Månad: februari 2021

Vardagslivet

Ved ved ved.

Charlotte5 kommentarer

När jag vaknade imorse var det minus 24 grader ute. Termometern i köket visade fräscha 11,5, i höjd med diskbänken – golvet var avgjort kallare. Det är inte direkt vad min käre far skulle ha kallat ”trivselvarmt”. Oljepannan fungerar alltså fortfarande inte, och det känns som om större delen av mitt liv kretsar kring ved. Tack och lov kan man elda med ved även i pannan.

På många vis är det rätt häftigt. Jag hugger ved, bär in till alla olika eldstäder, fyller på ute i pannrummet, staplar och pysslar. I pannan måste man fylla på en gång i timmen, så det är ju ett jävla springande. Men det går. Jag klarar det. Och jag är på ganska stolt över mig själv de dagarna det känns som om jag klarar det.

Jo, jo. Visst förstår jag också att drygt 11 grader kanske eventuellt inte räknas som att ”klara det” vad gäller att hålla värmen, och huggandet är jag bevisligen sämre på än vad jag trott (och då hade jag inte direkt skyhöga förväntningar på min vedhuggarkompetens). Sedan jag för några veckor sedan lyckades hugga så snett(?) att jag skickade iväg(?) en vedklabb (? Vet inte ens vad de heter i singular) så att den nära på krossade min hand har jag inte varit särskilt kaxig när jag ska hugga. Och det är med att hugga ved som med mycket annat, att man kan inte göra det halvdant. Man måste bara bestämma sig för att nu jävlar ska här huggas och sedan hugga. Således har jag varit ganska stolt över mig själv också över att jag varje dag bekämpar min rädsla och gör vad som måste göras. I dag lyckades så skicka iväg en vedklabb igen. Jag skrattade väldigt lättad över att den a) var en tredjedel så stor som den förra och b) knappt ens nuddade mig eftersom jag är FUCKING NINJA och typ matrixade mig undan. Först när jag kom in märkte jag att handsken var våt av blod. Hudskador. Bara. Känns knappt.

Men var var jag? Jo. Jag klarar det.

Marginalerna är fan inte stora, men jag klarar det.

Och jag förundras över hur jag säkerligen känner samma känslor som människor i hundratals år har kämpat med. Hur man ska kunna hålla värmen. Det är mitt slit, mina tårar och nu tämligen bokstavligen mitt blod som håller huset varmt (i skrivande stund strax över 20 grader. Plus alltså.) Jag följer väderleksrapporterna och fröjden över att det ska bli mildare väder är enorm. Jag ser också med viss nervositet hur vedhögarna krymper. Utan veden är jag fucked och ved har börjat bli en bristvara här i trakten. Mina vanliga leverantörer har slut.

För herreminjesus så det går åt ved. Det gäller att elda rätt och smart. När jag fick tre kubik ved dumpad på gården för några månader sedan tänkte jag att jag nog aldrig sett så mycket ved. Någonsin. Och jag bar och staplade och bar och staplade och tänkte att det måste vara så här folk kände sig förr i tiden när de förberedde sig för vintern. Det var en mycket nöjd tant som betraktade staplarna. Nöjd och blåögd. Tre kubik räcker inte på något vis när det knäpper till och blir kallt. I början av året beställde jag 4,5 kubik till. Det är slut. För ett par veckor sedan fick jag hem ytterligare 4,5 och jag skulle säga att det inte är mer än hälften kvar. En fucking kubik i veckan går det åt. Helt sjukt. Men också helt sjukt skönt att sjunka ner i fotöljen om kvällarna, när det är varmt och skönt i huset och jag vet att det är jag som har ordnat det.

Nu är det bara hoppas att det inte tar alltför lång tid att installera ett alternativt värmesystem…

Jag klarar det.
Skilsmässor · Vardagslivet

Kärleksdravel

CharlotteLämna en kommentar

Okej, så det är en liten grej vi måste prata om. Orkar ni inte med en massa känslomässigt dravel kan ni sluta läsa nu, och till exempel klicka er vidare till Instagram där jag istället skriver om stuprännor. Stuprännor skulle förövrigt metaforiskt kunna vara kopplade även till det här ämnet.

Men hur som helst.

Hade någon frågat mig för typ ett halvår sedan om kärlek så hade jag sagt att jag aldrig kommer att bli kär igen. Inte så som jag var i A. Inte så där att tiden står still och man hör sitt hjärta slå i hela kroppen för att det kanske är på väg ut. Inte så där att man nästan drunknar i känslan. Jag hade också berättat om min fasta övertygelse att sådan kärlek inte behövs. Att man kan bygga väldigt bra förhållanden även på betydligt mindre kärlek.

Så började jag dejta en man, via Tinder faktiskt, som liksom… jag vet inte. Utan att lägga någon som helst press på mig bara fanns till. Lät mig få vara trasig och bråkig utan att försöka laga eller förändra mig. Lät mig få långsamt läka. Torkade mitt snörvel på sin tröja. Lyssnade. Och när jag inte hade honom nära började sakna honom, inte för att jag var beroende av honom på något vis, utan för att det kändes bättre när han var där. Jag började kolla telefonen hela tiden. Få hjärtsnörp av meddelandepling. Undra varför i hela helvete det ska ta sån jävla tid att fucking bara höra av sig om det tog mer än någon plågsam minut för honom att svara. Ibland när han kramar mig är jag inte säker på om jag hör hans hjärta eller mitt. Ibland vet jag inte om det är någon större skillnad.

Det var med uppriktig förvåning jag insåg att jag är störtkär i den här typen.

Och inte nog med att det i sig är en ganska omvälvande känsla, jag blev liksom tvungen att omvärdera tidigare kärlekar också. Om jag kunde bli så kär igen – inte kanske på samma sätt men med en liknande intensitet – så vad var det då med A? Jag stannade med honom inte minst för att jag föreställde mig att man bara får uppleva sådan kärlek en gång. Hade jag vetat att man fick flera försök hade jag kanske inte varit lika intresserad av att ta fullt så mycket skit. Dessutom fick det mig att inse att jag fortfarande bearbetade skilsmässan från stora barnens far, trots att det är snart sex år sedan. Jag kände mig så groteskt ensam och oälskad i det äktenskapet, att jag inte förstod skilnaden på kärlek och kontrollbehov när jag mötte en man som inte såg det som två skilda saker alls.

Kärlek alltså. Så sjukt konstig grej.

Ni som hängt här en stund vet förstås att jag när övertygelsen att kärlek ingalunda räcker för att skapa ett förhållande dock, så nej. Där är vi inte än. Men det behöver vi ju inte vara heller.

Vardagslivet

Ommöblering

Charlotte1 kommentar

Jag har möblerat om i salen. Flyttat den superbekväma fåtöljen till precis bredvid kaminen och den sprakande brasan. Fluffiga filtar. Fotpall. Rubbet.

Så när jag äntligen fått Gabriel att sova och får sätta mig ner med en efterlängtad bok är det dit jag längtar. Förgäves, kan tilläggas.

Vardagslivet

Win

Charlotte1 kommentar

Gabriel är förkyld. Hela natten låg han och hostade mig i ansiktet. Ibland vände han på sig i sömnen så att han var tvungen att vända tillbaka för att kunna hosta mig i ansiktet. Det är på alla vis otrevligt att bli väckt flera gånger i timmen av någon annans hoststänk. Vid kl 5 hostade han så intensivt att det stod klart att han har krupp. Förra gången fick vi åka till sjukhuset för att ge honom kortison. Då fick vi också den tydliga instruktionen att vi ska komma tillbaka till sjukhuset om det händer på nytt och det inte hjälper att låta honom andas kall luft. Man kunde till exempel bära ut barnet i kylan en stund, stod det på instruktionslappen.

Min oljepanna är trasig. Vi kan ju säga som så att det är helt onödigt att bära ut barn som behöver andas kall luft.