Arkiv

Vi borde ha kommit längre

Man kan ju tycka att tolv ton grus låter lite mycket och det ska inte stickas under stol med att det där vid de första spadtagen också kändes som att det var i överkant. Men när man har en rejält tilltagen gård är det ändå inte så mycket. Och när man är hemma isolerad med en tvååring är det inte ens i närheten av tillräckligt.

Den som vill ha rosenskimrande kan sluta läsa nu. Det här kommer att bli bittert, bittert.

Jag har i flera dagar tänkt att jag skulle belysa genusaspekten av att barn ska ha distansundervisning och vuxna jobba hemifrån, för det krävs inte några poäng i genusvetenskap för att se hur vi omedelbart föll ner i ett piffigt 50-talsmörker av hemmafruar och jobbarpappor igen. Men eftersom jag också kravlar runt där i mörkret har jag helt enkelt inte haft tid. De få minuter jag har kunnat sitta vid datorn har jag av nöd tvingats lägga på jobb: mina studenter och nya forskningsplaner. Sådant som inte kan vänta.

Sedan blev Gabriel febrig i tisdags kväll och kunde således inte gå till dagis och den tyngd som lagts på mig (och alla andra ensamstående föräldrar) krossade vad som fanns kvar av kraft. Det är helt jävla surrealistiskt hur det inte verkar kunna finnas något som helst scenario enligt vilket jag är den som arbetar och den andra föräldern sköter barn och hushåll. För många herrans år sedan hette det ofta att pappan inte kunde stanna hemma och vårda sjuka barn för att hans inkomstbortfall blev så stort eftersom han tjänade mycket mer. Nu kan den här pappan inte stanna hemma och vårda sjuka barn för hans inkomster är så små.

Mallansbralla | Colazione da tiffany, Celebrità, Attrici

Inte fan har jag heller råd att vabba. Inte har jag tid eller lust. Det är ju något man gör för att det måste göras, och som man därför bara måste dela lika på.

Eftersom A inte direkt har något jobb att göra nu har han varit hemma hos mig för att hjälpa till med Gabriel. Och jag vet att han teoretiskt sett försöker och att det inte är så himla lätt alltid, men det är alltså nästintill omöjligt för mig att få någon sorts arbetsro hemma – trots att han är här. Imorse tog jag en snabb dusch. Utanför dörren stod Gabriel och skrek under hela den tiden. I köket satt A och tittade på sin telefon och åt frukost. Han hade försökt få Gabriel med sig, men ungen ville inte.

Nehe. Då så.

Och trots att jag är den enda med ett heltidsarbete är det fortfarande jag som sköter all tvätt (inklusive A:s – han bär den från sin lägenhet hit) och största delen av de andra hushållssysslorna. I går kväll när jag surnade till för att jag hela tiden blir avbruten (”titta här!” ”vad tycker du om X?” ”hörde du att Y?”) och väste att jag måste få längre sammanhållen tid än några minuter för att kunna producera längre sammanhållen text fick jag en uppgiven föreläsning om att mitt arbete minsann aldrig tar slut och att jag jobbar för mycket. Kan tänka mig att det känns så. Men i antal arbetade timmar får jag ihop bara en bråkdel av hur många det borde vara. Jag kan inte röra mig fritt i huset (MITT HUS) utan att någon hakar fast i mig och kräver uppmärksamhet/tjänster/whatever.

Rita Hayworth Vintage GIF - Find & Share on GIPHY

Det resulterar i att jag är jävligt grinig. Och inte så där liksom sur på insidan utan helvetes jävla grisförbannad. Jag kokar av vanmakt över att inte få göra mitt jobb, aldrig få vara i fred och inte få tänka en tanke till slut, men framförallt över att det liksom är så det förväntas vara för nu är det undantagstillstånd och uppochnervända världen. Och jag vet att jag inte är ensam. Visst, den som är ensamförsörjare har en särskilt knepig situation just nu, men överallt runtomkring ser jag hur undantagstillståndet påverkar män och kvinnor olika. Bådas normaltillstånd har upphävts, men ansvaret för hushåll och barn har inte fallit jämlikt.

Ett enkelt räkneexempel kan illustrera ett av de många problem som uppstår. Gabriel är sjuk och A ska jobba halva dagen (fördelat på två perioder dessutom; morgon och eftermiddag). Jag ska jobba resten av tiden. Nu har vi det så att när A jobbar är han borta från huset, medan jag jobbar hemifrån, och det är klart att det gör en viss skillnad, men jag har sett det här i tillräckligt många familjer där båda föräldrarna jobbar hemifrån för att våga påstå att det är ett mönster. När A jobbar jobbar han. Gör det han ska. Bara. När jag jobbar skriver jag, plockar ur diskmaskinen, skriver lite till, byter en blöja, svarar på ett par mejl, tar fram för middagen, hinner knappt sätta mig vid datorn, plockar upp lego och svarar på i genomsnitt två tusen ”MAMMAAAAA” i timmen. När jag har jobbat ”färdigt” för dagen ”delar” vi på ansvaret för Gabriel.

Jag gör alltså annat än mitt arbete först 100 % av tiden, sedan 30 %, och sedan 70 %. Helt koncentrerad bara på mitt arbete är jag under den ungefär en och en halva timmen Gabriel sover. På natten är han mitt ansvar. Så här ser en jämn och rättvis fördelning ut i praktiken. A är helt oförstående inför min frustration eftersom han, från sitt perspektiv, gör så gott han kan.

Dessutom verkar det av de flesta (utom möjligen mödrarna själva) ses som en ynnest när barnen får tillbringa mer tid med mamman, men som en nödlösning i en pågående krissituation när de är med pappan. Barnen är med mamman för att de inte kan vara i dagis och skola, och med pappa om de inte kan vara med mamma. Särskilt när alla är trötta och stressade tar man den lätta vägen ut för familjen som helhet – man gör det man har mest vana med. Kanske andra mammor tycker att det känns bra. Jag kvävs.

Vi borde ha kommit längre än så här, kan man tycka. Mycket längre.

 

(Några av) Mina problem med Sanditon

Observera att det här inlägget innehåller spoilers. Många.

I går såg jag och dottern färdigt sista avsnittet av Sanditon och då stod det klart för mig vad det är som stör mig. Eller alltså. Det är ju inte bara en grej. En av de allra största grejerna, och som var uppenbar redan efter första avsnittet, är den flagranta bristen på subtilitet. Jane Austen är finkänslans mästarinna, dels för att hon var ett litterärt geni, men också för att hon var exceptionell beträffande att beskriva sin samtid. Man såg ner på stora känslosvall. Det krävdes inte mer än ett förlupet ord, en sned blick, för att det skulle skapa intriger. Och det är därför Austen har blivit så älskad. För att hon visar oss att det krävs så lite. Att man måste slå på stora trumman med Sanditon känns så jävla kitsch.

Bildresultat för mrs bennet gif

Sedan är det förmågan att göra en tvär surpuppa till världens mest älskvärde och åtrådde man.

Bildresultat för mr darcy gif

Bildresultat för mr darcy gif

Det görs inte heller i en handvändning. Det finns en del sympatiska män i Sanditon, inte minst mr Tom Parker, som alltid försöker sitt bästa, och Lord Babington, som man tror ska vara en skitstövel men som visar sig vara ett kap.

Men hjältinnans kärleksintresse mr Sidney Parker är och förblir ett praktarsle. När de ska vandra tillsammans in till Sanditon och han kysser henne är det inte romantiskt. Det är ett groteskt övertramp, från en man som är äldre och betydligt mäktigare än lilla Charlotte (förövrigt ett mycket bra namn) och som har potential att förstöra hela Charlottes framtid. I det tidiga 1800-talets England ser man sannerligen inte med blida ögon på att män och kvinnor ens umgås utan förkläde. Att under förevändningen att de ska ta en promenad sedan kyssa en ung kvinna, mitt ute på en klippa där vem som helst kan råka se det, är fullt i paritet med ett sexuellt övergrepp. Det vore en oförlåtlig skam som Charlotte dragit över sin familj, och hon kunde förlora chansen att göra ett gott gifte – vilket är det viktigaste för en kvinna på den tiden.

Sidney Parker borde skämmas. Han har inte alls förändrat sig. Inte blivit en bättre människa. Jag undviker att pausa TV:n och hålla en sedelärande utläggning för dottern och nöjer mig med att säga att om en man påstår att han är sitt bästa när han är tillsammans med en, är det romantiskt bara om han inte större delen av den tiden varit en rövhatt.

En ”cliffhanger” sägs det, när mr Gubbäckel Parker sedan gifter sig med sin gamla flamma för hennes pengars skull, och Charlotte med tårfyllda ögon återvänder hemåt till sin familj när serien slutar. ”Dra åt helvete Parker” skriker jag och dottern unisont när han stannar Charlottes vagn för att säga några sista ord till henne. Han har gjort sitt val och bra så.

Det romantiska i Austen är inte kyssar, utan pirr i magen. Det är inte sex, utan en dröjande blick. Det är inte tid på tumanhand, utan prospektet att han hälsar på. Det fina och vackra med Austens romantik har i Sanditon besudlats med nutida föreställningar om kroppslighet. De till och med går för nära varandra på promenader, så att det spännande blir att de rör vid varandra – inte konversationen. Och konsekvent så bortser man från det allrådande maktförhållandet mellan män och kvinnor. Visst, man talar om det ibland. Lady Denham påpekar hur viktigt det är att en kvinna gifter sig rikt, för det är enda sättet att få pengar, och hon gör dessutom sitt bästa för att ordna det för till exempel miss Esther Denham, men samtidigt får Esther och Lord Babington ge sig ut på tumis. VAFALLS?!

Minns ni i början av Stolthet och fördom, när mrs Bennett är alldeles till sig för att de aldrig kommer att få träffa mr Bingley som flyttat in i närheten? Anledningen till hennes upprördhet är att mr Bennett vägrar gå och hälsa på mr Bingley, och när männen inte har tagit den första kontakten så är den dörren helt stängd för kvinnorna. Den underordnade ställning kvinnor hade och som Jane Austen själv levde i genomsyrade allt och det präglade inte bara hennes författarskap som sådant, utan alla de berättelser hon skrev också.

Mitt största problem med Sanditon är avsaknaden av förståelse för de här maktstrukturerna och för alla de människor som verkade i kulisserna. Tjänstefolket som såg och hörde allt. Systrar, fastrar, morbröder och kusiner som alltid finns vid din sida eftersom kvinnor inte ska röra sig ensamma. Alla de här människorna som gör att man aldrig är ensam agerar både skyddsnät och socialpolis. Utan dem kan man inte förstå sig på den tiden. Man räknar hur många gånger någon dansat med en annan. Hur många ord man utväxlat. Måttet av intresse visat. Hur man gått på visit. Vem som suttit, stått, skrattat bredvid vem. Det är en era av total social kontroll. Edward Denham och Clara Brereton har sex mitt på salongsgolvet och allt jag kan tänka är ”var i helvete är tjänstefolket?”.

Men värst av alla är Kukhuvud Parker, som missbrukar sin maktställning till att först trasha, sedan dupera, sexuellt utnyttja under sken av kommande äktenskap, och sist dumpa en ung, försvarslös kvinna som bor i hans brors hushåll, långt ifrån sin familjs välbehövliga stöd. Om det blir en säsong två förväntar jag mig att den börjar med att Charlottes pappa ser till att Predator Parker får sitt straff.

Män som blir ingenjörer och kvinnor som blir sjuksköterskor och varför Peterson driver mig till vansinne

Så jag har igen, mot bättre vetande, låtit Jordan Peterson reta upp mig. Någon delade nämligen ett klipp från Skavlan, där Peterson får sitta och berätta varför kvinnor blir sjuksköterskor och män blir ingenjörer. Peterson menar nämligen att det är vetenskapligt bevisat att den största psykologiska skillnaden mellan män och kvinnor är att män är intresserade av saker och kvinnor av människor. Därför är det helt naturligt att män blir ingenjörer, som ju måste ha ett visst intresse för att pyssla med saker, och kvinnor blir sjuksköterskor där de kan få ta hand om människor.

Bara det kan ju få mig att bli rabiat.

Men sedan låter man Annie Lööf svara, som om hon skulle ha någonting vettigt att komma med, och argumenterar för att hon vill uppfostra sin dotter så att dottern kan bli ledare och självständig, och dottern får en god plattform som ingenjör eller CEO – eller sjuksköterska om hon hellre vill det (och här skulle man ju kunna inflika något om borgerligt styre och sjukskötersesituationen men vi tar det en annan gång). Och Peterson bah ja det är vad folk som tror att skillnaderna är en social konstruktion tror, men det är inte vad ”the evidence suggests”.

 

Varför kan denna man aldrig någonsin få lite värdigt motstånd? Varför måste det alltid bli så att han får sitta och mysa? Varför kan man inte sätta honom mot någon som faktiskt kan ifrågasätta vad ”the evidence suggests”?

Jordan Peterson är en gudabenådad retoriker. Sättet han klär sig på, hans röst, hans pose – allting bara skriker ”jag vet vad jag talar om”. Han är nästan obehagligt bra på att argumentera, för att han hela tiden tillåts hållas på sin arena. Han vill tala om skillnaderna mellan män och kvinnor med grundsatsen att det finns biologiska och psykologiska skillnader och folk sväljer glatt det betet och försöker motbevisa honom genom att tala om sociala skillnader.

Problemet är bara att han har rätt i den grundsatsen. När han säger att det finns vetenskapligt stöd för att män (redan som små pojkar) är mer intresserade av saker och kvinnor (redan som små flickor) är mer intresserade av människor så har han rätt. Att argumentera emot honom vad gäller de sakerna är således inte ens att slåss mot väderkvarnar utan typ mot ett kärnkraftverk.

Nej, felaktigheterna i hans resonemang kommer först senare, eftersom han drar så generella och svepande slutsatser att den vetenskapliga uppbackningen saknas strax efter hans grundsats. Detta främst av två anledningar:

ETT

Det går inte på något vis att säkra för kulturella och sociala aspekter för yrkesval. Det är dessutom betydligt lättare att påvisa de kulturella och sociala aspekterna för yrkesval, än vad det är att påvisa biologiska.

TVÅ

Det är, som med alla andra skillnader mellan män som grupp och kvinnor som grupp, större skillnader INOM en enskild grupp än MELLAN grupperna. Om vi för enkelhetens skull säger att intresset för saker vs intresset för människor kunde tilldelas poäng, där 100 är enormt intresse och 1 helt ointresserad kan män ha 60 intresse för saker medan kvinnor bara har 50. Då är skillnaden mellan grupperna betydande, men det finns ändå kvinnor som har 80 eller 90 eller kanske rent av 100, och män som ligger under 10.

Att det finns sociala skillnader är inte ett motargument.

Istället för att tala om hur jag uppfostrar mina barn, skulle jag vilja fråga honom hur hans teorier om att kvinnor väljer att jobba med människor och män väljer att jobba med saker korrelerar med det här:

Bildresultat för politicians all male

Att vara politiker är ju verkligen att arbeta med människor – inte med saker. Varför är det så många män som är politiker då? Och läkare kan man ju verkligen inte bli om man inte vill arbeta med människor, så varför är det så många manliga läkare?

Bildresultat för catholic church meeting

Prästmöte

Präster. Det är väl kanske det mest människoinriktade yrket i världen. Manligt.

Och hur korrelerar hans teori med det här:

Bildresultat för women sewing sweatshop

Vi kan backa lite i tiden.

Peterson cherry pickar ingenjörer mot sjuksköterskor för att de råkar vara extremer och framförallt för att de till synes bevisar hans tes, men det finns en uppsjö av andra yrken som motbevisar den. Kvinnor hanterar maskiner istället för människor i så himla många olika yrken att jag skulle få sitta hela dagen om jag skulle räkna upp dem, precis som att några av yrkena med allra mest människokontakt är manliga. Många maskiner har till och med utvecklats för att kvinnor ska använda dem, till exempel ungefär en miljon olika köksmaskiner. Det duger inte att hävda en vetenskaplig grund när man ändå bygger luftslott.

Peterson menar också att män kommer att fortsätta välja till ingenjör och kvinnor välja sjuksköterska även i våra fria jämställda länder just för att det är biologiskt betingat. I ett fritt val följer vi likväl våra biologiska inklinationer och resultatet blir det samma. Därför ska man inte hindra det, ty vi är ämnade att förevigt ha könsuppdelade arbetsuppgifter, amen. Om vi nu bortser från att det globalt inte är fritt för varken kvinnor eller män att välja och att det därför rent procentuellt blir ett futtigt sample av ”fria” väljare, skulle man ju kunna lyfta blicken och fundera på vad som egentligen är problemet.

Är det ett problem att män är ingenjörer och kvinnor sjuksköterskor?

Så, forskning visar på positiva effekter av heterogena arbetsplatser så det finns en viss finess i att för sakens skull ha en större variation, men det största problemet är likväl det värde som vi fäster vid mäns respektive kvinnors arbete. Borde vi diskutera något alls på samhällsnivå så är det här krutet ska läggas – inte hur vi ska få fler kvinnor intresserade av en karriär som ingenjör. Hade sjuksköterskor haft en lön ens i närheten av vad ingenjörer hade så skulle säkert protesterna dö ut rätt snabbt.

Söker man på ”sjuksköterska” i SCBs lönestatistisksök får man fram elva olika. De tjänar mellan 27 700 (djursjuksköterska) och 41 300 (intensivvårdsjuksköterska). Av dessa elva olika tjänar män i genomsnitt mer i sju kategorier. För ”ingenjör” får man 21 yrkesgrupper. De tjänar mellan 31 400 (tandtekniker och ortopedingenjörer) och 64 900 (chefer inom arkitekt- och ingenjörsverksamhet, nivå 1). Fast den lägsta lönen här är bara för kvinnor. Mäns lön i samma yrkesgrupp är 34 700. Kvinnors lön på chefsnivå är 61 600. Av de 21 kategorierna tjänar män mer i 20. Den enda gruppen där kvinnor tjänar mer är som arbetsmiljö och hygieningenjörer där kvinnors månadsinkomst i genomsnitt är en hundralapp mer. Svenska pengar alltså. Drygt 9 euro. Medianlönen för en ingenjör är nästan 42 000. Räknar man bara kvinnliga ingenjörer är den dock 38 500. Medianlönen för en sjuksköterska är drygt 37 700. Räknar man bara manliga sjuksköterskor är den dock 39 300.

Alltså det finns så helvetes många problem här att det skulle kunna bli många fler inlägg. Det största problemet är inte hur folk väljer utan hur vi som samhälle belönar de valen. Att vi konsekvent värderar kvinnor och kvinnors arbete lägre. Till det finns det bara kulturella förklaringar.

Den verklighet som Peterson bygger upp är så förenklad att den blir förljugen och jag blir så vansinnigt lack på att han får presentera snyggt förpackade ”sanningar” utan att behöva stå till svars. Han hävdar vetenskaplig grund, och den finns där, men det är inte på den vetenskapliga grunden han sedan driver sin argumentation. Kan det finnas en biologisk komponent i att fler män än kvinnor är ingenjörer? Javisst. Men den kan inte vara så stor att den på något vis kan förklara snedfördelningen. Som historiker tänker jag på alla de synnerligen tekniska yrken man tidigare har ansett kvinnor biologiskt mer lämpade att utföra. Telefonister, receptionister, väverskor och så vidare. Små yrken för små kvinnor, innan de blivit gifta och mannen tar över försörjningen. Och här sitter mr Man och säger att allt är i sin ordning.

Ska vi vara noga, vilket vi nog ska, pysslar Peterson inte ens med biologi utan med psykologi. Hans främsta källmaterial är enkäter. Det är därifrån, samt från observationer av världens nuvarande beskaffenhet, de evidence som suggestar något är tagna.

 

Om det här med tolkningsföreträde

I en feministisk Facebookgrupp kom frågan om tolkningsföreträde upp, och vi har ju pratat om det förr men det är ett ämne värt att ta upp igen. I gruppen påpekades det att tolkningsföreträde är att inte respektera alla debattörer och ge dem samma värde, samt att en alltför stor samstämmighet har mindre att ge.

Och jag håller ju helt och hållet med i att man ska respektera alla debattörer, ge dem samma värde, och att olika röster är berikande, men det är just därför som tolkningsföreträde är så viktigt. Jag tänker mig att de flesta som ser sig som feministiska är medvetna om snedfördelningen i taltid mellan män och kvinnor såväl som i de allra flesta offentliga forum som i populärkultur. Forskning visar ju rätt tydligt att utan en medvetenhet för den här snedfördelningen och en aktiv vilja att motverka den så fortlever den alldeles av sig själv. Av gammal vana, liksom.

Jag tänker mig också att väldigt många av dem som ser sig som feminister och intresserar sig för kvinnokampen därför ser sig själva antingen i ett underläge (om de disktuerar i mandominerade fora) eller i ett systerskap (om de diskuterar i kvinnodominerade rum). Att se hur de, som med stöd av forskning kan påstå att deras röster har tystats, de facto har betydligt mer utrymme än andra under vissa förutsättningar kan vara rätt svårt. Det här är något som jag själv får arbeta med hos mig. Medvetenhet och aktiv vilja.

Därför måste tolkningsföreträde användas, men inte urskiljningslöst. Det är inte den som kan plocka flest poäng bort från vit cis-man som har mest tolkningsföreträde. Och här kommer jag osökt att tänka på Nanna Johansson underbara inlägg om hur PK-eliten planerar att förstöra julen (som numer ska kallas julhen) där en av de första förändringarna som träder i kraft rör jultomt-hen:

”Tomten ersätts av det mer könsneutrala tomt-hen. Avbildningar av tomt-hen bör uppvisa både manligt och kvinnligt kodade kroppsattribut. Har tomt-hen skägg bör hen också ha bröst, et c. Vidare kräver vi att tomt-hens klassiska ”ho ho ho” ersätts av det mindre kvinnoförnedrande ”hej hej hej”. Tomt-hen bör även vara asiat. Och rullstolsburen. Och bisexuell.”

Man måste inte vara trans, asiat, rullstolsburen och bisexuell för att samla poäng till ett all inclusive tolkningsföreträdeskort att dra för att döda debatt. Men den som har personliga erfarenheter av en situation måste ju ändå förväntas veta mer om hur det känns att vara i just den situationen och därför bör de som inte har personliga erfarenheter hålla käft och lyssna.

Men sedan blandar man gärna äpplen och päron och det är då det blir väldigt fel. Det är nämligen minst lika irriterande att se folk köra över den med uppenbart tolkningsföreträde som det är när folk kommer in och hävdar tolkningsföreträde som om de vore experter på allt som rör den situation de har personliga erfarenheter av. Det låter komplicerat, men låt mig förklara.

Om vi tar islam och kvinnor som exempel. Jag har vid flera tillfällen sett diskutioner, förda av kvinnor som inte själva är muslimer, där de talar om hur problematiskt det är att muslimska kvinnor måste bära slöja. Därefter kommer en livs levande muslimsk kvinna och säger att hon har slöja av eget val, och blir liksom lite misstrodd för hur kan hon veta vad hon själv vill när hon är uppfostrad i en kvinnohatande religion? Jag fattar inte att man behöver säga det här, men den muslimska kvinnan har givetvis tolkningsföreträde vad gäller upplevelsen av att vara muslimsk kvinna.

Bildresultat för duh gif

Men det betyder inte att den muslimska kvinnan genom sitt tolkningsföreträde

1: kan föra alla muslimska kvinnors talan
2: automatisk är expert på islam
3: är en trevlig typ

För hennes tolkningsföreträde kan ju i rimlighetens namn inte sträcka sig längre än till hennes egen upplevelse och den, så att säga, expertis hon kan ha tillförskaffat sig genom den hon är. Kommer det sedan någon som är professor i teologi, specialiserad på kvinnliga klädkoder inom islam, är den personen också värd att lyssna på. Allt handlar om exakt vad diskussionen rör. Talar man om muslimska kvinnors motiveringar har givetvis muslimska kvinnor tolkningsföreträde. Men talar man om muslimska kvinnors klädkoder kan man nog förvänta sig att professorn vet vad hen talar om.

Det betyder förstås inte att både den muslimska kvinnan och professorn inte kan vara riktiga rövhattar som båda två är lika jävliga att lyssna på. Muslimska kvinnan kanske vill använda sitt tolkningsföreträde för att hävda att alla muslimska kvinnor minsann bär slöja av eget val och professorn kanske tycker att den muslimska kvinnans val av färg på slöjan är fel för att muslimska kvinnor inte väljer så. Ni fattar säkert. Men då har man inte en person med tolkingsföreträde och en expert med vetenskapligt dokumenterade kunskaper värda att lyssna på utan två vanliga, sketna rövhattar. Sådana lönar det sig väldigt sällan att gå i diskussion med.

Tolkningsföreträde är inte ett sätt att tysta en diskussion, utan att bredda. Ett sätt att ge dem som normalt inte dominerar vår diskurs ett sätt att höras lite tydligare. Med medvetenhet och vilja skapa en större balans bland rösterna, trots att någons röst kanske är i förkrossande numerärt underläge. Och om man kan finna det i sig själv att faktiskt ta ett steg tillbaka och lyssna istället för att fortsätta framhäva sin egen syn kanske man rentav kan lära sig något nytt.

Bildresultat för women are so difficult to understand

Mina två cent om domen mot Wallin

Jag vet att jag kanske borde hålla mig borta från ämnet, men jag vill ändå lägga till några saker till allt det som sägs om den dom som föll igår mot Cissi Wallin, enligt vilken hon gjort sig skyldig till grovt förtal när hon på sitt instagramkonto anklagade Fredrik Virtanen för att ha våldtagit henne.

För i Sverige lyfter man nu gärna fram den här domen som en backlash för #metoo och det gör mig rätt irriterad. Domen är ju bara en backlash om man anser att #metoo  handlar om Cissi Wallins rätt att namnge en person hon anklagar för ett grovt brott och call me crazy här alltså, men #metoo är något annat och något mycket större.

#metoo handlar om systerskap. Det handlar om att tillräckligt många kvinnor ställer sig upp och med gemensam röst säger att det inte är ett fåtal som blir utsatta av ett par rövhattar, utan om att det finns ett i samhället djupt integrerat system enligt vilket kvinnors kroppar inte är fredade. Där den ena ändan av skalan består av önskade manliga händer och kommentarer som bortförklaras och den andra ändan av små flickor som våldtas av fäder och bröder utan att någon bryr sig – och det handlar också om allt däremellan. Grejen är att det inte behöver vara en man i en så betydande maktposition som Weinstein, Arnault eller vår finländske Baltzar, utan om att män redan som pojkar får lära sig att det inte blir några konsekvenser.

Cissi Wallin hade anklagat Virtanen för våldtäkt som skulle ha skett år 2006 redan i en polisanmälan år 2011. Då kunde man inte gå vidare med undersökningen eftersom det saknades bevis. Ur ett rättsligt perspektiv är det fallet överspelat då. Det betyder inte att Wallin inte talar sanning – bara att det inte går att bevisa. Och även om ett sådant rättssystem givetvis inte är felfritt så är det ändå tveklöst det bästa alternativet. Man är oskyldig tills motsatsen bevisats. Så har det ju inte alltid varit i Sverige (och så är det fortfarande inte i en del andra länder). På medeltiden till exempel, var den som blev anklagad för brott tvungen att försvara sig och om hen inte klarade av försvaret så dömdes hen skyldig. Bevisbördan låg hos den anklagade – inte den anklagande.

För Virtanens del skulle han alltså ha behövt bevisa att han inte våldtagit Wallin år 2006 – annars hade det räknats som sant – och en kvalificerad gissning är att hans möjlighet till bevisföring vore lika liten som hennes. Tänk er hur det skulle se ut i praktiken. Tänk er hur mycket skada falska anklagelser kan göra där. Tänk er på riktigt häxprocesser. Å andra sidan innehåller liknande rättssystem (precis som det medeltida svenska) i allmänhet en mycket hög tilltro till schyssta snubbar. Om Virtanen hade kunnat skrapa ihop tolv ”trovärdiga, bofasta män” som kunde intyga att han aldrig skulle göra något sånt som att våldta så skulle det vara fullgoda bevis på hans oskuld. Vad vi i dag försöker göra är alltså att komma bort från system där schyssta snubbar kan få gå i god för varandra och komma undan med saker. För det behöver vi ett rättssystem som också dömer folk för förtal, när de anklagar någon för grova brott de inte har bevisats skyldiga till.

Så när Wallin och hennes advokat menar att den här domen hotar att ”underminera hela #metoo-rörelsen” blir jag mest förbannad. På grund av #metoo finns det en större chans att nästa Cissi Wallin inte väntar fem år innan de anmäler en våldtäkt, en större chans att de tas emot av en polis som förstår problematiken och en större chans att de vågar söka och får den hjälp de behöver och har rätt till. Att nästa Cissi Wallin inte behöver använda sitt instagram för att söka upprättelse.

Förutom att det inte länge går att underminera #metoo, för den har redan påbörjat förändringen av vårt samhälle, så är det, tycker jag, väldigt tarvligt av Wallin och hennes advokat att försöka lyfta just hennes mål till en symbol för hela rörelsen. Inte minst för att vi var många hundratusentals som höjde våra röster helt utan ambitioner att få upprättelse eller nämna namn. Bara med ambitionen att skapa en förändring för framtiden. Hijacka inte vår rörelse.

Att vara helt blind för genus är ett privilegium

På väg till jobbet lyssnade jag på en jätteintressant diskussion om Iran med (hör och häpna!) faktiska iranier. Två män och en kvinna av vilka jag kommer ihåg namnet på ingen alls talade om revolutioner, sanktioner och framtidsvisioner. Som avslutning fick de allihop frågan om de ansåg att Iran nu var ett stabilt land, som hade vad det skulle ta att växa och frodas de närmaste säg 40 åren. Männen var överens om att det var ett stabilt land, även om den ena var lite mer återhållsam i sin beskrivning av landets kvaliteter, och de tyckte att invånarna var fria och kunde säga sin åsikt.

Där någonstans tappade den annars mycket sansade kvinnan alla sina getter och, på brittiskt manér, meddelade att med ”all due respect” så är situationen för kvinnor i Iran verkligen inte en dans på rosor. Männen menade att kvinnor ju till och med är fler till antalet på iranska universitet så nog har kvinnor det riktigt bra.

Och det slår mig hur lätt det är att sitta och tycka att andra har det bra när man inte behöver leva deras liv. Det är samma argument, samma överlåtande ton, samma cherry pickande anekdoter, som möter kvinnor över hela världen, även om man förstås med rätta kan säga att det finns grader i helvetet.

Jo, kvinnor är i majoritet vid iranska universitet. Så pass att man från det styrande hållet har börjat lägga fram förslag på att begränsa kvinnors tillgång till utbildningsplatser. Argumentet är att kvinnor ändå inte utnyttjar sin universitetsutbildning till att arbeta, eftersom de stängs ute från arbetsmarknaden när de gifter sig och får barn.

Förutom då att forskning visar att utbildade kvinnor är direkt avgörande för nästa generations utbildning och för produktionen av human capital, så måste man ju inte vara rabiat feminazi för att se en viss orättvisa i de planerna. Anledningen till att kvinnor inte får jobb är att de a) har sin huvudsakligen utbildning inom humaniora där det inte finns jobb i Iran, och b) diskrimineras hej vilt på arbetsmarknaden, samt c) inte förväntas förvärvsarbeta.

Iran har fortfarande hijabtvång för kvinnor. Brott mot det kan bestraffas med böter, piskrapp och/eller fängelse eftersom det ses som ett brott mot själva staten. Bara det är nog för att påstå att Iran inte är ett fritt samhälle och att den som påstår det är en man. Universitetsutbildningen förresten, den måste kvinnan ha mannens tillstånd för att få skaffa sig. Männen på radio talar om att iranier är fria att säga sin åsikt. De är verkligen helt blinda för genus. Mer om den saken på My Stealthy Freedom, ett nätverk av iranska kvinnor som med risk för sina egna liv tar kampen för att få klä sig som de vill. Den dagen män måste skyla sig kanske de inser vad frihet är.


Kvinnor får inte gå och titta på fotboll, så en grupp fotbollsälskande aktivister klär, i bästa Monty Python-anda, ut sig till män och smyger in på matcherna. Den högsta rätten i landet har fastslagit, men viss rätt får man väl medge, att halvnakna, svettiga män leder kvinnor till syndiga tankar. Så mycket för frihet.

Snöflingorna virvlar

Det finns många olika namn på män som blir upprörda. Ett tag var det ”vita, kränkta män”, som rent av förkortades till VKMs. ”Snowflakes” är ett annat och ”inte alla män” är ett tredje. Jag minns att jag protesterade mot begreppet VKMs när det lanserades. Det kändes så polariserande och mer skadande för debatten än något annat.

Och även om jag fortfarande försöker hålla mig från liknande begrepp så måste jag erkänna att det nu så här, många år efter att jag först gav mig in i jämställdhets- och genusdebatträsket, känns mer och mer relevant. För varenda, jävla gång någon, någonstans tar upp någonting som rör hur män själva skulle kunna förbättra situationen för exempelvis

a) kvinnor och/eller

b) miljön och/eller

c) varandra och/eller

d) hemlösa kattungar

så kommer det ofelbart en högljudd drös med män som blir oerhört upprörda och kränkta. I flera år försökte jag förstå dem. Jag försökte se logiken, lyssna på resonemangen, argumentera emot dem som ville borsta bort protesterna som oviktiga eftersom alla måste få höras.

Relaterad bild

Men seriöst alltså.

Gillette gjorde en reklam som spreds som en löpeld över intörnätet.

Den handlar om att män kan bättre än mobbning och trakasserier. ”Det är bara genom att utmana oss själva som vi kan komma närmare det bästa av oss själva”, menar Gillette. I videon ser vi bland annat en man ingripa när två små pojkar börjar slåss med varandra och när han går ner på knä för att sära på pojkarna säger han att man inte behandlar varandra så.

Och (inte alla) män går fullkomligt ape shit cray cray över den här videon. Det är PK-maffian eller multinationellt kapitalististiskt moraltvång alternativt kommunististiskt vänsterdravel för att rätta män in i feministledet.

Att män utsätts för våld är ett enormt samhälleligt problem. Att små pojkar inte får lära sig andra sätt att umgås än genom våldsamheter är också ett enormt problem. Att män känner sig ensamma, står för den överväldigande majoriteten av självmord, våldshandlingar, drogmissbruk och upplever utanförskap är skitstora samhälleliga problem.

Nu kommer det en video som tar upp det, låt vara att det är en reklam, och så duger inte det heller.

Relaterad bild

Vad är det egentligen som man protesterar mot? Allt som antyder att män kan ta ansvar, att män borde ta ansvar. 

Det är väl här någonstans som de allra flesta kvinnor (och väldigt många män) lackar ur. Det är här någonstans som begrepp som male tears, snowflakes och vkm på allvar börjar kännas relevanta, för att det på riktigt finns de här högljudda männen (jo, det är nästan uteslutande män) som upplever sig så grundligt förfördelade att ingenting duger och man liksom bara inte har tid att öda på deras meningslösa tjafs. Jag har tre barn. Jag känner igen de där tendenserna. Som när de äldre barnen kommer till köket på morgonen och uppgivet meddelar att det inte finns någon frukost för de känner inte för müsli eller yoghurt eller frukt eller nybakade scones idag. Privilegium check, snowflakes.