Arkiv | april 2018

En månad bara svusch.

Världens sannolikt bästa baby har blivit en hel månad! Han jollrar och smilar och sover ibland om inte jag försöker sova samtidigt, och han har vunnit allas våra hjärtan.

1 mån 2

Ja, och beträffande amningsproblemen så ringde jag igår till en av de amningskliniker som läkaren sagt inte existerade och fick en tid bokad till imorse. Efter den första riktiga undersökningen på fyra veckor så bestämdes det att vi kör på med alla tillgängliga mediciner, inklusive smärtstillande och bröstgummi och att det blir vidare undersökningar senast på måndag om det inte blivit bättre. Är mycket nöjd med hjälpen jag fick, även om det fortfarande inte är klarlagt vad exakt som är orsaken.

Amningsproblem måste tas på allvar

Eftersom mina stackars boobs bara inte vill läka ordentligt utan fortfarande efter både antibiotika och svampmedicin är både röda och svullna och dessutom gör hysteriskt ont så gick jag tillbaka till läkaren. När jag kom därifrån var jag rätt irriterad och även om ni säkert vid det här laget är rätt trötta på inlägg som handlar om mina boobs så känns just det här väldigt viktigt att skriva.

Det är en feministisk gärning om normaliserande av kvinnors… besvär.

Läkaren jag träffade hade nämligen väldigt dålig koll på infektioner i brösten i största allmänhet, och det kanske man kan förlåta hen för eftersom man inte kan vara expert på allt. Av en annan läkare på ett sjukhus hade jag för drygt en vecka sedan fått Fluconazol, som är en tablett man tar om man har fått en invärtes svampinfektion (till exempel i brösten vid amning). Eftersom svamp finns naturligt i barnets mun är det inte helt ovanligt att det sprider sig till brösten också, och då gör det ont att amma och bränner i brösten även mellan amningarna. Den tabletten är det enda som hjälpt mig lite, så jag upplever det som den korrekta diagnosen och behandlingen. Däremot hade jag gärna velat ha en salva som man ska smörja på och som inte är riktigt lika hardcore som tabletten, eftersom jag ändå blivit lite bättre liksom.

Läkaren jag träffade tyckte att vi skulle köra på med ytterligare en antibiotikakur och skrev ut ett recept. Jag försökte förklara att den förra kuren ju inte direkt hade gjort någon skillnad, och var det inte ändå troligare att det var svamp?

Men läkaren jag träffade menade att man inte kan få svamp på brösten. Jag ville helst inte argumentera emot, för jag har väldigt lite respekt för de där typerna som självdiagnosticerar och sedan försöker läxa upp läkaren, så jag var tyst. En stund. Frågade trevande om hen verkligen var säker. Jodå, nickade hen. Svamp kan man bara få utanpå huden och det är inte svamp jag har. Så jag frågade försynt varför läkaren på sjukhuset hade varit av den uppfattningen och då först började hen använda sin dator och kunde konstatera att jo visst, man kunde visst ha svamp i brösten och jajemän, Fluconazol hade varit rätt behandling. Så hen skrev ut ett recept på Fluconazol också.

När jag frågade efter en salva istället så fick jag svaret att sådana åtminstone inte fanns.

Så med risk för att kanske framstå som en smula oförskämd frågade jag om det var möjligt att få en remiss till någon av de amningsexperter som finns på förlossningssjukhusen. Jag har ju trots allt haft såriga bröst i snart fyra veckor och jag skulle verkligen behöva få hjälp. Läkaren tittade medlidsamt på mig och sa att några sådana experter inte finns. Tyvärr. Det är nu bara så att man ofta får sår på brösten när man ammar.

Där någonstans tackade jag för mig och gick. Med två recept på vitt skilda saker. Vitt skilda icke kompatibla saker.

Och jag tänkte att det är en sjuhelvetes tur att detta är mitt tredje barn och att jag är en envis tant. För tänk om det hade varit mitt första. Om jag hade suttit där efter att ha försökt amma på såriga bröst i fyra veckor och fått förklarat för mig att det tyvärr bara är så att det blir sår ibland. Om jag bara hade haft hens expertis att ty mig till.

Att det är vanligt att det blir sår är ju för fan inte samma sak som att det är i sin ordning att det blir sår. Ponera att det hade varit min arm istället. Ponera att jag kommit dit för att jag i en månad haft ett sår på armen, att det inte vill läka, att armen är svullen och röd och att den gör så ont att jag knappt kan använda den. Knappast hade någon läkare skickat hem en sådan patient för att det är vanligt att man får sår på armen.

Men när det gäller saker som rör barnafödande och -skötande så är smärta, sår och sämre livskvalitet helt plötsligt alldeles normalt och jag blir fullkomligt rabiat bara av att tänka på det. Läkare kan inte vara experter på precis allt, men så här får det inte vara.

Kontinuitet

När det känns som att ens barn växer alldeles för fort så är det iallafall ganska skönt att komma hem och se att en del saker är precis som de alltid har varit. Tildas inställning till våren, till exempel.

År 2011.

År 2018.

Bebisar, bebisar överallt

Allteftersom min mage växte, började också kattens mage bli allt rundare. Ett tag började bli rädd för att hon tänkte få bebis innan mig, men tack och lov så hann jag först. För en vecka sedan (jag ber ödmjukast om ursäkt över hur dålig jag är på att uppdatera…) fick Salama fem små, ljuvliga ungar! Jag sprang mellan min säng och Gabriel, och Salamas bädd och hennes ungar. En av dem hade hon gett upp hoppet om och när jag kom tillbaka till köket så låg den alldeles kall kvar i sin fostersäck. Efter slungande fick vi vattnet ur lungorna på den, gnuggade den torr och varm och genom att trycka fram lite av Salamas mjölk lockade vi den till slut att dia. Nu mera syns det inte ens vilken unge det var, för den är lika stark och rund som sina syskon.

 

Vi dör sötdöden här.

Vi har diskuterat en del om vad vi ska göra med kattungarna. För mig har det varit självklart att vi ska hitta nya hem i bekantskapskretsen åt dem. För A hade det tydligen varit precis lika självklart att vi ska ha kvar dem allihop. När jag talade om att börja leta hem till dem tittade han på mig som om jag vore dum i huvudet. Och gissa vems sida barnen står på..?

Ja, och på tal om bebisar. Det är en ytterst overklig känsla att se den där typen som brukade vara ens lilla bebis fiska upp sin gråtande lillebror och sedan fortsätta sin frukost innan hon gör sig färdig för skolan.

Like a BAWS.

Helvetes amningshelvete

Gabriel är mitt tredje barn. Jag har ammat dem alla tre. Och jag är redo att rituellt ta livet av den som kommer och påstår att amning är någonting som faller sig helt naturligt för kvinnor bara för att kvinnor har bröst.

Bildresultat för witches dance gif

Amning är en teknikgren. Jag har, mina tre barn till trots, tydligen fortfarande inte riktigt rätt teknik. Hur jag vet det? För att mina bröstvårtor (eller för att vara exakt just nu bara den vänstra) är ett enda stort sår. Så blev det ganska direkt efter förlossningen (det vill säga för tre veckor sedan).

Grejen är att direkt efter förlossningen är man väldigt, väldigt trött. Alltså, man är ju också hög som Paris Hilton på adrenalin, men så fort det börjar gå ur kroppen ens lite grann så är man trött-så-man-skakar-och-faller-i-bitar-trött. När babyn sedan ska ammas dag och natt även de första dagarna är det inte alltid man hålls vaken för att övervaka att babyn tar ett ultimat grepp om bröstet, och så fort babyn tar ett inte-ultimat grepp så börjar hen liksom gnaga och skava bröstvårtan. Ömt är det ju i början ändå – det gör ont att amma innan man vänjer sig – men det är en himmelsvid skillnad på ömt och satans öppna sår.

Det här är sådant som vi pratar om alldeles för sällan. Att det gör ont att amma. Att det är teknik man måste ha. Att modersinstinkter inte räcker.

Till exempel kommer det de första dagarna bara lite råmjölk åt babyn. Råmjölken är förvisso fet och bra och designad för att babyn ska klara sig fint på den, men det tar flera dagar innan den riktiga mjölken rinner till. De första dagarna rasar således babyn i vikt. Max 10% av födelsevikten borde de förlora innan det börjar vända. För mig, den här gången, tog det fucking fyra dagar innan mjölken rann till och jag kunde börja mätta Gabriel. Fram tills dess hade jag inte gjort mycket annat än ammat (för det är så man får mjölken att komma). Följaktligen gick Gabriel ner, mer än de rekommenderade 10%, trots att han låg vid bröstet i princip dygnet om. När han föddes på söndagen vägde han 4430 g och när han kontrollvägdes på torsdagen var vikten 3890 g. Hur mycket jag än ammade så kom det inte tillräckligt. Frustrationen både hos mig som trasig mamma och honom som hungrig baby är svår att beskriva, men den låg tjock i huset när vår sköterska från rådgivningen gjorde ett hembesök. Eftersom det skulle bli påsk fick vi låna hennes våg, så att vi skulle kunna kontrollväga honom hemma. Tack och lov för sådana förstående människor!

På fredagen började Gabriels vikt vända och för en stund kändes det som om jag hade kontroll. Vikten har förvisso fortsatt uppåt, men den där känslan av kontroll blev väldigt kortvarig.

Båda bröstvårtorna var vid det här laget såriga. Jag fick bita mig i läppen för att inte skrika rakt ut varje gång han skulle ammas – vilket var ungefär varje timme. Efter några dagar kräktes Gabriel blod. Mitt blod. Som han druckit. Det kanske låter extremt, men är rätt vanligt. Fundera över det en stund. Hur sjukt är det inte, att amningen kan se ut så här utan att någon berättat för en? Sagt att man inte är ensam? Visat en hur man ska göra lite tidigare?!?!

Några dagar senare var vänster bröst så rött, svullet och ömt att jag knappt kunde ha kläder på och det var dags för den första antibiotikakuren (med första barnet tror jag att jag fick totalt sju kurer) mot inflammation i bröstet. Inte av mjölkstockning den här gången, utan av att såret hade blivit infekterat. Ska vi tala om smärtan när Gabriel vid varje amning river upp det infekterade såret på en av mina känsligaste kroppsdelar?

Nej. Det ska vi nog inte. Den här bloggen är tillräckligt tyngd av svordomar.

Tredje barnet för mig, och så sitter jag ändå här och panikgooglar hur man ska läka såriga bröst (har testat allt utom att sätta citron på dem because lite självbevarelsedrift har jag ju kvar herregud) och få barnet att ta ett riktigt bra tag. Dessutom är man ju konstant orolig över att babyn inte får i sig tillräckligt med mat. Tre veckor, barn nummer tre och jag har fortfarande ingen kontroll alls.

Allt det här anknyter till den bisarra idén om det liksom magiska moderskapet, där en som mor vet hur allt ska göras och bara kan följa sina naturliga instinkter, lyssna på sig själv och sitt barn (BWAHAHAHAHAHA) och njuuuuuuta.

Förutom att alla faktiskt inte kan amma, hur gärna de än skulle vilja, så ska vi sluta hymla. Amning är skitsvårt.

Jag vill minnas allt.

Den här babyn, vår lille Gabriel, är fortfarande ett matvrak. Det betyder i praktiken att jag får väldigt lite tid till att göra något annat överhuvudtaget eftersom många, långa timmar går åt till att sitta och amma. Snart kommer det ett ganska bittert inlägg om just sådana saker, och annat som man bryskt vaknar upp till när man får en baby.

Men för att ni inte ska tro att allt bara är skit (vilket det alltså verkligen inte är) så kommer här först ett betydligt mer positivt inlägg. Förra veckan fick till exempel de stora barnen för första gången träffa sin lillebror (det var tänkt att de skulle få träffas mycket tidigare men Tilda fick flunsan så vi fick skjuta upp det), och det gick över förväntan bra. De fullkomligt avgudar honom och minsta lilla pip han ger i från sig så är det full kamp om vem som ska få ta honom. Att ha två äldre barn i huset är en enorm hjälp. Extra händer är alltid välkomna när man har en baby, även om dessa händer råka tillhöra synnerligen hypade syskon som slutade lyssna på sin väna moders förmaningar i ungefär samma sekund som babyn anlände.

Jag tycker också att jag känner det mesta mycket mera klart nu än med de andra två barnen. Kanske beror det på att jag är äldre, kanske på att jag överanalyserar allt eller kanske på att jag nu är ännu mer mån om att försöka dra ut varenda underbar detalj ur varje dag. Även om dagarna (och framförallt nätterna…) just nu känns väldigt långa så rusar de iväg. Jag vill minnas Gabriels doft, hur han vrider sin lilla hand om mitt finger, hur hans ögon försöker fokusera på våra ansikten men misslyckas, hans första små kläder, hans mjuka bebishud, luddet på hans öron, hur hans ögon äntligen hittar mina och han spricker upp i ett leende, hur han snusar på mig när han vill ha mat och vrålskriker när det går för långsamt. Hur han kan bli alldeles tyst i förundran över ljuset från ett fönster och hur det känns när hjärtat bara vill spricka av kärlek till detta lilla liv i min famn, och skräck inför allt vad som kommer att möta honom.

Allt. Jag vill minnas allt.