Arkiv

Delat ansvar

Redan de första gångerna som barn kom på tal så gjorde jag väldigt klart för A att min inställning till barnavård är att det på intet vis får vara bara mammans ansvar. Att han och jag ska sköta Gabriel tillsammans har därför varit självklart redan från början. Jag har också försökt vara noga till exempel med att all vårdpersonal vi träffar talar till oss som två föräldrar istället för en mamma med ett bihang – att även om det råkar vara saker som jag redan kan så får vi det förklarat för oss ändå eftersom vi börjar vid olika startpunkter (mitt tredje barn men hans första).

För det mesta har jag inga som helst problem med att låta honom sköta Gabriel på sitt sätt. Ibland upplever kanske A Finland som lite mer barnvänligt vädermässigt än vad det faktiskt är och jag får be honom sätta på ungen mer kläder, men det är det enda. Eller alltså. Ibland, om Gabriel är hungrig och/eller trött och ska få ny blöja så skriker han så att han nästan tappar andan och eftersom jag ligger i runda slängar 10.000 blöjbyten framför A i erfarenhet så är jag ungefär 10.000 gånger snabbare på den manövern. När Gabriel vrålskriker och A byter blöjan med den nyblivna förälderns försiktiga och långsamma precision brukar jag gå iväg en stund. Snabbheten kan ju bara övas upp genom just övning så ingen tjänar ju egentligen på att jag knuffar honom åt sidan och gör det själv, även om det är svårt att låta bli.

Jag väntar

Och en sak som har blivit mycket tydlig för mig med denna tredje baby är hur viktigt det delade ansvaret är. Det är i allmänhet inga större problem för mig att sköta barnen själv. Vilho och Tilda är ju så stora att de nästan sköter sig själva och Gabriel är åtminstone inte hittills världens mest komplicerade unge. Jag kan det här. Jag klarar mig.

Men när jag sköter barnen själv så slappnar jag aldrig av helt. Inte ens när Vilho och Tilda är i skolan och Gabriel sover (som nu). Jag sitter här vid datorn som en jädra scout, alltid redo. För när jag är själv med barnen är det jag som har ansvaret själv, och då måste man helt enkelt vara redo hela tiden. Det går inte att påbörja någonting som inte kan avbrytas med några sekunders varsel när någonting händer. Visst rusar jag inte ut och sliter upp Gabriel ur vagnen där han ligger och sover för minsta lilla pip (så som jag gjorde med Vilho…) och visst händer det att Gabriel kan få ligga och gny en liten stund medan jag avslutar vad jag håller på med för att ta upp honom. Men redo är jag. Skulle han till exempel skrika till ordentligt är jag redo att vara där omedelbart. Ringer något av de större barnen för att det hänt något är jag där direkt. Det finns en vakenhet i mig (och vakenhet är ju ett ganska starkt ord med tanke på hur lite sömn man får…) när jag har ansvaret för barnen, som finns med som en aura oavsett vad jag gör. Alltid lite på vakt. Aldrig helt avslappnad.

Och det är fullkomligt utmattande.

Det är där som det delade ansvaret kommer in. Jag kan släppa den där vakenheten när jag vet att A har tagit över, när det finns någon annan som är redo att rycka in. Någon måste vakta över barnen hela tiden, men det måste inte vara jag.

Här tror jag att många får problem (och jag ska inte gå in på detaljer, men been there, done that) av minst en av två orsaker:

* Mamman kan inte släppa ifrån sig ansvaret helt, utan fortsätter att vara på sin vakt trots att den andra föräldern har sagt sig ta över. Det kan till exempel vara när man ska gå och sova en stund medan pappan tar ut barnet på en promenad, och det inte har betydelse att man är dödstrött. Istället för att somna ligger man och undrar hur det går på promenaden. Ibland är problemet att man helt enkelt har personliga issues och inte kan släppa kontrollen. Andra gånger är problemet att man vet vad som händer när man släpper kontrollen.

Relaterad bild

 

* Pappan tror att hans uppgift är att dela ansvaret med mamman så att han finns tillgänglig för uppdrag mamman ger honom. Om vi leker med tanken att det finns 100 ansvarsenheter som mamman har större delen av dygnet och pappan sedan tar över 50 av dem när han är hemma så måste mamman fortfarande vara scout dygnet om. Den som hör att barnet gnyr är fortfarande mamman som sedan säger till pappan att gå och göra något. Pappan är nöjd och glad för han hjälper till. Mamman vill kväva pappan med en bajsblöja för att han inte själv kan höra att barnet behöver något.

Bildresultat för throwing gif

Att helt och hållet kunna lägga ansvaret på någon annan och på riktigt få slappna av med vissheten att allt är under (någon annans) kontroll tror jag är livsviktigt. Och även om det förstås är prima om en sådan person man kan lämna över till är en vän eller en släkting så är jag övertygad om att det vore viktigt för det enskilda förhållandet och i långa loppet för hela samhället att den personen är pappan i alla tillämpliga fall. Mammor och pappor måste dela ansvaret för barnen om vi någonsin ska ha en chans på jämställdhet. Och på lyckliga, lite mer utvilade mammor.

Graviditet är kanske ingen sjukdom men det är banne mig inte ett välsignat tillstånd heller

På förekommen anledning är jag en liten smula irriterad på alla de här typerna som vill framhålla att det minsann inte är en sjukdom att vara gravid. För många är graviditeten en prima räkmacka, jag förstår det, men bara för att kvinnor i alla tider varit gravida så betyder det inte att det är enkelt. Det betyder bara att kvinnor är jävligt bra på att ta skit.

Och det är klart att man kan se på saken som så att det vanligaste, globalt, är att kvinnor sliter på oavsett om de är gravida eller inte. Att västerländska kvinnor är bortklemade som inte längre klarar av att jobba hela dagar på ett varmt fält under graviditeten, utan kräver inte bara ledigt från jobbet utan också betalt för det. Det är ett sätt att se på saken.

Men det finns någonting så djupt orättvist i hela det där tänket, att gravida kvinnor av princip ska klara av detsamma som icke gravida eftersom graviditet inte är en sjukdom utan ett fucking välsignat tillstånd. Jag tillhör den mycket stora skara av kvinnor som kan kryssa av ungefär varenda krämpa på listan.

Jag börjar klassiskt med ett par månader av illamående. Och innan någon smartypants nu kommer och påpekar att det är helt normalt med illamående utan att ha provat på dygnet-om-graviditets-illamående så vill jag bara upplysa om hur utvecklingen gått framåt. När jag väntade Vilho för drygt 12 år sedan hette det att det inte fanns medicin att få. Jag låg och spydde kanske i genomsnitt fem gånger om dagen i tre månader. Med den här babyn så hörde jag av mig till vården redan tidigt, när jag kände vartåt det barkade, eftersom jag vet hur dåligt det är för kroppen att hålla på och spy så där mycket. Därför fick jag utskrivet Primperan.

Enligt FASS är Primperans huvudsakliga användningsområden för vuxna ”för att förebygga fördröjt illamående och kräkningar som kan uppstå efter cellgiftbehandling” och ”för att förebygga illamående och kräkningar som orsakas av strålbehandling”. Med hjälp av det klarade jag av att inte kräkas, även om illamåendet fortfarande ofta var bedövande. Illamående under graviditeten är inte en liten grej, även om det är väldigt, väldigt vanligt.

Sedan följde förstås halsbränna, svullna fötter, onda leder och liknande. Det mesta av det klarar man av ganska enkelt. Så kom foglossningen. Inte lite, utan jag-kan-inte-ta-mig-ur-sängen-foglossningen. Det starkaste som fanns att tillgå beträffande smärtlindring var (och är) Panodil. Barnen fick hjälpa mig att klä på mig. Under ett par månaders tid använde jag inte strumpor alls. När jag behövde gå på toaletten började jag nästan gråta för det gjorde så ont att sätta sig och resa sig. En av de saker som gjorde allra mest ont, av någon konstig anledning, var att spotta efter att jag borstat tänderna. Den där lilla framåtböjda rörelsen var helvete. Jag spottade hellre på min mage. A fick hjälpa mig att lyfta benen upp i sängen om kvällen.

Där någonstans började saker och ting kännas rätt motiga. Med många kuddar i sängen kunde jag ibland få några timmars sömn, men det räckte inte och det blev tyngre och tyngre att försöka ta sig för någonting alls. På rådgivningen ringde de i alla klockor för depression. Jag satt helst själv i ett mörkt rum och gjorde ingenting, förutom hade dåligt samvete över att jag inte gjorde något vettigare med min tid. Jag orkade bara inte.

Sedan började babyn fixera sig och stabiliserade därmed mitt skraltiga bäcken. Istället för att hamna i rullstol kunde jag så småningom börja röra mig utan kryckor och sedan rent av ta promenader igen.

Då svullnade ungefär varenda slemhinna upp, vilket är en helt naturlig följd av den ökade blodmängden och så vidare. Resultatet i praktiken var att både hals och näsa klabbade igen. Babyn tryckte dessutom på lungorna, så jag gick med den konstanta känslan av att inte få luft. Blodtrycket var bra, men pulsen var även i så kallat viloläge skyhög på grund av stressreaktionen andningssvårigheterna orsakade. Jag började sitta och sova (vilket jag gör fortfarande två månader senare) för det var det enda som fungerande i alla fall ibland. Kortison via inhalator och nässpray för att lätta upp svullnaden. Jag vaknar likväl med snustorra läppar och en tunga som känns som en kaktus för att jag andas med öppen mun. Försök somna om så, men en tre kilos babyklump som sparkar runt på insidan.

Lite kortare tålamod med graviditet-är-inte-en-sjukdom-typerna.

Den senaste veckan har jag till detta kunnat lägga förvärkar, som dyker upp sporadiskt under dagen men med mordisk nitiskhet under natten. Livmodern är vid det här laget en ganska stor muskel och regelbundna kramper i den gör inte susen för sömnen heller, om vi säger så.

Det här kan ju låta som en väldigt lång uppräkning av saker som är ganska skit med att vara gravid, och det är precis vad det är också. Jo, jag ska vara glad att jag väntar barn bla bla bla och jo, jag ska vara tacksam över att det inte är ute på landsbygden i Afrika whatever. Jag är glad och tacksam över de här sakerna.

Men jag är också grymt frustrerad över allt jag läser om kvinnor som har det likadant eller värre och som bara stretar på. Som får höra överalltifrån att kvinnor i alla tider gjort likadant. Som tror att de är de enda som inte riktigt klarar av det, som är de enda som inte är bra på det vi kvinnor är skapta för, vår mening med livet, vårt huvudsakliga syfte. Som tror på lögnen bakom termen ”morning sickness” och som får höra från kollegor, läkare och partner att graviditet inte är en sjukdom och det är helt naturligt.

Kuvahaun tulos haulle fuck that shit gif

Vad vi definierar som sjukdom är förstås helt kulturellt betingat. Till exempel ser vi inte längre homosexualitet som en sjukdom som vi måste bota. Men våra definitioner av sjukdom är kanske inte det största problemet eftersom det är väldigt semantiskt. Nej, jag ser två betydligt större problem.

För det första:

De betydande fysiska problem som många kvinnor upplever när de blir gravida tas inte på allvar, utan bemöts med att det naturligt för kroppen genomgår ju så många förändringar och det är dessutom en övergående fas. Men det är en fas som varar upp till nio månader, och har man till exempel inkontinens eller konstanta kräkningar eller foglossning så är det ju en jävla lång tid. Det finns liksom inget annat tillstånd som möts med samma missanpassade uppmuntrande förakt för lidande. ”Det går över”. Jovisst, men fram tills dess då?

Jag ser på förlossningsprogram och kvinnor talar om hur de vill ha en naturlig förlossning för att de vill ha ”den rätta upplevelsen”. Det vill jag ha den dagen män börjar be om naturliga prostataoperationer. Möt smärtan genom rätt andning, gott folk.

Genom att lära kvinnor att alla bekymmer som hör till graviditeten är så jävla naturliga och viktiga för att få den rätta upplevelsen lär vi oss att våra kroppar ska tillfoga oss smärta. Smärta är ett naturligt tillstånd för den kvinnliga kroppen. Det är ett tankesätt som klamrar sig fast vid kvinnan som naturkraften och den kvinnliga kroppen som någonting nästan mytiskt, som styr sig själv och bara vet vad den ska göra för tusentals år av kvinnliga upplevelser flödar i vårt blod. Kvinnan är kroppen och mannen är sinnet.

För det andra:

Medan vi lyssnar på våra kroppar och njuter av kraften i att bli sönderslagna inifrån precis som våra förmödrar också gjorde, vilar dagens samhället på helt andra prioriteringar och principer. Kvinnor uppmuntras att offra sig själva för att uppnå ideal som inte är värt ett skit när det kommer till kritan. En medicinfri förlossning är lika mycket värd som en vacker instragramfrukost när det kommer till att söka jobb. Visst, hade man fått skriva överst på sin CV ”fött och uppfostrat fem barn endast med hjälp av kaffe” så hade det kanske varit motiverat att göra det, men så fungerar det ju (tyvärr) inte. Barnafödande ses inte som en merit.

Dessutom, och jag inser att det här kanske ter sig en smula motsägelsefullt, så behöver ju inte det faktum att man mår aldrig så jävla babianballe när man är gravid betyda att man inte kan jobba alls. För egen del var månad sju till åtta, då jag egentligen borde ha jobbat på som en oljad gnu med mitt nya forskningsprojekt, månader som nästan helt gick åt till att försöka ta sig igenom dagen. Månad nio däremot, som borde ha varit mammaledighetens början, fick jag bättre balans i andningsproblemen och sömnbristen och kan jobba en hel del. Ja, och nu med bara ett par dagar kvar till beräknat datum sitter jag här och skriver kolumner och abstract och jobbar på en artikel. Med lite större flexibilitet i dagens rigida system skulle man kunna utnyttja den gravida arbetskraften, utan att köra slut på den helt. Det måste liksom gå att hitta någon sorts balans i att en del klarar av att jobba hur bra som helst, andra inte alls, och de flesta mer eller mindre i perioder.

Poängen är väl att det är olika för alla, att vi måste acceptera och respektera att det är olika för alla och att det är hög tid att vi slutar låtsas som att det naturliga med en graviditet innebär att det är naturligt att kvinnor ska genomlida alla dess pinor. 

Hur som helst. För ett par veckor sedan var jag på gravidfotografering, som fotograf Chanette Härus erbjöd. Det är det kallaste jag någonsin har gjort, men det är också kul att ha lite proffsiga bilder från slutrakan. Vid tillfället var det ungefär -15 C i luften och en frisk nordlig vind (tror min telefon sa att det skulle kännas som -25 C), men jag hivade av mig jackan och log i alla fall. För vad gör man inte?

En lång och tradig berättelse om en forskares verklighet i byråkratins förlovade land

I dag strejkar personalen vid Helsingfors universitet. Det är första gången någonsin som även professorerna går ut i strejk, och konflikten gäller universitetets röviga anställningsvillkor. Jag stöder förstås helhjärtat den här strejken och tänkte dagen till ära beskriva hur det kan se ut för oss som inte ens har blivit anställda av universitetet, trots att vi bedriver forskning i universitetets namn (vilket vi snart säkert kommer att få upphöra med så vi inte ska börja komma och ställa krav).

Jag har nog inte ens kommit ihåg att berätta det, men jag har alltså fått ett stipendium för att fortsätta min forskning på postdoc-nivå. Det är ett halvårsstipendium och ska alltså vara i totalt 6 mån. Jag påbörjade den perioden i början av december år 2017. Det är egentligen en väldigt bra grej, men just nu har det skitit sig.

För att hänga med behöver ni bekanta er med två från varandra skilda instanser:

LPA är den instans som upprätthåller den lagstadgade pensionsförsäkringen för stipendiater (och främst egentligen för lantbrukare, men vi inkluderas här). Alla som har ett stipendium som är längre än fyra månader måste enligt lag ta den här försäkringen, som kostar ungefär 12-15 % av stipendiebeloppet. För detta får man (i teorin) en sjukförsäkring och i något skede en pension.

I praktiken är LPAs försäkring fullkomligt värdelös. Till exempel kan man inte få ut någonting ur försäkringen för vård av barn. Inte ens när Vilho var så sjuk att jag hade ett läkarintyg över att barnet på grund av mycket allvarlig sjukdom krävde extra vård i tre månader var det något som försäkringen täckte. Försäkringen är dessutom nästintill värdelös även när man själv blir sjuk om det inte är något jätteallvarligt, vilket jag skrivit om redan tidigare. Eftersom försäkringen äter upp en så stor del av stipendiet är det föga förvånande många som försöker slippa ta försäkringen.

FPA är Folkpensionsanstalten som ansvarar för all social trygghet i Finland. Barnbidrag, föräldrapenning, bostadsstöd och så vidare, ansöks hos och handläggs av FPA.

I Finland är man normalt jävligt nöjd med att skicka blanketter till varandra och det är ett helvetes besvär att få rätt sak stämplad av rätt instans för att skicka vidare det med vanlig post som om email inte existerade. LPA och FPA, däremot, är två av mycket få samkörda system. FPA får automatiskt information från LPA. Jävligt hightech.

Min anmälan

Så eftersom jag blev beviljad ett stipendium för sex månader gjorde jag en anmälan till LPA om att jag arbetar. I Finland blir man nästan obligatoriskt mammaledig 30 dagar innan beräknat datum, vilket för min del blev den 8 februari 2018. Jag gjorde således en anmälan om att jag kommer att arbeta från 1 december 2017 – 8 februari 2018, och att jag för detta har lyft endast hälften av mitt stipendium; 7 800 e för arbete samt 200 e för omkostnader för tre månader. Den anmälan lämnade jag in 4 december 2017. Man vill ju vara ute i god tid liksom.

Eftersom arbetet egentligen inte skulle överskrida den där fyramånadersregeln var jag rätt säker på att jag skulle nekas försäkring. Jag ville försöka ändå, eftersom OM jag skulle få försäkringen så skulle LPA rapportera det till FPA och FPA skulle beräkna beloppet av min moderskapspenning och senare föräldrapenning baserat på betydligt högre siffror än om jag gick oförsäkrad.

I samma veva ansökte jag om moderskapspenning från FPA och bad dem ta hänsyn till att jag inte skulle kunna få en försäkring, men att jag kan bevisa att jag lyft tre månaders stipendium och har arbetat, och därmed också förtjänar en högre dagpenning.

Sedan var det bara vänta.

Beslutet

Den 14 februari (alltså efter 2,5 månad) hade LPA sedan fattat följande beslut.

Jag fick läsa det ett par tre gånger, inte bara för att svenskan är något byråkratisk, utan för att jag inte fattade vad i hela helvete som hänt. LPA gav mig en försäkring för sex månader, vilket skulle överlappa min moderskapsledighet, och menade att jag skulle ha en årlig arbetsinkomst baserat på detta på 33 832 euro och 65 cent. Detta trots att jag totalt bara har lyft tre månader av mitt stipendium och att en av de månaderna var föregående år. Min verkliga arbetsinkomst för år 2018 är alltså 5 800 euro eftersom jag kommer att vara hemma med en baby. Man vill ju inte vara petig, men det är en ganska betydande skillnad.

Ett par dagar senare kom en räkning på försäkringspremien. Första raten ska betalas den 15 mars och ligger på 1 534,72 euro. Nästa förfallodag är i maj. Det totala beloppet – beräknat på min tilltänkta årsarbetsinkomst på 33 832,65 euro är 2 289,06 euro.

Så jag ringde förstås LPA och frågade hur det här kunde komma sig, och de hänvisade till lagen och sa att det tyvärr bara är så här det ser ut.

– Men jag kommer ju inte att jobba den perioden, försökte jag.
– Stipendiet räcker inte till för att göra ett avbrott, svarar de.
– Men ni talar ju om pengar som jag faktiskt inte har fått.
– Lagen är sådan här.

Till LPAs försvar ska sägas att de har bland den absolut trevligaste svenskspråkiga personalen en liknande instans kan ha. Det hjälper tyvärr inte så mycket just nu bara.

Och konsekvenserna

Så jag ringde till FPA för att fråga vad som händer nu. De menade att det inte var något större problem för jag kan arbeta under min moderskapsledighet. Att jag faktiskt inte fått pengarna skulle inte heller vara något problem. Njemas problemas på den här statliga myndigheten liksom! Den lilla haken är istället att den som arbetar under sin moderskaps- eller föräldraledighet endast kan beviljas minimidagpenning. Den ger ungefär 640 euro i månaden. Ja, och eftersom min årsarbetsinkomst är beräknad till över 33 000 euro är jag förstås inte berättigad att söka bostadsstöd, eller några former av andra sociala stöd. Den som har 33 000 euro i årsinkomst behöver inte det. 640 euro i månaden ska räcka finfint. Njemas problemas my ass.

Här någonstans börjar jag bli jävligt irriterad.

Överklagan

Därför ringde jag tillbaka till LPA, en smula desperat, och förklarade att jag måste få det här rättat. Jag har inte de här pengarna. Det har blivit ett systemfel. Det här går inte ihop. De förklarade att jag måste göra en skriftlig överklagan av beslutet.

Jag kontaktade därför Svenska Litteratursällskapet som beviljat mitt stipendium och de plitade snabbt ihop ett intyg i mycket klart språk. Charlotte Cederbom har endast lyft tre månader. Charlotte Cederbom är moderskapsledig. Charlotte Cederbom kommer inte att arbeta och det finns ingen vetskap om när hon kommer att lyfta resten av stipendiet. Sedan skrev jag en mycket lång besvärsskrift och yrkade på att LPA ska neka mig försäkring, trots att de sagt att de i praktiken inte låter folk gå oförsäkrade längre. Därefter ringde jag upp LPA igen, för att kontrollera att de fått min överklagan. Det hade de.

Och de lovade att börja behandla den så snart besvärstiden gått ut. Det har den gjort den 19 mars. Sedan tar behandlingen ungefär en månad, om de inte måste skicka den vidare förstås. Då kan det ta ett par månader till. Under tiden står allt annat still, i blid väntan.

Allt annat utom mitt liv då, förstås. Och däri ingår en förtvivlad massa räkningar, bland annat för en försäkring jag inte vill ha.

Efter 47 minuters telefonkö till FPA fick jag tag i en typ som menade att FPA tyvärr inte kan fatta något beslut angående min moderskapspenning innan LPA har meddelat min inkomst. Jag påpekade att det kan ta månader och att jag borde få min moderskapspenning utbetald från och med nu. Ledigheten har ju redan börjat. Typen menade att de inte vill fatta ett beslut på felaktig grund.

– Sedan tar det kanske tre veckor innan första utbetalningen, tillade han.
– Jaha, svarade jag. Och hur ska jag köpa mat och betala räkningar fram tills dess då?
– Det är nu inte riktigt vårt problem.
– Nähä.
– …
– Kan du berätta för mig hur jag rent praktiskt ska lösa det problemet ändå? Vem ska jag vända mig till?
– Du kan ju alltid söka utkomststöd.
– Även när jag står som arbetande med den sortens inkomst?
– Nå nej. Men söka kan man ju alltid.

Jo, tack så jävla mycket för absolut ingenting.

Det är jättefint att man gör försök att trygga stipendiaternas ställning i samhället, för gudarna ska veta att det behövs. Det blir lätt att vi lever i någon sorts limbo, där vi förväntas bedriva högklassig forskning utan någon form av den sociala trygghet en anställning vid – eller ens en officiell och nära koppling till – ett universitet har att ge. Ställningen för alla inom akademia i Finland är prekär nu, med massuppsägningar och besinningslösa nedskärningar. Att professorerna i dag strejkar talar sitt tydliga språk om hur svår situationen är.

Samtidigt fastnar vi som inte är anställda i ett nät av byråkrati, mellan system som teoretiskt sett är samkörda men som inte kan kommunicera, och i byråkratin finns inte ens grundläggande förståelse för stipendiaternas situation. Hur kan jag inte få vara mammaledig? Huh?

Sexuellt ofredande är inte ett litet misstag

Alltmedan #metoo rullar vidare kommer det upp de där rösterna som menar att vi måste ha ett könsneutralt grepp på problematiken kring sexuellt ofredande och sexualbrott. Men så här: 97 % av de misstänkta för sexualbrott i Sverige är män. 99 % av de dömda för sexualbrott i Sverige är män. Man behöver ju inte vara särskilt statistiskt eller matematiskt bevandrad för att se att kön är ett förkrossande tydligt mönster. Det här inkluderar dessutom bara brott – inte tafsningar på puben, dickpics eller annat förtjusande som kvinnor utsätts för.

Och sedan alla varianter av det otroligt märkliga argumentet att det så klart kan ”bli lite fel ibland” när män söker kontakt med kvinnor, och att det strikt taget inte är männens fel eftersom män av samhällets normer förväntas vara de som tar kontakt.

Hur kommer det sig i så fall att vi inte har liknande problem när män söker jobb? Tänk en arbetsplats som får ta emot 200 ansökningar, hur många av dem är dickpics? Tänk när det kallas till intervju, hur många av de arbetssökande männen kommer att trycka sig mot den potentiella chefens höfter och fråga om hon kommer med hem? Hur många av dem kommer att stöna ”men kom igen, bara lite…” i hennes öra när hon går igenom företagets ekonomiplan? Eller skulle det möjligen kunna vara så att det handlar om… oh, I don’t know, BRISTANDE JÄVLA RESPEKT KANSKE? Att män kan ta kontakt på ett sätt som inte är sexuellt ofredande om de bara försöker? Om det gynnar dem. 

Jo. Visst kan man brutalt misslyckas på en intervju, men jag skulle vilja påstå att det hör till ovanligheterna att det är den potentiella chefen som sitter med en klump i halsen, och känslan av att man just blivit utnyttjad.

Makt, peeps. Makt.

Genusforskning och socialkonstruktivism. Eller inte, egentligen.

Jag fick en fråga (eller snarast tusen frågor och några funderingar) som jag tänkte att jag skulle försöka besvara. Det handlar i princip om genusvetenskap och socialkonstruktivism.

”Även om nu denna hårdragna socialkonstruktivism inte är någonting som seriös genusforskning ställer sig bakom, så upplever jag att det i det offentliga medierummet, i den halvt påbjudna ”värderingsmallen” o.s.v. (till skillnad från inom grundforskningen), är denna ideologi som på något vis dominerar jämställdhetsdiskussioner och annat. Hur tänker du kring detta? Har jag fått helt fel känsla? Jag upplever t.ex. att man ideologiskt fokuserar på likhet i utfall mellan könen, mer än på likhet i möjligheter – eller kanske rättare, att man fått för sig att dessa nödvändigtvis går hand i hand, att de är samma sak. Det bara förutsätts att ojämn könsfördelning inom yrkesgrupper nästan per automatik är ett utslag av ojämställdhet, påtvingade könsroller etc, och i sig själv utgör någon sorts systemfel att motarbeta.

Väldigt sällan föreslås, helt otvunget, att vissa grader av ojämn könsfördelning (helt eller kanske mer sannolikt delvis) kanske skulle kunna förklaras av genetiska/hormonella faktorer. Som sagt, detta är det intryck jag personligen fått. Har du något att säga om detta? Finns det alls några siffror på hur stor andel av den eller den skillnaden som sannolikt kan tillskrivas arv respektive miljö? Var befinner sig forskningen? Finns det några säkerställda rön eller är ”allt” bara halvkvalificerade spekulationer utifrån den erfarenhet som hittills finns? Vilket ansvar har forskningen på området för att försöka nyansera debatten…om något?”

Jag har tidigare många gånger påpekat att det finns en avgrund mellan forskningen och hur media framställer a) forskning och b) debatt, och att det i sig är ett problem. Kanske lider andra forskningsdiscipliner av samma problem, med tanke på hur mycket det har skurits i vetenskapsredaktionerna vid alla mediehus, men eftersom det ofelbart tar hus i helvete så fort man skriver någonting om genus så är det extra komplicerat. Media är ett mycket dåligt sätt att förstå sig på vetenskap i allmänhet och genusvetenskap i synnerhet.

I grund och botten handlar det om vad man forskar i, vilka metoder och källor/objekt man använder samt för vilket ändamål. Därför tror jag att väldigt få av oss bekymrar sig över huruvida vi borde fokusera på lika utfall eller lika förutsättningar, för det är bara vår uppgift att beskriva en (ofta dessutom mycket, mycket liten) bit av det hela. Det är inte vår uppgift att lösa jämställdhetsproblemen utan att beskriva faktorer. I diskussioner så märks det nog att de flesta som är ens lite insatta i genusfrågor förstås vet att det är skillnad på lika möjligheter och lika utslag, samt att det är komplicerade grejer. Till exempel stör det mig massor att många (framförallt män) verkar tro att bara för att de formella möjligheterna mellan män och kvinnor är lika så skulle det innebära att de verkliga möjligheterna är lika. Vad genusvetenskap bland annat har visat är att det inte fungerar så i verkligheten.

Ett av de mest berömda exemplen är säkert när Agnes Wold och Cecilia Wennerås visade hur kvinnor behövde vara fem gånger så meriterade som män för att räknas som lika meriterade vid postdocansökningar. De blev år 2006 utsedda till hedersdoktorer med motiveringen att de ”[m]ed kvantitativa vetenskapliga metoder har […] tydliggjort hur förutfattade meningar och personliga relationer påverkar bedömningen av forskares kompetens och hur detta systematiskt missgynnar kvinnor.” I teorin är det givetvis inte tillåtet att göra skillnad på män och kvinnor på det här viset, men forskning visar gång på gång att det i praktiken likväl fortsätter att hända. De formella möjligheterna är lika, de informella är det inte, och utfallet blir ojämnt. Möjligheter och utfall är inte samma sak, men väldigt ofta är de sammanlänkade, och det är därför vi behöver mer forskning för att visa oss hur.

Ojämn könsfördelning inom yrkesgrupper är spännande just för att man som forskare givetvis ser ett väldigt tydligt system och vill förklara det. På så vis är det ett tacksamt ämne. Att den ojämna könsfördelningen skulle komma sig av strikt biologiska faktorer tror jag inte att någon ställer sig bakom. Till exempel finns det ett överskott av kvinnor i skolkök, storkök och andra sorters kök med lägre status, men ett överskott av män bland kockar på restauranger.

Kuvahaun tulos haulle best chefs 2016

Det finns ett enormt utbud av kvinnliga sjukvårdare, men inte alls lika många kvinnliga läkare. Listan på branscher där kvinnor återfinns bara på de lägre platserna inom hierarkin kan göras väldigt lång. Detta trots att vi också vet att kvinnor i allmänhet har högre utbildning – en faktor som borde tala för att de kan arbeta sig högre upp. Forskningen har visat att faktorer som ren diskriminering, brist på kvinnliga förebilder och mentorer, samt kvinnors större ansvar för obetalda hushållssysslor och familjen väger in stort. Inget av detta är rent biologiskt betingat. I populär debatt framhålls gärna mäns driv och stora vilja att göra karriär och klättra uppåt som viktiga och biologiska faktorer, men det finns a) ingenting som tyder på att män som grupp skulle vara biologiskt mer drivna än kvinnor, eller att b) män inte gynnas främst av sociala strukturer.

Så varför försöker vi inte förklara det här med genetiska eller hormonella förklaringsmodeller? Här finns det två svar.

  • Det låter sig inte göras rent praktiskt, eftersom genetik och hormoner är helt grymt komplicerat, varierar med tid och rum, samt inte har (mig veterligen) kunnat beläggas ha varit avgörande eller ens starkt påverkande i någon enskild människas yrkesval. Att därför göra liknande undersökningar och dra sådana slutsatser för en större grupp människor är… tja… just nu omöjligt.
  • Den som studerar genus studerar sociologiska faktorer, inte biologiska. Den som gör en genusvetenskapligt baserad undersökning av bristen på kvinnliga professorer kontra det relativa överskottet på kvinnliga magistrar kan inte ta genetik och hormoner i beaktande eftersom själva målet är att studera de sociala faktorerna.

Jag förstår att det är frestande att vilja underminera genusvetenskapen genom att säga att man inte tar till exempel genetik i beaktande (även om jag inte påstår att frågeställaren gör det!) och därför inte ger trovärdiga resultat, men faktum är att genetik och biologiska faktorer inte är så himla självklara heller. Med hjälp av genetik kan vi få fram en sannolikhet till tendens, men inte säkra ett utslag. Alltså, en människa kan vara född med en genetiskt betingad sannolikhet att bli mer våldsam än andra, men uppväxt och miljö kan kompensera. På samma vis kan en människa som föds utan liknande genetiska sannolikheter genom miljön bli våldsam. Arv och miljö samverkar alltid.

Babyn i min mage till exempel, hen kan redan höra min och andras röst, och skilja på ljus och mörker. Hen känner igen röster och ljud, och kan redan drömma. Om jag skulle leva under konstant stor stress skulle babyn sedan födas redo för en svår verklighet. Den här babyn, som borde födas först om tre månader, har redan börjat anpassa sig till världen – redan börjat socialiseras. Och från det att hen föds kommer socialiseringen att bli än starkare, genom val av kläder, genom tilltal, genom hur hen hålls i famnen och hur hen tröstas. Allt sånt här har forskningen visat skiljer sig mellan pojkbabysar och flickbabysar redan på BB. Det är alltså stört omöjligt att helt säkra för socialisering när man sedan studerar yrkesval, och att säga att något beror bara på genetik.

Så varför säger genusvetare då att något beror på socialisering, om de inte säkrat för genetik?

Det gör vi i allmänhet inte. Vi listar och diskuterar bara de sociala faktorerna – de enda faktorer vi har möjlighet att ta i beaktande – utan att ens ta ställning till alla de faktorer som vi inte har kunnat ta i beaktande. Mycket viktigt här är också att ingen forskning hittills har visat att det skulle finnas klara samband med biologiska faktorer för i princip någonting lite mer specifikt. Dessutom ger det oss absolut inga som helst möjligheter att förändra någonting som är problematiskt. Till exempel: vi skulle kunna skylla det enorma globala problemet med mäns våld mot kvinnor på att män biologiskt är mer våldsbenägna än kvinnor. På gruppnivå är det ju trots allt helt sant. Men sedan då? Om vi köper det som den största och viktigaste förklaringen, vad gör vi sedan? Konstaterar att kvinnor helt enkelt får finna sig att få stryk emellanåt för män är mer våldsamma, trots att vi har ett samhälle med lagar som dessa män då bryter mot? Vilka konsekvenser borde ett sådant konstaterande få för mäns rättigheter i samhället?

Och hur ska man förklara alla de män som riktigt bra klarar av att låta bli att slåss, eller de kvinnor som tar till våld? Nej, de genetiska och biologiska förklaringarna rör sig gärna på en sådan nivå att de i praktiken inte går att använda för sådan här mellanmänsklig forskning. Det finns heller inte några säkerställda rön kring hur stor del som är arv och hur stor del är miljö, för variationerna är nästintill oändliga och vi vet på tok för lite om hur de samverkar. Därför kan, och bör, genusvetenskapen fortsätta att sätta fokus på de sociala faktorerna utan att oroa sig för biologin. Biologerna tar hand om den biten.

Att hänga ut män med namn

Efter att Max Nyberg skrivit en ledare om #dammenbrister kunde jag knappast låta bli att kommentera den i min kolumn. Någon sa dock att jag därigenom hängde ut Nyberg och att jag misstolkade honom. Därför vill jag nu allra först påpeka att min kolumn är min text, med mina tolkningar, och att den som undrar vad Nyberg egentligen menar måste läsa hans ledare – inte min kolumn. Om man genom min kolumn får uppfattningen att Nyberg vill försvara förövare eller inte skulle backa upp #dammenbrister så är det mitt fel och ska inte reflektera negativt på honom. Så har jag det sagt.

För vad jag ville skriva om var egentligen bara en aspekt av det som Nyberg lyfter fram, och som jag vet är en oro hos många; att #dammenbrister ska leda till att män hängs ut med namn och döms av en pöbel istället för genom det rättsväsende som har till uppgift att döma. Och även om jag på ett teoretiskt plan kan förstå den här oron (inte bara här, utan i Sverige också, där diskussionen pågått länge redan) så känns den inte befogad. Visst, det finns några kända män som begått så pass grova övergrepp eller mot så pass många kvinnor att det har fått reella konsekvenser, men för de allra flesta helt vanliga dudesen kommer deras vardag inte att rubbas. 

Själv har jag åtminstone två typer som har påverkat mitt liv och den jag är i dag på ett väldigt negativt sätt. Den ena var en jämnårig skolkompis som var på mig och andra genom nästan alla skolår. Den andra var en pojkvän som kallade mig hora, stoppade pengar i min BH och till slut flippade så pass att pappa en natt var tvungen att komma och hämta mig. Båda har nu fru och barn och lever sina liv som om inget hänt. Jag fick väldigt svårt att lita på pojkar och män, blev obekväm med min kropp, och hade ångestattacker i flera år.

Men grejen är att jag inte skulle tjäna ett skit på att droppa namn. Det skulle inte förändra något, inte ens om händelserna var betydligt närmare i tid än vad de är. Och det här är så grymt problematiskt. Att nämna namn slår hittills hårdare mot kvinnan som gör det (se för fan bara på Cissi Wallin och Fredrik Virtanen, och då talar vi ändå våldtäkt) än mot mannen som nämns. Tanken på att schyssta snubbar inte gör dåliga saker är så stark och ”han är ju inte sån egentligen” eller ”det var bara en gång/väldigt länge sedan” trumfar kvinnors försämrade livskvalitet vilken dag som helst. Nämna namn kostar.

Dessutom, och jag tror att det är här som tanken på att vi måste låta rättsväsendet göra sitt skaver, så är en stor del av de här övergreppen inte sådana som rättsväsendet skulle göra något åt. Rättsväsendet som förövrigt just dömde en våldtäktsman lite mildare eftersom det inte gick att bevisa att den tioåriga flicka han våldtagit hade gjort tillräckligt motstånd. Ett rättsväsende som en bra dag bara är sanslöst dysfunktionellt. Ett rättsväsende som är tandlöst även i grova fall. Det är ett rättsväsende som inte är värt namnet i fall som är mindre grova och som inte ens har till syfte att skydda kvinnor från vad som inte passar in på brottsskalan. 

Ingen av de två typerna som påverkat mitt liv skulle ens vara fall för rättsväsendet. Det finns inget officiellt system som skulle döma dem, ingen rättegång att vänta, ingen rättvisa att bli skipad. Därför känns hela diskussionen om risken för att namn på icke dömda män ska läcka ut och att man ska vänta på rättegångar helt bisarr. Med tanke på proportionerna här så är det verkligen ett ickeproblem. Hur många kvinnor har inte fått växa upp stämplade som horor eller slampor på grund av saker som de har blivit utsatta för – inte själva gjort? Men nu ska vi vara noga med att någon man inte blir kallad något han inte är, huh? Eftersom tusentals och åter tusentals kvinnor har blivit utsatta? Alltså I don’t even.

Och det är här som betydelsen av #metoo blir kristallklar. För att förhindra alla de här fallen som är trakasserier men inte brottsliga måste vi skapa nya samhälleliga strukturer. Här är mina förslag på vad som ska till:

  • flickor och kvinnor ska lära sig att förstå och stöttas i rätten till sin egen kropp och sitt värde så att de våga säga ifrån direkt i varje given situation
  • pojkar och män ska lära sig att förstå grundläggande socialt samspel
  • den som sitter på en maktposition (t.ex. en lärare eller en chef) har en förbannad skyldighet att ta sig an sexuella trakasserier när hen uppmärksammas på det, men också att arbeta förebyggande
  • alla (och särskilt män) har en skyldighet att ingripa när de hör eller ser något. Särskilt män skriver jag eftersom män kan höra och se saker bland sina polare redan innan de har nått kvinnan och blivit ett större problem
  • victim blaming måste sluta. Nu. Eller helst igår.

Lösningen som jag ser det är alltså inte att offentligen outa namn. När det rör sig om ett brott är det upp till rättsväsendet att göra sitt jävla jobb och att göra det fan så mycket bättre än vad de har hittills. När det rör sig om allt det som inte är brottsligt är det upp till oss att säga ifrån direkt till personen som begår övergreppen och att tydligt ställa sig på offrets sida.

Den man som vill kan alltså fortsätta sova trygg i förvissningen att hans namn inte kommer att nämnas. Men den man som har en dotter, en flickvän, en hustru, en mamma, en kvinna i sitt liv som är värd lite bättre måste vakna upp nu.

Äta för två

Ni vet hur man i bland säger att den som är gravid ska äta för två? Alltså, oftast gör man det ju på skämt. Rent medicinskt så rör sig det extra kaloriintaget som en gravid kvinna behöver kring ungefär en macka eller så. Och då snackar vi inte ens en halvmeterssub med grillad kyckling och majonnäs, utan en vanlig, sketen smörgås. Jag är hungrig typ hela tiden och det är ju behändigt att kunna ta lite extra då. Det kan vara bra att skylla på babyn när man vill äta något lite extra.

Hur som helst.

A:s vänner och släkt tar konceptet med att äta för två till en helt annan nivå. De beklagar att de inte ännu vet vad babyn ska heta för då hade babyn fått en egen tallrik och allt. Som det är nu så lägger de upp dubbelt på min tallrik – på riktigt dubbelt, fyra tårtbitar istället för det normala två – och ser förväntansfullt på mig. Jag äter så att jag svettas och knappt kan andas och ändå får jag inte ens i mig den portion de förväntar sig att jag ska äta för mig själv. Att äta babyns portion också är helt kört. Och då blir de oroliga och undrar varför jag inte äter och frågar A vad som är fel och frågar mig och jag inte förstått att jag måste äta för två.

Jag kommer att väga minst 150 kg innan den här babyn kommer.