Arkiv

Några tankar kring jämställdhet och nedstängning

Medan jag körde bil hann jag lyssna på en kort bit av ett radioprogram (från BBC) där de hade intervjuat några kvinnor om hur nedstängningen av samhället har påverkat jämställdheten, särskilt utgående från deras egna perspektiv. Minst en av dem var från UK och jag skulle gissa att den andra var från Spanien. Båda iallafall från områden som varit helt nedstängda, med utegångsförbud och hela köret. Båda var gifta med varsin man och hade barn.

Och jag tror att man kanske hör saker helt annorlunda när det är någon på radio som säger dem, för trots att de berättar ungefär samma berättelse som man hör överallt ifrån så var det flera saker som framförallt hon från UK sa som verkligen fick mig att reagera. Inte minst för att det ligger obekvämt nära hur jag själv fungerar.

1: ”Han är egentligen alltså jättebra och jämställd och så.”

Kvinnor som diskuterar sina män och som omedelbart går in i en försvarsställning. De kan beskriva saker som har varit fel i många år, som gjort dem utbrända, som förstört deras karriär eller förhållande till nära och kära, men de vill inte lägga skulden på någon annan än dem själva. Klart att han har velat satsa på sin karriär och att det har inneburit att hon har behövt göra de här sjuttitolv sakerna hon egentligen inte ville göra men de är ju ett team liksom. Det är ju ett givande och tagande. Hon ger. Han tar. Team work my ass. Om det konsekvent är en part som anpassar sig och kompromissar och möjliggör den andre partens vad-hen-nu-vill-göra är det inte jämställt.

2: ”Han är ju en så introvert person att det är mycket svårare för honom.”

Jaha? Män som gömmer sig bakom personlighetstyp för att kunna hävda att det liksom vore enklare för alla om hon fortsatte att sköta barnen behöver en rejäl jävla reality check. Nu är det ju så att många barn måste vara hemma hela tiden. Det är också så att nästan alla barn är ganska intensiva, särskilt om man håller dem inne i en lägenhet många veckor i sträck, och att det säkert inte finns någon som skulle vilja att det behövde vara på det viset. News flash: det är en jobbig situation även för kvinnor. De flesta mammor vill inte heller spendera 24/7 med sina småttingar, oavsett hur mycket man älskar dem. Man bara gör det ändå. Det samma gäller torka bajs och spyor, vaka på nätterna, lägga pussel med morgonpigga avkommor kl 4.30 varje morgon, lyssna på samma berättelser om vad som hände på dagis i timtal, sitta med och låta intresserad när man tittar på exakt samma avsnitt av Paw Patrol för minst tusende gången. Man bara gör det ändå. Många pappor verkar ha den felaktiga uppfattningen att man alltid kan göra någonting speciellt och kul när det är ens tur att ta hand om barnen. Ibland måste man tyvärr bara ha tråkigt. Ibland måste man bara andas djupt och förstå att det är fullkomligt fucking skit samma om man som förälder hellre hade varit i fred.

3: ”Jag skulle säga att vi delar ungefär lika på hushållsarbetet för han gör verkligen mycket mer nu.”

Att han gör mer nu, under nedstängning, säger inte ett skit om det bara är relaterat vad han gjorde innan och inte hennes faktiska insats. Forskning visar förvisso att män har tagit ett större ansvar för barn och hushåll under det senaste året, men det var ju i ärlighetens namn lite svårt att få de siffrorna att gå nedåt. Forskning visar dock också att män tenderar att överskatta sin faktiska insats i hushållsarbete och att kvinnor fortfarande (lite beroende på i vilket land) spenderar mer än tre gånger så många timmar per vecka med hushållsarbete. Kvinnor är i allmänhet så vana vid att göra många och långa timmar hushållsarbete, och särskilt om det dessutom finns barn med i bilden, att även de har tappat perspektivet på hur många timmar per vecka det faktiskt rör sig om och hur de relaterar till makens.

4: ”Nejmen herregud alltså jag är ju så krävande och har typ ett kontrollbehov.”

Ungefär så försökte kvinnan från UK bortförklara att hon konstant behövde be mannen om att göra saker. Som att hon var krävande och hade ett kontrollbehov för att det var hon som visste vad som fanns i kylskåpet och vad som behövde köpas, vilka läxor barnen skulle göra och vilka kläder som måste införskaffas. Allt det där planerandet som det enligt forskning nästan uteslutande är kvinnor som gör och som i allmänhet inte ens räknas när man diskuterar hur många timmars hushållsarbete man utfört. Det som gör att kvinnor är projektledare i sin familj. Som gör att kvinnor (och ibland även män) tror att de är krävande eller kontrollerande, bara för att de har koll på vad som måste göras för att undvika total kollaps. Att dela lika på hushållsarbetet betyder för många att man ungefär lika många gånger hänger tvätten, plockar ur diskmaskinen eller lagar mat, trots att den betydligt mer krävande insatsen är att se till att det finns hela kläder i rätt storlek till alla och någon mat att faktiskt laga.

5: ”Han är egentligen den snällaste som finns och han klagar inte särskilt mycket.”

Som en av mina bästa vänner brukar säga: Vi ger inte snubbar brownie points för att de beter sig som folk. Och jo, hon har många gånger fått anledning att påminna mig om det.

Jag vill avsluta med något som hon som kanske var från Spanien sa när hon berättade att hon faktiskt dagen innan hade fullkomligt flippat på sin man och stuckit ut i skogen så att han skulle kunna få sköta barn och hushåll som han borde. Hon sa att hennes man fortfarande inte har fattat att han inte kan jobba hemifrån när familjen lever under nedstängning och ändå förvänta sig att kunna producera samma resultat som tidigare. Det här är något som jag tror att de flesta kvinnor, som är vana vid att behöva släppa allt för att serva någon annan, förstod sekunden samhället stängdes ner. Undantagstillståndet som råder i världen kommer att påverka arbetet även för oss som i princip lika gärna kan jobba hemifrån. Nu så här ett år senare får man ju hoppas att män skulle fatta det också.

Hatet mot finländska kvinnliga ministrar

Här i Finland får en rapport från NATO Strategic Communication Centre of Excellence just nu enormt stor uppmärksamhet. Den heter ”Abuse of Power: Coordinated online harassment och Finnish government ministers”. Det som diskuteras i media just nu handlar främst om en av följande två saker:

1: Kvinnohat enligt rapporten. Enligt rapporten utsätts Finlands kvinnliga regeringsministrar för osedvanligt mycket oroväckande grova trakasserier på nätet.

2: Vem som egentligen har betalat för den här studien.

Ska man vara riktigt petig, vilket vi ju gärna är här, är egentligen båda de sakerna en smula missvisande. Den första för att studien egentligen med grund i tidigare forskning har som utgångspunkt att kvinnliga ministrar är extra utsatta för trakasserier på nätet, och studien således bara bekräftar tidigare resultat i den frågan. Den nya kunskap studien tillför är att det – rakt i motsats till vad rubriken säger – inte alls är koordinerat utan snarare handlar om ett tämligen stort men stabilt gäng rövhattar som tycker att kvinnohat på Twitter är hej ok. Den andra för att den försöker rikta blicken bort från verkliga, väldokumenterade, demokratiska problem genom att insinuera att kvinnfölket självt har betalat NATO för rapporten. Den är alltså inte alls finansierad av finländska regeringen, och initativet till den togs av förra regeringen. Ledd av en riktig man.

Eftersom Inte Alla Män för tillfället verkar ganska upptagna med att spekulera kring studiens upphov verkar de inte ännu ha kommit fram till det argument som ofelbart stundar, nämligen att trakasserier också drabbar män. Det gör det förstås, men som forskningen konsekvent visar så är det inte alls samma sak.

Klart att det är! tänker Inte Alla Män, och gräver fram studier som visar att män och kvinnor blir trakasserade i samma utsträckning. Jo, det finns sådana studier. Och jo, de är säkert i princip helt riktiga. Men vad de studierna också visar är att trakasserier på nätet påverkar kvinnor i betydligt högre utsträckning än vad de påverkar män. Kvinnor blir rädda, tystade, anpassar sig. Män borstar av sig och går vidare.

Borde inte kvinnor bara man up, då?

Nej, för att nättrakasserier mot kvinnor är ett könsspecifika, en liten del av ett betydligt större strukturellt problem. De trakasserier män möter är i allmänhet riktade mot männens åsikter eller gärningar. Kvinnor trakasseras på grund av att de är kvinnor. Det är en himmelsvid skillnad i möjligheter att värja sig då. Dessutom är de trakasserier kvinnor möter på nätet bara en digital form av trakasserier kvinnor möter i dagliga livet hela tiden. Studier visar att över hälften av alla kvinnor har utsatts för sexuella trakasserier. Cat calling. Någon som följer efter dem. Någon som rör vid dem. Ett konstant tvång att vidta försiktighetsåtgärder. Är det någonting vi borde ha lärt oss från #metoo så är det just det här. Nästan alla kvinnor har stött på det, bara på grund av att de är kvinnor. När kvinnor trakasseras på nätet är det alltid en spegling av vad som händer kvinnor också offline. Vi har inte den manliga lyxen att kunna stänga av datorn, borsta av oss och göra något annat.

Vad jag önskar att vi skulle ta fasta på är hur i hela helvete vi skulle kunna börja avhjälpa det här välkända, väldokumenterade problemet någon jävla gång. Pardon my French. Att så många män (jorå, det är främst män) har som ryggmärgsreaktion att först två sina händer och sedan peka på kvinnorna själva är så vansinnigt tröttsamt, men det kan faktiskt motarbetas av andra män. Män som blir förfärade av ytterligare en rapport som visar hur kvinnor trakasseras. Män som tycker att kvinnor ska ha samma möjligheter som män att bidra till samhällsdebatten. Män som inte är rädda för att folkvalda ministrar också kan vara kvinnor. För lösningen på det här problemet kan inte ligga hos de kvinnor som blir utsatta.

Några proportioner och perspektiv beträffande corona

I coronadebatterna här i Finland finns det gott om självutnämna experter och moralpoliser men väldigt lite proportioner och perspektiv. Jag är fullt medveten om att covid är en mycket farlig sjukdom, att det absolut inte rör sig om någon vanlig liten flunsa. Jag är också fullt medveten om att covid inte bara skördar liv utan även förstör liv för dem som blir kvar. Så behöver ingen tvivla på de grundförutsättningarna.

I Finland tenderar man till att rapportera dagligen om nya bekräftade smittofall. Preliminärt är dagens siffra 770. 770 bekräftade nya fall. I hela Finland. Och det basuneras ut, både i media och på sociala plattformar, som att Finland nu är rakt på väg in i helvetet och att kurvan pekar brant uppåt. Från och med måndag kommer man därför att stänga ner samhället, med distansundervisning för högstadiet och uppåt. Utegångsförbud har diskuterats.

Om man istället tittar på andel positiva av genomförda test finns det inga större förändringar sedan november förra året. Den kurvan har legat ganska konstant på någonstans mellan 2,5 och 2,8 procent.

Proportioner alltså.

Samtidigt rapporteras om barn och ungas snabbt avtagande välmående, med barnskyddsanmälningar och berättelser om både våld i hemmet, fattigdom och isolering. ”Det är ändå värre att någon dör”, hävdas det och det är väl klart. Men är det verkligen de två sakerna som det står mellan? Finland har förövrigt, i skrivande stund, 759 döda i covid. Jag förstår att det är 759 för många, men det är i jämförelse en väldigt, väldigt låg siffra.

Min vän och kollega Fredrik Charpentier Ljungkvist har forskat i pandemisk historia, och dessutom beräknat överdödligheten under corona. I Finland ligger den under 3%. Det är den minsta kategorin, innan man istället i likhet med Norge får underdödlighet – det vill säga att färre har dött än under ett normalt år. Fredrik har också räknat på jämförelser mellan de nordiska länderna under tidigare pandemier, och kunnat konstatera att dödligheten i Sverige under de senaste stora sjukdomsutbrotten (Asiaten (1957), Hongkonginfluensan (1968) och en mycket svår influensa år 1976) varit betydligt högre än i Finland, Norge och Island. Varför vet man inte riktigt, men eftersom även Danmark har drabbats hårdare tänker man sig att det har att göra med folktäthet, urbana centrum och kontakter till kontinenten. Det samma är säkert sant i dag. Sveriges överdödlighet under corona har förresten varit 7,6%, vilket är bland de lägre i Europa.

Perspektiv, hörrni.

Och jag förstår att man i Finland bara kan ta ställning till de finländska barnens skolgång, och jag tänker mig att de digitala lösningar som har gjorts inte kommer att på sikt medföra någon större utbildningsmässig katastrof, men globalt finns det 168 miljoner barn som under det senaste året inte har fått gå i skola. Oroliga sakkunniga varnar för att många av de barnen heller inte kommer att komma tillbaka till skolan när det öppnar upp igen, för det hade varit en sådan jättelång process att få dem till skolan från första början. Det här kommer att få enorma konsekvenser för framtiden, och inte minst öka klyftorna mellan de rikare länderna som har haft möjlighet att arrangera distansundervisning och de fattigare länderna där skolgången helt enkelt har uteblivit. Sånna saker tänker jag på när folk hojtar om att pandemin nu skenar iväg och att allt måste stängas ner.

Ja, och så tänker jag på hur vetenskap rapporteras. I en av de mer lokala tidningarna hade man skrivit om en forskningsgrupp som kallar sig NoCoRoNa. Under rubriken ”Censur skördar offer” får sedan en lungläkare uttala sig och hävda följande:

”Okunskap om smittspridningen via aerosol (inte aeorosol) gör att folk i Finland och i hela världen smittas. Censur hindrar informationen att gå fram. Över 111 miljoner människor i världen har insjuknat i covid19 för att de inte har fått den information som kunde ha räddat dem. Nästan 2,5 miljoner har dött.”

Ursäkta det möjligen grova språket men under vilken jävla sten har man bott om man har lyckats missa att corona sprids via aerosol? På WHO:s sida står det, sedan åtminstone juli 2020:

”Aerosol transmission can occur in specific settings, particularly in indoor, crowded and inadequately ventilated spaces, where infected person(s) spend long periods of time with others, such as restaurants, choir practices, fitness classes, nightclubs, offices and/or places of worship.”

Det gör mig lite granna irriterad att han påstår att det är avsaknaden av information om virusets spridning som är orsaken till att 2,5 miljoner människor har dött, och det provocerar mig en liten smula att han får göra ett sådant påstående utan att bli ifrågasatt. Lite alltså. Men jag kan hantera det.

Exakt vad är det då som har censurerats? Jo, den intervjuade lungläkaren hade försökt få en artikel publicerad i Lancet, och den hade inte antagits. Det är inte censur. Det är en indikation på undermålig vetenskap. I det här fallet skulle det dessutom lika gärna kunna vara att han inte har något nytt att komma med. Alla känner till spridningsvägarna. Han hävdar också att de allra flesta blir smittade inom familjen, vilket knappast heller kan komma som en överraskning för någon.

So. Fucking. What?

Sedan påstås det att man i Finland inte har vidtagit politiska åtgärder baserat på de här forskningsresultaten och jag bara tappar det. Med de siffrorna Finland har och den kommande nedstängningen har man i Finland dessutom munskydd inom alla kommunala och statliga instanser, inkluderat personalen på dagis och elever från årskurs 6 och uppåt. Nästan alla på bussar, tåg och i affärer har dessutom munskydd, precis som personalen på restauranger. Offentliga sammankomster med fler än tio personer är förbjudna. Gym och hobbyverksamhet är nedkörd.

Lungläkaren efterlyser ”tystnadsplikt” även i hemmen. Som om det vore ett jävla problem i det här landet att folk pratade för mycket.

Någon påpekar att det länge varit aktuellt med att uppmuntra folk att avstå från pratande i metron i Tokyo. Tokyos metro har drygt 6,8 miljoner resande varje dag. På två veckor har lika många människor åkt i Tokyos metro som åker i Helsingfors metro varje år. Det är en viss skillnad. Dessutom kommer jag inte ifrån känslan av att många av dem som vill ha starkare åtgärder typ tystnadsplikt och munskyddstvång främst vill ha det för att kunna polisa andra. Kunna säga till den där tjejen på metron att hon inte får prata i telefon. Få se han som kommer utan munskydd till affären bli nekad. Kanske handlar det om att vilja få mer cred för att man själv håller käften stängd bakom munskyddet, kanske handlar det om något sorts märkligt behov av att kunna peka ut dem som inte bryr sig, syndabockarna, de där som är ansvariga för allt. Som om avsaknaden av munskydd eller prat på offentliga platser skulle vara definitionen.

För min del skulle gärna de som tycker att det ska vara tyst gärna få vara tysta.

Proportioner och perspektiv.

Lite forskning kring att vara 30% sämre. Eller bara kvinna.

Om ni inte redan har läst om Peppes kamp för lika arvode som sina manliga kollegor ska ni göra det. Det visade sig nämligen att ett par manliga skribenter får 50% mer betalt för sina texter för Hufvudstadsbladet än vad Peppe får. Och jag förstår att det här är ett känsligt ämne. Tro mig när jag säger att jag själv tvekar inför inför att ens peta på det med en pinne. Men det är också ett så pass viktigt ämne att jag inte riktigt kan släppa det, särskilt när det inom forskningen råder rätt stor konsensus kring problematiken.

Så vad säger forskningen? Jo, att män båda själva generellt värderar sin kompetens högre än vad kvinnor värderar sin kompetens, samt att samhället generellt värderar mäns kompetens högre än kvinnors kompetens. Hur kan man veta det här? Genom otaliga undersökningar där man jämför vad som händer till exempel när den som ska utvärdera kompetens inte känner till könet på den som ska utvärderas. Genom ”blind evaluation” har man till exempel ökat andelen kvinnliga musiker i symfoniorkestrar och kvinnliga författare i tidskrifter och så vidare.

Det är också viktigt att tänka på att det inte bara är män som håller varandra om ryggen (även om det också är en faktor). Forskning visar att även kvinnor tenderar till att värdera mäns kompetens högre än kvinnors, att män har lättare att få forskningsanslag, lättare kan få banklån utan borgenär och så vidare. Det är alltså synen på mäns kompetens som är den springande punkten. När man vet vad forskningen säger om våra i princip omedvetna, internaliserade kriterier för utvärdering av kompetens kan Peppes 200 e mot de manliga kollegornas 300 e inte egentligen röra sig om någonting annat än diskriminering.

Det är säkert inte med flit. Jag är helt övertygad om att man på det här mediehuset precis som på många andra ställen anser att man är rättvis och inte har några bias. Klart att ingen medvetet har tänkt att Peppe kan nöja sig med mindre för att hon bara är en kvinna. Men jag tänker mig att det först är när man vågar erkänna att man faktiskt har bias fast man inte vill det och dessutom eventuellt i det här fallet har skitit i det blå skåpet som man kan komma vidare. När man talar om ”andra parametrar” som berättigar männen i det här fallet 50% högre arvode än en mycket kvalificerad kvinna borde alla varningsklockorna ringa.

Peppe är garanterat en av de absolut mest kompetenta skribenterna, inte bara för att hon har erfarenheten utan för att hon också har utbildning. Dessutom bidrar hon med ett specifikt ämne, som ingen annan där riktigt kan kompensera. Fast egentligen så borde det inte ha betydelse, för principen om lika lön för lika arbete borde gälla. Vill man vinnlägga sig om att motarbeta strukturell könsdiskriminering och kvinnors sämre löner är det ju bara säga att man betalar alla skribenter lika mycket för likvärdiga texter. Så svårt kan det ju inte vara. Och när det kommer till att värdera kvinnors kompetens så måste man aktivt, varje gång, checka sina egna bias.

Var är kärleken?

Jag är knappast den enda som har lite svårt att koncentrera sig på jobbet och som uppdaterar nyhetssidorna lite väl ofta i dag. Valet i USA påverkar oss alla. Det formar vilken sorts värld vi vill leva i.

Och jag är besviken. Sorgsen.

Inte som att jag gillar Biden. Det gör jag verkligen inte. Det bästa med Biden, i mitt tycke, är hans val av vicepresidentkandidat. Vad gäller politiska ståndpunkter står demokraterna förstås närmare mina än vad republikanerna gör, men det här handlar inte om politik. Det handlar om mänsklighet och om människovärde – eller kanske snarare avsaknaden av detta.

Jag lyssnade på en intervju där de talade om att det här valet är både moraliskt och politiskt. Politiskt finns det fortfarande en chans för Biden att vinna, men moraliskt är valet förlorat. Trump har skapat ett internationellt politiskt klimat som är direkt skadligt för de internationella relationerna, men han har också skapat ett nationellt debattklimat som tillåter eller rent av uppmuntrar till hot och våld – särskilt mot redan utsatta grupper. Jag hade så hoppats att folk nu skulle ha ställt sig upp och sagt att man inte får bete sig som Trump gör. Att det helt enkelt inte är acceptabelt enligt de västerländska värderingar såväl USA som våra nordiska länder är byggda på att hålla på som han gör. Han är en mobbare. Och han får medhåll. Dels i röster, men också i tystnaden från hans politiska kollegor som förvisso ser att han klampar över alla anständighetens gränser men ändå liksom lite tjänar på det och därför inte säger något.

Som jag hade hoppats, att folk nu skulle säga något. Alldeles oavsett vem som får de 270 elektorer som krävs för att vinna så är det här valet redan förlorat.

Lite snabbt om att placera en random mans kvinnor framför fienden

Det kom en insändare till HBL och det kan eventuellt hända att jag flippade lite. Det handlar om försvarsmakten och om vad kvinnor och män kan göra. På ett sätt är det lite roligt, för tidigare idag trillade jag på en fotoserie om kvinnor som utför sina vardagssysslor med barn hängande på sig och tänkte att den där myten om att kvinnor är det fysiskt svagare könet är så tradig. Kvinnors fysik är nämligen en av de saker som insändarskribenten slänger sig med.

”[D]et går inte att ändra på att mannen fysiskt är det starkare könet.”

Det finns (minst) två stora problem med det tankesättet.

1: Det är bara delvis sant och då på en väldigt generell nivå. Män är till exempel också generellt längre än män, men det finns liksom aldrig några kampanjer för att bara män ska få göra sådant som långa får göra. Tänk er ett tivoli, där en del åkattraktioner endast lämpar sig för den som uppnått en viss längd. Tänk er sedan att man förutsätter att män på grund av att de är män har uppnått den längden och därför tillåter män av alla storlekar, men inga kvinnor, att åka. Skittöntigt. Den goda fysik som eftersträvas i militären kan kvinnor också utan större problem uppnå. Jag kan garantera att många av de män som nu gör värnplikten är fysiskt svagare än många kvinnor. Fysisk styrka är bara ett svepskäl. I kulturer där kvinnor är mer fysiskt aktiva än vad vi generellt är här, är kvinnor givetvis fruktansvärt starka. För att de måste.

2: Modern krigföring handlar inte om fysisk styrka så det är egentligen en ickefråga.

Insändarskribenten menar dessutom att han vet många kvinnor som hellre skulle stanna hemma och sköta hemmet om det var ekonomiskt möjligt, men att samhället redan förstört den möjligheten. Jag vet många män som skulle vilja stanna hemma och sköta hemmet också. Att det finns kvinnor som vill uppfylla den roll skribenten tycker att de ska begränsas till betyder inte att det är rätt att tvinga alla därtill. Däremot skulle man väl kunna satsa på att fler män får vara hemma om de vill.

”Ser man tillbaka på krigen genom historien, är det också kvinnorna som fått ta emot fiendens vrede då den lyckats störta det försvar som männen försökt hålla. Sådant övervåld har skett gång på gång. Vi vill inte utsätta våra kvinnor för detta genom att placera dem i fiendens väg, som godbitar under frammarschen. Men om något hör till mannen är det just att försvara våra nära och kära.”

Det här är så snett att jag knappt vet var jag ska börja, men så här: jo, kvinnor har använts av trupper som brutit igenom försvarslinjer. Det stämmer. Men kvinnor har i alla tider hjälpt till med försvaret, och när linjerna faller har både män och kvinnor fått plikta. Övervåld kallas det när civila drabbas – oavsett kön. Är det fler civila kvinnor? Säkert, men våld blir inte övervåld bara för att det drabbar kvinnor.

For the first time, women soldiers in combat duty posted along LoC - Making  history | The Economic Times
Slide 6 of 24: Ayesha Farooq, 26, Pakistan's only female war-ready fighter pilot, climbs up to a Chinese-made F-7PG fighter jet at Mushaf base in Sargodha, north Pakistan on June 6, 2013. Farooq, from Punjab province's historic city of Bahawalpur is one of 19 women who have become pilots in the Pakistan Air Force over the last decade - there are five other female fighter pilots, but they have yet to take the final tests to qualify for combat.

Sist, men definitivt inte minst: Käre man. Vi är inte era kvinnor. Vi är våra egna. Du har ingen rätt att bestämma vad vi ska utsättas för och inte. Och om du tror att det bara hör till mannen att försvara de nära och kära, har du aldrig sett någonting hota en kvinnas barn.

Några tankar om journalisters frågor

Det var ett par saker till jag ville säga med anledning av förra veckans mediacirkus, och det handlar ganska långt om vad jag tycker är det stora problemet med journalistik numer. Jag förstår att journalister arbetar under stor tidspress och att det ibland säkert är svårt att vara riktigt påläst innan en intervju, men jag tänker mig också att det får finnas gränser. Det minsta man kan begära, tycker jag, är att journalisten har en uppfattning om vad det är för svar hen söker med en fråga och dessutom att det finns någon sorts anledning att ställa just den frågan till just den personen man intervjuar.

Exempelvis:

En journalist frågade mig om jag med egna ord kunde beskriva vad jag ansåg var anledningen att Marin fick kritik. Det är en helt rimlig fråga, eftersom det lägger en grund för den kontext jag tolkar bilden i. En annan journalist frågade mig om jag lite snabbt kunde berätta vad hela den här grejen egentligen handlade om. Det kan man ju tycka att journalisten själv kunde ha satt sig in i innan hen ringde mig, för det är inte upp till mig att svara på.

Jag fick också frågan om jag tror att det hade någon betydelse att bilden togs för ett modemagasin och om det hade varit någon skillnad om Marin till exempel hade gått utan något under kavajen till ett toppmöte i Bryssel. Och jag kan liksom inte avgöra om det är journalistens intresse för sin egen yrkeskårs integritet eller förtroende för min intelligens som saknas, men det är en så osedvanligt korkad fråga att jag knappt ens visste vad jag skulle svara. Jag är doktor i historia. Vad får hen ut av att ställa en så banal fråga med ett så självklart svar till mig, förutom ett illa dolt förakt? Intressanta frågor på det ämnet kunde vara till exempel huruvida toppmötens klädkoder är könskodade på ett sätt som automatiskt alienerar kvinnor, eller vilken betydelse det har att statsministern valde att tala ut i ett så specifikt kvinnligt forum som ett modemagasin. Sedan kan man ju fundera på om det inte hade funnits bättre lämpade personer att besvara just de frågorna, men ändå.

Jag har inget emot att tala med media. Tvärtom, så ser jag det som en väldigt viktig uppgift för forskare, och jag är tacksam både över att så många var intresserade av ett historiskt perspektiv och över att jag gavs möjlighet att berätta. Men jag vill bara ställa upp som en del av en större diskussion och jag vill inte förminskas till en tyckare med akademisk titel.

Journalisten: Så, du sa här till Yle att det känns som om det här är något som händer kvinnor på maktpositioner hela tiden.
Jag: Ja, det var ju väldigt klumpigt uttryckt av mig, för det är inte alls min känsla utan ett statistiskt faktum.

Det var väl ungefär det. Och med det sagt så hoppas jag innerligt att journalister fortsätter att ringa forskare, gärna ännu oftare, och fråga så väl formulerade frågor som de flesta faktiskt ställde. Jag är ärad att jag fick det utrymme jag fick.

Kvinnor på maktpositioner

Jag finner mig i en ganska märklig situation, där jag blir citerad till höger och vänster, kring statsminister Marins avsaknad av topp under kavajen. Följdaktligen rör det sig ungefär en miljon tankar i mitt huvud. Den som oftast snurrar fram är ”varför i hela helvete diskuterar vi fortfarande ens det här?”. För det är, rent objektivt, inte ens en spektakulär bild. Den är synnerligen välkomponerad och balanserad, och kombinerar perfekt ungdomlig kvinnlighet med maktsymbolik. Jag tror att vi är många som snarast blev förvånade när vi såg bilden som orsakar rabalder, för det är svårt att förstå hur det kunde bli så.

Varje gång jag har blivit intervjuad har jag försökt att trycka på att det inte handlar om Marins kläder (utom när jag intervjuades för finska radion i Sverige för jag har bättre självbevarelsedrift än att försöka böja ”vaatteet” i direktsändning…). Kritiken hon fick handlade om makt och sexualitet, och framförallt om hur dessa måste kontrolleras i kvinnor. Vi är vana vid att se kvinnor vid maktens sida. En presidenthustru. En drottning. En kvinna vars makt är avhängig och underordnad mannens makt. Det är folk bekväma med. Det finns också en seglivad tanke om att kvinnor håller sig i kulisserna och utövar sin makt där, och det är en tanke vi är så vana vid att vi accepterar det.

Från den underbara filmen ”Mitt stora feta grekiska bröllop”.

Men att stirra kvinnlig makt i ögat, hur vackert det ögat än må vara, det är något som fortfarande skrämmer skiten ur en del.

Man kan, men viss rätt, tycka att de trots allt relativt få negativa kommentarerna kring Marins bild har fått alldeles för stort utrymme, och att hela grejen för ganska länge sedan har tappat kontakt med verkligheten. Jag skulle dock vilja påstå att det bara var ett kort tag som det handlade om just en bild och just den bildens osakliga feedback. Väldigt snart blev Marins kavaj istället en symbol för kvinnors rätt att klä sig som de vill och framförallt en proteströrelse mot att kvinnors kompetens fortfarande konstant ifrågasätts på basis av aspekter som inte rör kompetens överhuvudtaget. För där har vi på något vis pudelns kärna. Det här är en reaktion som kvinnor i någon sorts (även mycket begränsad) maktposition får hela tiden.

Makt är manligt. Varje kvinna på maktposition utmanar den invanda strukturen.

Sedan vet vi att kvinnor har haft makt i betydligt större utsträckning än vad man kanske tidigare tänkt sig även förr i tiden. 1500-talet är sånt där århundrade då det satt en ansenlig mängd kvinnliga regenter på Europas troner. Min egen forskning visar också hur kvinnor har haft större juridiskt handlingsutrymme än vad man tidigare trott, och genushistoriker visar gång på gång hur förutfattade meningar om kvinnlig underordning och maktlöshet måste omvärderas. Men bara för att det visar sig att verkligheten har varit betydligt mer komplex än vad äldre forskning har antagit, och vi därför kan beskriva kvinnors makt genom århundradena, så betyder inte det att kvinnlig underordning inte var normen. Det som samhället strävade efter. Ett tillstånd då alla (inklusive de allra flesta kvinnorna, så vitt vi vet) kände sig mest bekväma.

1500-talets supercoola kvinnliga regenter kom alla till makten för att det inte fanns en tillgänglig man. Kvinnor har kunnat stiga in i maktvaccum, komma till makten vid brist på män, men de har inte själva genererat den makten utan alltid agerat i förhållande till män. En liknelse kan vara olika yrken. Hustrur till handelsmän eller hantverkare var i regel fullt kompetenta att sköta makens sysslor, men de hade tillåtelse att göra det bara när han inte var tillgänglig. De fick informell träning, men kunde inte bli lärlingar eller liknande. De kvinnor som skulle uppfostras som regenter fick manlig uppfostran.

Under den här veckans många intervjuer fick jag också konsekvent frågan huruvida det är någon skillnad mellan Sverige och Finland (säkert för att jag sa i den första intervjun att kvinnorollen är snäv i Finland), och det är en fråga som jag egentligen gärna undviker att svara på men jag tänkte göra ett undantag nu. Sverige vill ju gärna ses som jämställdhetens högborg, och på något perverst vis njuter både Sverige och Finland av att betrakta Finland som en smula… efterblivet. Man kan heller inte komma ifrån att jämställdhetsfrågor är allerstädes närvarande i Sverige på ett sätt som de helt enkelt inte är i Finland – eller kanske någon annan stans alls. Det finns ett sorts folkligt jämställdhetsmedvetande. Finland har å andra sidan haft betydligt fler kvinnliga politiska ledare och därmed också skapat större erfarenhet av kvinnor på verkliga maktpositioner. Men i praktiken är det dock inte mycket skillnad mellan länderna. Vad som mötte Marin möter kvinnor hela tiden, både i Finland och i Sverige – och i alla andra världens länder också. Vad som är speciellt här, och vad vi alla kan vara stolta över, är det omedelbara mothugget. Även om kvinnor på maktpositioner trashas så har det blivit mindre socialt accepterat att göra det, åtminstone i någon större utsträckning. Det kan kännas som en klen tröst, men det är, tänker jag mig, en väldigt betydelsefull attitydförändring.

Knytblusen. Ett kvinnligt powerplagg.

Jag är med henne

Så YLE hörde av sig och ville ha en kommentar kring det hoolabaloo som blev när statsminister Sanna Marin var med på ett modefoto iförd en kavaj men ingen topp. Som om det vore slutet på världen. Och jag suckade och berättade som det är, att det här är en del av ett djupt rotat, patriarkalt mönster enligt vilket kvinnors sexualitet måste kontrolleras och alla representationer av kvinnor på maktpositioner måste trashas. En del verkar tro att det handlar om vad kvinna har på sig. Det gör det inte. Det handlar om kön.

Sedan tog det förstås inte lång tid förrän jag fick höra från de där som ”i princip” håller med men som tror att det skulle bli samma ramaskri om det gällde en man. På frågan huruvida de skulle kunna frambringa något som helst bevis för den ståndpunkten svarar de att jag ska tänka mig att det skulle bli sådan uppståndelse. Jag har förvisso bra fantasi – det är inte problemet här – problemet är att jag ombeds tänka mig att det vore likadant för en man när det inte finns några tecken på att det vore så.

Maktens symboler är fortfarande manliga. Kvinnors sexualitet kontrolleras fortfarande. Det är de här två sakerna som gör att det skiter sig, när statsministern bara har hud under sin kavaj, men inte till exempel när en manlig president sitter naken på en häst* eller en blir fotograferad i bastun. Att rida och att driva storpolitik på en bastubänk är manligt. Det är makt. Det finns ingen konflikt i symboliken.

Vi borde ha kommit längre än att göra en vuxen kvinnas trots allt relativt modesta klädval i en modetidning till en fråga om kompetens i yrkeslivet. Jag är helhjärtat och barbröstat på hennes sida.

* fast han var nog inte president när den bilden togs

Mina tankar om masker

Det finns förstås rätt många saker som stör mig i debatterna kring coronaviruset, och jag försöker undvika att skriva om det för det blir garanterat dålig stämning, men nu kan jag inte låta bli.

Det här med masker alltså hörrni. Att det ska vara så satans svårt att ta till sig forskningsresultat och sedan fundera över hur de kunskaperna ska kunna appliceras i praktiken.

Några saker vet vi ju med säkerhet om masker.

  • De skyddar inte bäraren. Så är det bara.
  • De kan skydda andra runt omkring.
  • Man får inte röra masken med händerna, dra den lite av och på, använda den vid flera tillfällen, ha den käckt på hakan, låta den dingla från ena örat eller ens lyfta på den när man vill andas.
  • Masker som inte används enligt konstens alla regler har sannolikt motsatt effekt på smittskyddet eftersom de bli potentiella smitthärdar.

Den positiva effekten på begränsning av smittspridningen kommer alltså endast av att maskerna används korrekt och att användningen av dem inte leder till att folk drar ned på det betydligt effektivare distanshållandet och handtvättandet, vilket har varit tydliga trender. Det är alltså, rent objektivt, en hel rad faktorer som måste klaffa för att masker ska fungera. Forskningen säger således att när alla de här faktorerna uppfylls – utan undantag – kan masker ha en viss positiv effekt.

Man behöver ju inte vara smittskyddsexpert för att se vissa… fallgropar.

Till detta ska läggas att masker är en extra utgift och att det i coronas fotspår redan är en ekonomisk omöjlighet att få mat på bordet för många familjer. En familj på fem personer som ska införskaffa masker till hela familjen kan få punga ut med flera hundra euro extra på en månad, om de ska kunna använda maskerna korrekt. Var i hela helvete ska de pengarna komma ifrån?

Man är både blind och dum om man inte ser hur obligatoriska masker har världens potential att bli en klassfråga, där de som har råd kommer att klara av att visa sin status genom att använda masker korrekt, precis som att de kunde hålla småttingarna hemma från dagis, fortfarande köpa mat under permitteringarna och stötta sina äldre barns skolarbete när skolorna stängde ner.

Så vad forskningsresultat beträffar, råder det ingen tvekan om att effekten av att använda masker är ganska liten – även om de används korrekt. Att hålla fysiska avstånd och att tvätta sina händer, nysa och hosta rätt samt stanna hemma om man har några som helst symptom är alla åtgärder som har betydligt större effekt. Jag tänker mig att folk gärna vill ha masker för att det är en synlig åtgärd, och det finns så många problem med det att jag knappt vet var jag ska börja. Föreställ er polisandet av andra. Föreställ er ångesten hos den som har verkligt giltiga orsaker (kanske rent av hälsoskäl) att inte kunna använda mask. Föreställ er den ekonomiska smällen för den som redan har det svårt och föreställ er allt jävla skräp. Smittskydd är inte enkelt, utan en lång kedjereaktion av faktorer som går att förutse men också jokrar. Det finns således inte ett enkelt och korrekt svar kring huruvida obligatoriska masker på det stora hela skulle ha en begränsande effekt på spridningen av corona, hur mycket vi än tycker om tydliga svar.

Och grejen är att det inte är förbjudet att bära mask nu heller. Den som vet med sig att den kan använda mask korrekt och därmed vill bidra till ett visst skydd för andra kan alltså redan göra det. När de här typerna sedan hojtar om obligatoriska masker så handlar det således inte om deras egen rättighet att bära eller inte, utan om möjligheten att kunna slå ned på andra. Det stör mig.