När man diskuterar genus så är det av någon outgrundlig anledning väldigt många som går in med inställningen att debatt bäst förs genom att man väljer sida, gräver ner sig i en skyttegrav av retoriskt klatschiga men innehållsmässigt ihåliga argument och kastar floskler tills motståndarna ger upp. Det här gäller förstås inte bara dem som aktivt är emot feminism, utan det gäller minst lika mycket för somliga feminister. Att den här uppdelningen finns och är könsbaserad blir extra tydlig i mitt fall. När jag började blogga var jag nämligen övertygad om att jag var emot feminismen så som den blivit. Jag tyckte att debatten var för ensidig och att man inte tog mäns problem på tillräckligt stort allvar, exempelvis vad gäller partnervåld.

Första gången jag kommenterade på någonting som Pär Ström skrivit blev det tydligt att jag överhuvudtaget inte förstått hur debatten förs. Jag hade inte grävt mig en skyttegrav eller förberett ett försvar. Jag visste inte ens att det behövdes. Därför blev jag fullkomligt uppäten. ”Feminister är nazister”. ”Du är feminist”. ”Du godkänner mansförtryck”. Från nästintill alla andra i kommentarsfältet. Jag kan inte ens med ord beskriva hur förvånad jag blev. Första gången någon argumenterade för att kvinnor i Sverige är makteliten som klär sig offerkoftor och förväntar sig kanderade rosenblad och livslång service medan det är män som är underordnade och förtryckta var jag övertygad om att det var ett dåligt skämt. Inte för att jag tycker att kvinnor i dagens Sverige är förtryckta, utan för att argumentet grundar sig på att kvinnor bara underskattar sin egen makt och tror att de är förtryckta och därför ska betraktas som våp medan män på riktigt är förtryckta. Kvinnor bara tjatar om hur synd det är om dem. Det är egentligen männen som har det sämst.

Mäh. Vänta här nu…

Att försöka lyfta fram problem som är specifikt kvinnliga är omöjligt. Det finns nämligen inga kvinnligt könskodade problem. Inte näthat riktat specifikt mot kvinnor, ingen skillnad i lön, inget glastak, inget särskilt våld mot kvinnor. Det är bara männen som har könsspecifika problem. Misär, fattigdom och psykisk ohälsa. När kvinnor är extra utsatta för trakasserier är det för att kvinnor är så känsliga att de inte kan ta lite skit, när kvinnor tjänar mindre än män så är det för att kvinnor inte förtjänar att få lika mycket pengar, glastaket beror egentligen på kvinnors ovilja att klättra på karriärstegen och våldet mot kvinnor är inte lika betydande som det mot män. Nej, istället är det männen som är mest utsatta för trakasserier men tiger om det för att det tillhör den manliga kulturen, män kanske tjänar mer på pappret men jobbar fler timmar och får alltså egentligen mindre lön, män stängs ute från höga positioner för att dessa öronmärks för kvinnor och män löper högre risk än kvinnor att misshandlas.

Mäh. Du kan ju inte på riktigt mena…

Och där sitter man sedan i sin skyttegrav och kommer ingen vart. Istället för att diskutera verkliga problem, orsaker och konsekvenser, lösningar och möjligheter, så går man tillbaka till att tvingas försvara saker som är fullkomligt grundläggande och väl belagda med forskning och parera argument som att forskning bara bevisar det för att forskningen styrs av den feministiska makteliten och att den enda anledningen till att forskning inte bevisar motsatsen är att ingen ens forskat om det.

Mäh vad i…

Så man måste välja sida. Är man kvinna och dessutom en sådan som forskar i genushistoria är man självklart på feministernas sida. Står man på den sidan ska man också stå till svars för allt som feminister säger eller har sagt. Eller allt som någon som blivit anklagad för att vara feminist har sagt. Eller allt som någon som blivit anklagad för att vara feminist kanske skulle ha sagt om den inte sagt vad den faktiskt sagt. ”Ha. Du använder cirkelargument och vet inte ens själv vad du säger. Typiskt feminister.”

Say whaaat?

Varför ska det vara så svårt att se samband? Om vi för enkelhetens skull tar värnplikten. Jag har fått höra att kvinnor inte förtjänar rösträtt eftersom de inte omfattas av värnplikten. Då jag försiktigt påpekade att det lär bli väldigt få med rösträtt om man ska tänka så eftersom värnplikten avskaffats gled vi ganska snabbt över på hur feminister är nazister istället. Men om vi lyfter oss från det absoluta bottenskrapet av argument finns det många som menar att på den tiden det fortfarande var värnplikt så var det värst för männen eftersom de var tvingade till värnplikt. På andra sidan står upprörda människor i sin skyttegrav och skriker att det är kvinnoförnedrande att kvinnor inte ska få göra lumpen. Och båda sidor gör det utan att se kopplingen. Att det som slår mot det ena könet kommer att slå mot det andra också. Det samma gäller att det är flest kvinnor som är hemma med barnen. Det slår både mot kvinnor som hamnar efter i karriären, blir förstaföräldrar och bär allt ansvar själva och mot män som inte får bli delaktiga, som alltid förblir andraklassens föräldrar och som måste jobba extra för att försörja familjen. Det hänger ihop, allt det där.

Men trots att det hänger ihop så måste man få utrymme att diskutera könsspecifikt. Alltså, att kvinnor blir überföräldrar hänger ihop med att män blir nummer två, men är inte beroende av samma strukturella faktorer. Kvinnor som sköter sina barn uppfyller en könsroll på samma sätt som män som förvärvsarbetar. Dessutom är det möjligt att se vad vissa kallar för fördelar som lika mycket nackdelar. Som kvotering. Kvotering ses som att det gynnar kvinnor, att det är idel fördel och att det är förtryckande mot män. Jag skulle absolut inte vilja bli kvoterad in någonstans. Jag skulle aldrig vilja att någon kan säga att det som jag har uppnått inte är för att jag har jobbat för det, att jag förtjänat det. Kvotering kan alltså lika gärna ses som nedlåtande mot kvinnor som mot män, och båda synsätten kan vara lika rätt. Det samma gäller att kvinnan är den som automatiskt blir förälder när ett barn föds medan en man måste tillerkännas faderskap. Många män anser att det är förnedrande att inte få bli förälder på samma premisser som kvinnan, men att som kvinna behöva förklara att man inte har legat runt är inte direkt kul det heller. Lika gärna skulle det dock kunna ses som ett skydd för männen; de kan inte bli förklarade pappor med livslånga skyldigheter utan att gå med på det.

Ingen tjänar på att man delar in världen i män och kvinnor med olika färdigbestämda roller. Ingen tjänar på att sitta i sin skyttegrav och tro att man är förfördelad och att ingen förstår det. Ingen tjänar på att tvingas välja sida i en debatt som bör föras genom att olika röster och olika erfarenheter ges utrymme att skapa förståelse för andras verklighet. Hur många gånger har jag inte stött på argument i stil med att det jag säger låter bra men att feminister som jag ”inte tycker så på riktigt” och så är man tillbaka vid att försöka försvara sig istället för att föra diskussionen framåt. Folk måste sluta använda ”feminist” och ”vit, kränkt man” som skällsord och istället lyssna på vad andra säger. Samtidigt måste retoriken i argumenten förändras och begrepp som ”härskarteknik” och ”patriarkaliskt förtyck” sluta vara sköldar för att inte behöva medge att någon från motståndarsidan har en poäng. Det måste vara möjligt att hålla med varandra, om inte i allt så åtminstone i lite. Så att det finns en grund att stå på. Några första trevande steg i Ingenmansland.