Kategori: Kulturkrockar

Kulturkrockar

Ett långt och grinigt inlägg om sjukvården

CharlotteLämna en kommentar

Nu tänker jag klaga. Jättemycket. Så ni som vill ha en trevlig blogg med myspys kan skrolla ner till bilden på kaninungarna. Ok? Ok.

Som ni vet har jag ju äntligen börjat gå hos en fyiosterapeut för att få hjälp med mitt värdelösa bäcken. Det har varit en gudagåva att få gå dit och det har hjälpt med inte bara ryggont utan huvudvärk och allt möjligt.

Men ja. Det tog ju ganska många år innan jag gick dit. Min krokiga svanskota hade jag gått med i ett par år. Avklippta bäckenbottenmuskler i närmare 14 år. Och sånt lagar sig liksom inte bara så där. Det tar tid. Och det gör ont.

Hur som helst.

För två veckor sedan var jag där igen. Hon gjorde i princip samma behandlingar som tidigare och lättade bland annat på den där muskeln vad den nu heter inne i höften, som gör att man kan rotera benet. Det är första gången behandligen har gjort så ont att jag inte klarade smärtan och vi var tvungna att pausa och låtsas vara på en lycklig, harmonisk plats. Och när jag efter behandlingen reste mig upp var inte vänsterbenet med mig längre. Det positiva var att vänsterbenet för första gången på jag vet inte hur många år inte gjorde ont. Det negativa var att jag heller inte kunde röra det. Det liksom bara var där. Avslappnat och nöjt. Men inte i kontakt med mig när jag försökte lyfta det.

Nu är inte jag den sortens doktor men jag fattar ju också att det inte är helt optimalt.

Så jag fick bli kvar på fysioterapeutens mottagning ett tag. Dels för att vi båda blev rätt skraja. Dels för att man inte kör någonstans i en manuellt växlad bil när ens vänsterfot inte går att lyfta. Efter ett tag hade jag tillräckligt med kontakt med foten i vissa vinklar för att kunna köra. Om jag lutade mig lite framåt. Och rörde höger fot samtidigt.

På kvällen kom känseln tillbaka lite och jag kunde röra benet så pass mycket att jag kunde gå. Nästan hela tiden.

På måndagen ringde jag till lokala hälsostationen för att be en läkare titta på det. Det kändes som att det kunde vara dags. Eftersom vi har en superbra hälsostation trollade de fram en tid till mig på torsdagen. Läkaren påpekade redan när jag kom dit att det säkert inte fanns mycket hon kunde göra för mig nu på en jourtid, utan att det säkert var ett problem som skulle kräva en längre behandlingsplan. Det höll jag helt med om. Men så gjorde hon en massa test som mitt ben inte klarade av och blev orolig. Efter att hon hade konsulterat kirurgen på Borgå sjukhus fick jag order att åka direkt dit. Symptomen är alltför lika cauda equina och då är det lite bråttom. Trots att jag inte kände mig särskilt orolig för just det åkte jag in. Något rejält fel i nedre delen av ryggen måste det oavsett vara och jag behövde ju fortfarande få saken utredd.

På Borgå sjukhus var det i vanlig ordning kö och väntan. Efter kanske en timme kom en läkarkandidat för att undersöka mig. Hon pratade bara finska. Jag förklarade så gott jag kunde men det var kanske inte med alla nyanser man hade kunnat önska. En sköterska kom in och gjorde ett ultraljud av min urinblåsa för att se till att jag kunde tömma den ordentligt. Läkarkandidaten gjorde sedan exakt samma undersökningar som läkaren på hälsostationen hade gjort två timmar tidigare, fast med betydligt sämre precision. Sedan konsulterade hon kirurgen. Och när hon kom tillbaka menade hon att det knappast är cauda equina och att jag kan åka hem.

Jag frågade om de inte skulle göra några fler undersökningar. En MRI för att kontrollera kotorna i ländryggen? Hitta problemet som gör att jag inte kan röra mitt ben normalt och ibland inte alls? Utreda varför jag har tappat känseln i delar av benet och nedre delen av ryggen?

Nej. Det är en jourmottagning. De skulle bara undersöka om det var cauda. Det är det inte. Förmodligen. Enligt läkarkandidaten. Om några väldigt allvarliga symptom uppstår måste jag åka akut in till sjukhuset. ”Som till exempel vad då?” undrade jag försynt. ”Som att du tappar känseln i benet eller att det slutar fungera” svarade hon. ”Precis som i fredags?” frågade jag. Ja. Just så.

Tack för fucking ingenting.

Så jag skickades hem med exakt samma problem för vilket jag sökt läkare fem timmar tidigare, utan att veta något mer om vad det kan vara, vad man ska göra åt det, hur jag ska vara för att det inte ska bli värre, vad det kan bero på. Jag vet bara att det sannolikt inte är ett mycket allvarligt tillstånd som jag inte heller trodde att det var. När jag verkade lite missnöjd bokade de en tid till en fysiater åt mig. Den är i slutet av augusti. Tills dess kan jag få opioider för smärtan.

I dag kom räkningarna. För besöket på hälsostationen ska jag betala 20 euro och 90 cent. För det remitterade besöket till sjukhuset samma dag ska jag betala 39 euro och 80 cent. Totalt ska jag alltså betala 60 euro och 70 cent och då blir jag lite grinig.

Varför ska jag betala för vård när saken inte blivit utredd? Varför ska jag betala för att följa en remiss till sjukhuset när det ju bara är fortsatt vård av samma sak? Och varför i hela helvete ska jag betala för specialistsjukvård som sjukhuset erbjuder om det är en läkarkandidat som gör undersökningarna och ingen specialist tittar på mig?

Vad betalar jag egentligen för?

Det är fint med skattesubventionerad sjukvård. Jag betalar gärna skatter. Men jag vill också ha sjukvård när jag behöver det. Jag ska nu betala över 60 e för att ha kastat bort en jävla massa tid. Inte bara min tid, dessutom, utan sjukvårdspersonalens tid också. Dubbla undersökningar för samma sak som inte är den sak jag sökt för. På något vis hade jag kanske kunnat förstå att man skulle upprepa undersökningen om det vore någon med högre utbildning, större expertis, som gjorde om den. Så var det inte. Det är inte konstigt att det blir långa köer när man sköter det så här.

Och mina problem är fortfarande kvar. Det är däremot inte mina pengar. 60 euro är mycket.

Kaninungar. Phew.
Kulturkrockar

Iskaffe

CharlotteLämna en kommentar

Jag och min ukrainska inneboende – som jag normalt kommer väldigt bra överens med – kommer aldrig någonsin att vara riktigt lyckliga samtidigt. Nu tycker hon att det är bra väder. Inte så där ”pust och stön det är väldigt varmt men jag tycker om varmt” utan ”nu är det normalt”. Jag smälter. Slutar fungera. Måste ändå jobba med tankearbete men kan inte andas. Blir grinig.

Hon går ut och lägger sig på en filt i solen.

Jag har druckit iskaffe till lunch.

Kulturkrockar

Åldern

Charlotte1 kommentar

Få saker erbjuder en lika brutal konfrontation med ens eget åldrande som att gå och handla med tonårsflickor. Medan de förtjust viner runt och provar kläder står jag handfallen och konstaterar att det förvisso är ganska exakt samma mode som när jag var ”i den åldern”, så att säga, men att jag numer inte vet hur ens hälften av plaggen förväntas användas. Scarf? Nej, topp. Nattlinne? Nej, finklänning. Hårband? Nej, tröja.

Och det som populärt kallas för mom jeans (dafuq?) är inte någonting som passar på mammor sedan nej.

Kulturkrockar · Vardagslivet

Positiva formuleringar

Charlotte3 kommentarer

Ni vet hur man ibland ramlar på en bild och bah

Nu senast var det den här.

via Rhia Rave Fae.

Jag kämpar med det där hela tiden, så himla mycket. Och gudarna ska veta att finländarna inte hjälper till. Särskilt inte den här tiden på året. Eller egentligen någon annan tid på året heller. Till viss del handlar det om språkförbistring. Exempelvis använder finlandssvenskar ordet ”nog” som en bekräftelse medan vi svenskar använder det för att antyda tveksamheter. ”Det går nog bra” betyder på finlandssvenska att det säkert kommer att gå bra och på svenska att det kanske funkar. Min hjärna vet om den här skillnaden men mitt hjärta sjunker varje gång.

Istället för att svara ”ja, tack” eller ”nej, tack” säger man ”nåjo” eller ”nånej”. Möjligen bekräftar man att gärna skulle vilja ha en kopp kaffe med ett ”ok”. Och jag tvekar. Hjärnan kämpar för att läsa situationen som vardagligt positiv, så som jag har fått lära mig, men hjärtat ger upp omedelbart. ”Hen vill inte egentligen ha kaffe utan tvingar sig till det här” gråter jag inombords medan jag häller upp och ler.

Jag är så mycket på min vakt hela tiden och förväntar mig att bli lämnad utanför, straffad för fel jag gör när jag ju aldrig kan lära mig, att jag tolkar sådant som framförs i neutrala termer som negativt. Sedan blir jag arg på mig själv för att jag övertolkar andras signaler, letar efter tecken på att jag gjort dem ledsna eller arga eller på annat sätt inte har varit tillräcklig. Men det är min förmåga att tolka de där signalerna som var den enda garanten för min och barnens trygghet under flera år. Det är så satans inpräntat i mig att leta efter tecken på att allt inte är så rosenrött som det verkar, för bara om jag hinner se tecknen i tid kan jag parera.

En kompis delade den där bilden och uppmanade folk att, om det bara är möjligt, tänka igenom hur man formulerar sig eftersom det kan göra en himmelsvid skillnad för dem som har orsak att tolka saker negativt, oavsett vad den orsaken är. Det träffade rakt i hjärtat. En del kanske tycker att andra inte har tillräckligt bra orsak att automatiskt tolka neutrala saker som negativa, men man skulle ju faktiskt liksom helt oberoende av någons orsaker ändå kunna fundera över hur man formulerar sig. Knappast skadar det att genom en annan formulering försäkra sig om att andra känner sig välkomna och uppskattade.

Kulturkrockar

Varför teorin om befolkningsutbyte är en högerextrem konspirationsteori

Charlotte2 kommentarer

Gud vet varför men den här tweeten dök upp i mitt flöde.

Och jag tänkte att jag kunde vara lite hjälpsam och informera om varför den som tror att Sverige nu genomgår ett befolkningsutbyte avfärdas som konspirationsteoretiker. Under medeltiden var det extremt stor inflyttning av tyskar till de gryende svenska städerna. Så stor, faktiskt, att man i lagen år 1350 bestämde sig för att begränsa tyskarnas inflytande genom att bestämma att det i städernas styrande organ – rådet – inte fick finnas fler än hälften tyskar. Det gick halvbra. No pun intended.

Från slutet av 1300-talet blev Sverige dessutom en del av Kalmarunionen, vilket resulterade inte bara i en imponerande inflyttning av danskar, utan också i att Sveriges kung var dansk. Eller tysk. Ofta tysk.

Klart att man kan komma med argumentet att Danmark och Tyskland liksom liknar Sverige så mycket att det inte är så stor skillnad, men hade man framfört den åsikten på medeltiden hade folk tyckt att man var idiot. Tyskarna hade sina egna gillen (alltså egna sammanslutningar för dem som bedrev handel eller var hantverkare i staden), sina egna kyrkor och sina egna kvarter. En del uppskattningar säger att andelen tyskar i Stockholm under senare delen av medeltiden var mellan 20 % och 35 %. Detta alltså inte ”utlandsfödda” (som var en betydligt högre andel) utan faktiskt tyskar. Räknar man istället bara på dem som var borgare (alltså hade typ medborgarrättigheter i staden) rör det sig om ca 80% tyskar i Stockholm och runt 90% tyskar i Kalmar på 1300-talet. Tyskar som insisterade på att ha sina egna kyrkor, egna regler, eget språk. Unt so weiter.

Så stort inflytande kan de inte haft, säger någon. Så ta en titt på kung Albrekt av Mecklenburgs fridsstadga från 1375. Albrekt av Mecklenburg var – hör och häpna – utlandsfödd och blev kung i Sverige år 1364. Hans pappa Albrekt av Mecklenburg (har man ett bra namn finns det ingen anledning att inte använda det liksom) utfärdade fridsstadgan tillsammans med sin son kungen. Gud vet vad han ens hade med saken att skaffa. Där talades förvisso om de fridslagar som gamle hederlige svenskfödde Birger Jarl hade infört, med husfrid, kyrkofrid, tingsfrid och kvinnofrid, men vem som helst som då var bekant med svensk rätt hade säkerligen kunnat se att kung Albrekts stadga grundades på den tyska Landesfrieden och egentligen gick stick i stäv med principerna som fridslagarna hade haft. Visst var det också svenska riddare med och bekräftade kungens stadga, men de var i numerärt underläge gentemot de tyska riddarna. Tyska riddare som dessutom ofta förlänades gods i Sverige. Utlänningarna hade inte bara stort inflytande – de styrde Sverige.

Men lika lite som det under medeltiden blev något befolkningsbyte av svenskar lär det bli något nu. Det fungerar helt enkelt inte så. Det tyska inflytandet märks förstås fortfarande i Sverige, inte minst i språk och särskilt i juridiskt språk. Själva ordet ”rätt” till exempel. Liksom orden bok, bröd, stad och folk. Dessutom märks det i kulturen. Julgranen är tysk. Lidl också. Men Sverige är svenskt inte TROTS de här sakerna utan MED de här sakerna. Ingen vill förbjuda julgranen för att det är tyskt påhitt – tvärtom försvaras den som ursvensk.

Det finns inte någon som helst vetenskaplig grund för att det skulle vara befolkningsutbyte på gång och det är långt ifrån första gången i historien som det skulle finnas en hög andel utlandsfödda i Stockholm eller de andra stora städerna. Det verkar snarare vara en regel än ett undantag. Och eftersom teorin om befolkningsutbyte saknar vetenskaplig grund avfärdas den som högerextrem konspirationsteori. Tycker man ändå att det känns som skrämmande höga procenttal utlandsfödda kan man trösta sig med att siffrorna alltså är betydligt lägre än på medeltiden.

Kulturkrockar

Diskussioner man inte borde ha, del två miljoner förtitolv tusen

CharlotteLämna en kommentar

Så jag hade det mycket tvivelaktiga nöjet att diskutera huruvida legaliserande av homosexualitet skulle leda till att man också kommer att legalisera pedofili. Personen jag pratade med såg det nämligen som reell risk, eftersom hen hade sett väldigt välgjorda och informativa videos från folk som visste jättemycket saker och som övertygande berättade om dom som planerar att legalisera pedofili.

*andas*

När jag frågade vilka ”dom” var, dom där som vill legalisera pedofili, hade hen inte riktigt något svar men var inte mindre övertygad om att dom fanns. Så här går det till hela tiden. Några lika okända som mäktiga ”dom” har långtgående planer för allt möjligt sattyg. Man spelar på folks rädslor och det blir så bisarrt att de flesta av oss inte vill ta i det med tång ens.

Och jag vet knappt var jag ska börja för det finns så många feltänk, men jag tänkte framförallt på två saker. Den första är det uppenbara att homosexualitet kunde avkriminaliseras utan några som helst konsekvenser för andra än dem som är homosexuella eftersom det handlar om sex mellan två (eller fler, vad vet jag) samtyckande vuxna. Den som inte kan lämna samtycke, för att hen är för full, för trött, för upptagen med annat, för ung, whatever, får man helt enkelt inte ha sex med. I teorin är det väldigt enkelt. Pedofili är och måste förbli ett brott för att det inte handlar om sex mellan jämnbördiga, sex som båda parter kan lämna sitt samtycke till. Och det finns massor med saker som barn inte anses ha tillräcklig mognad (mentalt och/eller kroppsligt) för att ge sitt samtycke till. Sex är bara en av dem. Därför ser jag det inte heller som rimligt överhuvudtaget att pedofili skulle legaliseras, för det skulle innebära att ge barn rättslig kapacitet som det inte finns några indicier på att vi vill erkänna dem.

Och inte för att jag vill vara hen som är hen, men redan på medeltiden så ansåg man att barn saknade rättslig kapacitet och därmed inte fick bestämma saker själva. Och redan på medeltiden visste man att sex med barn var dåligt. För kanske drygt en vecka sedan lyssnade jag på en podcast om Margaret Beaufort (1443-1509). Hon blev bortgift redan som tolvåring, vilket inte på det viset var särskilt ovanligt för engelska adelsflickor, men det som var ovanligt och som man redan i hennes samtid hade lite svårt för var att hennes första man, den tretton år äldre Edmund Tudor, även konsummerade äktenskapet. Som gravid trettonåring blev Margaret änka och var, föga förvånande, i en mycket utsatt position. Barnet hon väntade kom att bli Englands kung Henry VII, som lade grunden för hela Tudor-dynastin, och Margaret var den som hjälpte honom fram till tronen. Margaret fick aldrig fler barn, sannolikt på grund av förlossningsskador – huruvida de nu var fysiska eller psykiska. Förlossningsskador är extra vanligt hos barnmammor, för att deras kroppar helt enkelt inte är redo att bära barn.

Men det var egentligen inte om henne jag tänkte skriva, trots att hon är en väldigt intressant person, utan bara leda in resonemanget på den andra saken jag tänkte på, nämligen barnäktenskap – en legaliserad form av pedofili. Och framförallt så tänkte jag på att de ställen i världen som fortfarande tillåter pedofili i form av barnäktenskap sällan är de ställen i världen som har en särdeles positiv inställning till homosexualitet. Snarare tvärtom. Finns det något samband mellan legaliserande av homosexualitet och legaliserande av pedofili skulle det alltså, baserat på hur världen ser ut, snarare vara ett negativt samband. I länder där man anser homosexualitet vara lika rätt och riktigt som heterosexualitet är man mer emot pedofili än i länder där man inte tillåter homosexuella. Vill man så skulle man egentligen kunna säga att om man är emot att pedofili ska legaliseras, så bör man se till att legalisera homosexualitet.

Och nej, jag menar inte att den som är homosexuell låter bli barn om hen får leva ut sina lustar med andra vuxna. Förstås inte. Det handlar bara om synen på sex och samtycke. Ser man på sex som något enbart förbehållet män och kvinnor (eller flickor då, pedofili handlar i princip aldrig om vuxna kvinnor och pojkar) inom ett gudasanktionerat äktenskap visar både historien och vissa nutida kulturer med all önskvärd tydlighet att även barn kan stå brud. Då är det viktigare att den man som ska gifta sig hittar en ”lämplig” maka än att hon får ge sitt samtycke. Men om man ser på sex som någonting som bara samtyckande vuxna får göra med varandra så lämnas barn helt och hållet utanför den ekvationen. Så som det ska vara. Då handlar det om samtycke – inte kön. Att alla inblandade vill och förstår vad det handlar om, och dessutom även objektivt kan anses kapabla att vilja och att förstå. En helt diametral syn på sex, som aldrig kommer att ge utrymme för pedofili.

Men så tänker väl jag bara för att jag inte har sett de där videorna som berättar sanningen, antar jag.

Kulturkrockar · Nyhetsplock

Några tankar kring jämställdhet och nedstängning

Charlotte2 kommentarer

Medan jag körde bil hann jag lyssna på en kort bit av ett radioprogram (från BBC) där de hade intervjuat några kvinnor om hur nedstängningen av samhället har påverkat jämställdheten, särskilt utgående från deras egna perspektiv. Minst en av dem var från UK och jag skulle gissa att den andra var från Spanien. Båda iallafall från områden som varit helt nedstängda, med utegångsförbud och hela köret. Båda var gifta med varsin man och hade barn.

Och jag tror att man kanske hör saker helt annorlunda när det är någon på radio som säger dem, för trots att de berättar ungefär samma berättelse som man hör överallt ifrån så var det flera saker som framförallt hon från UK sa som verkligen fick mig att reagera. Inte minst för att det ligger obekvämt nära hur jag själv fungerar.

1: ”Han är egentligen alltså jättebra och jämställd och så.”

Kvinnor som diskuterar sina män och som omedelbart går in i en försvarsställning. De kan beskriva saker som har varit fel i många år, som gjort dem utbrända, som förstört deras karriär eller förhållande till nära och kära, men de vill inte lägga skulden på någon annan än dem själva. Klart att han har velat satsa på sin karriär och att det har inneburit att hon har behövt göra de här sjuttitolv sakerna hon egentligen inte ville göra men de är ju ett team liksom. Det är ju ett givande och tagande. Hon ger. Han tar. Team work my ass. Om det konsekvent är en part som anpassar sig och kompromissar och möjliggör den andre partens vad-hen-nu-vill-göra är det inte jämställt.

2: ”Han är ju en så introvert person att det är mycket svårare för honom.”

Jaha? Män som gömmer sig bakom personlighetstyp för att kunna hävda att det liksom vore enklare för alla om hon fortsatte att sköta barnen behöver en rejäl jävla reality check. Nu är det ju så att många barn måste vara hemma hela tiden. Det är också så att nästan alla barn är ganska intensiva, särskilt om man håller dem inne i en lägenhet många veckor i sträck, och att det säkert inte finns någon som skulle vilja att det behövde vara på det viset. News flash: det är en jobbig situation även för kvinnor. De flesta mammor vill inte heller spendera 24/7 med sina småttingar, oavsett hur mycket man älskar dem. Man bara gör det ändå. Det samma gäller torka bajs och spyor, vaka på nätterna, lägga pussel med morgonpigga avkommor kl 4.30 varje morgon, lyssna på samma berättelser om vad som hände på dagis i timtal, sitta med och låta intresserad när man tittar på exakt samma avsnitt av Paw Patrol för minst tusende gången. Man bara gör det ändå. Många pappor verkar ha den felaktiga uppfattningen att man alltid kan göra någonting speciellt och kul när det är ens tur att ta hand om barnen. Ibland måste man tyvärr bara ha tråkigt. Ibland måste man bara andas djupt och förstå att det är fullkomligt fucking skit samma om man som förälder hellre hade varit i fred.

3: ”Jag skulle säga att vi delar ungefär lika på hushållsarbetet för han gör verkligen mycket mer nu.”

Att han gör mer nu, under nedstängning, säger inte ett skit om det bara är relaterat vad han gjorde innan och inte hennes faktiska insats. Forskning visar förvisso att män har tagit ett större ansvar för barn och hushåll under det senaste året, men det var ju i ärlighetens namn lite svårt att få de siffrorna att gå nedåt. Forskning visar dock också att män tenderar att överskatta sin faktiska insats i hushållsarbete och att kvinnor fortfarande (lite beroende på i vilket land) spenderar mer än tre gånger så många timmar per vecka med hushållsarbete. Kvinnor är i allmänhet så vana vid att göra många och långa timmar hushållsarbete, och särskilt om det dessutom finns barn med i bilden, att även de har tappat perspektivet på hur många timmar per vecka det faktiskt rör sig om och hur de relaterar till makens.

4: ”Nejmen herregud alltså jag är ju så krävande och har typ ett kontrollbehov.”

Ungefär så försökte kvinnan från UK bortförklara att hon konstant behövde be mannen om att göra saker. Som att hon var krävande och hade ett kontrollbehov för att det var hon som visste vad som fanns i kylskåpet och vad som behövde köpas, vilka läxor barnen skulle göra och vilka kläder som måste införskaffas. Allt det där planerandet som det enligt forskning nästan uteslutande är kvinnor som gör och som i allmänhet inte ens räknas när man diskuterar hur många timmars hushållsarbete man utfört. Det som gör att kvinnor är projektledare i sin familj. Som gör att kvinnor (och ibland även män) tror att de är krävande eller kontrollerande, bara för att de har koll på vad som måste göras för att undvika total kollaps. Att dela lika på hushållsarbetet betyder för många att man ungefär lika många gånger hänger tvätten, plockar ur diskmaskinen eller lagar mat, trots att den betydligt mer krävande insatsen är att se till att det finns hela kläder i rätt storlek till alla och någon mat att faktiskt laga.

5: ”Han är egentligen den snällaste som finns och han klagar inte särskilt mycket.”

Som en av mina bästa vänner brukar säga: Vi ger inte snubbar brownie points för att de beter sig som folk. Och jo, hon har många gånger fått anledning att påminna mig om det.

Jag vill avsluta med något som hon som kanske var från Spanien sa när hon berättade att hon faktiskt dagen innan hade fullkomligt flippat på sin man och stuckit ut i skogen så att han skulle kunna få sköta barn och hushåll som han borde. Hon sa att hennes man fortfarande inte har fattat att han inte kan jobba hemifrån när familjen lever under nedstängning och ändå förvänta sig att kunna producera samma resultat som tidigare. Det här är något som jag tror att de flesta kvinnor, som är vana vid att behöva släppa allt för att serva någon annan, förstod sekunden samhället stängdes ner. Undantagstillståndet som råder i världen kommer att påverka arbetet även för oss som i princip lika gärna kan jobba hemifrån. Nu så här ett år senare får man ju hoppas att män skulle fatta det också.

Kulturkrockar · Nyhetsplock

Hatet mot finländska kvinnliga ministrar

CharlotteLämna en kommentar

Här i Finland får en rapport från NATO Strategic Communication Centre of Excellence just nu enormt stor uppmärksamhet. Den heter ”Abuse of Power: Coordinated online harassment och Finnish government ministers”. Det som diskuteras i media just nu handlar främst om en av följande två saker:

1: Kvinnohat enligt rapporten. Enligt rapporten utsätts Finlands kvinnliga regeringsministrar för osedvanligt mycket oroväckande grova trakasserier på nätet.

2: Vem som egentligen har betalat för den här studien.

Ska man vara riktigt petig, vilket vi ju gärna är här, är egentligen båda de sakerna en smula missvisande. Den första för att studien egentligen med grund i tidigare forskning har som utgångspunkt att kvinnliga ministrar är extra utsatta för trakasserier på nätet, och studien således bara bekräftar tidigare resultat i den frågan. Den nya kunskap studien tillför är att det – rakt i motsats till vad rubriken säger – inte alls är koordinerat utan snarare handlar om ett tämligen stort men stabilt gäng rövhattar som tycker att kvinnohat på Twitter är hej ok. Den andra för att den försöker rikta blicken bort från verkliga, väldokumenterade, demokratiska problem genom att insinuera att kvinnfölket självt har betalat NATO för rapporten. Den är alltså inte alls finansierad av finländska regeringen, och initativet till den togs av förra regeringen. Ledd av en riktig man.

Eftersom Inte Alla Män för tillfället verkar ganska upptagna med att spekulera kring studiens upphov verkar de inte ännu ha kommit fram till det argument som ofelbart stundar, nämligen att trakasserier också drabbar män. Det gör det förstås, men som forskningen konsekvent visar så är det inte alls samma sak.

Klart att det är! tänker Inte Alla Män, och gräver fram studier som visar att män och kvinnor blir trakasserade i samma utsträckning. Jo, det finns sådana studier. Och jo, de är säkert i princip helt riktiga. Men vad de studierna också visar är att trakasserier på nätet påverkar kvinnor i betydligt högre utsträckning än vad de påverkar män. Kvinnor blir rädda, tystade, anpassar sig. Män borstar av sig och går vidare.

Borde inte kvinnor bara man up, då?

Nej, för att nättrakasserier mot kvinnor är ett könsspecifika, en liten del av ett betydligt större strukturellt problem. De trakasserier män möter är i allmänhet riktade mot männens åsikter eller gärningar. Kvinnor trakasseras på grund av att de är kvinnor. Det är en himmelsvid skillnad i möjligheter att värja sig då. Dessutom är de trakasserier kvinnor möter på nätet bara en digital form av trakasserier kvinnor möter i dagliga livet hela tiden. Studier visar att över hälften av alla kvinnor har utsatts för sexuella trakasserier. Cat calling. Någon som följer efter dem. Någon som rör vid dem. Ett konstant tvång att vidta försiktighetsåtgärder. Är det någonting vi borde ha lärt oss från #metoo så är det just det här. Nästan alla kvinnor har stött på det, bara på grund av att de är kvinnor. När kvinnor trakasseras på nätet är det alltid en spegling av vad som händer kvinnor också offline. Vi har inte den manliga lyxen att kunna stänga av datorn, borsta av oss och göra något annat.

Vad jag önskar att vi skulle ta fasta på är hur i hela helvete vi skulle kunna börja avhjälpa det här välkända, väldokumenterade problemet någon jävla gång. Pardon my French. Att så många män (jorå, det är främst män) har som ryggmärgsreaktion att först två sina händer och sedan peka på kvinnorna själva är så vansinnigt tröttsamt, men det kan faktiskt motarbetas av andra män. Män som blir förfärade av ytterligare en rapport som visar hur kvinnor trakasseras. Män som tycker att kvinnor ska ha samma möjligheter som män att bidra till samhällsdebatten. Män som inte är rädda för att folkvalda ministrar också kan vara kvinnor. För lösningen på det här problemet kan inte ligga hos de kvinnor som blir utsatta.

Kulturkrockar

Forskning om det dåliga med genusmedvetet föräldskap

Charlotte2 kommentarer

I en av grupperna för genusmedvetna föräldrar som jag är med i kom frågan huruvida det finns forskning som motbevisar det allmänna tänket i gruppen. Om det finns ”forskning som visar på att ett genusmedvetet förhållningssätt inte spelar någon roll eller om det rent av kan vara dåligt.”

Det korta svaret på den frågan är nej. Det finns inte sådan forskning.

Det långa svaret är givetvis betydligt mer komplicerat, av många olika anledningar. Den första anledningen är att det egentligen inte finns någon definition på vad ett genusmedvetet föräldraskap innebär, eller vilka parametrar som kan tänkas vara mätbara. Genusmedvetet i jämförelse med vad? I jämförelse med indiska landsbygden eller Saudiarabien skulle jag våga påstå att i princip alla föräldrar i Norden har någon sorts genusmedvetenhet i sitt föräldraskap. Teoretiskt sett finns det heller ingenting som säger att medvetenhet om genus medför en viss sorts handlingsmönster. Relationen mellan medvetenhet och handling har mängder av dimensioner som inte är utforskade, och som dessutom är kontextuella. Till exempel kan jag vara mer öppen för att låta min yngste son ha klänning på sig hemma, än på dagis. I det som jag personligen definierar som genusmedvetenhet ingår att alla ska få klä sig som de vill, men jag anser det också vara en mycket viktigt del av mitt föräldraskap att skydda mina barn från sådant de inte själva kan skydda sig i från – till exempel hån från dagiskompisar. Äldste sonen, som fyllt 15, skulle jag inte tveka en sekund inför att ”låta” ha klänning på sig i princip var som helst. Han är gammal nog att förstå sociala koder och trygg nog att veta när han själv är intresserad av att utmana dem.

Men om vi utgår ifrån genusmedvetenhet så som det uttrycks i den här föräldragruppens regler så är det mycket brett definierat. Det finns ingen färdigt specificerad ”nivå” som man ska ”lägga sin genusmedvetenhet på”, utan det får man själv bedöma. Utgår man ifrån vad som publiceras i gruppen handlar det väldigt mycket om kläder och hårstilar, om namn och könsidentitet, och barnens rätt att själva få råda över de här sakerna. Ett stort fokus finns också på hur man som förälder kan stötta barnen att våga ha på sig de kläder barnen själva ha valt, klippa håret så som barnet skulle vilja och att känna stolthet över den som man är även om omvärlden emellanåt är oförstående.

Det finns ingen som helst forskning som antyder att någonting av det skulle vara skadligt för barn, utan snarare tvärtom.

Det leder oss dock vidare in på definitioner. Frågan lydde om ett genusmedvetet förhållningssätt inte spelar någon roll, och motfrågan är givetvis; roll för vad? Kan det vara dåligt; för vad? För barn som passar in i könsstereotypa normer (vilket trots allt de allra flesta utan större problem skulle kunna) spelar det säkert inte någon större roll. För de barn som däremot inte passar in i normerna kan det vara skillnaden mellan liv och död. Det låter dramatiskt, men är statistiskt sant, med tanke på självmordsfrekvensen bland personer inom HBTQI. För de västerländska värderingarna och det demokratiska samhället är dessutom acceptans av dem som inte följer normen en grundsten.

Skulle man vilja gå in på undergrupper av genusmedvetna föräldrar och till exempel fokusera på dem som väljer en helt könsneutral uppfostran (vilket är försvinnande få av gruppens över 11000 medlemmar) finns det, mig veterligen, inte ännu några tillförlitliga studier av hur det påverkar barnen. Däremot så finns det gott om forskning som visar vikten av att barn får lära sig socialt samspel och att lära sig att koda av personer som de möter. En könsneutral uppfostran och kännedom om socialt samspel tar dock inte ut varandra, även om man ibland kan få den uppfattningen. Även här är det viktigt att tänka på att hur man uppnår målet med en könsneutral uppfostran i praktiken kan te sig väldigt olika. Socioekonomiska aspekter, liksom etnicitet är avgörande även här. Om barnet uppfostras helt könsneutralt i en social kontext där andra vuxna är accepterande och uppmuntrande har det barnet givetvis en bättre chans än om det skulle uppfostras helt i enlighet med rådande könsnormer (vad nu det sedan skulle innebära…) utan att omges av acceptans och uppmuntran.

Jag tänker mig att det också är viktigt att påpeka vad jag har sagt tidigare kanske hundratusen miljoner gånger, nämligen att det inte måste finnas en konflikt mellan genusmedvetenhet och biologi. Det här hör till en av de sakerna där forskningen är helt entydig: Det finns biologiska skillnader mellan pojkar och flickor. Men forskningen är också lika entydig kring att det finns socialiserade könsskillnader mellan pojkar och flickor. Både biologisk forskning och genusforskning visar dessutom att det är en grov förenkling att arbeta bara med två kategorier (pojkar och flickor) samt inte minst att sätta dessa två kategorier som motpoler. Det finns nämligen, rent vetenskapligt, ett betydande överlapp och en oändlig gränszon.

Så, anledningen till att det inte finns forskning som visar att ett genusmedvetet föräldraskap är dåligt är att forskning har visat att

  1. genus finns på riktigt och har betydelse
  2. acceptans av normbrytare är avgörande för det demokratiska samhället
  3. barn mår bra av att bli sedda och älskade för dem de är

Ge ditt barn tusen möjligheter.

Historikerns historier · Kulturkrockar

Bland kvinnoöden och begravningar

CharlotteLämna en kommentar

Här sitter jag och jobbar fortfarande med ett par biografier, och så fastnar jag fullkomligt i Ellen Fries beskrivning av familjen Brahe på 1600-talet. Fries återger bland annat delar av familjens brevväxling, och det finns så otroligt många intressanta trådar.

Bara som en sådan sak att Fries skrev sin bok, Teckningar ur svenska adelns familjelif, år 1895. För Fries är betydelsen av familjelivet för historiens utveckling helt självklar, men det är långt kvar till de analytiska ramverk som genusvetenskapen utvecklar nästan hundra år senare. När Fries introducerar de källor hon vill använda, brevväxlingen, skriver hon bland annat

”Det kvinnliga släktet har rykte om sig att vara medelsamt i tal och skrift samt att förstå brefskrifningens konst, det omedelbara, naturliga och enkla, som utgör dess styrka. Den litterärära bidlning, som gafs åt vår storhetstids förnäma damer, var emellertid ej tillräcklig, för att de skulle kuna blifva några goda brefskrifverskor. De behärskade ej formens vanskligheter, icke ens själfva skrifningens besvärligheter.” (s. 81)

Mest utgår Fries från den mycket välkände Per Brahe, som hon anser var en lysande stjärna omgiven av vardagligt folk. Per Brahe gifte sig med Kristina Katarina Stenbock och dels finns det kvar brevväxling mellan de äkta makarna, dels så var Kristina Brahe (Pers syster som bodde tillsammans med dem på Visingsborg) en flitig brevskrivare. Innan hon kom till Visingsborg år 1634, ungefär 25 år gammal, hade hon varit hovdam hos drottning Kristina (jo, det var ett omåttligt populärt namn…). Kring kvinnorna snurrar förstås också barnen och brevväxling är ett utmärkt sätt att få insyn i barnens liv. Så kom till exempel Per Brahes och Kristina Stenbocks lilla treåriga dotter, Magdalena Hedvig, med sin faster när hon reste till Visingsborg. Kristina Brahe skriver

”Som jag kan tänka, så fick hon, kära barn, ett häftigt slag, men hvad möjligt, så vete den gode Guden, att vi icke försummade utan gjorde vår högsta flit, men det ville allt intet hjälpa, min högt aktade, käre bror, för Gud hade till henne ett så godt och nådigt behag, att Han icke längre ville låta henne lefva i den andra världen utan ville ha henne i sitt saliga rike”.

Magdalena Hedvig blev bara tre år. Några dagar senare föddes dock en lillebror, Abraham Joakim. Tänk er in i Kristina Stenbocks dagar, där i mitten av sommaren år 1634. Höggravid i högsammarhettan. Ett litet barn förlorat. Ett annat just fött. Redan i september samma år reste sedan Kristina Stenbock till Tyskland, för att vara tillsammans med sin man. Babyn lämnades i de äldre och ogifta kvinnornas vård, och särskilt farmor fru Elsa tog sig an honom. I breven beskriver de hur den vackra babyn ”förtog mången bedröflig stund med sitt ljufveliga umgänge”. I december samma år blev han allvarligt sjuk och dog strax efter jul. Kristina Stenbock var då vid makens sida, när han deltog i de förhandlingar som skulle leda fram till fördraget i Stuhmsdorf.

Barnen begravdes samtidigt, i maj 1635, då man hade kunnat förbereda och bekosta någonting tillräckligt storslaget. Kristina Brahe berättade om begravningen, eftersom de politiskt oroliga tiderna gjorde det omöjligt för föräldrarna att komma hem.

”Den lille sonen klädde vi så vackert i en brun sammetskjortel, och hans kista var inne fodrad ock med brunt sammet. Han var så vacker, rätt som en Guds ängel. Min käre bror, så gärna hade jag låtit konterfeja honom, men jag fick ingen, som kunde. Gud tröste oss alla för det vackra barn, vi skulle mista!”

Kvar på Visingsborg tillsammans med faster och farmor fanns parets äldsta dotter, Elsa Beata. Om henne berättar farmodern i ett brev att ”hon växer så vacker och lärer nu läsa både tyska och svenska. Gud låte henne förkofras uti alla de kristliga dygder! Hon låter ock så ödmjukelig hälsa sin käre herr far med så många tusen goda dagar och nätter.” Elsa Beata var då sex år, vilket säger en hel del om förväntningarna på små adelsflickors utbildning och uppfostran. I januari 1636 födde Kristina Stenbock ännu en son, Fredrik, som blev ett och ett halvt år innan även han dog. Han begravdes nästan omedelbart och strax därefter följde Kristina Katarina Stenbock med sin man till Finland, där han blivit utnämnd generalguvernör. Elsa Beata blev kvar med de ogifta och äldre kvinnorna på Visingsö. Hon skulle senare komma att trolovas med pfalzgreve Adolf Johan år 1646 (då hon var 17 år gammal) och gifta sig med honom några år senare. Sonen, Gustav Adolf blev bara några dagar gammal, och hans död var, av förståeliga skäl, mycket tung för Elsa Beata. År 1653 dog hon, tre år efter att hennes mamma hade dött i Finland.

Alltså dessa kvinnoöden. Så gripande i sig själva, men också så intrikat sammanflätade med storpolitik.