Arkiv

Dåliga feminister och minst lika dåliga mammor

I dag har jag varit på YLE Vega och diskuterat den dåliga modern med Ida Henriksson och Anna-Sofia Nylund. Allra först vill jag ge en eloge till hela programformatet, som innebär att man har tid att föra in olika vinklar, tänka till slut och faktiskt diskutera istället för att på några minuter hiva ur sig extremversionen av sin åsikt i opposition mot vad som tidgare sagts.

För grejen med Henrikssons essä är att den har viktiga poänger. Problemet med den är, i mitt tycke, att man måste anstränga sig en smula för att vaska fram de poängerna om man själv är en mamma som emellanåt eventuellt kanske har varit en smula trött på sina kids. För om man själv lutar lite åt att vara den dåliga mamma som anses glorifierad, men inte känner av den glorian alls utan snarare känner att man håller på att stressa livet ur sig utan att det ändå är bra nog så blir den där essän mest som ytterligare en spark på den som ligger.

Jag känner dock igen mig i Henrikssons lycka över att kunna erbjuda de barn man har en trygg barndom. Mat på bordet. Ett hem. En famn som alltid är öppen. Trygghet att vara sig själva, att få ha utbrott och alltid bli förlåtna. Villkorslös kärlek. Själv kan jag känna så när jag har bakat till barnen, hittat den där perfekta presenten de önskat sig, lagar långfrukost. Och inte minst för att jag har köpt ett superfint hus där de själva kunnat inreda sina rum (eller får sova bredvid mig). Jag är stolt över det och jag vill kunna visa upp det. Inte som skryt, utan som en berättelse om att det är möjligt. Jag älskar ju de här barnen så besinningslöst mycket!

Men jag har den största respekt för att jag då talar ur en synnerligen privilegierad position och att jag har saker som är långt ifrån alla förunnat. Ja alltså. Jag känner ju inte själv den där lyckan alla dagar och de där sakerna är inte mig heller förunnat alltid. Som till exempel när man lagat mat i flera timmar och barnen ville ha något annat och därför rynkar på sina små näsor och vägrar äta. Eller när man har så lite pengar kvar på kontot att det knappt räcker till mat alls. Eller när ingenting jag gör är lika bra som det här hos pappa (för de större barnen) eller ingenting jag gör är bra alls någonsin (bebis). Visst älskar jag dem ändå, men den känslan är inte riktigt lika överväldigande alla gånger. Så kan vi säga.

Och vetskapen om att de allra, allra flesta känner så ibland gör livet så mycket lättare. Dåligt samvete för att jag känner så har jag ju förstås ändå, men inte riktigt lika kvävande mycket.

Vi diskuterade också huruvida det är möjligt att vara en bra feminist och hemmamamma samtidigt och var rörande överens om att det givetvis är fullt möjligt. Och jag blir lite provocerad av den frågan. Varför får man bara feministpoäng om man gör manliga saker, som förvärvsarbetar? Varför kan man inte få full pott med feministpoäng om man lever det liv man vill leva, oavsett vad någon säger till en att man borde göra? Hela jävla grejen med kvinnlig frigörelse är ju att vi inte ska behöva följa samhällets strikta normer.

Sist ett enormt tack till Ida, som har blottat sig och skrivit en essä med så berörande innehåll att moderskapet har kunnat lyftas upp på agendan. Låt oss göra moderskapets alla positiva delar synliga, låt oss värdera dem högre och låt oss göra dem tillgänliga även för alla dem som inte är kvinnor. Och låt era barn veta att ni älskar dem.

img_3006

Min älskade dotter. Driver mig till vansinne allt som oftast.

Akademisk frihet och patriarkat. Och rätt mycket om att inte förstå det man läser.

En vän hade den tvivelaktiga vänligheten att kasta till mig ett inlägg på den något märkliga bloggen Academic Rights Watch, där skribenten hade läst en kandidatuppsats i statsvetenskap. Uppsatsen heter Patriarkatets akademiska frihet: Om akademisk frihet och jämställdhet i en diskursiv kontext  och sedan kan ju ni säkert själva räkna ut ungefär hur mycket förståelse den uppsatsen rönte hos ARW.

Inte mycket alls.

Till ARWs försvar ska sägas att skribenten verkar ha läst uppsatsen. Kanske till och med HELA uppsatsen. Det är sannerligen inte att förakta i dagens samhälle. Sedan faller ARW tyvärr ner i oförståndets djupa håla, men det är ju lätt hänt. För att ingen annan ska behöva falla efter tänkte jag förklara vad ARW inte vill/kan/ids förstå, nämligen hur en uppsats som den här kan få ett högt betyg i statsvetenskap.

Jag ska medge att jag i takt med att jag läste ARWs inlägg kände oron stiga. De exempel som ges är nämligen… inte fördelaktiga för uppsatsen. Så att säga. Exemplet från uppsatsens sida sju är ju väldigt märkligt.

”Patriarkatet tar sig även uttryck på mindre explicita sätt. Till exempel eftersträvas objektivism i forskarvärlden. Objektivism kan betraktas som knuten till den manliga rationaliteten och detta metodologiska ideal är i detta avseende en del av ett patriarkalt maktutövande.”

Här började jag skruva på mig, det gjorde jag. ARW konstaterade att ”[n]är väl relativismen införts i uppsatsen så är resten egentligen avgjord”. Det ARW sedan tycker är det stora problemet är inte uppsatsen i sig utan hur ”en ung människa uppenbarligen inskolats i ett långtgående relativistiskt tänkande som riskerar underminera all vetenskaplig aktivitet, inklusive hennes egen.”

Men ARW kan sova lugnt om natten, för så är givetvis inte fallet.

Uppsatsen utgår från fallet i Lund när en professor inte uppfyllde kravet som finns från universitetet om att inte mer än 60% av kurslitteraturen får vara författad av det ena könet om det inte särskilt kan motiveras. Professorn hade då lagt till en bok av Judith Butler, kurslitteraturlistan hade godkänts och allt hade kunnat vara frid och fröjd om inte professorn därefter hade låtit bli att följa den officiella litteraturlistan i undervisningen och det blivit stor debatt.

Därifrån analyserar författaren relationen mellan akademisk frihet och jämställdhet i en diskursiv kontext. Akademisk frihet definierar författaren som

”the right, without constriction by prescribed doctrine, to freedom of teaching and discussion, freedom in carrying out research and disseminating and publishing the results thereof, freedom to express freely their opinion about the institution or system in which they work, freedom from institutional censorship and freedom to participate in professional or representative academic bodies.”

vilket är taget från UNESCO. Genomgående i uppsatsen är författaren mycket noga med att specificera sina utgångspunkter och förankra dessa i tidigare forskning. Sånt här är en fröjd att läsa! Citatet ovan, som fick mig att skruva på mig och ARW att implodera, är belagt med inte mindre än tre hänvisningar till annan forskning, följt av ett praktiskt exempel från ytterligare en fjärde källa. Det är alltså inte något som en liten ordbajsande student dragit ur röven. Själv älskar jag hur hon i det stycket beskriver hur de ideal som gäller inom akademin är skapade på en könad bas, men att akademin fortfarande kopplas ”till värden som rättvisa i form av könsneutral meritokrat”. Hon fortsätter:

”Spänningen mellan akademins meritokratiska självuppfattning men patriarkala realitet är förbryllande.”

All forskning stöder vad hon påstår här. Det finns en blindhet inom akademin, där man förutsätter att det är könsneutralt men där verkligheten visar att män på många olika sätt gynnas på kvinnors bekostnad. Det är ju fakta.

Den relativism som ARW har störst problem med är på inga vis genomgående i uppsatsen, utan blir bara ett problem om man har ARWs utgångspunkt, nämligen att ”v]etenskap innebär […] trots allt det rationella sökandet efter sanning”. Den utgångspunkten är givetvis inte förenlig med någon postmodern forskning alls, eftersom sådan forskning inte strävar efter att med rationalitet söka sanningen, utan att med vetenskaplig metod, relevanta källor och diskussion med tidigare forskning beskriva en sorts sanning. Jag förklarade det här för mina studenter senast igår, genom att säga att sanningen alltid är relativ och ifall de alla skulle beskriva den föreläsning jag höll så skulle de alla beskriva den lite olika. Hur sanningen ser ut beror sedan på om man som forskare vill undersöka vad jag som föreläsare sa eller hur de som studenter uppfattade det.

Den här ”unga människan” (och jag vet inte någonting som åldern på författaren – det kan ju vara en äldre studerande) som har inskolats i ett så relativistiskt tänkade att det riskerar att underminera all vetenskaplig aktivitet ligger bara steget (eller ”stegen”, för det är knappast singular) före ARW. Författaren skriver nämligen själv att hennes uppsats ”endast avser göra en av flera möjliga tolkningar, med ett par teoretiska glasögon”.

Så. Varför just den här studenten fick ett så högt betyg vet förstås bara hennes handledare, men en kvalificerad gissning är att det har att göra med att hon har en väl förankrad utgångspunkt, relevant och prydligt beskriven och utförd metod och att hon gör precis det hon utger sig för att göra. Att hon sedan är extra noggrann med att påpeka att hon har kommit fram till just den här tolkningen på grund av sin teoretiska bas styrker bara argumentationen. För det kan inte finnas en enda objektiv sanning kring relationen mellan akademisk frihet och jämställdhet. Det konstaterandet underminerar inte vetenskaplig aktivitet utan tryggar att forskningen inte påstår sig kunna besvara mer än vad det finns fog för.

Jag skulle vilja avsluta med en av många pärlor från uppsatsen:

”Genom att ta avstånd från politiska åtgärder mot patriarkatet bidrar man med nödvändighet till bibehållande av patriarkatet. Det är inte opolitiskt.”

Bildresultat för fifties dancing gif

Den här studenten har potential att gå hur långt som helst.

Om det här med tolkningsföreträde

I en feministisk Facebookgrupp kom frågan om tolkningsföreträde upp, och vi har ju pratat om det förr men det är ett ämne värt att ta upp igen. I gruppen påpekades det att tolkningsföreträde är att inte respektera alla debattörer och ge dem samma värde, samt att en alltför stor samstämmighet har mindre att ge.

Och jag håller ju helt och hållet med i att man ska respektera alla debattörer, ge dem samma värde, och att olika röster är berikande, men det är just därför som tolkningsföreträde är så viktigt. Jag tänker mig att de flesta som ser sig som feministiska är medvetna om snedfördelningen i taltid mellan män och kvinnor såväl som i de allra flesta offentliga forum som i populärkultur. Forskning visar ju rätt tydligt att utan en medvetenhet för den här snedfördelningen och en aktiv vilja att motverka den så fortlever den alldeles av sig själv. Av gammal vana, liksom.

Jag tänker mig också att väldigt många av dem som ser sig som feminister och intresserar sig för kvinnokampen därför ser sig själva antingen i ett underläge (om de disktuerar i mandominerade fora) eller i ett systerskap (om de diskuterar i kvinnodominerade rum). Att se hur de, som med stöd av forskning kan påstå att deras röster har tystats, de facto har betydligt mer utrymme än andra under vissa förutsättningar kan vara rätt svårt. Det här är något som jag själv får arbeta med hos mig. Medvetenhet och aktiv vilja.

Därför måste tolkningsföreträde användas, men inte urskiljningslöst. Det är inte den som kan plocka flest poäng bort från vit cis-man som har mest tolkningsföreträde. Och här kommer jag osökt att tänka på Nanna Johansson underbara inlägg om hur PK-eliten planerar att förstöra julen (som numer ska kallas julhen) där en av de första förändringarna som träder i kraft rör jultomt-hen:

”Tomten ersätts av det mer könsneutrala tomt-hen. Avbildningar av tomt-hen bör uppvisa både manligt och kvinnligt kodade kroppsattribut. Har tomt-hen skägg bör hen också ha bröst, et c. Vidare kräver vi att tomt-hens klassiska ”ho ho ho” ersätts av det mindre kvinnoförnedrande ”hej hej hej”. Tomt-hen bör även vara asiat. Och rullstolsburen. Och bisexuell.”

Man måste inte vara trans, asiat, rullstolsburen och bisexuell för att samla poäng till ett all inclusive tolkningsföreträdeskort att dra för att döda debatt. Men den som har personliga erfarenheter av en situation måste ju ändå förväntas veta mer om hur det känns att vara i just den situationen och därför bör de som inte har personliga erfarenheter hålla käft och lyssna.

Men sedan blandar man gärna äpplen och päron och det är då det blir väldigt fel. Det är nämligen minst lika irriterande att se folk köra över den med uppenbart tolkningsföreträde som det är när folk kommer in och hävdar tolkningsföreträde som om de vore experter på allt som rör den situation de har personliga erfarenheter av. Det låter komplicerat, men låt mig förklara.

Om vi tar islam och kvinnor som exempel. Jag har vid flera tillfällen sett diskutioner, förda av kvinnor som inte själva är muslimer, där de talar om hur problematiskt det är att muslimska kvinnor måste bära slöja. Därefter kommer en livs levande muslimsk kvinna och säger att hon har slöja av eget val, och blir liksom lite misstrodd för hur kan hon veta vad hon själv vill när hon är uppfostrad i en kvinnohatande religion? Jag fattar inte att man behöver säga det här, men den muslimska kvinnan har givetvis tolkningsföreträde vad gäller upplevelsen av att vara muslimsk kvinna.

Bildresultat för duh gif

Men det betyder inte att den muslimska kvinnan genom sitt tolkningsföreträde

1: kan föra alla muslimska kvinnors talan
2: automatisk är expert på islam
3: är en trevlig typ

För hennes tolkningsföreträde kan ju i rimlighetens namn inte sträcka sig längre än till hennes egen upplevelse och den, så att säga, expertis hon kan ha tillförskaffat sig genom den hon är. Kommer det sedan någon som är professor i teologi, specialiserad på kvinnliga klädkoder inom islam, är den personen också värd att lyssna på. Allt handlar om exakt vad diskussionen rör. Talar man om muslimska kvinnors motiveringar har givetvis muslimska kvinnor tolkningsföreträde. Men talar man om muslimska kvinnors klädkoder kan man nog förvänta sig att professorn vet vad hen talar om.

Det betyder förstås inte att både den muslimska kvinnan och professorn inte kan vara riktiga rövhattar som båda två är lika jävliga att lyssna på. Muslimska kvinnan kanske vill använda sitt tolkningsföreträde för att hävda att alla muslimska kvinnor minsann bär slöja av eget val och professorn kanske tycker att den muslimska kvinnans val av färg på slöjan är fel för att muslimska kvinnor inte väljer så. Ni fattar säkert. Men då har man inte en person med tolkingsföreträde och en expert med vetenskapligt dokumenterade kunskaper värda att lyssna på utan två vanliga, sketna rövhattar. Sådana lönar det sig väldigt sällan att gå i diskussion med.

Tolkningsföreträde är inte ett sätt att tysta en diskussion, utan att bredda. Ett sätt att ge dem som normalt inte dominerar vår diskurs ett sätt att höras lite tydligare. Med medvetenhet och vilja skapa en större balans bland rösterna, trots att någons röst kanske är i förkrossande numerärt underläge. Och om man kan finna det i sig själv att faktiskt ta ett steg tillbaka och lyssna istället för att fortsätta framhäva sin egen syn kanske man rentav kan lära sig något nytt.

Bildresultat för women are so difficult to understand

Mina två cent om domen mot Wallin

Jag vet att jag kanske borde hålla mig borta från ämnet, men jag vill ändå lägga till några saker till allt det som sägs om den dom som föll igår mot Cissi Wallin, enligt vilken hon gjort sig skyldig till grovt förtal när hon på sitt instagramkonto anklagade Fredrik Virtanen för att ha våldtagit henne.

För i Sverige lyfter man nu gärna fram den här domen som en backlash för #metoo och det gör mig rätt irriterad. Domen är ju bara en backlash om man anser att #metoo  handlar om Cissi Wallins rätt att namnge en person hon anklagar för ett grovt brott och call me crazy här alltså, men #metoo är något annat och något mycket större.

#metoo handlar om systerskap. Det handlar om att tillräckligt många kvinnor ställer sig upp och med gemensam röst säger att det inte är ett fåtal som blir utsatta av ett par rövhattar, utan om att det finns ett i samhället djupt integrerat system enligt vilket kvinnors kroppar inte är fredade. Där den ena ändan av skalan består av önskade manliga händer och kommentarer som bortförklaras och den andra ändan av små flickor som våldtas av fäder och bröder utan att någon bryr sig – och det handlar också om allt däremellan. Grejen är att det inte behöver vara en man i en så betydande maktposition som Weinstein, Arnault eller vår finländske Baltzar, utan om att män redan som pojkar får lära sig att det inte blir några konsekvenser.

Cissi Wallin hade anklagat Virtanen för våldtäkt som skulle ha skett år 2006 redan i en polisanmälan år 2011. Då kunde man inte gå vidare med undersökningen eftersom det saknades bevis. Ur ett rättsligt perspektiv är det fallet överspelat då. Det betyder inte att Wallin inte talar sanning – bara att det inte går att bevisa. Och även om ett sådant rättssystem givetvis inte är felfritt så är det ändå tveklöst det bästa alternativet. Man är oskyldig tills motsatsen bevisats. Så har det ju inte alltid varit i Sverige (och så är det fortfarande inte i en del andra länder). På medeltiden till exempel, var den som blev anklagad för brott tvungen att försvara sig och om hen inte klarade av försvaret så dömdes hen skyldig. Bevisbördan låg hos den anklagade – inte den anklagande.

För Virtanens del skulle han alltså ha behövt bevisa att han inte våldtagit Wallin år 2006 – annars hade det räknats som sant – och en kvalificerad gissning är att hans möjlighet till bevisföring vore lika liten som hennes. Tänk er hur det skulle se ut i praktiken. Tänk er hur mycket skada falska anklagelser kan göra där. Tänk er på riktigt häxprocesser. Å andra sidan innehåller liknande rättssystem (precis som det medeltida svenska) i allmänhet en mycket hög tilltro till schyssta snubbar. Om Virtanen hade kunnat skrapa ihop tolv ”trovärdiga, bofasta män” som kunde intyga att han aldrig skulle göra något sånt som att våldta så skulle det vara fullgoda bevis på hans oskuld. Vad vi i dag försöker göra är alltså att komma bort från system där schyssta snubbar kan få gå i god för varandra och komma undan med saker. För det behöver vi ett rättssystem som också dömer folk för förtal, när de anklagar någon för grova brott de inte har bevisats skyldiga till.

Så när Wallin och hennes advokat menar att den här domen hotar att ”underminera hela #metoo-rörelsen” blir jag mest förbannad. På grund av #metoo finns det en större chans att nästa Cissi Wallin inte väntar fem år innan de anmäler en våldtäkt, en större chans att de tas emot av en polis som förstår problematiken och en större chans att de vågar söka och får den hjälp de behöver och har rätt till. Att nästa Cissi Wallin inte behöver använda sitt instagram för att söka upprättelse.

Förutom att det inte länge går att underminera #metoo, för den har redan påbörjat förändringen av vårt samhälle, så är det, tycker jag, väldigt tarvligt av Wallin och hennes advokat att försöka lyfta just hennes mål till en symbol för hela rörelsen. Inte minst för att vi var många hundratusentals som höjde våra röster helt utan ambitioner att få upprättelse eller nämna namn. Bara med ambitionen att skapa en förändring för framtiden. Hijacka inte vår rörelse.

Då är man ond

I går såg jag DN:s video från ett reportage från ett av de kurdiska fångläger där svenska IS-barn nu lever (och dör), utsvultna och ensamma. Visst gråter jag över den tre kilo lätta, undernärda smutsiga babyn som knappat orkar dra sig framåt, men det är åttaåringen som följer efter reportern till bilen och på svenska stillsamt ber att få komma tillbaka till ”huset” som krossar mig. Huset som han bott i i Göteborg, innan han drogs med till kriget. Han har minnen av ett annat liv. Förklara sedan för honom varför han måste vara kvar i fånglägret, när reportern och teamet får åka tillbaka till Sverige. Barnet har inte gjort något fel. Han sitter i fångläger på grund av något som hans föräldrar har gjort. Undernärd. Smutsig. Övergiven. Och svensk.

Och hela dagen undrade jag varför just den här videon drabbade mig så hårt. Är det för att det är vita barn? För att den lilla babyns ljusa hy och blonda kalufs är en sådan kontrast mot vad vi är vana att se i sådana läger? Reagerar jag verkligen starkare för att det är vita barn?

Det var en tanke som jag inte riktigt uppskattade.

Men nej, det är inte barnens hudfärg, eller egentligen alls att de är svenska barn, utan det faktum att just de här barnen (som jag skrev i går) visar ondskan i våra nordiska samhällen. När det gäller syriska barn, irakiska barn, iranska, kurdiska, whatever lite brunare barn så kan man ändå kategorisera människors ovilja att hjälpa till som rasistisk, och jag ska inte säga att jag accepterar det, men det går på något teoretiskt plan förstå. Man vill hjälpa ”sina egna” först. Det är ändå en ganska mänsklig tanke.

Den mänskligheten, den sista lilla gnuttan av mänsklighet i den rasistiska världsbilden, smulas sönder när folk på allvar kan se den där videon och tycka att de barnen inte är välkomna i Sverige. Vad är man när man tycker att vita, svenska barn ska få dö i fångläger hellre än låta dem komma hem och få en chans att leva? Vad är man när rasist inte längre räcker till för att beskriva ens människosyn?

Jag är ganska säker på att om det hade funnits en generell vetenskaplig definition av vem som är ond, så skulle det vara den. Att låta barn dö i fångläger, inte för att det är krig i deras hemland, inte för att det skulle saknas strukturer och resurser att ta hand om dem, inte för att man inte känner till dem eller inte kan nå dem, utan för att man tycker att det är rimligt.

Och vi lever nu i ett samhälle när många inte har några som helst problem med att säga att barnen ska lämnas åt sitt öde. De gör det under eget namn. Högt och tydligt. En del från maktpositioner eller betydelsefulla plattformer. Lät fångvaktarna i Förintelsens läger så här också? Pratade de lika öppet och stolt om sitt arbete? Skrek de lika hätskt åt dem som försökte hjälpa fångarna? Jag förstår inte.

Ta hem barnen

Egentligen tycker jag inte om att dela in världen i onda och goda människor. Jag är en sån som gärna vill lyssna på andras åsikter, försöka förstå, även om de är motsatta mot mina.

Men diskussionen om IS-barnen visar ondska. 

Ok, jag personligen är för att ta in massor med flyktingar. Jag anser att det är vår förbannade skyldighet att göra, att hjälpa. Som människor, liksom. Men jag inser också att de politiska initiativ och de lagar som finns i lång utsträckning gör det till en åsiktsfråga.

IS-barnen är däremot inte en åsiktsfråga. De är svenska medborgare enligt lag. Den som är född av en svensk mor – oavsett var – är automatiskt svensk medborgare. Svenska medborgare är Sveriges ansvar. Så är det bara. Det samma gäller förstås barnens föräldrar. Ingen vill säkert ha tillbaka folk som frivilligt stuckit till IS för att kriga. Jag vill det i alla fall inte och jag är som sagt ganska öppet inställd annars. För min del kan varenda IS-krigare och medhjälpare få sitta kvar i ett skitigt läger av samma typ som de har tvingat folk att fly till.

Men de som är svenska medborgare är Sveriges ansvar, även om de är brottslingar av värsta sorten. På samma sätt vill jag ha kvar möjligheten att skicka ut utländska medborgare som begår grova brott. Varje land ska ta hand om sina egna. Det är internationell lag. Så fungerar det, vare sig vi vill eller inte.

Men så var det barnen. Barnen som inte har gjort något. Barnen som kanske bara har varit babysar när de har tvingats med sina föräldrar ner i en krigszon eller som har fötts i ett läger. Barn, som redan har fått sin barndom förstörd, som sett vad inga barn borde behöva se, som är övergivna, svälter och lider. Alltså, jag skulle ta emot vilket sånt barn som helst. VILKET SOM HELST. Det är min åsikt. Men de svenska barn som just nu sitter i fångläger är rent juridiskt Sverige jävla ansvar. Det är inte en åsikt. Det är fakta.

De på högerkanten som nu sitter och vrider och vänder på en teoretisk möjlighet att försöka slippa ta ansvar för de här barnen, fy fan för er. Att ni inte skäms.

TA HEM BARNEN. Att vi ens ska behöva fundera.

Människors lika värde vann

Nej, det är ju inte med odelad förtjusning man möts av dagens valresultat. Män dömda för hets mot folkgrupp, misshandel och sexuellt ofredande väljs med tusentals rösters marginal in i landets styrande organ. Att det ens är möjligt är skrämmande.

Och när man först ser på fördelningen av röster och Sannfinländarna står som näst största parti med en väldigt liten marginal till Socialdemokraterna (som är störst) sjunker hjärtat. Men nu är det verkligen inte så illa som det verkar. Under förra valet fick Sannfinländarna 17,7 % av rösterna och det gav dem 38 mandat. Under mandatperioden splittrades så partiet, i typ Blå Framtid (eller whatever, ingen framtid alls tydligen) och Sannfinländarna. Den delen som fortsatte att vara partiet Sannfinländarna ser alltså ut att ha gått framåt i det här valet, men det här valet fick de 17,5 % och har alltså BACKAT 0,2 %. Det gav dem ändå 39 mandat.

De verkliga vinnarna det här valet är rödgröna, unga kvinnor. Miljö, nytänkande och människors lika värde har vunnit det här valet. Vänsterförbundet går från 7,1 % till 8,2 %. Socialdemokraterna från 16,5 % till 17,8 %. De Gröna från 8,5 % till 11,5 %.

De högljudda, rasistiska, sexistiska, brottsdömda männen ska inte regera.