Nyhetsplock

Inget förvånande i utbrända mammor

Genom mina fantastiska studenter blev jag uppmärksammad på en artikel om en undersökning, den senare nyligen publicerad i Journal of Cross-Cultural Psychology. Artikeln handlar om det förvånande i resultatet att mammor är mer utbrtända i länder med högre jämställdhet. Här sitter jag med min kaffemugg och känner mig inte speciellt förvånad alls. Tvärtom har väl de flesta tidigare studier också pekat åt samma håll. För kvinnor som har barn i heterosexuella parföhållanden i teoretiskt jämställda länder är utmattning legio.

(det var också forskarnas hypotes att mammor skulle vara mer utbrända, så jag vågar gissa på att det mest var mediefolk och Vanligt FolkTM som var förvånade)

Jämställdheten innebär ju trots allt inte att män nödvändigtvis tar ett större ansvar utan att kvinnor har fått tillgång till samma sfärer som män. Kvinnor kan också få skaffa sig en högre utbildning, göra karriär och jobba sig halvt fördärvade. De ska bara se till att sköta barnen samtidigt, om de får sådana. I Finland är det sex procent av fäderna som tar ut föräldraledighet. Jämställdheten finns inte inom familjen.

Sedan tillkommer förstås det där som vi brukar prata om, med att det är kvinnor som också utför nästan allt emotionellt och kognitivt arbete som rör familjelivet. Planera alltifrån veckans matsedel till barnens utklädnader på dagis. Se till att det finns rätt storlek på hela och rena plagg, rätt barn till rätt plats på rätt tid. Födelsedagar, fan och hans moster. Trösta. Uppfostra. Ni vet ju. Den mentala bördan. Vi har pratat om det förr.

En intressant, om än inte förvånande, detalj av den här undersökningen är att höga personliga jämställdhetsideal är en mycket viktig faktor. Det handlar alltså inte bara om mammor i ett generellt jämställt samhälle som fastnat i värderingar de inte kan relatera till och egentligen bara skulle vilja att mannen var den som tog hem baconet medan hon skötte småttlingarna och hade maten färdig till klockan fem. Nej, kvinnor som värderar jämställdhet högt är utbrända.

I andra, liknande studier som inte har fokuserat enbart på mammor har man kunnat konstatera att pappor också lider av utbrändhet i sitt föräldraskap, och att det i regel är värre för pappor när det händer. Pappor hamnar i större utsträckning i de allvarligare kategorierna, när utbrändheten leder till att man distansierar sig från barnet, negligerar det eller underhåller tankar på att ge upp hela grejen. Viktigt att observera där är förstås att även om effekten på pappor som blir utbrända i sitt föräldraskap är större så är det en effekt mätt endast i förädraskap – inte exempelvis sjukskrivningar och mentala problem som vi vet är effekten på kvinnor.

Nyhetsplock

Det är skillnad på folk och folk

Jag skulle ha en hel del saker att säga om kriget i Ukraina. Eller. Kanske egentligen främst om flyktingar från kriget i Ukraina. Här i Finland har en del lite försynt påpekat att det tydligen är skillnad på folk och folk. När Ryssland invaderade Ukraina och miljoner människor tvingades på flykt så ställde sig västvärlden upp som en enad front med ”Välkomna till oss”-skyltar. Subventionerade flygresor till Finland. Gratis transport inom landet. Förkortad behandlingstid av ansökan om skydd, löfte om att inga ukrainare ska avvisas på grund av situationen i landet och möjlighet att ansöka om internationellt skydd istället för att behöva gå igenom den tunga processen med asyl.

Precis så som det borde vara.

Det finns en del som tycker att det kanske inte känns alldeles… rättvist. Och det är förstås ett väldigt känsligt ämne med typ tusen dimensioner, men jag ville ändå dela mina tankar.

Först och främst så ser jag inte egentligen något större fel med att man har avtal och fördrag med en del länder som gör att det är lättare för de ländernas invånare att komma till ens land om det blir krig. Det finns politiiska kopplingar mellan Finland (och övriga väst) och Ukraina som inte finns med till exempelvis Irak, Syrien, Afghanistan, Somalien osv. Sådana band har kunnat upprätthållas eftersom det nu är ett demokratiskt land som har blivit invaderat av ett annat land. (Här kunde man förstås gräva ner sig i kolonialismen och att områden som Irak, Syrien Afghanistan osv är syntetiskt skapade nymodigheter (fast Ukraina förstås heller inte haft självständighet särskilt länge) men vi gör inte det just nu.)

Hur som helst. Jag förstår att politiska överenskommelser man har kunnat bygga upp demokratiska länder emellan skapar flyktmöjligheter. Fine.

Jag ser inte heller något omedelbart problem med finländarnas engagemang för ukrainarna på basis av att det är just Ryssland som attackerar. Tvärtom har jag mycket stor förståelse för det, eftersom Ukraina har invaderats på samma grunder som man också skulle kunna invadera Finland. Det samma kan förstås inte sägas om Irak eller Afghanistan eller något av de länderna. Jag fattar.

Nej, problemet är inte att vi tar emot ukrainska flyktingar för bra (det finns dessutom fortfarande enorma systemfel i mottagandet) utan hur fruktansvärt genomruttet inhumant vi behandlar alla andra. När vi nu försöker skapa möjligheter att hjälpa dem som behöver det så gjorde man det år 2015 svårare för folk. Man införde inkomstgränser för den lagstadgade familjeåterföreningen. Man hittade på anledningar att ge negativa asylbeslut och andelen positiva beslut fullkomligt störtdök (från 77 % till 13 %). Man ändrade i lagar och förordningar för att kunna stänga dörren och slutade bevilja asyl av humanitära skäl. Mänsklighet stängd. Och de som tidigare hade beviljats uppehållstillstånd av humanitära skäl fick veta att de inte kunde få tillståndet förlängt.

Att det dessutom, trots de strängare reglerna, förekom lagvidrigheter för att hålla människor ute är ett faktum. I början av år 2017 gjordes det en kampanj där man på teatrar runt om i landet läste upp helt äkta beslut från migrationsverket och det var så fruktansvärt att jag tappar ordern. Migrationsverket tror inte på folk som säger att de är homosexuella eller kristna. Man skapar test som ingen kan klara. Människor som har kunnat bevisa att deras familj har mördats, att de lider av svår posttraumatisk stress, som har kunnat bevisa att de står på IS listor över personer som ska dö får veta att jo, ni har kunnat bevisa er sak men migrationsverket bedömer att ni kan flytta inom landet. En mamma och barn i Mosul vars pappa dödats av IS kan ju bara flytta till Bagdad istället. Som om kvinnor kan få jobb och försörja sig bara så där. Helt. Jävla. Sjukt.

Det finns människor som har flytt krig och ansökt om asyl år 2015 och som fortfarande inte har fått sina ärenden hörda. De talar språket, barnen går i skola och de har hela sina liv här eftersom kriget förstört deras tidigare liv, men de vet ändå inte om de får stanna. Har inte samma rättigheter som finländare. (Pingar här lite för kampanjen #lupaelää (lov att leva) som samlar in namn för att ge dem som väntat sedan innan 2017 uppehållstillstånd och en möjlighet att leva. Är du finsk medborgare kan du skriva på! Gör det och sprid!)

Och visst fylldes media av bilder från Aleppo, när staden totalförstördes 2016. Kanske någon också kommer ihåg att städerna Homs och Raqqa gick samma öde till mötes. Urskildringslöst bombande. Civila mål och nästan omöjligt att upprätta humanitära korridorer. Att det liknar Mariupol är knappast förvånande eftersom det är Ryssland som är ansvarigt nu också. Samma person som gett order. Samma taktik. Snarlik medierapportering. Men vart ska folk ta vägen? Barnen i Aleppo hade redan levt i krig i fyra år. Många av dem hade aldrig sett något annat. Men de hade ingenstans att ta vägen. Europa var stängt för dem. Nu tänker vi inte mer på dem trots att den enda förbättringen som egentligen skett är att staden inte längre aktivt bombas.

Så var det språkbruket. Någonstans där vid 2015 började man tala om migranter istället för flyktingar. Människor som rör på sig av någon sorts frivillighet – inte människor som flyr från krig. Nu är det återigen flyktingar vi talar om, men bara om de kommer från Ukraina. Flyktingar från mellanöstern är fortfarande migranter. Språkbruk har betydelse och påverkar vår syn på människor.

Vi ska fortsätta att hjälpa flyktingar. Vi ska till och med bli bättre på det. Men jag kan förstå om det sticker lite i ögonen på fembarnsmamman som förlorade ett barn i Medelhavet, var på flykt i flera månader innan hon kom fram till taggtråden här och nu fortfarande fem år senare väntar på uppehållstillstånd att höra diskussionerna om ukrainarna. Det kan jag.

Nyhetsplock

Bensinpriser

Hemma hos mig bor det nu också kvinnor från Ukraina och deras barn. Det är på många vis underbart. Huset sjuder av liv, precis så som jag hade drömt om. Vi måste använda tioliterskastrullen när vi lagar mat. Det skrattas och pratas.

Men det innebär också att kriget har kommit mycket närmare, kommit in hos mig. Det saknas söner och makar och det saknas föräldrar som var för gamla för att klara av den mödosamma resan. Samtidigt som det finns en lycka i att ha träffat varandra och få sitta tillsammans och se på när barnen äntligen både äter och leker igen så finns det en ständigt närvarande oro och en bottlös sorg över vad som drev dem hit.

Det som är tveklöst tyngst med att ställa mitt hem till förfogande för flyktingar är just det där, att jag inte längre kan skydda mig från krigets fasor. Jag kan inte fortsätta med mitt liv och låtsas som om världen inte brinner. Att det blir lite trångt och stökigt är inga problem. Samtidigt blir det också svårt att förstå sig på folk som klarar av att fortsätta som om allt snurrade på som vanligt. Det gäller kanske särskilt folk i Sverige, eftersom samma ångest inför Rysslands agerande som väcktes i Finland inte finns i Sverige.

När en svensk kompis på Facebook delar en bild där politiker försöka samla nationalistiskt osande poäng på bensinpriser genom sådant som att ”de höga bensinpriserna drabbar vanliga svenskar hårt” så tappar jag det. För det första så är höga bensinpriser givetvis ingenting som ställer till problem bara för vanliga svenskar, vad fan det nu ens är, och för det andra är bensinpriserna en effekt av någonting betydligt allvarligare som drabbar betydligt fler jävligt mycket hårdare. Det är varken ett felaktigt beslut fattat av nuvarande regering eller en isolerad händelse. Visst kan och bör vi diskutera bensinpriser, men i rätt kontext och med lite mindre Sverigecentrerad offerkofta då tack.

Jag har fått en hel del intervjuförfrågningar med anledning av att vi blev många i huset, men jag har tackat nej till alla. Det är, tänker jag mig, viktigare att få höra flyktingarnas berättelse istället för att ska skrivas om mig. De tar nämligen en för teamet just nu. Ukraina håller fronten till den fria världen. Och om den fronten faller… Ja. Då är bensinpriser knappast vårt största problem.

Historikerns historier · Nyhetsplock

Fascister och manligheter

Det finns förstås rätt många saker med invasionen av Ukraina som är väldigt svåra att förstå. Hur i hela helvete någon med vilje kan starta ett krig till exempel. Hur det ens kan få vara ett alternativ. Här står vi liksom mitt i historien och serveras argument för varför krig skulle vara svaret och det är så häpnadsväckande korkat att man baxnar.

Putin planerar alltså att avnazifiera Ukraina genom att invadera landet och göra sig av med den demokratiskt valde judiske presidenten. Det är verkligen inte en självklar logik.

Dagens rekommenderade läsning är en artikel av filosofen Jason Stanley, där han förklarar hur det hänger ihop. Han utgår ifrån fascismen, eftersom det knappast kan råda några tvivel om att Putin är en fascistisk ledare.

”Fascism is a cult of the leader, who promises national restoration in the face of supposed humiliation by ethnic or religious minorities, liberals, feminists, immigrants, and homosexuals. The fascist leader claims the nation has been humiliated and its masculinity threatened by these forces. It must regain its former glory (and often its former territory) with violence. He offers himself as the only one who can restore it.”

Stanley skriver också att en av de centrala aspekterna av europeisk fascism är att judarna genererar det moraliska förfallet för att judarna, genom att ta över makten i ett land kan integrera det området i den globala, judiska elitens sfär. Judarna tar, enligt detta dravel, makten genom att använda exempelvis den liberala demokratin och sekulära humanismen, samt utnyttjar feminismen och HBTQI-rörelsen. Jo, det är inte så lite bisarrt, men det är likväl tankegången. Lägg sedan till den vetenskapligt helt felaktiga tanken att de verkliga offren för Förintelsen inte var judarna (som alltså skulle ha varit den drivande kraften där också) utan någon annan grupp – i Putins fall de kristna ryssarna. Tankevurpan är fulländad. Genom att invadera Ukraina skyddas ryssarna från nazister.

Manligheten här är en springande punkt. Ryssland är ett mycket patriarkalt samhälle som fullt ut har anammat den sortens manlighet som växte fram i samband med 1700-talets upplysning och frodades i det borgerliga 1800-talets urbanisering och industrialisering. En fysiskt och mentalt stark manlig man, vältalig och alltid med kontroll över sig själv och sin omgivning, logisk och rättvis. Det här är vad man kallar den hegemoniska maskuliniteten, ett manligt ideal som endast väldigt få faktiskt lever upp till, men som stöttas och upprätthålls även de män som inte uppfyller kraven.

Den här manligheten definieras och formas av en kvinnlighet som är i behov av den starke, rättvise, kontrollerade mannen – en kvinnlighet som kompletterar och berättigar, men också en kvinnlighet som utan just den här manligheten skulle urarta i den naturkraftens kaos som präglar kvinnligheten. Kvinnor är inte lika fysiskt eller mentalt starka, de är inte lika bra på att formulera sig, tappar ofta kontrollen (till exempel genom att börja gråta) och de saknar kapacitet för djupare logiskt tänkande. De behöver Mannen. På så vis är det en manlighet som under flera hundra år har fått prägla vårt samälle och en av de (trots allt ganska få) saker vi delar med Ryssland.

Ytterligare en aspekt av invasionen av Ukraina som kan tyckas fullkomligt fucked är hur Trump, kapitalisternas Kapitalist och tidigare president i Rysslands ärkefiende, stöttar Putin. Men Putin är här inte representant för varken kommunister eller ryssar, utan förkämpe för den hotade manligheten som snubbar som Trump (och för den delen även Bolsonaro) lever genom. Det är också en manlighet som deras supportrar strävar efter, ser upp till och ser som det enda rätta. Ett globalt ideal som egentligen inte gör någon något gott.

Det finns givetvis inte bara en sorts manlighet. Har aldrig funnits i singularis. Bara så att jag har det sagt. Ett av de största problemen med den hegemoniska manlighet som Putin, Trump och the Schyssta Snubbar representerar är det felaktiga antagandet att det bara finns ett sätt att vara en Riktig Man på.

Och jag är förstås annars också partisk i frågan huruvida genushistoria är ett viktigt ämne, men jag skulle vilja påstå att det kanske aldrig har varit viktigare. Genushistoria ger oss möjligheten att förstå vad som händer nu lite bättre och förhoppningsvis också på ännu bredare front kämpa emot.

Historikerns historier · Nyhetsplock

Lite om domedagsstämningen i Finland

Ryssland har anfallit Ukraina med betydligt större kraft än vad någon av oss nog hade föreställt sig sannolikt. Det råder domedagsstämning här i Finland. För mig som svensk och med en betydligt mer distanserad förhållning till Ryssland och det potentiella hot Ryssland innebär är det ibland svårt att riktigt greppa det så jag tänkte att jag skulle försöka förklara det, så som jag har förstått det.

För jag tror att det framförallt är Putins historieskrivning som får nackhåren att resa sig på finländarna. I det tal han höll för att liksom rättfärdiga anfallet på Ukraina nu hänvisade han till händelserna vid den ryska revolutionen år 1917 och förlusten av betydande geografiska territorier. Ukraina borde, enligt honom, aldrig har frigjorts från Ryssland. Det är, återingen enligt honom, inte att betrakta som en självständig stat utan en del av Ryssland som nu ska återbördas.

Ett annat av de territorier som Ryssland fick släppa ifrån sig vid den tiden är Finland, som blev självständigt bara några månader före Ukraina. Att talet nu handlade specifikt om Ukraina gör det inte mindre obehagligt för finländarna. Exakt samma logik är nämligen applicerbar på Finland också.

Rent historiskt finns det förstås vissa skillnader. Finland hade varit en del av det svenska riket i nästan 500 år innan det blev ryskt. Trakten runt Kiev är det ursprungliga Rus – Rysslands vagga. De historiska banden är således långt ifrån likvärda. Men båda staterna har varit självständiga ganska exakt lika länge. Båda staterna förtjänar fortsatt självständighet.

Och finländarna minns tydligt krig med Ryssland, hur det är att ha ryska trupper på gatorna. Nästan varenda finländare har en släkting, eller känner någon, som var med om att Finland fick avstå delar av Karelen till Sovjetunionen efter vinterkriget på 1940-talet. Människor evakuerades från sina hem för att aldrig återvända. Och även om många kanske inte känner till detaljerna så lever minnet av Porkalaparantesen, då ett 380 kvadratmeter stort område en dryg halvtimme med bil från Helsingfors blev rysk militärbas som en del av fredsfördraget 1944.

Även från Porkala evakuerades de boende, som fick se sina gårdar övertagna av ryska soldater. Spåren finns kvar rent fysiskt i landskapet, med exempelvis fästen för skjutvapen insprängda i stenblock, och i boningshusen som användes av de ryska soldaterna. Ett av husen, tillhörigt en bekant, hade bland annat tjänat som biograf och ryssarna hade rivit ut delar av väggar för att få plats med en projektor. Först 1956 fick de evakuerade lov att återvända till Porkala – en del till nästan ingenting. Spåren finns också kvar i människorna, i berättelserna och kanske framförallt i tystnaden – det här är ett trauma man inte ska prata om.

Flera vänner har äldre släktingar som, precis så som äldre människor gör, återupplever minnen och det är minnet av krig de lever. Panisk rädsla för evakuering undan antågande ryska trupper. Putins ord landar således i en helt annan kontext här i Finland än vad de gör i Sverige och lämnar nog knappast någon oberörd.

Bilderna är från databasen Finna.

Jag kan villigt erkänna att jag hade alltför stor tilltro till Rysslands verklighetsförankring, att den groteskt felaktiga bild av historien Putin presenterade var en sorts intern angelägenhet – inte ett berättigande av fullskaligt krig. Kanske hade jag trott att Putin skulle fortsätta knapra på den biten av Ukraina han börjat på, vilket vore illa nog, men jag hade aldrig kunnat föreställa mig att han skulle försöka svälja hela alltet. Det är en nattsvart dag idag.

Nyhetsplock

Dr. Impostor

Det händer ibland att det dyker upp riktiga jobb inom akademia som jag faktiskt vore kvalificerad för och då söker jag förstås. De är nämligen inte särskilt många till antalet.

Men det finns heller förmodligen inte någonting som framkallar riktigt lika stark impostor syndrome som att söka sådana jobb. De kräver i allmänhet ganska många sidor skriven text. Cover letter. Redogörelser över undervisningsmeriter. Akademiska meriter. Publikationer. Pedagogiska ideologier. Och dessutom förstås CV, som ska följa en egen specifik mall beroende på vilken tjänst man söker och vid vilket universitet. Det går liksom inte använda sådant man hade färdigt. Varje ansökan är minst fem sidor nyskriven, förhoppningsvis högkvalitativ, text.

Det var en kompis som först konstaterade att hon led av impostor syndrome – en känsla av att man är en bluff och att det bara är en tidsfråga innan folk kommer att inse att man egentligen inte kan något. För mig kändes det som om massor av bitar ramlade på plats med den termen, eftersom jag förstod att jag var långtifrån ensam att känna mig ovärdig de meriter jag på pappret har. Och eftersom jag inte är ensam om den känslan så är det inte något fel på mig, tänker jag, och så är det bara bita ihop och fake it ‘til you make it. Så att säga. För när man söker jobb handlar det ju om att framhäva de meriter man har. Och jag har meriter. Faktiskt.

Sedan är det förstås ett problem att impostor syndrome på en del platser faktiskt används för att patalogisera upplevelser, och ett ännu större problem att det nästan uteslutande handlar om kvinnors upplevelser. Då blir det ju nämligen ett upplevelsebaserat problem som det åläggs kvinnor att lösa, när det i själva verket handlar om hur arbetsplatser och samhället i allmänhet behandlar kompetenta, högt utbildade kvinnor.

De psykologer, Pauline Rose Clance och Suzanne Imes, som först myntade begreppet ”impostor phenomenon” i en studie från 1978 menade att

”Despite outstanding academic and professional accomplishments, women who experience the imposter phenomenon persists in believing that they are really not bright and have fooled anyone who thinks otherwise. Numerous achievements, which one might expect to provide ample object evidence of superior intellectual functioning, do not appear to affect the impostor belief.”

Med tanke på hur mycket bättre än en medelmåttig man som kvinnor måste vara för att uppfattas som lika kompetenta skulle man ju kunna tänka sig att det inte nödvändigtvis var en svaghet i kvinnorna som skapade känslan av att vara fejk. Författarna föreslår terapeutiska metoder för att hjälpa kvinnor att förändra sig.

Det skaver lite.

Nyhetsplock · Skilsmässor

Manbebisar

Jo, jag förstår att det här kommer ur en viss personlig frustration just nu och att det kommer att låta inte så lite jävla bittert, men ändå. Jag såg just en video där en (ung) pappa med vad som objektivt säkert är en av de sötaste döttrarna i hela världen hittar på kul saker med sin unge innan de ska gå och sova. Den som filmar är mamman, som av både pappan och dottern får höra att de behöver fem minuter till för de håller på och dansa. När mamman efter fem minuter kommer tillbaka ska de bara ta ut hunden, och därefter behövde de visst studsa på studsmattan också och sedan stänger jag av för alternativet är att kasta datorn och hela helvetet ut genom fönstret för jag blir så förbannad. ”Gud så gulligt!” kommer kommentarerna. ”Pappas flicka!” ”De är så fina tillsammans!”

Ett ögonblick, jag ska bara…

Angry Woman GIF by Darién Sánchez

Mamman verkar också tycka att det är kul, annars skulle hon knappast göra den där filmen av det heller. Hon visar upp något hon är lite stolt över – en dotter som är pappas flicka och en pappa som leker med sitt barn. Jag, som den bittra tant jag är, ser en situation i vilken mamman inte bara är ansvarig för dottern utan också för pappans regression. Det är inte bara en supersöt dotter utan också en betydligt mindre söt mansbebis, och är det något jag har svårt för så är det mansbebisar.

Varför betraktas det som gulligt att pappan inte tar sitt ansvar utan istället underminerar mammans auktoritet som förälder och ( i det här fallet) enda vuxna i hushållet? Han argumenterar emot mammans (av allt att döma helt rimliga) gränsdragningar kring nattning och lektid. Han visar sitt barn att man inte behöver lyssna på mamma, utan att mammans tillsägningar är förhandlingsbara och att hennes beslut mer är milda önskemål. De har ett föräldraskap att dela på, en börda och ett otroligt viktigt ansvar att bära tillsammans. Istället får pappan ta rollen som lekkamrat till dottern, och hjälpa henne att argumentera emot mamman. Och satan heller att det är gulligt.

Det kommer mamman också att inse, senast när dottern har blivit lite äldre och behöver ännu tydligare gränser. Eller, gud förbjude, om de skiljer sig och pappas flicka ska vara hos pappa, som är hennes lekkamrat istället för förälder. Lycka till då. Tsss.

Nyhetsplock

Den mentala bördan

Det finns ju jättemycket som jag tycker är superbra med genusforskning, men ibland ramlar jag på saker som gör att jag ÄLSKAR genusforskning. Nästan alltid handlar det om när forskningen kan bidra med perspektiv på och terminologi för fenomen som annars inte skulle bli upptäckta. Samma sak är det förstås inom naturvetenskapen: det finns massor med saker som påverkar oss utan att vi vet om det, tills en dag när någon sätter ord på det och visar hur det hänger ihop i större kontexter. Som till exempel gravitationen. Den påverkar mig varje dag (alldeles särskilt tycks den ha påverkat mina boobs sedan jag fick barn) men inte hade jag förstått vad gravitiationen var om inte någon namngett det. Beskrivit. Systematiserat.

Det är likadant med det som på engelska kallas för ”the mental load”, på svenska ofta den mentala bördan. Det är en övergripande term för allt det arbete som läggs ner i hemmet på att planera och organisera. Inte nödvändigtvis att hänga tvätten, men att hålla reda på om det finns rena kläder, vad som behöver tvättas, vilka grader och vilket tvättmedel, huruvida det hinner torka i tid tills personen behöver använda det. Inte nödvändigtvis att laga mat, men att komma ihåg att köpa rätt ingredienser, se till att det blir näringsriktigt, att alla får något de tycker om (åtminstone ibland, så att ingen svälter alltför många dagar), bra variation, de tillbehör som behövs, lagom mängd för morgondagens matlådor, någons allergier. Det är födelsedagar och klädstorlekar och tandläkarbesök och hämta rätt barn på rätt tid (och helst rätt plats).

Inom forskningen har man delat in den mentala bördan i två överlappande kategorier. Den ena är det kognitiva arbetet, som handlar om organiseringen av allt det praktiska som hör ihop med en familj och ett hushåll. Den andra är det känslomässiga arbetet, som handlar om att vårda hela familjens känsloliv – typ trösta, förhandla, uppfostra. Forskning visar också att den här bördan inte bara påverkar kvinnors förvärvsarbetande, utan också är sådan att vi aldrig riktigt kan släppa det. Det skapar en konstant press. Det gör mödrar betydligt mer stressade och olyckliga än fäder. Och ojämn fördelning av hushållsarbete är en avgörande grund för huruvida förhållandet kommer att hålla.

All forskning tyder på att det i heterosexuella förhållanden huvudsakligen är kvinnor som bär den här bördan, även bland par som rapporterar att de medvetet har delat upp sysslor jämnt. Grejen verkar också vara att ingen egentligen tycker att det ska vara på det här viset. Forskning visar i allmänhet att män värderar jämställdhet högt, och tycker att en rättvis fördelning av hushållssysslorna är viktigt. Det bara blir inte så.

Det finns en fransk serietecknare som heter Emma, som har beskrivit just det här, bland annat i en serie där hon kommer hem till en arbetskamrat som står vid spisen och lagar middagen samtidigt som hon sköter om barnen. Till slut kokar middagen över, och mannen som suttit och underhållit gästen, undrar vad hon gjort.

This Comic Nails The Most Exhausting Part Of Being A Mom

Han menar att hon skulle ha bett om hjälp, vilket är något som jag hört påpekas bland mina vänner också. Mannens insats diskuteras ofta i termer av att ”hjälpa till”. Vi börjar komma ifrån tanken på att pappan barnvaktar när han ser efter sina egna ungar, men vad gäller den mentala bördan är det en god bit kvar.

We need to talk about the mental load - Business Chicks

Kvinnan agerar projektledare, men, som Emma påpekar, när hon på sitt vanliga arbete har blivit utsedd till projektledare har det alltid inneburit att hon inte själv längre har deltagit i projektet – det hinner hon helt enkelt inte då.

När (heterosexuella) par hävdar att de delar lika på hushållsysslorna är det i allmänhet en viss sorts tydligt urskiljbara sysslor som avses. Sysslor som kan bli färdiga och kryssas av och som man kan bevisa att man gjort. Den mentala bördan är nästan uteslutande sysslor som märks först när de blir ogjorda och vardagen kraschar.

The Mental Load: A Feminist Comic by Emma

Det är först när vi får ord för att beskriva fenomen som vi kan börja arbeta med dem. Här finns ett system som ingen egentligen tycker är rättvist. Dags att förändra det. Jag tänker mig att det första vi bör göra är att uppmärksamma det, så att ingen kan komma och påstå att det inte visste att det fanns. Det är också viktigt att påpeka att den mentala bördan kan kväva någon utan att partnern varken har tänkt på det, menat det eller förstått. Det är också, tänker jag mig, fullt möjligt att man inte själv förstår vad det är som gör en så vansinnigt trött, som gör att hjärnan tycks vara fullpropppad med information.

Den mentala bördan. Det kognitiva arbetet och det känslomässiga arbetet. Där är termerna vi behöver för att skapa förändring.

Nyhetsplock

Vacker som man är whatever

Ibland när man sitter och skrollar igenom sina sociala medie-flöden för att man borde jobba men liksom inte riktigt orkar så händer det att man får upp någonting som liksom perfekt visar en sak man tänkt ganska mycket på. Som det här inlägget som visades i mitt flöde som någonting algoritmerna (helt felaktigt) trodde att jag kanske skulle tycka om:

Nu känner ju inte jag Kate Winslet så kanske det budskap hon ville förmedla var att alla kvinnor är vackra just som de är, men jag tänker mig att det hon gör är så jävla mycket större och i sin kärna raka motsatsen. Det handlar inte om att visa att kvinnor är vackra, utan om att kvinnor är mer än sitt utseende, att vi ska komma bort från snäva skönhetsideal så att vi äntligen skulle kunna fokusera på saker som kvinnor gör. Kate Winslet är en sjuhelvetes bra skådis. Hennes talang är viktigare än hennes utseende.

Det hjälper ju inte ett skit om vi försöker bredda skönhetsidealen så att alla kvinnor kan få känna sig vackra om vi ändå fortsätter att fokusera på utseendet.

Att inte retuschera en åldrande kvinnokropp i en bransch som är besatt av ungdom och uppbyggd kring ett skönhetsideal så världsfrånvänt att inte ens smärtsamma operationer kan få kvinnor att se ”rätt” ut är en mycket betydelsefull gärning. Skulle vi kunna låta bli att reducera det till ”Yaas, we are ALL so pretty!”?

Nyhetsplock

Jämnbördiga sidor

Lite snabbt bara, för jag har jättemycket att göra idag, men alltså nyhetsrapporteringen om den eskalerade Israel/Palestina-konflikten. Jag bryter ihop.

Överallt så rapporteras det som om det vore två hyggligt jämnbördiga sidor i konflikten. Det framhålls att det från Gaza har avfyrats över 1000 raketer mot Israel. Jo, det är helt sant, men 200 av dem har för i hela friden inte ens tagit sig över gränsen utan landat i Gaza. Vad säger det om den militära förmågan? Och från de 850 raketer som slagit ner i Israel eller förstörts av deras sjukt avancerade försvarssystem har det inte rapporterats några personskador. Vad säger DET om den militära förmågan? Sex israeliska medborgare har dött (jag antar att flera av dem är araber, i Lod), medan minst 43 palestinier i Gaza har fått sätta livet till. 13 av dem var barn. Oavsett hur man räknar har det alltså dött flera än dubbelt så många barn i Gaza som det dött israeler. Vad säger det egentligen om den här konflikten?

Det är inte två jämnbördiga sidor. Det är en av världens mest välutrustade arméer mot ett folk som är instängt, avstängt och som levt utan medborgerliga rättigheter, fri tillgång till mat, vatten och sjukvård i flera decennier redan. När man då skriver att ”båda sidor trappar upp våldet” eller ens talar om det som en konflikt mellan Israel och Palestina framstår det som om upptrappat våld från palestiniernas sida skulle ha liknande potential som upptrappat våld från israelernas sida. Så är det förstås inte.

Lite som att ta en geting i sin hand och sedan slå ihjäl den när den sticker en. Självförsvar, liksom.