Archive | juli 2017

Att kasta sig ut

När jag gick i femman brukade jag och några kompisar leka med stenar. Runda, härliga stenar som blev finfina små figurer. I sanden vid en kulle byggde vi komplicerade palats åt stenfigurerna. Det tog förstås inte lång tid förrän de där pojkarna som alltid måste komma och förstöra kom och skulle förstöra. Men jag hade en plan! Jag var nämligen en jävel på att hoppa långt. Sålunda bestämdes det att om en av killarna, Johan, kunde hoppa längre än mig så fick han förstöra allt var jag hade byggt utan protester. Vi skulle hoppa ut från kullen och jag skulle börja. Jag tog sats och fullkomligt flög genom luften. Ett fantastiskt, långt, starkt, girlpowered superhopp. Stolt borstade jag av mig sanden i väntan på Johans hopp. Han kom ett par meter längre, ställde sig upp och började metodiskt och resolut demolera mitt vackra palats.

Eftersom jag faktiskt var skitbra på att hoppa gjorde vi en deal att om jag kunde vinna över honom nästa hopp så skulle han minsann få bygga upp allt igen. Jag gav allt jag hade. Orädd. Oförstörd. Jag kände hur alla mina muskler arbetade, med avstamp, flygning, landning. Ett fenomenalt hopp. Johan bräckte det till synes utan besvär med ett par meter igen. Jag spenderade resten av dagen med att bygga upp mitt totaltförstörda palats.

Men det var mer än bara palatset som raserades den dagen. Någonting i mig brast och har nog aldrig blivit helt igen.

Just när jag lämnade in avhandlingen diskuterade jag med en vän och kollega kring det här med förhandsgranskare. Det är, tycker jag, skrämmande att jag själv ska komma fram med förslag på vilka som granska min avhandling och avgöra min framtid. När vi diskuterat fram och tillbaka ett tag så sa hon

Jag ska vara ärlig – jag får känslan av den här diskussionen att du är orolig för att avhandlingen är svag och att du bara vill bli klar.

Jag vet att jag har gjort mitt bästa med avhandlingen. Jag har inte tagit några genvägar, inga halvdanna citat, inga källor som inte är dubbelkollade. Ingenting sådant. Det jag är orolig för är att det ska vara som i årskurs fem då jag ger allt jag har när jag kastar mig från en kulle och att det där alltet som jag hade inte ska vara tillräckligt.

Ja, jag är dödsorolig över att avhandlingen är svag. Inte för att jag egentligen tror det utan för att jag är livrädd för att jag ska ha överskattat min egen förmåga, med en betydligt högre insats än ett sandpalats. Och visst, även om avhandlingen inte skulle gå igenom granskningen på första försöket så har jag möjligheten att skriva om och försöka på nytt, men jag skulle ha slut på pengar. Få söka ett riktigt jobb och skriva avhandling om nätterna igen. Jag vill inte det. Jag har jobbat så hårt. Jag vill det här så mycket. Tänk om mitt bästa inte är bra nog?

Könsnormer har vi allihopa, allihopa. DU MED!

Jag tvekar inför det här inlägget eftersom jag är rädd att låta cynisk och dessutom är mina funderingar rätt splittrade, men jag ska ge det ett försök ändå. I mitt flöde dök det nämligen upp en artikel om att antalet människor som söker sig till transvården ökar i rask takt. Artikeln är i mitt tycke bra, och tar upp många olika faktorer till kring varför det kan vara sådan ökning. Till exempel kan det bero på att fler vågar söka sig till vården för att det inte är lika tabu att vara trans längre, medan andra lutar mer åt biologiska förklaringar (det finns en de facto ökning av transpersoner).

Från ett genushistoriskt perspektiv passar alla de där spekulationerna väldigt bra in i vår tidsanda, men betydligt sämre in i det längre perspektivet av trans. Jag vet inte hur många gånger jag har sagt det, men jag säger det igen; historiskt sett har det inte funnits två binära kön mycket längre än de senaste kanske två hundra åren – och då bara i västvärlden. Den här tanken om att det finns två kategorier och att alla människor passar in i en av dem är alltså, relativt sett, ny (biologiskt sett är den dessutom felaktig, med tanke på den uppsjö av kromosomkombinationer och liknande som faktiskt finns). Jag tror att det finns en jättestor risk att se dagens ökade antal transpersoner som en effekt av det är mer ok at vara trans, istället för att se det som en återgång till en mindre binär syn på kön. Människor någonstans mellan standardmannen och standardkvinnan har alltid funnits.

Sedan tror jag också (och jag inser att jag är ute på tunn på is eftersom jag inte är trans och därför inte har förstahandserfarenhet av hur det är) att det är en jättestor skillnad på att känna att man inte passar in i sitt tilldelade köns roll och att inte passa in i sitt tilldelade kön. Alltså, det kanske är en jättedålig jämförelse, men om man tänker så här: Jag är svensk. När jag är i Sverige kan jag ibland bli grisförbannad på andra svenskar för att de beter sig som arslen och när jag läser om svensk politik kan jag känna att jag inte ens vill vara svensk längre because fuck that shit. Åker jag utomlands och jämför med andra kulturer är det dock ingen tvekan för mig om att jag är svensk, vilket det också står i mitt pass. Däremot har jag svårt att förklara liksom varför jag har den där känslan. Det bara är så. På samma sätt kan jag vilja kasta alla könsstereotypa uttryck åt helvete, men jag känner mig ändå som kvinna.

Jag tror att det är många som känner att de inte passar in som man eller kvinna med de roller det innebär i dagens samhälle. Jag tror också att mycket av det beror på att vi har alldeles för god tillgång till mat. Hade vi behövt slita för att finna föda varje dag hade vi säkert varit mindre bekymrade över könsroller. Studier av tidigare samhällen med större risk för svält visar också att kategorierna ”man” och ”kvinna” möjligen i teorin var strikta men i praktiken rätt flytande och ibland överlappande. Många tänker sig att det var först med världskrigen som kvinnorna kom ut ur hemmen och tog männens plats för att liksom bevisa sig och att det var först då som många män bah ermahrged kvinnor kan också let’s ge dem lite rättigheter shall we. Utskrivningsväsendet på 1600-talet gjorde så att en av tio män togs in i armén. Sverige hade på den tiden runt en miljon invånare. Om vi leker med tanken på att hälften av dem var män och att 75% av dessa var i vapenför ålder skulle det ge 375.000 dudes. År 1632 var kung Gustav II Adolf och krigade i Tyskland och förde befäl över 150.000 män. Vi behöver ju inte fastna i siffror mer än så och konstatera att många kvinnor hemmavid fick ta ”männens plats” redan då.

Anyways. Poängen jag försökte göra var att när man dagligen kämpar för att få mat blir kön en kategori man inte filosoferar så mycket över. Jag tror att många av oss skulle bli betydligt lyckligare av att spendera lite mindre tid på att fundera över vilka vi egentligen är och lite mer tid på att göra något konkret för mänskligheten (sa kvinnan med en liten rosa blogg *harkel*)

MEEEEEEN. Många människor har ingalunda spenderat för mycket tid med att begrunda könsroller utan har helt enkelt en kropp och ett juridiskt kön som inte överensstämmer med det kön personen känner sig som. Det är en himmelsvid skillnad mellan det och att vara missnöjd med könsroller, och det är hög jävla tid att den som behöver får vård och stöd.

Den här ranten föddes ur ett citat i den ovan nämnda artikeln. Överläkare Louise Frisén sa nämligen:

”Ibland tänker jag att det här är en fantastisk utveckling. Vi kommer alla att bli befriade från könsnormerna och få vara de vi är.”

Kuvahaun tulos haulle i'm a unicorn

Om transpersoners problem var att de inte passade in i könsnormen hade transpersoners könsbyte eventuellt kunnat göra oss alla befriade från könsnormer och jag är ledsen att vara den som ska pissa på någons parad, men jag tror inte att det är riktigt så enkelt. Könsnormerna lever i frodas i alla samhällen alltid. Människor skapar alltid normer, och inte bara utgående ifrån kön utan från etnicitet, ålder, kroppsform, hårfärg. Allt.

Transpersoners rättigheter (tunn is här, igen, jag vet) handlar inte om könsnormer. En transperson som blivit tilldelad det juridiska könet ”kvinna” men som egentligen är man kanske inte alls är intresserad av att kämpa mot normerna kring vad det innebär att vara man på ett generellt plan utan för sin rätt att få vidta medicinska och juridiska åtgärder. Transpersoners (och för den delen andra som inte är cis) rättigheter är större och viktigare än det svårdefinierade och ibland lätt filosofiska könsnormer och handlar mer om juridik och medicin. Det finns högst konkreta lösningar. Könsnormer, däremot, har inga övergripande, konkreta lösningar för att de ska upplösas. En till dålig jämförelse: det är klart att vi ska kämpa för fred på jorden, men framförallt måste vi trygga de människor som nu är på flykt undan krig. Det är klart att vi ska kämpa mot skadliga könsnormer, men framförallt måste vi trygga transpersoners grundläggande rättigheter.

Så. Det var det.

Kuvahaun tulos haulle cutting the branch you are sitting on

Mitt.

Jag tror inte ens själv att jag hade förstått hur mycket jag behövde få komma bort. Bort från Finland, bort från skilsmässotramset, bort från allt. Sverige har under många år mest varit ett trevligt ställe att besöka, men den här gången var det en fristad. Och när vi körde tillbaka till Finland kändes det för första gången inte som om vi var på väg hem, utan in i något sorts limbo. Exet har varit en så stor del av Finland för mig och nu är det verkligen någonting som jag vill göra mig fri från.

Där jag tidigare brukade uppskatta att komma tillbaka till det tystare Finland blev jag redan på färjan över irriterad över hur finnarna pratar. Alltså, inte själva ugriskan, utan tonen, uppsynen, kroppspråket. Allt det där som signalerar att vi har vaknat upp till ännu en ganska jävlig dag av motgångar. Som när föräldrar kommer ner med sina barn till lekrummet.

Svenska föräldrar: ”Titta här! Wow! Spring och lek, hjärtat!”
Finska föräldrar (med armarna i sidorna): ”Noniih”.

Plötsligt kände jag att jag inte pallar denna dysterhet. Ok, svenskarnas glättighet är kanske ytlig men just nu behöver jag den. Få möta leenden, höra ett par trevliga ord i mataffären, se folk skratta och prata om helt oviktig saker bara för att det är trevligt att prata med varandra. Det där.

Men när vi börjar köra från hamnen ut mot vårt nya hem så längtar jag trots allt dit och jag känner mig beslutsam och fullifan. Ingen man ska få bestämma vart jag hör hemma. Jag tänker inte ge Finland till exet. Det är mitt. Mitt.

Och hemma finns underbara, fantastiska A, som har städat hela huset och lagat mat och slitit på jobbet varje dag medan jag varit borta. De här dagarna är det längsta vi har varit ifrån varandra sedan vi träffades och vi skrattar och gråter och kramas omvartannat. Vårt lilla hus badar i solljus, pelargonerna blommar som besatta och tomatplantorna är manshöga. Mitt.

Begravning

Jag och barnen åkte till Sverige på begravning. Min kruttant till moster har gått bort, alldeles för ung egentligen men flera år äldre än vad en så trasig kropp hade oss tro att någon skulle klara. Det blev en skimrande vacker dag i det lilla kapellet i min hemstad och sedan fika i ett litet café i den gamla stadens gamla stan. Vid caféet var det kaninkalas, nästan som när jag som ung och oförstörd började min karriär som kaninhoppare på ganska exakt samma ställe. Nu var det min dotter som stod där med en kaninunge i famnen. Känslofyllt, minst sagt. Det nya livet och det som inte finns kvar.

Fjortis

Senast jag färgade håret utan professionell hjälp var i tidig tonår i min bästa vän Linnéas källare. Det blev inte alls den silverlock i luggen jag hade tänkt mig. Mamma grät. Pappa tyckte det var kul att jag såg ut som en tiger i gula ränder. När jag nu i dag kom på den briljanta planen att eftersom det är så dyrt att gå till frissan så kunde jag ju själv blondera mitt hår vackert solblont så visste jag förstås att det inte skulle bli samma solblonda som modellen på förpackningen, utan sannolikt mer sol-tecknad-av-en-treåring-blond eller möjligen klassiskt morots-blond.

Och jag vet inte om ni också har sånna där dagar när ni har bestämt er för att göra någonting och ni vet med er att det inte kommer att bli så som ni egentligen vill ha det men ni skiter i det för det känns viktigare att göra det överhuvudtaget (no pun intended) än att det blir… bra. De senaste två åren har jag haft oroväckande många sådana dagar. Det känns som att det är så många saker jag har väntat på ska få de perfekta omständigheterna, alla stjärnor och planeter i rätta konstellationer, att jag till slut bara sitter och väntar.

Jag ville inte ha någon jämn färgning, dels för att jag tycker att ojämnt är lite snyggare och dels för att jag varken har tålamodet eller kompetensen att åstadkomma något annat. Det blev rätt morotsblont, det blev det. Men schystare morotsblond får man leta efter! Jag är dödsnöjd. Lite på grund av färgen. Väldigt mycket på grund av att jag gjorde det alldeles själv. För att jag vågar och för att jag kan.