Arkiv

Då är man ond

I går såg jag DN:s video från ett reportage från ett av de kurdiska fångläger där svenska IS-barn nu lever (och dör), utsvultna och ensamma. Visst gråter jag över den tre kilo lätta, undernärda smutsiga babyn som knappat orkar dra sig framåt, men det är åttaåringen som följer efter reportern till bilen och på svenska stillsamt ber att få komma tillbaka till ”huset” som krossar mig. Huset som han bott i i Göteborg, innan han drogs med till kriget. Han har minnen av ett annat liv. Förklara sedan för honom varför han måste vara kvar i fånglägret, när reportern och teamet får åka tillbaka till Sverige. Barnet har inte gjort något fel. Han sitter i fångläger på grund av något som hans föräldrar har gjort. Undernärd. Smutsig. Övergiven. Och svensk.

Och hela dagen undrade jag varför just den här videon drabbade mig så hårt. Är det för att det är vita barn? För att den lilla babyns ljusa hy och blonda kalufs är en sådan kontrast mot vad vi är vana att se i sådana läger? Reagerar jag verkligen starkare för att det är vita barn?

Det var en tanke som jag inte riktigt uppskattade.

Men nej, det är inte barnens hudfärg, eller egentligen alls att de är svenska barn, utan det faktum att just de här barnen (som jag skrev i går) visar ondskan i våra nordiska samhällen. När det gäller syriska barn, irakiska barn, iranska, kurdiska, whatever lite brunare barn så kan man ändå kategorisera människors ovilja att hjälpa till som rasistisk, och jag ska inte säga att jag accepterar det, men det går på något teoretiskt plan förstå. Man vill hjälpa ”sina egna” först. Det är ändå en ganska mänsklig tanke.

Den mänskligheten, den sista lilla gnuttan av mänsklighet i den rasistiska världsbilden, smulas sönder när folk på allvar kan se den där videon och tycka att de barnen inte är välkomna i Sverige. Vad är man när man tycker att vita, svenska barn ska få dö i fångläger hellre än låta dem komma hem och få en chans att leva? Vad är man när rasist inte längre räcker till för att beskriva ens människosyn?

Jag är ganska säker på att om det hade funnits en generell vetenskaplig definition av vem som är ond, så skulle det vara den. Att låta barn dö i fångläger, inte för att det är krig i deras hemland, inte för att det skulle saknas strukturer och resurser att ta hand om dem, inte för att man inte känner till dem eller inte kan nå dem, utan för att man tycker att det är rimligt.

Och vi lever nu i ett samhälle när många inte har några som helst problem med att säga att barnen ska lämnas åt sitt öde. De gör det under eget namn. Högt och tydligt. En del från maktpositioner eller betydelsefulla plattformer. Lät fångvaktarna i Förintelsens läger så här också? Pratade de lika öppet och stolt om sitt arbete? Skrek de lika hätskt åt dem som försökte hjälpa fångarna? Jag förstår inte.

Ta hem barnen

Egentligen tycker jag inte om att dela in världen i onda och goda människor. Jag är en sån som gärna vill lyssna på andras åsikter, försöka förstå, även om de är motsatta mot mina.

Men diskussionen om IS-barnen visar ondska. 

Ok, jag personligen är för att ta in massor med flyktingar. Jag anser att det är vår förbannade skyldighet att göra, att hjälpa. Som människor, liksom. Men jag inser också att de politiska initiativ och de lagar som finns i lång utsträckning gör det till en åsiktsfråga.

IS-barnen är däremot inte en åsiktsfråga. De är svenska medborgare enligt lag. Den som är född av en svensk mor – oavsett var – är automatiskt svensk medborgare. Svenska medborgare är Sveriges ansvar. Så är det bara. Det samma gäller förstås barnens föräldrar. Ingen vill säkert ha tillbaka folk som frivilligt stuckit till IS för att kriga. Jag vill det i alla fall inte och jag är som sagt ganska öppet inställd annars. För min del kan varenda IS-krigare och medhjälpare få sitta kvar i ett skitigt läger av samma typ som de har tvingat folk att fly till.

Men de som är svenska medborgare är Sveriges ansvar, även om de är brottslingar av värsta sorten. På samma sätt vill jag ha kvar möjligheten att skicka ut utländska medborgare som begår grova brott. Varje land ska ta hand om sina egna. Det är internationell lag. Så fungerar det, vare sig vi vill eller inte.

Men så var det barnen. Barnen som inte har gjort något. Barnen som kanske bara har varit babysar när de har tvingats med sina föräldrar ner i en krigszon eller som har fötts i ett läger. Barn, som redan har fått sin barndom förstörd, som sett vad inga barn borde behöva se, som är övergivna, svälter och lider. Alltså, jag skulle ta emot vilket sånt barn som helst. VILKET SOM HELST. Det är min åsikt. Men de svenska barn som just nu sitter i fångläger är rent juridiskt Sverige jävla ansvar. Det är inte en åsikt. Det är fakta.

De på högerkanten som nu sitter och vrider och vänder på en teoretisk möjlighet att försöka slippa ta ansvar för de här barnen, fy fan för er. Att ni inte skäms.

TA HEM BARNEN. Att vi ens ska behöva fundera.

Människors lika värde vann

Nej, det är ju inte med odelad förtjusning man möts av dagens valresultat. Män dömda för hets mot folkgrupp, misshandel och sexuellt ofredande väljs med tusentals rösters marginal in i landets styrande organ. Att det ens är möjligt är skrämmande.

Och när man först ser på fördelningen av röster och Sannfinländarna står som näst största parti med en väldigt liten marginal till Socialdemokraterna (som är störst) sjunker hjärtat. Men nu är det verkligen inte så illa som det verkar. Under förra valet fick Sannfinländarna 17,7 % av rösterna och det gav dem 38 mandat. Under mandatperioden splittrades så partiet, i typ Blå Framtid (eller whatever, ingen framtid alls tydligen) och Sannfinländarna. Den delen som fortsatte att vara partiet Sannfinländarna ser alltså ut att ha gått framåt i det här valet, men det här valet fick de 17,5 % och har alltså BACKAT 0,2 %. Det gav dem ändå 39 mandat.

De verkliga vinnarna det här valet är rödgröna, unga kvinnor. Miljö, nytänkande och människors lika värde har vunnit det här valet. Vänsterförbundet går från 7,1 % till 8,2 %. Socialdemokraterna från 16,5 % till 17,8 %. De Gröna från 8,5 % till 11,5 %.

De högljudda, rasistiska, sexistiska, brottsdömda männen ska inte regera.

Ett par förslag

Nu kan jag ju erkänna att jag på förekommen anledning eventuellt är lite grinig av mig, men jag hörde på radio att muslimska länders ledare skulle samlas för att diskutera vad man kunde göra åt den dramatiskt ökande islamofobin.

Vad sägs om att inte bygga sitt ledarskap på förtryck? Vad sägs om att inte bygga sin samhällsordning på en så snäv tolkning som möjligt av 1400 år gamla religiösa texter?

Vad sägs om att ge kvinnor grundläggande mänskliga rättigheter? Att inte stena homosexuella? Låta bli att hugga av händerna på den som stjäl?

Och vad sägs om att alla de muslimska ledare som är demokratiskt valda, som vill ha ett fritt och öppet samhälle där någon annan än deras son kan tänkas ta över, och som låter mänskliga rättigheter trumfa 600-talets samhällsideal skulle säga lite högre och tydligare att allt annat är oacceptabelt?

Ett par förslag bara.

Att trasha barn som vill ta ansvar

Ok. Så vuxna är ganska bra på att trasha barn i största allmänhet, men klimatstrejken har givit upphov till en sällan skådad trashstorm. Barn, som med argument baserade på vetenskapliga forskningsresultat och demokratiska metoder försöker påverka beslutsfattare att driva en politik som räddar deras framtid kritiseras för att inte vilja ta ansvar för sin skolgång.

Om barnen är oroliga för miljön kan de ju börja gå till skolan, skrockar vuxna hånfullt. Det oförblommerade och extraordinära föraktet med vilket barnen möts vore illa nog om det hade en gnutta av fakta bakom sig, men som det är nu, när det är barnen som har vetenskapen på sin sida och ett av de vuxnas bästa argument är att andra länder är värre så blir det ett sånt sorgligt epitom över vår tid. En tid där vi har tillgång till kunskap men väljer att inte nyttja den.

Och det är ungefär samma personer som normalt brukar hålla på sin egen yttrandefrihet som nu vill tysta barnen. Samma personer som tror att muslimer invaderar våra länder, att feminismen är ett hot mot män, att homosexualitet är en sjukdom, att alla journalister med utbildning och skyldighet att följa journalistetiska regler är vänstergröna blomsterhattstanter. Och det är exakt samma antivetenskapliga diskurs.

De försöker göra vetenskapligt belagda fakta till frågor om åsikter. Det samlade forskningssamfundet är ju rörande överens om att vi är ganska fucked för det här med miljön, om vi inte tar till väldigt drastiska åtgärder senast igår. Forskarna har till och med varit så schyssta att de kommit med förslag, närmast i form av checklistor, för hur vi skulle kunna försöka rädda planeten. Och folk bah ”nämen jag tycker inte att det är något problem att äta kött och använda engångsplast”. I Sverige äter vi nästan 60 kg kött per person och år och globalt räknar man med att mellan 8 och 13 miljoner ton plast hamnar i naturen varje år. Att äta kött och använda plast är saker vi kan dra ner på. Massor. Forskningen visar att vi måste göra det. Oavsett om någon utan utbildning i ämnet eller den minsta insikt i miljöfrågor anser det vara bra eller inte.

Science doesn’t care what you think. Klimatförändringen är inte en fråga om åsikt, utan en fråga om fakta. 

Här där jag bor hade högstadieeleverna byggt snögubbar längs vägen. Smutsiga, sorgliga snögubbar med skyltar i sina snögubbehänder. Texterna på skyltarna uppmuntrade bilister till att tänka om och påpekade att varje bil är ett hot mot miljön, och de har rätt. Visst, en enskild bil är inte ett hot för det är ju det totala antalet som är problemet, men varje enskild är ju en del av det totala och forskningen visar tydligt att bilismen behöver omvärderas. Så vuxna reagerar med att säga att vi borde förbjuda alla bilar, och då behöver inte vuxna längre gå till jobbet. Supernajs! Sedan lägger vuxna in bilder på bilköer i Kina där de verkliga problemen finns.

Vi måste sluta behandla alla saker som är viktiga för jämställdheten, miljön och demokratin som fluffiga, svårdefinierbara åsiktsfrågor där random dude på internet har lika rätt som den som spenderat år av sitt liv med att forska i ämnet. Man behöver heller inte vara geni för att se den röd(gröna) tråden. Alla de saker som hotar (vita) cismäns makt, som skulle tvinga dem att ändra sig, dela med sig, ge plats, möter samma sorts motstånd. Det är som om de nu kör den klassiska brända jordens taktik i vad de ser som ett krig. Men det är inget krig och ska inte vara ett vi mot dom. Det ska vara en fungerande, stabil värld för oss alla.

Skönt att nästa generation inger hopp.

Bildresultat för big bang theory gif

Muslimmamma

Gabriel är muslim. Han blev det, för att hans pappa är muslim. Hittills har det förstås inte inneburit några särskilda åtgärder. Han äter inte griskött, förvisso, men annars så växer han just nu upp muslim på samma sätt som folk här i allmänhet växer upp kristna – utan någon närmare religionsutövning.

Men hans pappa är djupt troende. Ber fem gånger om dagen, fastar, läser Koranen varje fredag och går till moskén alltid när han hinner. När Gabriel blir gammal nog är det tänkt att han, om han vill, ska vänjas in i det troende muslimska livet.

Och jag tycker att det är helt ok. Alltså, kärnan är ju det frivilliga valet förstås, men om han skulle välja att tro som sin pappa, och utöva tro som sin pappa, så är jag bara glad över att han hittar sin väg.

I dag blev en av Gabriels släktingar skjuten under fredagsbönen i en moské i Nya Zeeland. Han hade kommit dit för bara några månader sedan, som kvotflykting. Äntligen trygga, trodde de. Hans lille son kämpar ännu för sitt liv på sjukhuset.

Om jag ska vara alldeles ärlig så önskar jag att jag hade den mentala förmågan att faktiskt ha mina tankar hos dem, hos de drabbade, men det går inte. Så fort min tanke försöker snudda vid det, öppna upp för skräcken, känna med mamman som sitter vid sonens sida nu, så stänger hjärnan av. Att lille Gabriel en dag ska behöva förhålla sig till sådant hat som krävs för att avrätta människor på deras heliga plats, medan de ber, är bara det en överväldigande tanke.

Mest vill jag skrika. Skrika åt folk som egentligen ”inte har något emot invandrare” men som ”inte gillar muslimer” och ”inte vill ha dem här” och SOM MED SINA JÄVLA DELNINGAR OCH SITT JÄVLA PRAT RÄTTFÄRDIGAR SKJUTNINGAR. RÄTTFÄRDIGAR.

Alltså jag klarar det inte ens.

Att ångra sitt barn

Svenska YLE har haft en väldigt uppmärksammad artikelserie, baserad på färsk forskning, om att ångra att man fått barn. Ångerkänslorna hör ihop med de höga kraven som finns på moderskapet och ämnet är, enligt forskarna, tabubelagt så pass att mammor inte ens diskuterar saken med sin partner.

Jag tror att hela tanken på att ångra sitt barn känns så motbjudande delvis för att det är känslor som man inte bör släppa fram. Alltså, vi måste förstås tala om kraven som ställs på framförallt mödrar, om dubbla arbeten, om ensamhet och utsatthet. Men jag tror också att det är fullt möjligt att ha ångest inför de krav som ställs på en, utan att ångra själva barnet. Så är det åtminstone för min egen del.

Jag hade kommit till en punkt när jag så att säga började få mitt liv tillbaka efter de två första barnen. De hade börjat bli självgående – jag hade börjat få händerna fria. Det var svindlande och underbart och kanske också lite skrämmande att de inte lutade sig mot mig så mycket att mitt liv av nödvändighet kretsade enkom runt dem. Så mötte jag A. En uppslukande, virvlande kärlek, och ett löfte om den stora familj jag drömt om. Jag valde att ta den chansen, att börja om på nytt och satsa allt. Jag ville så gärna ha det delade föräldraskapet, den delade vardagen, det delade livet.

Jag ångrar inte Gabriel. Jag KAN inte ångra Gabriel. Däremot har jag ibland en väldigt påträngande, mörk och djup oro över att jag inte ska orka ta hand om honom när allt det där jag så innerligt hade velat dela med någon ändå blev bara mitt. Jag känner mig lurad. Är grymt besviken. Ömsom stark som tusen år av ensamma mödrar, ömsom bräcklig som ett lappat hjärta. Just nu är det morgnarna. Med vårljuset vaknar han tidigare och tidigare. En och en halv timme tidigare nu än i januari. Och jag är förvisso trött för att jag jobbar och inte sover tillräckligt eftersom han fortfarande vaknar på nätterna, men det som är allra, allra värst är minnet av hur trött jag var med de andra två barnen när de var små och den krypande paniken över att jag ska hamna där igen. Det intensiva föräldraskapet som forskningen talar om, när mammor förväntas uppgå i sina barn, leva för deras skull, det har aldrig varit min grej.

Men inget av det här är Gabriels fel. Älskade fina lille Gabriel som är överallt samtidigt. Som drar igenom mitt nystädade hus som en kärlekstromb och sprider brödsmulor och diskborstar och rivna papper i sina spår. 

Anledningen till att jag inte ångrar honom är inte att det vore tabu, utan att det vore att ångra fel. Han är inte orsaken. Och jag tror att det finns en viss risk i att börja tala som om vi ångrade våra barn, snarare än att vi är jävligt trötta på att samhället inte har kommit längre än att mammor krossas under kraven. Dels för att det skapar ett mammaproblem av något som är ett samhällsproblem, dels för att det riskerar att dölja de mammor som faktiskt på riktigt mår så att de ångrar sina barn och kanske skulle behöva hjälp.

Nu ska jag skrapa ris ur mattan, sätta igång diskmaskinen och förbereda morgondagens middag istället för att krypa upp i en fåtölj och läsa. Riset i mattan är åtminstone Gabriels fel.