Arkiv

Lite snabbt om att placera en random mans kvinnor framför fienden

Det kom en insändare till HBL och det kan eventuellt hända att jag flippade lite. Det handlar om försvarsmakten och om vad kvinnor och män kan göra. På ett sätt är det lite roligt, för tidigare idag trillade jag på en fotoserie om kvinnor som utför sina vardagssysslor med barn hängande på sig och tänkte att den där myten om att kvinnor är det fysiskt svagare könet är så tradig. Kvinnors fysik är nämligen en av de saker som insändarskribenten slänger sig med.

”[D]et går inte att ändra på att mannen fysiskt är det starkare könet.”

Det finns (minst) två stora problem med det tankesättet.

1: Det är bara delvis sant och då på en väldigt generell nivå. Män är till exempel också generellt längre än män, men det finns liksom aldrig några kampanjer för att bara män ska få göra sådant som långa får göra. Tänk er ett tivoli, där en del åkattraktioner endast lämpar sig för den som uppnått en viss längd. Tänk er sedan att man förutsätter att män på grund av att de är män har uppnått den längden och därför tillåter män av alla storlekar, men inga kvinnor, att åka. Skittöntigt. Den goda fysik som eftersträvas i militären kan kvinnor också utan större problem uppnå. Jag kan garantera att många av de män som nu gör värnplikten är fysiskt svagare än många kvinnor. Fysisk styrka är bara ett svepskäl. I kulturer där kvinnor är mer fysiskt aktiva än vad vi generellt är här, är kvinnor givetvis fruktansvärt starka. För att de måste.

2: Modern krigföring handlar inte om fysisk styrka så det är egentligen en ickefråga.

Insändarskribenten menar dessutom att han vet många kvinnor som hellre skulle stanna hemma och sköta hemmet om det var ekonomiskt möjligt, men att samhället redan förstört den möjligheten. Jag vet många män som skulle vilja stanna hemma och sköta hemmet också. Att det finns kvinnor som vill uppfylla den roll skribenten tycker att de ska begränsas till betyder inte att det är rätt att tvinga alla därtill. Däremot skulle man väl kunna satsa på att fler män får vara hemma om de vill.

”Ser man tillbaka på krigen genom historien, är det också kvinnorna som fått ta emot fiendens vrede då den lyckats störta det försvar som männen försökt hålla. Sådant övervåld har skett gång på gång. Vi vill inte utsätta våra kvinnor för detta genom att placera dem i fiendens väg, som godbitar under frammarschen. Men om något hör till mannen är det just att försvara våra nära och kära.”

Det här är så snett att jag knappt vet var jag ska börja, men så här: jo, kvinnor har använts av trupper som brutit igenom försvarslinjer. Det stämmer. Men kvinnor har i alla tider hjälpt till med försvaret, och när linjerna faller har både män och kvinnor fått plikta. Övervåld kallas det när civila drabbas – oavsett kön. Är det fler civila kvinnor? Säkert, men våld blir inte övervåld bara för att det drabbar kvinnor.

For the first time, women soldiers in combat duty posted along LoC - Making  history | The Economic Times
Slide 6 of 24: Ayesha Farooq, 26, Pakistan's only female war-ready fighter pilot, climbs up to a Chinese-made F-7PG fighter jet at Mushaf base in Sargodha, north Pakistan on June 6, 2013. Farooq, from Punjab province's historic city of Bahawalpur is one of 19 women who have become pilots in the Pakistan Air Force over the last decade - there are five other female fighter pilots, but they have yet to take the final tests to qualify for combat.

Sist, men definitivt inte minst: Käre man. Vi är inte era kvinnor. Vi är våra egna. Du har ingen rätt att bestämma vad vi ska utsättas för och inte. Och om du tror att det bara hör till mannen att försvara de nära och kära, har du aldrig sett någonting hota en kvinnas barn.

Några tankar om journalisters frågor

Det var ett par saker till jag ville säga med anledning av förra veckans mediacirkus, och det handlar ganska långt om vad jag tycker är det stora problemet med journalistik numer. Jag förstår att journalister arbetar under stor tidspress och att det ibland säkert är svårt att vara riktigt påläst innan en intervju, men jag tänker mig också att det får finnas gränser. Det minsta man kan begära, tycker jag, är att journalisten har en uppfattning om vad det är för svar hen söker med en fråga och dessutom att det finns någon sorts anledning att ställa just den frågan till just den personen man intervjuar.

Exempelvis:

En journalist frågade mig om jag med egna ord kunde beskriva vad jag ansåg var anledningen att Marin fick kritik. Det är en helt rimlig fråga, eftersom det lägger en grund för den kontext jag tolkar bilden i. En annan journalist frågade mig om jag lite snabbt kunde berätta vad hela den här grejen egentligen handlade om. Det kan man ju tycka att journalisten själv kunde ha satt sig in i innan hen ringde mig, för det är inte upp till mig att svara på.

Jag fick också frågan om jag tror att det hade någon betydelse att bilden togs för ett modemagasin och om det hade varit någon skillnad om Marin till exempel hade gått utan något under kavajen till ett toppmöte i Bryssel. Och jag kan liksom inte avgöra om det är journalistens intresse för sin egen yrkeskårs integritet eller förtroende för min intelligens som saknas, men det är en så osedvanligt korkad fråga att jag knappt ens visste vad jag skulle svara. Jag är doktor i historia. Vad får hen ut av att ställa en så banal fråga med ett så självklart svar till mig, förutom ett illa dolt förakt? Intressanta frågor på det ämnet kunde vara till exempel huruvida toppmötens klädkoder är könskodade på ett sätt som automatiskt alienerar kvinnor, eller vilken betydelse det har att statsministern valde att tala ut i ett så specifikt kvinnligt forum som ett modemagasin. Sedan kan man ju fundera på om det inte hade funnits bättre lämpade personer att besvara just de frågorna, men ändå.

Jag har inget emot att tala med media. Tvärtom, så ser jag det som en väldigt viktig uppgift för forskare, och jag är tacksam både över att så många var intresserade av ett historiskt perspektiv och över att jag gavs möjlighet att berätta. Men jag vill bara ställa upp som en del av en större diskussion och jag vill inte förminskas till en tyckare med akademisk titel.

Journalisten: Så, du sa här till Yle att det känns som om det här är något som händer kvinnor på maktpositioner hela tiden.
Jag: Ja, det var ju väldigt klumpigt uttryckt av mig, för det är inte alls min känsla utan ett statistiskt faktum.

Det var väl ungefär det. Och med det sagt så hoppas jag innerligt att journalister fortsätter att ringa forskare, gärna ännu oftare, och fråga så väl formulerade frågor som de flesta faktiskt ställde. Jag är ärad att jag fick det utrymme jag fick.

Kvinnor på maktpositioner

Jag finner mig i en ganska märklig situation, där jag blir citerad till höger och vänster, kring statsminister Marins avsaknad av topp under kavajen. Följdaktligen rör det sig ungefär en miljon tankar i mitt huvud. Den som oftast snurrar fram är ”varför i hela helvete diskuterar vi fortfarande ens det här?”. För det är, rent objektivt, inte ens en spektakulär bild. Den är synnerligen välkomponerad och balanserad, och kombinerar perfekt ungdomlig kvinnlighet med maktsymbolik. Jag tror att vi är många som snarast blev förvånade när vi såg bilden som orsakar rabalder, för det är svårt att förstå hur det kunde bli så.

Varje gång jag har blivit intervjuad har jag försökt att trycka på att det inte handlar om Marins kläder (utom när jag intervjuades för finska radion i Sverige för jag har bättre självbevarelsedrift än att försöka böja ”vaatteet” i direktsändning…). Kritiken hon fick handlade om makt och sexualitet, och framförallt om hur dessa måste kontrolleras i kvinnor. Vi är vana vid att se kvinnor vid maktens sida. En presidenthustru. En drottning. En kvinna vars makt är avhängig och underordnad mannens makt. Det är folk bekväma med. Det finns också en seglivad tanke om att kvinnor håller sig i kulisserna och utövar sin makt där, och det är en tanke vi är så vana vid att vi accepterar det.

Från den underbara filmen ”Mitt stora feta grekiska bröllop”.

Men att stirra kvinnlig makt i ögat, hur vackert det ögat än må vara, det är något som fortfarande skrämmer skiten ur en del.

Man kan, men viss rätt, tycka att de trots allt relativt få negativa kommentarerna kring Marins bild har fått alldeles för stort utrymme, och att hela grejen för ganska länge sedan har tappat kontakt med verkligheten. Jag skulle dock vilja påstå att det bara var ett kort tag som det handlade om just en bild och just den bildens osakliga feedback. Väldigt snart blev Marins kavaj istället en symbol för kvinnors rätt att klä sig som de vill och framförallt en proteströrelse mot att kvinnors kompetens fortfarande konstant ifrågasätts på basis av aspekter som inte rör kompetens överhuvudtaget. För där har vi på något vis pudelns kärna. Det här är en reaktion som kvinnor i någon sorts (även mycket begränsad) maktposition får hela tiden.

Makt är manligt. Varje kvinna på maktposition utmanar den invanda strukturen.

Sedan vet vi att kvinnor har haft makt i betydligt större utsträckning än vad man kanske tidigare tänkt sig även förr i tiden. 1500-talet är sånt där århundrade då det satt en ansenlig mängd kvinnliga regenter på Europas troner. Min egen forskning visar också hur kvinnor har haft större juridiskt handlingsutrymme än vad man tidigare trott, och genushistoriker visar gång på gång hur förutfattade meningar om kvinnlig underordning och maktlöshet måste omvärderas. Men bara för att det visar sig att verkligheten har varit betydligt mer komplex än vad äldre forskning har antagit, och vi därför kan beskriva kvinnors makt genom århundradena, så betyder inte det att kvinnlig underordning inte var normen. Det som samhället strävade efter. Ett tillstånd då alla (inklusive de allra flesta kvinnorna, så vitt vi vet) kände sig mest bekväma.

1500-talets supercoola kvinnliga regenter kom alla till makten för att det inte fanns en tillgänglig man. Kvinnor har kunnat stiga in i maktvaccum, komma till makten vid brist på män, men de har inte själva genererat den makten utan alltid agerat i förhållande till män. En liknelse kan vara olika yrken. Hustrur till handelsmän eller hantverkare var i regel fullt kompetenta att sköta makens sysslor, men de hade tillåtelse att göra det bara när han inte var tillgänglig. De fick informell träning, men kunde inte bli lärlingar eller liknande. De kvinnor som skulle uppfostras som regenter fick manlig uppfostran.

Under den här veckans många intervjuer fick jag också konsekvent frågan huruvida det är någon skillnad mellan Sverige och Finland (säkert för att jag sa i den första intervjun att kvinnorollen är snäv i Finland), och det är en fråga som jag egentligen gärna undviker att svara på men jag tänkte göra ett undantag nu. Sverige vill ju gärna ses som jämställdhetens högborg, och på något perverst vis njuter både Sverige och Finland av att betrakta Finland som en smula… efterblivet. Man kan heller inte komma ifrån att jämställdhetsfrågor är allerstädes närvarande i Sverige på ett sätt som de helt enkelt inte är i Finland – eller kanske någon annan stans alls. Det finns ett sorts folkligt jämställdhetsmedvetande. Finland har å andra sidan haft betydligt fler kvinnliga politiska ledare och därmed också skapat större erfarenhet av kvinnor på verkliga maktpositioner. Men i praktiken är det dock inte mycket skillnad mellan länderna. Vad som mötte Marin möter kvinnor hela tiden, både i Finland och i Sverige – och i alla andra världens länder också. Vad som är speciellt här, och vad vi alla kan vara stolta över, är det omedelbara mothugget. Även om kvinnor på maktpositioner trashas så har det blivit mindre socialt accepterat att göra det, åtminstone i någon större utsträckning. Det kan kännas som en klen tröst, men det är, tänker jag mig, en väldigt betydelsefull attitydförändring.

Knytblusen. Ett kvinnligt powerplagg.

Jag är med henne

Så YLE hörde av sig och ville ha en kommentar kring det hoolabaloo som blev när statsminister Sanna Marin var med på ett modefoto iförd en kavaj men ingen topp. Som om det vore slutet på världen. Och jag suckade och berättade som det är, att det här är en del av ett djupt rotat, patriarkalt mönster enligt vilket kvinnors sexualitet måste kontrolleras och alla representationer av kvinnor på maktpositioner måste trashas. En del verkar tro att det handlar om vad kvinna har på sig. Det gör det inte. Det handlar om kön.

Sedan tog det förstås inte lång tid förrän jag fick höra från de där som ”i princip” håller med men som tror att det skulle bli samma ramaskri om det gällde en man. På frågan huruvida de skulle kunna frambringa något som helst bevis för den ståndpunkten svarar de att jag ska tänka mig att det skulle bli sådan uppståndelse. Jag har förvisso bra fantasi – det är inte problemet här – problemet är att jag ombeds tänka mig att det vore likadant för en man när det inte finns några tecken på att det vore så.

Maktens symboler är fortfarande manliga. Kvinnors sexualitet kontrolleras fortfarande. Det är de här två sakerna som gör att det skiter sig, när statsministern bara har hud under sin kavaj, men inte till exempel när en manlig president sitter naken på en häst* eller en blir fotograferad i bastun. Att rida och att driva storpolitik på en bastubänk är manligt. Det är makt. Det finns ingen konflikt i symboliken.

Vi borde ha kommit längre än att göra en vuxen kvinnas trots allt relativt modesta klädval i en modetidning till en fråga om kompetens i yrkeslivet. Jag är helhjärtat och barbröstat på hennes sida.

* fast han var nog inte president när den bilden togs

Mina tankar om masker

Det finns förstås rätt många saker som stör mig i debatterna kring coronaviruset, och jag försöker undvika att skriva om det för det blir garanterat dålig stämning, men nu kan jag inte låta bli.

Det här med masker alltså hörrni. Att det ska vara så satans svårt att ta till sig forskningsresultat och sedan fundera över hur de kunskaperna ska kunna appliceras i praktiken.

Några saker vet vi ju med säkerhet om masker.

  • De skyddar inte bäraren. Så är det bara.
  • De kan skydda andra runt omkring.
  • Man får inte röra masken med händerna, dra den lite av och på, använda den vid flera tillfällen, ha den käckt på hakan, låta den dingla från ena örat eller ens lyfta på den när man vill andas.
  • Masker som inte används enligt konstens alla regler har sannolikt motsatt effekt på smittskyddet eftersom de bli potentiella smitthärdar.

Den positiva effekten på begränsning av smittspridningen kommer alltså endast av att maskerna används korrekt och att användningen av dem inte leder till att folk drar ned på det betydligt effektivare distanshållandet och handtvättandet, vilket har varit tydliga trender. Det är alltså, rent objektivt, en hel rad faktorer som måste klaffa för att masker ska fungera. Forskningen säger således att när alla de här faktorerna uppfylls – utan undantag – kan masker ha en viss positiv effekt.

Man behöver ju inte vara smittskyddsexpert för att se vissa… fallgropar.

Till detta ska läggas att masker är en extra utgift och att det i coronas fotspår redan är en ekonomisk omöjlighet att få mat på bordet för många familjer. En familj på fem personer som ska införskaffa masker till hela familjen kan få punga ut med flera hundra euro extra på en månad, om de ska kunna använda maskerna korrekt. Var i hela helvete ska de pengarna komma ifrån?

Man är både blind och dum om man inte ser hur obligatoriska masker har världens potential att bli en klassfråga, där de som har råd kommer att klara av att visa sin status genom att använda masker korrekt, precis som att de kunde hålla småttingarna hemma från dagis, fortfarande köpa mat under permitteringarna och stötta sina äldre barns skolarbete när skolorna stängde ner.

Så vad forskningsresultat beträffar, råder det ingen tvekan om att effekten av att använda masker är ganska liten – även om de används korrekt. Att hålla fysiska avstånd och att tvätta sina händer, nysa och hosta rätt samt stanna hemma om man har några som helst symptom är alla åtgärder som har betydligt större effekt. Jag tänker mig att folk gärna vill ha masker för att det är en synlig åtgärd, och det finns så många problem med det att jag knappt vet var jag ska börja. Föreställ er polisandet av andra. Föreställ er ångesten hos den som har verkligt giltiga orsaker (kanske rent av hälsoskäl) att inte kunna använda mask. Föreställ er den ekonomiska smällen för den som redan har det svårt och föreställ er allt jävla skräp. Smittskydd är inte enkelt, utan en lång kedjereaktion av faktorer som går att förutse men också jokrar. Det finns således inte ett enkelt och korrekt svar kring huruvida obligatoriska masker på det stora hela skulle ha en begränsande effekt på spridningen av corona, hur mycket vi än tycker om tydliga svar.

Och grejen är att det inte är förbjudet att bära mask nu heller. Den som vet med sig att den kan använda mask korrekt och därmed vill bidra till ett visst skydd för andra kan alltså redan göra det. När de här typerna sedan hojtar om obligatoriska masker så handlar det således inte om deras egen rättighet att bära eller inte, utan om möjligheten att kunna slå ned på andra. Det stör mig.

Tyst.

Jag ska snart släppa det här ämnet, men alltså jag bara måste säga en snabb sak om de här #blacklivesmatter demonstrationerna. I en grupp jag är med i på Facebook dök det nämligen upp ett inlägg där en (vit) person började ondgöra sig över att här lever vi mitt i en pandemi och så måste folk hålla på och demonstrera och smittrisk och bla bla. Hen får medhåll från flera håll där man menar att det är oansvarigt och att folk har för mycket fritid. Visst, man stöder i princip kampen – men man borde inte skapa folksamlingar nu.

Det är ju jävligt lätt att ha den inställningen när man inte dagligen lever med strukturell rasism. När man inte har ett namn som gör att man aldrig blir kallad på en jobbintervju och aldrig får ett förstahandskontrakt på en lägenhet, eller när man har ett ansikte som gör att folk spottar på en och ropar saker efter ens barn. Det finns också en viss ironi i att vita nu ojar sig över smittrisken och de äldres skörhet samtidigt som dödligheten i coronaviruset har visat sig ha så tätt samband med hudfärg.

Klart att man får tycka att det är en dum idé att samlas nu, att man hellre visar sitt stöd digitalt och att man tycker att det räcker. Det är en helt normal åsikt. Men just nu behöver man inte vädra den. Just nu skulle man bara kunna tänka den för sig själv och gå vidare med sitt liv. För det är så oerhört grisigt att säga till dem som lever under förtryck hur de ska få och inte få protestera mot förtrycket. Det finns inget rätt sätt att protestera. Det är vår tur att vara tysta nu.

Om strukturell rasism och sånt

Det kan eventuellt ha gått så att jag spenderade alldeles för många timmar med att rätta folk på Twitter igår. Därför tänkte jag i dag skriva ner några tankar kring de (smått bisarra) diskussioner som fördes. Och jag förstår att jag har levt i någon sorts bubbla, men jag blev faktiskt förvånad över att det fanns folk som på allvar ifrågasatte att svarta, på grund av sin hudfärg, var utsatta i USA (jo, jag vet att det inte bara gäller USA, men för sakens skull så håller vi oss där). Lite samma känsla som när man inser att flat earthers finns på riktigt.

Allting började med att jag inte kunde låta bli att svara på Fredrik Morenius tweet.

Det finns ju jättemånga saker man kan vara kritisk till vad gäller medias behandling av precis vad som helst. Jag tycker inte heller att det finns något ämne som per se är sådant att man inte får vara kritisk till det. Men jag blir jävligt lack när man kommer och påstår att det finns en agenda och att SVT kommer med fake news.

Sedan kommer det en massa jeppar som undrar vad jag har för fog för att påstå att det faktum att svarta är överrepresenterade vid våldsbrott inte påverkar deras risk att bli skjutna och i något skede börjar jag lacka ur där också.

Jag ber dem presentera forskning som styrker att överrepresentation vid våldsbrott korrelerar med överrepresentation vid skjutningar och därmed kan vara förklaringen och en av dem spenderar imponerande lång tid på att saxa ihop statistik från regeringens data.

Men grejen är att forskning inte fungerar på det viset. ”Data är data”, säger de och menar att siffrorna talar för sig själva. Men siffror kan inte tala. De måste kontextualiseras, jämföras, behandlas för att kunna ge oss någon information som kan liknas vid ett resultat. Kommer ni ihåg när vi pratade om den Heliga Birgitta och medeltida aborter? Eller när vi har pratat om genusforskning om tågstationer? Det är lite samma princip. Är man inte insatt i ämnet så förstår man inte alltid den information man har framför sig.

Jag menar alltså inte att jag skulle vara expert på polisiärt övervåld mot svarta i USA, men jag är, om jag får säga det själv, ganska bra på att läsa forskning och det råder inom forskningen konsensus kring att den huvudsakliga anledningen att svarta är överrepresenterade i dödskjutningar är strukturell rasism. Den forskningen rör alltså offren – de som blir skjutna. Rätt som det var hamnade vi i en sidotråd om vad för sorts polis som kunde tänkas skjuta. En av jepparna gav mig en forskningsrapport enligt vilken teorin om ”bad apple” (alltså att det skulle finnas vissa vita rövhattar med rasistiska tendenser i poliskåren som står för de här dåden) förkastas. Eftersom svarta poliser skjuter svarta förövare i lika stor utsträckning som vita poliser gör konstaterar forskarna att förklaringen ligger på en högre nivå.

”The disproportionate killing of African Americans by police officers does not appear to be driven by micro‐level racism. Rather, it is likely driven by a combination of macro‐level public policies that target minority populations and meso‐level policies and practices of police forces.”

Men jepparna vill bara ta med sig de delar av forskningen som visar att vita inte nödvändigtvis är mer skyldiga än andra, som om det skulle motbevisa rasism. Att rasismen genomsyrar hela systemet så till den grad att även svarta poliser skjuter svarta är inte relevant. Strukturell rasism må vara svårt för somliga white dudes att greppa, men det betyder inte att det är hittepå. Lite som gravitation. Den finns runt oss hela tiden, få klarar av att förklara den, de flesta reflekterar inte över den alls, men alla påverkas.

Så vad är fakta? Svarta dödas oproportionellt ofta av polis. Det rör sig om mellan 2,6 och 10,1 gånger fler än andra. Inte ens rent numerärt kan det förklaras med överrepresentation vid våldsbrott. Sedan kan det förstås vara legitim kritik att tycka att de här fallen blåses upp för mycket av media. Det rörde sig år 2019 om totalt 235 personer i en population på nästan 47 miljoner. Ett försvinnande litet tal.

Men grejen är att de här dödsfallen bara är ett extremt uttryck för den strukturella rasism som begränsar svartas vardag, varje dag. Som rör alla de där 47 miljonerna. Flera polisiära åtgårder har visat sig slå oproportionellt hårt mot svarta, som till exempel stop and frisk, men det gäller också slentrianmässigt övervåld mot befolkningen. De få oskyldiga svarta som dödas av polis när de ligger och sover, eller för att de ber om hjälp med sin trasiga bil, för att de sitter hemma i sitt hus, har en mobiltelefon eller får en fortkörningsböter blir symboler för ett systemfel. Ett systemfel som också bidrar till att helt vanligt folk kan döda svarta för att de är ute och joggar eller spelar musik lite högt eller har med sig Skittles. Men det allra största systemfelet är att de här dödsfallen alltför sällan leder till straff för förövarna. Därifrån kommer #blacklivesmatter – för att visa att det måste få påföljder att ta ett liv och att ett svart liv är lika mycket värt.

Så varför ska man nu inte hålla på och säga att alla liv är lika värdefulla fast att det är sant? Därför att det inte är en filosofisk betraktelse i vilken all lives matter, utan ett politiskt ställningstagande mot ett systemfel, och framförallt för att #blacklivesmatter inte försöker ta bort någonting från andra. När blinda klagar över bristen på blindskrift på förpackningar kontrar man ju inte med att vi som kan se har lika mycket rätt att kunna läsa på förpackningarna, och när en rullstolsburen vill ha ramper för att kunna ta sig in till affären snäser man ju inte av det med att vi som kan gå faktiskt har lika mycket rätt att ta oss genom dörren.

Tänkte avsluta med en liten pärla från gårdagens diskussion, som alldeles oförhappandes dök upp bredvid en ny tweet i mitt flöde.

Nu ska jag fortsätta med min medeltida genushistorik. Ni som på riktigt vill ha smart och insatt analys i de här frågorna ska bege er till Paula på Vardagsrasismen.

Det här med riskgrupper

Det basuneras glatt ut att vi alla måste hjälpas åt att skydda dem som är i en riskgrupp. Dels förstås sådana som har en underliggande sjukdom, men kanske framförallt äldre. Och jag tycker inte egentligen att det är fel. Tvärtom är det hjärtevärmande att se hur vi nu alla sluter upp kring tanken på att skydda varandra – inte bara sig själv.

Men det är hög tid att omvärdera vad som är en riskgrupp, för coronakrisen är långt ifrån bara ett medicinskt problem.

Jag har ju redan skrivit om att ha barnen hemma från skolan, och hur det kan påverka, men nu när Finland (och nästan hela resten av världen) har gått in för total nedstängning får det helt andra proportioner. De som levde i marginalerna redan innan hamnar nu helt utanför. Det har till exempel redan visat sig att coronakrisern medför en rejäl ökning i våldet mot kvinnor. Både isoleringen och pressen från en kollapsande ekonomi bidrar.

Nu krävs det verkliga krafttag för att söka upp och stötta de kvinnor (jo, det här är en könspecifik fråga) som lever i familjevåld, och som när samhället stänger ner inte längre har någonstans att vända sig. Minst lika viktigt är det att söka upp och stötta de barn som inte klarar av vardagen, när de helt plötsligt kastas ur skolans strukturer och trygghet till självstudier på distans. Det är mer frihet av vad de flesta vuxna skulle klara av att hantera, och nu förväntas det av barn. Desssutom är det långt ifrån alla barn som har ett hem där det ens är möjligt att bedriva studier. Det finns många fortfarande som saknar dator, och alla har inte internet hemma. Har man flera barn måste de alla dessutom ha varsin dator, eftersom de förväntas använda den under samma tid – skoltid. Många har inte heller föräldrar som kan hjälpa till. Jag är doktor, och jag kan lova att jag fick slita för att sätta mig in i dotterns matteuppgifter, där hon ska dividera bråktal. Sedan är det alla barn som har föräldrar som inte ens vill hjälpa till.

Vi talar om riskgrupper och säger att det inte rör barn. Nej, barn riskerar inte i särskilt stor utsträckning att bli allvarligt sjuka, men barn kommer att fara väldigt, väldigt illa i spåren av det här viruset.

Vi vet redan att det finns en avgörande koppling mellan att ungdomar hålls sysselsatta i trygga miljöer och att ungdomar håller sig borta från dåligheter. Om några månader kommer vi att tydligare kunna se resultatet av att alla skolor, bibliotek, ungdomsgårdar och fritidsaktiviteter har stängt ner, och jag är ledsen att vara den som pissar på paraden, men det kommer inte att vara trevlig läsning.

Jag förstår poängen med att stänga ner samhället för att förhindra smittspridningen. Jag är inte korkad. Men om jag ska vara alldeles ärlig så undrar jag om det med facit i hand kommer att kännas som att det var värt det. Barn är alltid i riskgruppen, och vi måste börja agera därefter.

Apokalypsen

Jag tror att jag knappast är ensam om att känna en viss ångest krypa inpå. För egen del handlar det delvis om tämligen mundana saker, så som prospektet att tillbringa två veckor i karantän tillsammans med barnen. Att få slut på toapapper känns i jämförelse som ett smärre problem.

Men delvis handlar det om tankar om vad som händer sig om detta virus skapar ett så stort tryck på sjukvården att den brakar samman och kanske framförallt hur världen kommer att se ut när dammet har lagt sig. 

Det är en närmast apokalyptiskt stämning här.

Dessutom är det svårt, tycker jag, att skydda mig från den här stämningen. Alla sociala medier, inklusive vanlig media, är indränkt i den, dryper av oro. Och jag tänkte inte låta den här bloggen försvinna ner i samma träsk, inte för att det skulle vara ett oviktigt utan för att jag upplever ett mycket stort behov av distans inte bara från potentiella smitthärdar utan från hela ämnet. Vi ska vidta alla rekommenderade försiktighetsåtgärder, men vi ska också leva.

Och jag ska snart lämna ämnet helt, men jag vill ändå understryka att vi nu måste skydda de svagaste. Ofta talas det om medicinska riskgrupper – vilket i det här fallet främst är äldre – men det gäller även alla dem som nu får svårt att klara ekonomin. I Finland verkar det som om skolorna kommer att stänga ner från och med måndag (universitetet har tagit bort all kontaktundervisning för resten av terminen) och det kommer att vara katastrof för många. Jag funderar själv på en sådan sak som hur jag ska få matbudgeten att räcka till när barnen ska äta alla dagens mål hemma. Det är en ganska rejäl ökning i kostnad nämligen, som man kanske inte tänker på när man har lite mer pengar men som puffar en lite närmare gränsen när det är skralt. Jag klarar mig, inte minst för att min inkomst inte påverkas av några nedstängningar, men för de ensamstående föräldrar som jobbar på timlön och som kanske får hem barn i lågstadiet som inte klarar sig själva en hel dag kan jag tänka mig att ångesten är långt större än hur man ska kunna underhålla barnen. Vi vet ju trots allt att skolmaten för många barn är det enda riktiga målet mat.

För att inte tala om hur lov normalt påverkar behovet av skydd för dem som lever i våld. Jullov och semestrar är tider då många barn far väldigt illa. Stängda skolor, stängda hobbylokaler. Ingen stans att ta vägen.

Håll ett öga på varandra. Inte bara när någon börjar hosta. Effekterna av det här viruset kommer att slå hårt även mot sådana som inte blir sjuka.

img_3464

Det är inte vår katastrof

Jag har kommit till den punkt då jag måste sluta läsa nyheter och till och med sluta bläddra igenom mina sociala flöden. Jag blir helt förlamad av vanmäktighet inför den pågående flyktingkatastrofen och framförallt de rikare ländernas reaktion. Har ni märkt att man slutat tala om flyktingar och kallar dem migranter istället? Jag är en migrant. Jag flyttade från mitt hemland. De människor som flyttar från Syrien nu är inte migranter – de är flyktingar. Och genom att benämna dem något de inte är fråntar vi dem deras status av skyddsvärda och likställer dem med folk som på eget initiativ flyttar istället för dem som flyr för sina liv undan ett krig de inte kan påverka.

På radio frågar en intervjuare hur vi ska kunna stoppa en flyktingkris liknande den vi såg 2015 och jag blir så arg att jag skriker. Flyktingkrisen – flyktingkatastrofen – pågår ju hela tiden och den är inte vår.

Språk har betydelse.

Och sedan det eviga tjatet om att vi inte kan hjälpa alla. Det måste vara vår tids största jävla halmgubbe. Det finns INGEN som påstår att vi ska hjälpa alla. INGEN. Inte ens bland mina mest engagerade vänner finns det någon som påstår att vi ska hjälpa alla. De påstår inte ens att alla är i ett så stort behov av skydd att de ska beviljas asyl eller, hör och häpna, att alla är trevliga typer.

Men alla har lika värde. Det är den grundprincipen vi måste hålla fast vid.

Rätten till att söka asyl är en mänsklig rättighet. Den innebär inte att man har en rättighet att asyl, men man har en rättighet att få sin sak prövad. Här brister det stort, både i Finland och Sverige. Finland har till och med blivit prickat Europeiska domstolen för mänskliga rättigheter för att man inte har följt de internationella regler och lagar som finns, och nu senast för att man inte tar barnets bästa i beaktande. I Finland har Migrationsverket satt i systematt ge negativa beslut, och mängder av överklagade negativa beslut har blivit hävda. Man har kallat människor till deras livs viktigaste intervjuer utan att ge dem adekvat tillgång till tolk och man har med mycken möda förvridit ord och händelser för att förvägra asyl.

Det är de här sakerna som vi protesterar mot – inte mot att man inte omedelbart vid gränsen i Grekland ger fyra miljoner nya finländare asyl och transport till norr.

Och vi protesterar mot att man i detta nu använder syriska flyktingar som mänsklig valuta i handeln om bidrag till Turkiet och Grekland. Mot att man hindrar människor att få sin sak prövad. Mot att man fråntar människor deras grundläggande rättigheter och mot att man därigenom underkänner deras människovärde.

Det här måste få ett slut.