Arkiv | mars 2014

Surpuppan

I morgon bitti ska jag upp och göra morgonradio. Jag gillar radio, men tidiga morgnar är inte min grej. Alls. I morgon är det dessutom 1 april och tidig morgon 1 april ett par dagar efter sommartid införts det är bara så dömt att gå käpprätt åt pipsvängen. Och sommartid förresten, det är ju inget annat än ett stort fett hån mot oss morgontrötta småbarnsföräldrar. ”Din unge har vaknat 6.30 varje morgon i en månad så vi stjäl en timme av morgontiden och din enda legitima anledning att klaga eftersom barnet då vaknar 7.30 och det är socialt accepterat så hahaha.”

Tur att vi har kycklingar i alla fall.

(Och en del av mig tycker att jag förtjänar tidig morgon 1 april och sommartid för att jag är fruktansvärt självgod över att äntligen fått kycklingar.)

Namntävling!

Så, i går anlände fem små påskkycklingar hem till oss. De bor i en bur här bredvid mitt skrivbord, där de sprätter runt och piper och är så söta att det här med arbetsmoral har fått en helt ny måttstock. Att gosa med kycklingar bara var tionde minut är plus i kanten. Hela familjen är helt begeistrad. Katterna är nyfikna, men inte ohälsosamt mycket. Det vill säga; om de skulle träffa på kycklingarna lösa skulle de säkert sluka dem i ett nafs, men eftersom kycklingarna är i en bur verkar katterna förstå att de har specialstatus. Och att ätandet måste vänta.

IMG_0194-20140331

Vi namngett en kyckling var. Det här är Vilhos Valio.

IMG_0237-20140331Tildas Enna.

IMG_0242-20140331Makens kyckling Bismarck, som en dag ska ärva imperiet.

IMG_0223-20140331Min kyckling Berit, den minst samarbetsvilliga. Jag hoppas att hen (pun intended) är en tupp så att jag har en tupp som heter Berit. Bara för att.

IMG_0230-20140331Berits fjäderfötter.

IMG_0232-20140331Och eftersom vi bara är fyra i familjen som kan ge namn till kycklingar (kattens förslag ”lunch” röstades ner) tänkte vi att det kunde vara upp till er att hitta på ett namn till den sista kycklingen. Den här. En riktigt trevlig prick, som gärna ligger i handen och sover, eller sitter högst upp och bajsar på gosedjuret som agerar surrogatmamma i buren. Vad säger ni? Förslag?IMG_0207-20140331 IMG_0215-20140331 IMG_0219-20140331

Arga bloggen

Jag hade tänkt att jag skulle spendera dagen med att skriva arga, destruktiva politiska inlägg. Skriva av mig om hur trött jag är på medias rapportering, på människor utan nyanser och på folk som kallar allt de inte själva upplevt för halmgubbar. I helgen kommer nämligen kycklingarna så därefter lär det bli så mycket fluff att även en liten rosa blogg med en stor muffins känner ett visst behov av att väga upp det.

Men så skiner solen och jag slås av lyckan att få bo på det vackraste av ställen, av vårluft, fågelkvitter, soldåsiga katter och av snödroppar, knoppar och ljus. Jag kan vara arg en annan dag. Eller förmodligen redan ikväll, när barnen bråkar istället för att sova.

20140328-154825.jpg

 

20140328-154813.jpg

Guggenheim och maktlösheten

Man planerar att bygga ett Guggenheimmuseum i Helsingfors. Det blir ett monument över politikernas förakt för folkets vilja, för pengarnas språk och för den lilla människans litenhet. Det är få saker som gör mig riktigt så uppgivet trött som Guggenheim, inte för att jag egentligen bryr mig så värst mycket om hur Helsingfors planerar sina museum men för att processen just nu är så in i helvete fel. Först står det klart att folket inte vill ha ett Guggenheim. Man är nöjd med det utbudet som finns i Helsingfors (och Helsingfors är en jättebra museumstad!) och man vill dessutom inte att ett museum som just Guggenheim – som blir stort och flådigt – ska förstöra den vackra stadsbilden i den synnerligen förtjusande delen av staden. Sedan röstade de folkvalda och kom fram till att det inte var lämpligt att bygga ett Guggenheim och många drog en lättnadens suck.

Därefter kom det fram att man likväl planerar att anordna en arkitekttävling. Inte för att man liksom skulle på allvar bygga. Nej, nej. Man vill bara se vad några hundra tusen euro skulle kunna frambringa i form av modeller för den byggnad som man inte kanske tänkt bygga. 2,2 miljoner ska arkitekttävlingen kosta. Och kalla mig cynisk, men om man nu lägger ner gigantiska summor pengar på en arkitekttävling så finns det långtgående planer på att gå vidare med bygget oavsett hur mycket man försäkrar att inget alls är hugget i sten (pun intended).

Det är som ett bortskämt barn som villvillvill fast det egentligen inte finns pengar – fast det egentligen inte på något vis är rimligt även om det skulle kunna vara kul. Att arkitekttävlingen förväntas finansieras på annat vis än med skattepengar är en klen tröst när projektet som sådant givetvis kommer att kosta. Att man delar på det gör det inte gratis. Vuxna människor som bestämmer över allas vår ekonomi får helt enkelt inte bete sig som bortskämda snorungar. De måste kunna säga nej, fast de egentligen skulle vilja säga ja, och se att det finns viktigare saker att lägga pengarna och tiden på. Ett bra förslag vore det nya Barnsjukhuset, till vilket alla vi andra åtminstone hjälps åt för att samla in pengar, eftersom sjuka små barn känns betydligt mer prioriterat än modern konst. Måste man ställa dem mot varandra? Kanske inte. Kan man få allt? Nej.

Sänka sin lön och skjuta sig i foten

Kent Kullander tänker i en månad leva på kvinnolön, genom att sänka sin lön med de 14% som statistiskt skiljer gruppen mäns löner från gruppen kvinnors löner. I de sociala medier som jag följer är kommentarerna hånfulla och jag blir illa till mods. Här har vi en man som faktiskt försöker uppmärksamma något som är ett verkligen jämställdhetsproblem och så möts han av förakt. Därför tänkte jag att jag skulle skriva något positivt istället. Peppa, liksom.

Men jag kör fast.

För det första är hans lön som ”kvinna” fortfarande dubbelt av vad jag tjänar och ett par tusen över vad en sjuksköterska (ett synnerligen kvinnodominerat yrke) i snitt har i lön. Att klara sig på 14% mindre en månad från ett så pass bra utgångsläge och framhålla det som att leva på kvinnolön känns ungefär lika verklighetsförankrat som när Blondinbella föreslog att man skulle begränsa sitt latte-intag till några om dagen för att spara pengar.

För det andra gör han det förvisso delvis för att uppmärksamma löneklyftan (och poäng för det), men i huvudsak för att han startat en genusblogg som inte riktigt drog tillräckligt med folk. Det är alltså i princip inte ett slag för rättvisan utan ett PR-trick.

För det tredje är det en månad. En. Futtig. Liten. Månad. Därefter tar han återigen fram det kuvert med 4.500 kronor (vilket förresten är typ 25% av vad en barnskötare i snitt tjänar) och återgår till sitt liv som man. Problemet för dem som lever på liten lön är att det inte finns några kuvert med undanstoppade pengar att ta fram när räkningarna hopar sig. Problemet för många av de kvinnor som har de lägsta lönerna är också att de har försörjningsansvar – små barn som behöver kläder och mat – och att ett kuvert med 4.500 faktiskt på allvar skulle kunna göra skillnad.

Jag är ledsen alltså. Jag vill vara förlåtande, stå på hans sida, försvara för det är inte lätt att vara man och försöka driva kampanj för jämställdhet. Men det här är bara knäppt. Han kunde åtminstone donera pengarna till välgörande ändamål (alltså inte sig själv) eller ta ett helt år med lägre lön. Nånting liksom.

Tills dess säger jag bara Heja Blekk!

Städtanterna

Min vän Fru B kom på besök i fredags. Vi skulle städa, så där som vuxna, högutbildade kvinnor mitt i livet gör när de tar en dag ledigt för att umgås. Grejen var att Fru B hade en ny fönster-tvättar-mojäng och att jag till all lycka hade otroligt skitiga fönster i stort behov av en flashig fönster-tvättar-mojäng. Så vi tvättade fönster, skurade golv, käkade lunch, drack kaffe, te och hallonsaft för att det är lyxigt att inte behöva välja bara en, och hade en supertrevlig dag. Nu har vi gjort så många wax on/wax off att vi är redo att ta oss an en ninjaarmé.

IMG_0082-20140322 IMG_0087-20140322

Genusmedvetenheten och föräldraskapet

Jag tycker att genus är intressant och viktigt. Dels för att det är mitt jobb (doh!), och dels för att jag har en son och en dotter som jag försöker hålla alla dörrar öppna för. Och det är just det där med öppna dörrar som gör att jag tycker att genus är så viktigt – för att det fortfarande i länder som Sverige och Finland i dag har en grundläggande betydelse om man är flicka eller pojke. Inte för att det måste ha det för att flickor och pojkar är så biologiskt olika, utan för att genus alltjämt är ett sätt att sortera människor, att pådyvla dem preferenser och karaktäristika som de kanske inte nödvändigtvis är bekväma med.

Jag vill vara en genusmedveten förälder. Jag är en genusmedveten förälder. Att vara genusmedveten betyder, åtminstone för mig, att vara just medveten om hur stereotypa föreställningar om pojkar och flickor, män och kvinnor, påverkar oss. Hur förväntningar på hur en flicka ska bete sig kan fösa in min dotter på en väg som mycket väl kan leda till utseendefixering, dåligt självförtroende och undervärdering av sig själv. Hur förväntningar på hur en pojke ska bete sig kan fösa in min son på en lika bekymmersam väg av initiationsriter, egoism och bristande respekt. Genom att vara medveten om de här sakerna hoppas jag kunna ge båda barnen verktyg för att på sitt eget sätt hitta en lagom balans i sitt varande; att våga göra saker de drömmer om och att våga låta bli saker de inte trivs med.

Men ibland så känns det som om det som brukar kallas för genusmedvetenhet egentligen inte alls är medvetenhet utan något annat. På diskussionsforum och bloggar läser jag om andra genusmedvetna föräldrar där det nästan blir en tävling i normbrytande. Den vars barn bryter mest mot normerna har liksom lyckats bäst. En pojke i klänning. En flicka som vill ha Spidermantårta på kalaset. Hundra tummar upp på det! Men att presentera sin dotter i en prinsessklänning, det är ett faux pas. En stolt liten pojke vid Spidermantårtan får inga tummar upp. Medvetenheten är inte en medvetenhet om begränsningar och möjligheter utan har utvecklats till ett intrikat nät av nya könsrelaterade begränsningar och kringskurna möjligheter. Det är plötsligt okej att racka ner på Hello Kitty som en symbol för den passiva, söta flickan om det inte är en kille det gäller. Det är okej att inte bara rynka på näsan åt utan att faktiskt öppet ifrågasätta andra föräldrars val då dessa inte bryter mot normerna. Man får inte säga till barn att de är fina och särskilt inte om det är någon annans barn för det är närmast att betrakta som en dödssynd. Man ska vara så normbrytande att man skapat någon sorts subkultur med egna strikta normer.

Som den trogna läsaren vet älskar min dotter allt som har med rosa fluff att göra. Hon struttar runt i högklackat, byter prinsessklänning förtitolv gånger per dag, vill prova smink och vill höra att hon är fin när hon klätt upp sig. Och jag ger henne det. Jag låter henne ha högklackat, prinsessklänning och smink och jag säger till henne att hon är fin – precis som jag hade gjort med hennes bror om han hade sökt det. Jag säger också till henne att hon är fin när hon kommer in rosig om kinderna, med rufsigt hår och trasiga kläder efter att ha klättrat i träd eller sprungit på åkern. Jag säger till henne att hon är fin när hon är sjuk och ligger med feberglansiga ögon slak i min famn. Jag säger till henne att hon är fin för att hon är den hon är; för allt det som gör henne till henne. Hennes styrka, hennes fantastiska fantasi, hennes stora hjärta. Och jag behandlar hennes bror precis likadant. För mig är det att vara en genusmedveten förälder – att inte låta det faktum att min dotter gillar stereotypt flickiga saker ligga henne till last. Att hålla alla dörrar öppna, men också acceptera att barnet sedan faktiskt väljer. Att finnas där och styra in på öppnare vägar, att inte låta en sak ta över, att hitta nya funktioner för traditionella leksaker.

För mig innebär det genusmedvetna föräldraskapet bland annat att jag försvarar min dotters rätt att klä sig i prinsessklänningar, sjunga sånger om söta djur och njuta av vackra saker (inklusive sin spegelbild) för att det just nu gör henne lycklig. Skitsamma om det inte bryter mot några förtryckande normer. Det är inte hennes uppgift att göra det. Hon är ett barn. Och den dagen hon behöver det så är jag där och bryter normerna med henne för jag är medveten om att de finns.

Tilda sjungerTilda för drygt 4 år sedan. Söt som socker och med ett hiskeligt temperament.

IMG_9090Tilda nu. Söt som en leråker och fortfarande med temperament.

Hemkomst

Ikväll kommer maken hem från en veckas vistelse i Tyskland. Vi klarar oss rätt bra ensamma, jag och kidsen. Allt rullar på, även om jag i ärlighetens namn inte har särskilt mycket energi kvar i slutet av dagen när jag ensam ska sköta jobb, barn, djur och ett stort hus. Det går, men det är inte lika kul som när han är hemma.

Jag började räkna ner tiden till hans hemkomst betydligt för mycket i förväg för att vara riktigt hälsosamt för sinnesfriden. Nu borde det inte vara många minutrar kvar och här sitter jag som ett barn som väntar på godis. Eller. Ja. Ni vet.

Snart.

Helsingfors

I dag åkte jag en sväng in till Helsingfors för att delta i Studio HBL. Staden visade upp både det värsta (parkeringsanarki pga gatustädning) och det bästa (strålande vårsol i en stad som vinterslumrat). Vår-Helsingfors är nog min favorit ändå, det där sprudlande, sjudande, förkrossande vackra Helsingfors.

20140324-123831.jpg