Månad: november 2019

Vardagslivet

Det viktigaste

Charlotte1 kommentar

Så vi ska snart gå all in med julpyntandet av mitt fina gamla hus, men först en liten tanke om livets påminnelser.

I går kom nämligen Gabriel hem från dagis och kunde inte gå. Han tog ett par steg och sedan ramlade han. Ställde sig upp, gick några steg och föll igen. Hans högra ben vill inte riktigt bära honom. Inga svullnader eller blåmärken och inget märkligt som inträffat.

Enter: Storpaniken.

En av de grejerna som händer när man har levt i några år med alltför mycket negativ stress är nämligen att man har en liten smula svårt att hantera potentiellt allvarliga saker. Som mamma (eller förälder i allmänhet, antar jag) måste man lära sig att stänga ute tankar på potentiellt allvarliga saker som kan hända ens barn för annars klarar man inte av att leva (vilket förstås är en hyggligt kontraproduktivt). Men när det är många saker samtidigt, när ens barriärer är bräckliga, då är det så svårt att försvara sig mot sina egna tankar.

Jag kallsvettades när jag ringde sjukvårdsrådgivningen och kunde knappt andas när de sa att vi skulle ge honom smärtstillande och sedan åka in till sjukhusjouren.

När vi väl kommit fram till sjukhuset, ungefär vid samma tid som Gabriel normalt går och lägger sig, hade värktabletterna börjat hjälpa och han kunde stå och gå igen – om än ostadigt. Med det föll en stor sten från mitt hjärta, för då var hans svårigheter åtminstone med största sannolikhet inte neurologiska.

Ja, sedan hade sjukhuset minst fem timmars väntetid och när den övertrötta drogade bebisen började sjunga och springa runt som en oljad hamster i sjukhuskorridorerna tyckte personalen att vi nog kunde åka hem och kontakta en läkare på morgonen istället. Det gjorde vi, och diagnosen är någon sorts sträckning och muskelvärk, eller kanske någon ledvärk som härrör från en virusinfektion. God prognos alltså.

Det finns få saker som får en att se så kristallklart vad som har betydelse i livet, som när ens barn blir sjukt. Det finns liksom ingenting annat som har betydelse då. Fler än en gång har jag tänkt att den där påminnelsen från livet om prioritetsordningen hjälper mig att tänka framåt.

Vardagslivet

Efterdyningar

Charlotte1 kommentar

Medan jag sitter här i mitt underbara kök och dricker kaffe och äter tårta, samtidigt som jag väntar på att inspiration att städa huset ska infinna sig, skulle jag gärna vilja dela några lösa tankar.

Att leva i ett destruktivt förhållande är aldrig en svartvit verklighet och man klarar det alltid lite längre än vad som tycks rimligt när man kommit ut på andra sidan. Jag kan förstås bara tala för egen del, men jag tänker mig att jag har analyserat den här situationen så många gånger att jag har, om inte klarhet så i alla fall viss förståelse.

Och kanske är det just förmågan och den eviga viljan till analys och förståelse som gjorde att jag stannade så länge. För jag kan rent logiskt följa honom i hans resonemang och jag kan hur tydligt som helst se, från ett psykologiskt perspektiv, varifrån hans idéer kommer. För att ta ett exempel: städningen av vår gemensamma bostad.

Han ville att vi skulle ha skilda arbetsområden. Han tog på sig att dammsuga om jag kunde damma, och det verkar ju väldigt rimligt, right? Efter att jag hade dammat kom han med sitt finger och kontrollerade att jag hade dammat tillräckligt väl.

Och jag inser nu att ni borde ha den där flaskan vin med er. Sorry att jag inte varnade.

Hur som helst. Istället för att knäcka av honom fingret, vilket var min omedelbara instinkt, så försökte jag förstå honom. Han ville att jag skulle kontrollera kvalitén på hans städning också, så att vi båda två visste vilken nivå på städning som skulle hålla oss båda två nöjda. På så vis skulle det inte bli några bråk om städningen i framtiden. Logiken är klar, eller hur?

Förutom att vi hade väldigt olika syn på vad som är en lämplig nivå på veckostädning (jag skulle till exempel varje vecka damma alla lister i huset, tavlor och så vidare, medan jag tyckte att det var trevligt att han dammsög alls (vilket han nitiskt gjorde)) så händer alltid livet. Rätt som det är ska man bort en helg, eller någon är sjuk, eller man får gäster eller vad som helst och så hinner man inte utföra sin ålagda städning till sådan kvalitet som överenskommet. Och då skiter det sig.

För i ett hem där balansen är grundad i kontroll istället för i gemenskap finns det inte utrymme för livet.

En annan tanke jag ofta tänker är att jag är ovillig att skriva om de här sakerna för hans skull. För att han är ung och han var helt oerfaren av familjer, barn, galna svenska feminazister och en vardag utan ständigt dödshot och för att han faktiskt har försökt så jävla mycket att göra rätt. Han vet bara inte hur. Ingen har lärt honom konflikthantering. Ingen har lärt honom hur man kommunicerar. Det blev bara för mycket för honom, och när det blev för mycket så var det enda sättet att försöka hålla total kontroll på vad som händer. Jag ser logiken.

Och jag ser också hur han har vuxit som man, hur han tar ansvar för Gabriel (vi har till exempel delat helt lika för föräldraledigheten) och hur han inte längre är samma person som när vi bodde ihop. Massuppfitta mig inte fel (som en bekant sa en gång), jag ser en del av de där problematiska dragen fortfarande och jag är övertygad om att han kan må bättre nu delvis för att vi inte bor ihop, men en uppåtgående trend liksom. Därför bär det lite emot att skriva, för jag vill inte att det ska ligga honom till last. Jag vill att han i lugn och ro ska få fortsätta må bättre. Dessutom är vi ju fortfarande tillsammans och i en ideal värld så ordnar sig allt och vi lever lyckliga i alla våra dagar.

Samtidigt så måste jag skriva för min egen mentala hälsas skull. Det hjälper mig. Jag vet ju det. Med tanke på det enorma gensvar jag får när jag tar upp sånna här svåra saker så tänker jag mig att det potentiellt hjälper några av er också.

Och så tänker jag också att bara för att man kan förstå varför en person agerar på ett sätt, och man kan se logiken, så betyder inte det att man måste acceptera slutresultatet. Man väljer själv var man drar sina gränser, och man behöver inte alls tacka och ta emot när någon överskrider dem bara för att man förstår varför. Det är skitviktigt.

Nu ska jag städa. Och knäcka fingret på den som kommer och kontrollerar resultatet.

img_2261
Från mitt fönster en höstig morgon.
Lite mer av den där uppriktigheten
Uncategorized

Lite mer av den där uppriktigheten

Charlotte6 kommentarer

Jag mådde så otroligt mycket bättre av att äntligen ha berättat om hunden att jag tänkte fortsätta på det här temat med att rensa luften kring saker jag inte riktigt vågar skriva om.

Relationen till A.

Alltså det finns så mycket att jag knappt vet vart jag ska börja och jag vet absolut inte var det borde sluta. Det känns också som att allt ens tillnärmelsevis negativt man skulle kunna skriva om den relationen omedelbart har potential att lastas som ett invandrarproblem. För vi har en del kulturkrockar. Som det där med hunden. Kulturkrockarna var en av de saker som också, om jag ska vara ärlig och ärlighet är ju ändå vad vi sysslar med just nu, attraherade mig. Att han ser världen på ett så otroligt annat sätt än vad jag gör. Jag älskade att sitta och diskutera de sakerna med honom, vrida och vända på saker vi båda såg som självklara men från olika perspektiv. Vi kunde sitta och prata om sådant i timtals.

Tills vi gifte oss. Jag tror att det var någonting i honom, i hans uppfostran och kultur, som gjorde att han började känna sig ansvarig för mig. Och inte ansvarig på ett romantiskt jag-tar-hand-om-dig-och-står-alltid-på-din-sida-sätt, utan ett mera det-min-hustru-gör-reflekterar-mig-som-man-sätt. Håll i er nu.

Eller ännu bättre; gå och ta ett glas vin. Eller en kaffe, om ni är lagda åt det hållet. Ok? Ok.

Som om jag inte hade tvättat hans jacka. Vad skulle hans kompisar säga om hans dåliga hustru då? Vill jag att han ska behöva skämmas? Eller om det inte var tillräckligt fint städat hemma. Det klarade ju minsann alla syriska fruar lätt som en plätt. Vill jag förstöra hans rykte? Eller om jag inte hade tvättat diskbänken tillräckligt noga. Det borde jag ju veta att han hatade och om det inte var gjort måste det, som en logisk följd, vara för att jag vill honom illa.

Drick.

Hade jag druckit alkohol alls hade jag säkert varit rejält alkoholiserad vid det här laget. Nu har jag blivit jävligt bra på att djupandas och räkna bakåt från 10.

Jag ska inte gå in på för mycket detaljer för jag tror att ni fattar principen, men jag tänkte ge ett exempel som typ alla som varit hemma hos oss visste om. Ett av de allra största ”bråken” rörde nämligen hur långt in i huset (när vi bodde tillsammans på förra stället alltså, på hyra – här går jag in hur fecking långt jag vill) det var rimligt att gå med skorna på. Han förklarade för mig att finländare alltid tar av sig sina skor utanför huset och att det var så vi skulle göra. Eventuellt kunde man gå in till den 1×1 meter stora farstun just innanför ytterdörren och ta av sig där. Vi fick stå på kö utanför och vänta medans en i taget kunde gå in och klä av sig. Jag tog bara diskussionen om var finländare tar av sig skorna en enda gång innan jag komprimerade min ståndpunkt till att jag vill kunna gå in förbi mini-farstun och stå i hallen (där jag hade lagt en sån där särskild matta) och ta av mig. Det är ändå där jag ställer mina skor och hänger min jacka, och då slipper andra köa ute.

Men det var tvärnit. Storbråk. Världens undergång. När jag var gravid (och behövde en stol att sitta på) fick jag tillåtelse att gå in i hallen med skorna på, men barnen fick inte.

Så. Jävla. Bisarrt.

Just det. Drick.

Och listan på saker som är bisarra skulle kunna göras hur lång som helst. Resultatet efter ett par år var i alla fall att jag hade blivit ett ganska nervöst vrak och att min vardag var fullkomligt beroende av vilket humör han var på. Ibland gick han ner sig i ett mörker, som jag tror bara kan förklaras av post traumatisk stress. Under lång tid försökte jag hjälpa honom upp ur den där avgrunden när han var där, men till slut (särskilt i samband med graviditeten) blev det för tungt och varje gång han föll dit drog han med mig.

De flaggade förstås på mödrarådgivningen. Vi fick gå på en massa extra samtal och så vidare. Jag fick tillsägning att spara nödnummer i telefonen, till krisjourer och skyddshem.

Och det var hemskt på så många olika sätt. Det var hemskt för att jag var rädd. För ilska och för hur djupt nästa sammanbrott kan tänkas bli. Rädd för att göra fel trots att jag vet att det inte är mitt fel, och för att jag ändå i mitt huvud hör min inre röst gå igenom om jag städat tillräckligt bra, vikt undan tvätten, lagat rätt mat, inte sagt fel saker eller betonat på fel sätt. Och det var hemskt för att se honom var som att se ett djur fast i en fälla, försöka försvara sig själv mot alla håll och upptänkliga fiender fast att alla försöker hjälpa honom loss. Att se hans ångest, att leva hans ångest.

När han för jag vet inte ens hur mångte gången hotade med att lämna mig för att jag inte var tillräckligt foglig svarade jag att det passade utmärkt och att jag förväntar mig att han är ute innan slutet av månaden. Jag packade hans saker och hjälpte honom att hitta en lägenhet.

Och jag sörjde. Djupt och innerligt sörjde jag för jag har aldrig kännt mig så nära förbunden med någon annan (förutom barnen) i hela mitt liv. Jag sörjde förlusten av det liv jag ville dela med honom, av alla våra gemensamma drömmar som ju faktiskt besannades men som han var för trasig för att kunna leva. Jag var, och är, så bottenlöst besviken på att han inte klarade av att ta emot den hjälp som erbjöds och att han inte förmådde se allt det fina som han hade. Vi hade kunnat vara så bra ihop. Satans jävlar i helvetet.

Sedan vi separerade har allt lugnat sig. Han behövde komma ur situationen lika mycket som jag behövde, och nu är han en helt annan man – mer lik den man jag träffade och förälskade mig i för snart fyra år sedan. Den mannen som kunde gå genom eld för att stå på min sida när jag behövde det, och på det sätt som jag behövde. Den mannen som kunde fläta sina fingrar i mina och få mig att känna det som om jag var en del av hans väsen.

Men jag är densamma. Densamma som lärde sig att se sig om över axeln, tassa på tå i sitt eget hem, alltid, alltid vara uppmärksam på tecken på annalkande storm och beredd att skydda alla inblandade när det hände. Densamma som under flera år alltid var den som fick skulden, men också den enda som kunde göra det bättre. Jag är dödens trött. Jag är hjärtekrossad. Själsligt söndersmulad.

Men jag är inte rädd längre och det gör en himmelsvid skillnad. Jag känner inte att jag har anledning att vara rädd, inga tecken som tyder på fara. Och jag antar att det på något vis är en sorts version av det som A har fått gå igenom innan han kom i trygghet. Det tar tid att lära sig att leva så. Med större förutsägbarhet. Med större chans att slut på mjölk är det största problem som kommer att uppstå under dagen (utan att förringa det problemet).

Under tiden har jag funnit tillbaka till favorithobby i slutet av tonåren, nämligen tröstätning. Pratade med en allra bästa vän om det, och om att jag väger mer än jag någonsin gjort tidigare (utom som höggravid). ”Sweet”, säger hon. ”Snart tresiffrigt!” och så high fivear hon mig glatt. Den sortens fullkomligt okomplicerat uppskattande pepp jag behöver. Sedan dricker vi mer kaffe och pratar om hur det känns att möta män i grupp. Det ska jag skriva om en annan gång.

Men det får man väl inte ens skriva på den här bloggen!
Vardagslivet

Men det får man väl inte ens skriva på den här bloggen!

Charlotte4 kommentarer

Ibland har jag väldigt svårt att skriva om saker här. Mycket svårare än vad det har varit förut. De stora barnen är i den åldern att de själva kan hitta till bloggen, och de förtjänar inte att ha fönster till sina liv här om de inte själva godkänner det. Förhållandet till exet är förvisso betydligt lugnare nu, men det mesta som jag skriver om genus/män och kvinnor/förhållanden i allmänhet tenderar att tolkas som något negativt om honom.

Bildresultat för motivational poster burn your exes house

Som den här. Jag tyckte att den var skitkul för att jag gärna äter en hel tårta, men någon trodde att jag försökte smyghota exet med att bränna ner hans hus när jag lade upp den här på bloggens FB-sida. Den bräckliga men likväl bra relationen mellan oss vill jag inte äventyra, men att försöka navigera i det träsk av saker som kan tolkas som negativa är sannerligen inte enkelt.

Och så var det förhållandet till A. Vi försöker träffas så mycket som möjligt, arbeta på vårt förhållande. Ibland går det väldigt bra. Ibland inte. Vi bor inte ihop men är ett par. Att säga att det är komplicerat är the understatement of the year. Jag kan helt uppenbart inte ens skriva om det utan att det blir korta, tämligen osammanhängande meningar – så komplicerat är det.

Sedan finns det saker som är så smärtsamma att skriva om att jag verkligen drar mig för att göra det. Som om hunden. En del av er har försynt frågat vad som hände med henne, och jag hade tänkt berätta redan för över ett år sedan, men jag har helt enkelt inte orkat.

Att adoptera Blossa var ett mycket noga övervägt beslut från min sida och hon var innerligt älskad av mig och barnen. Efter skilsmässan var hon en tröst och ett stöd. Ett sätt att få motion och att orka ta sig ur sängen alla dagar – även när barnen var hos sin pappa.

Skägghund. Bästa sortens.
Vi hade till och med samma frisyr.

Men A tyckte aldrig om hunden. Det är egentligen ett av våra första stora missförstånd. Han sa nämligen att han gärna ville ha en hund, sedan i framtiden, så jag tyckte inte att det var något problem att jag skaffade mig hunden direkt. Jag hade ju trots allt väntat i flera år på chansen redan och han ville ju ändå ha en i något skede. Men han hade inte fattat att hunden skulle bo inne i huset. Att han skulle behöva andas samma luft som hunden. Han försökte förvisso vara snäll mot henne, men oftast genom att ge henne saker att äta som hon egentligen inte borde ha. Vänlig och konsekvent disciplin gick inte.

Salama och Blossa var allra bästa vänner och växte upp tillsammans.

Varje morgon gick vi in och väckte Tilda. Hon älskade hunden och hunden älskade henne. Blossa tyckte annars inte särskilt mycket om barn, för de rörde sig lite för oberäkneligt, men Tildas alla upptåg accepterades villigt.

Till saken hör dessutom att Blossa var en ganska nervös hund. Undergiven och otroligt lyhörd för folks känslor. Hon plockade förstås givetvis upp att A inte tyckte om henne och förstod inte alls hur hon skulle förhålla sig till honom, vilket gjorde hennes nervositet värre. Jag fick slita som en dåre för att försöka hålla alla nöjda, men det lyckades liksom aldrig riktigt.

Någon hade gjort konfetti av pappersinsamlingen. Hunden på bilden kan ha haft med saken att göra. A blev arg på henne för att hon förstörde kartonger och liknande som lagts på insamling. Själv lämnade jag det så att hon kom åt dem, för om kartonger är det värsta ens valp förstör när man är borta så är det liksom inga problem.

Sedan föddes Gabriel. Jag hade förberett Blossa enligt konstens alla regler. Låtit henne träffa andra bebisar, snusa på bebissaker och så vidare. Och när hon kom hem från den kompis som vaktat henne när bebisen för första gången var i huset så höll A i bebisen och jag gav all uppmärksamhet till henne. Men hon kände direkt att det var något som inte var som det skulle i huset. Hon kröp ihop och gick sedan runt tills hon hittade källan och så ställde hon sig en bit bort och morrade. Att jag försökte prata lugnt och uppmuntrande till henne hjälpte bara lite. Hon lade sig, men fortsatte att morra, och sedan morrade hon och/eller skällde så fort minsta rörelse eller pip hördes från bebin, även om hon var i ett annat rum.

På kvällen vågade hon knappt gå ut för att kissa. Hon kröp nästan för att hon var så stressad. Inne kunde hon inte slappna av alls, och hon gick inte heller bort från det som var obehagligt (vilket hon brukade – hon hade ju sina egna trygga ställen som hon sökte upp när hon kände sig illa till mods). Istället så höll hon sig nära där bebin var och visade tänderna och morrade. Det var helt tydligt en situation hon inte alls kunde hantera, och eftersom jag var den enda som kunde ta hand om henne och dessutom den som behövde sitta med bebin (amning och så vidare) nästan hela tiden så gick det bara helt enkelt inte.

Blossa fick flytta till en familj i Helsingfors. En familj med en hundkompis och utan små barn. En familj med en stor lägenhet på bottenplan där en glasdörr med en mjuk matta innanför vetter mot promenadspåret som alla hundar och deras människor går längs. En familj där alla har förståelse för en känslig liten hunds själsliv. Jag är så oerhört tacksam över att hon fick flytta dit, och jag får uppdateringar om en väldigt glad hund i en lika glad familj. Det hade varit själviskt av mig att ta henne därifrån igen, när det lugnat sig med Gabriel. Det hade inte varit det bästa för henne. Men det gör ont att hon inte är kvar. Dels saknar jag henne för den hon var, dels skäms jag över att jag adopterade en hund jag inte klarade av att ha kvar. Det var ju jag som tog henne till landet. Jag som sa att hon ska få ett evigt hem hos mig. Och jag som sedan misslyckades.

Så. Nu vet ni. Av alla de saker som hänt de senaste åren är det här en av dem som smärtar allra mest.

Snö var en stor favorit.
Vardagslivet

Svart hål

CharlotteLämna en kommentar

I dag ska jag åka till Umeå för att i morgon hålla en föreläsning om medeltida kvinnor då Kvinnohistoriskt museum fyller fem år. Är på många vis helt sjukt pepp! Ganska fritt, stort ämne och en intresserad allmänhet är nog kanske nästan min favoritkombination när det gäller föreläsningar.

Men jag måste åka ifrån Gabriel.

Jag har aldrig varit ifrån honom en enda natt förr. Inte på mer än 1,5 år sovit utan honom snusande bredvid mig. Och jo, jag vet att det är faktorer som gör att det är ännu högre tid att jag kommer iväg lite själv och jag veeeet att jag inte behöver ha dåligt samvete, men det har jag ändå.

Det är himla lustigt. Man kan vara hur feministisk och självständig och whatever, men ska man åka ifrån sin baby ens ett par dagar så får man ändå ett svart hål i hjärtat.

Dessutom är det min vecka med de äldre barnen och de ska åka till sin pappa några dagar tidigare eftersom jag ska resa bort och god dag nattsvart samvete för att jag överger gem också.

Nä, nu måste det vara nog med självömkan. Behöver ta ställning till hur många par skor det är rimligt att ta med sig på en två dagars tripp. Tänker minst tre par.

Lite före och efter på köket.
Vardagslivet

Lite före och efter på köket.

Charlotte14 kommentarer

Jag vet att ni har behövt vänta alldeles oskäligt länge, men här kommer iallafall några före-efter på köket. Före-bilderna är från när vi var och tittade på huset, just innan jag köpte det, och efter-bilderna är alldeles dagsfärska.

Långsidan före, med en trulig tonåring.
Långsidan efter, utan tonåring. Observera dock att den pappersrullehållare som finns med på före-bilden fortfarande finns kvar.

På de här bilderna ser man kanske bäst hur köket förändrades. I hörnet där det nu finns en typ köksö var det först planerat att kyl/frys skulle stå, men det blev inte bra när man skulle gå dit från spisen. Nu är kyl/frys rakt bakom min rygg när jag tar bilden. Före-bilden gick det att komma längre bakåt, därför har den lite annan vinkel.

Det saknas fortfarande några hyllor på väggarna, och flera av dem är återanvända från andra ställen. Ingen riktigt matchar, men så är det ju i gamla hus. Att få belysning i köket har varit en av de svåraste sakerna för i ärlighetens namn hade jag inte riktigt råd med alla el som borde dras. ”Det brukar aldrig finnas pengar kvar för elektrikerna eftersom vi alltid kommer in sist” menade elektrikern och installerade bara det mest nödvändiga. Någon avancerad köksbelysning var inte att tänka på. Jag löste problemet med clip on-lampor från Jysk och det fungerar måste jag säga alldeles utmärkt. Sladdarna ska dras lite snyggare sedan, men lamporna fyller absolut sin funktion utan att (enligt mig) sticka i ögonen. Så att säga.

Under handfatet saknas det en täckskiva som jag förvisso har köpt och borde sätta dit men herremingud så det är smidigt att bara kunna slänga ner skräp i det där hålet utan att behöva öppna dörren.

Hörnet bredvid entrén före. Nej, jag vet inte vart den här soffan tog vägen. Den hade gärna fåt vara kvar för min del.
Hörnet vid entrén efter. Observera att den prickiga påsen som står på en stol på första bilden kan skymtas på golvet i hallen här.

Här kommer man in i köket från hallen. Det stora vita skåpet har A hittat på loppis för en spottstyver och det passar i mitt tycke perfekt. Tyvärr blir det gärna en avstjälpningsplats – ni vet det där stället där man lägger allt man inte är riktigt säker på vart det ska eller som man planerar att ta strax men glömmer bort – men å andra sidan behövs ju en sådan i alla hem. Den underbara soffan hade som sagt gärna fått stå kvar, men den var borta när vi flyttade in.

Hörnet med spisen före.
Hörnet med spisen efter. Det kanske stökigaste hörnet i hela huset, förutom Tildas golv.

Dörren som syns på första bilden har jag valt att ha kvar, men den är blockerad av kylskåp/frys och handtaget är bortplockat. Jag ville spara dörren utifall att man någon gång i framtiden vill återställa den. Den leder in till ett litet förmak till det som tidigare var bastun och fungerade som ett ställe att byta om på. Bastun är utriven (mer om det senare) och istället har jag låtit bygga en dusch och toalett och eftersom det finns en dörr dit precis på andra sidan om köket (liksom ut från köket direkt till vänster) kändes det lite overkill med två. I något skede planerar jag att sätta ett högt skåp mellan vedspisen och kyl/frysen, men jag måste först få igång bakugnen så att jag vet att det inte blir för varmt på sidan. Själva vedspisen har jag igång och ni hör det ju inte, men den sprakar väldigt hemtrevligt just nu.

I skåpet ovanför vespisen fanns en gammal varmvattenberedare som rymde dyp 30 liter. Med tre barn kändes det lite onödigt lite, så en stor ny är installerad i hallen. En dag ska jag lyckas bygga ett snyggt skåp att dölja den med. Ett av kraven med kyl/frys var att det skulle finnas en ismaskin. Det har jag velat ha länge och nu tror jag inte att storbarnen skulle kunna leva utan längre.

Kaffehörnan. En favorit. Micron talar bara tyska, men är så snygg att den är förlåten. Tekokaren är en present från barnen.
Närbild av ett eluttag. I bakgrunden mitt sovrum.
Köksbordet. Taget från ingången till mitt sovrum.

Mitt sovrum är som ni vet fullkomligt beckmörkt. Dels för att jag har grymma mörkläggningsgardiner (en bra investering om man har en baby sovande i samma rum…) och dels för att jag har mörka tapeter. Jag älskar att öppna dörren och komma ut till köket, som även i det finska vintermörkret strålar av ljus.

Det mesta på de här bilderna är loppisfynd. Mattan under köksbordet är en äkta matta, men eftersom de tidigare ägarnas mycket uppfinningsrike son hade pillat sönder en av kanterna sålde de den billigt. Medan jag skriver det här värmer mattan min fötter, som en mjuk, trösterik lyxartikel införskaffad för nästan ingenting.

Pinnstolarna kom med från förra stället och ni som har varit med länge kanske minns när de införskaffades. Gabriels stol är även den ett fynd. Bordet köpte jag begagnat när jag flyttade in hit, och det kan dras ut och rymma många. Det väger som synden och jag rullade in det själv från bilen. Det gick bra på så vis att det ju är ett runt bort och inte så bra eftersom det runda bordet också är ett utdragsbord som mitt i rullningen drog ut sig själv och tänkte knipsa av mina fingrar. Det är en av de få gånger som jag har stannat upp, andats djupt och tänkte att ”nä nu, Charlotte, nu har du gjort bort dig din envisa jävel”. Bordet släpades på en presenning sista biten och har på förekommen anledning slipats och målats om. På hyllan vid fönstret finns några av mina tekannor. Till mitt försvar dricker jag mycket te, men jestas vad jag är svag för snygga kannor. Gunghästen är min gamla mycket skraltiga. Den heter Stalin och är namngiven efter min favorithäst när jag var liten. När jag blev så gammal att jag förstod att den hästen hette Stardream var det liksom för sent att byta.

Att elektrikern bara gjorde det absolut nödvändigaste är nog en sanning med modifikation som väldigt mycket beror på vad man anser vara strikt nödvändigt. All el i hela huset har dragits om och det är gjort med den lite dyrare formen av gammaldags metallkabel (som givetvis är nytillverkad). De eluttag i köket som sitter på ögonhöjd är av den gammaldags stilen, tre gånger så flipping dyra som de vanliga. Alla andra uttag är helt vanliga, för det fanns inte pengar och de går att byta sedan om man skulle vilja. Om kaffemaskinens välsignelse skulle jag kunna skriva mycket, men ni har ju redan hört.

Till sist bjuder jag er på några bilder från den där tiden emellan. Det gamla köket är egentligen jättefint och jag hade mycket väl kunnat tänka mig att ha kvar det, men jag var hur som helst tvungen att ta bort det för att kontrollera att det inte fanns fuktskador bakom och så att alla rör kunde bytas. Eftersom det ändå skulle bort så kändes det dumt att bygga upp samma igen, eftersom jag ändå behövde mer arbetsyta. Köket fick ett nytt liv någon annanstans – jag skänkte bort det mot att mottagaren plockade ner det.

 

Historikerns historier · Vardagslivet

Utekväll

CharlotteLämna en kommentar

I går var jag första gången på evigheters evigheter ute i vuxet sällskap. Det var prisutdelning av Jarl Galléns pris till professor Steven Mitchell från Harvard och seminarium om magi i Norden under medeltiden. Så vansinnigt intressant! Vid bordet på festmiddagen satt jag omgiven av spännande, smarta typer som pratade om sin och andras forskning så där så att det kändes som att det surrar av tankar i hjärnan.

Kanske ni redan visste det, men jag hade ingen aning om att alla ord som börjar med två konsonanter i finskan är låneord. Det här kom vi in på sedan en bordskamrat berättat om en shaman i typ östra Finland på 1700-talet (observera att jag kan ha kommit ihåg de här detaljerna fel because orsaker) som hade berättat om ritualer. Han hade refererat till ”Jumaal” vilket förstås är likt det finska ordet för Gud (”Jumala”), men shamanen hade helt tydligt tolkat det som himlagudens namn – inte som ett generellt begrepp för den enda allsmäktiga guden (som ju inte fanns i hans religion). Samma shaman (?) hade också referat till en gud som kallades något jag inte exakt minns vad det var för det var på förekommen anledning ett väldigt konsigt namn. Det var namnet på en åskgud som på grund av hur namnet var uppbyggt bara kan ha tillhört en forntida religion och ett utdött språk på Kolahalvön.

Helt sjukt.

Och så pratade vi också om vad som hade hänt om tryckkonsten hade slagit igenom lite tidigare. De flesta vet ju att boktryckarkonsten kom på 1400-talet med Gutenberg, men boktryckarkonsten hade ju funnits i många hundra år i Kina redan, och i minst ett par hundra år Europa. Tidigare så hade man tryckt en hel boksida åt gången, vilket var dyrt och komplicerat, och Gutenbergs verkliga uppfinning var de rörliga typerna (eller egentligen, om vi ska vara petiga, mekanik för att massproducera rörliga typer) så att de kunde återanvändas och böcker tryckas snabbare och billigare.

MEN. De rörliga typerna har egentligen funnits långt tidigare för kineserna gör som bekant allt först. Bi Sheng uppfann de rörliga typerna sisådär två tusen år innan Gutenberg, men det blev inget genomslag. Men tänk om? Tänk om enkel och billig tryckkonst hade funnits på Aristoteles tid. Jesus tid.

HELT. SJUKT.

Rosenkindad toalettselfie.
Vardagslivet

Porträtt

CharlotteLämna en kommentar

Ombads bifoga en bild på mig själv för marknadsföring till ett föredrag och tänker att det knappast kan vara ett problem för jag har tagit rätt många selfies på sistone. Inser dock snabbt att jag på alla de bilderna har en bebis på mig. Statistiskt är det ju en representativ bild men…