i tystnaden från hans politiska kollegor som förvisso ser att han klampar över alla anständighetens gränser men ändå liksom lite tjänar på det och därför inte säger något.

Som jag hade hoppats, att folk nu skulle säga något. Alldeles oavsett vem som får de 270 elektorer som krävs för att vinna så är det här valet redan förlorat.

Nyhetsplock

Lite snabbt om att placera en random mans kvinnor framför fienden

Det kom en insändare till HBL och det kan eventuellt hända att jag flippade lite. Det handlar om försvarsmakten och om vad kvinnor och män kan göra. På ett sätt är det lite roligt, för tidigare idag trillade jag på en fotoserie om kvinnor som utför sina vardagssysslor med barn hängande på sig och tänkte att den där myten om att kvinnor är det fysiskt svagare könet är så tradig. Kvinnors fysik är nämligen en av de saker som insändarskribenten slänger sig med.

”[D]et går inte att ändra på att mannen fysiskt är det starkare könet.”

Det finns (minst) två stora problem med det tankesättet.

1: Det är bara delvis sant och då på en väldigt generell nivå. Män är till exempel också generellt längre än män, men det finns liksom aldrig några kampanjer för att bara män ska få göra sådant som långa får göra. Tänk er ett tivoli, där en del åkattraktioner endast lämpar sig för den som uppnått en viss längd. Tänk er sedan att man förutsätter att män på grund av att de är män har uppnått den längden och därför tillåter män av alla storlekar, men inga kvinnor, att åka. Skittöntigt. Den goda fysik som eftersträvas i militären kan kvinnor också utan större problem uppnå. Jag kan garantera att många av de män som nu gör värnplikten är fysiskt svagare än många kvinnor. Fysisk styrka är bara ett svepskäl. I kulturer där kvinnor är mer fysiskt aktiva än vad vi generellt är här, är kvinnor givetvis fruktansvärt starka. För att de måste.

2: Modern krigföring handlar inte om fysisk styrka så det är egentligen en ickefråga.

Insändarskribenten menar dessutom att han vet många kvinnor som hellre skulle stanna hemma och sköta hemmet om det var ekonomiskt möjligt, men att samhället redan förstört den möjligheten. Jag vet många män som skulle vilja stanna hemma och sköta hemmet också. Att det finns kvinnor som vill uppfylla den roll skribenten tycker att de ska begränsas till betyder inte att det är rätt att tvinga alla därtill. Däremot skulle man väl kunna satsa på att fler män får vara hemma om de vill.

”Ser man tillbaka på krigen genom historien, är det också kvinnorna som fått ta emot fiendens vrede då den lyckats störta det försvar som männen försökt hålla. Sådant övervåld har skett gång på gång. Vi vill inte utsätta våra kvinnor för detta genom att placera dem i fiendens väg, som godbitar under frammarschen. Men om något hör till mannen är det just att försvara våra nära och kära.”

Det här är så snett att jag knappt vet var jag ska börja, men så här: jo, kvinnor har använts av trupper som brutit igenom försvarslinjer. Det stämmer. Men kvinnor har i alla tider hjälpt till med försvaret, och när linjerna faller har både män och kvinnor fått plikta. Övervåld kallas det när civila drabbas – oavsett kön. Är det fler civila kvinnor? Säkert, men våld blir inte övervåld bara för att det drabbar kvinnor.

For the first time, women soldiers in combat duty posted along LoC - Making  history | The Economic Times
Slide 6 of 24: Ayesha Farooq, 26, Pakistan's only female war-ready fighter pilot, climbs up to a Chinese-made F-7PG fighter jet at Mushaf base in Sargodha, north Pakistan on June 6, 2013. Farooq, from Punjab province's historic city of Bahawalpur is one of 19 women who have become pilots in the Pakistan Air Force over the last decade - there are five other female fighter pilots, but they have yet to take the final tests to qualify for combat.

Sist, men definitivt inte minst: Käre man. Vi är inte era kvinnor. Vi är våra egna. Du har ingen rätt att bestämma vad vi ska utsättas för och inte. Och om du tror att det bara hör till mannen att försvara de nära och kära, har du aldrig sett någonting hota en kvinnas barn.