Archive | mars 2014

Surpuppan

I morgon bitti ska jag upp och göra morgonradio. Jag gillar radio, men tidiga morgnar är inte min grej. Alls. I morgon är det dessutom 1 april och tidig morgon 1 april ett par dagar efter sommartid införts det är bara så dömt att gå käpprätt åt pipsvängen. Och sommartid förresten, det är ju inget annat än ett stort fett hån mot oss morgontrötta småbarnsföräldrar. ”Din unge har vaknat 6.30 varje morgon i en månad så vi stjäl en timme av morgontiden och din enda legitima anledning att klaga eftersom barnet då vaknar 7.30 och det är socialt accepterat så hahaha.”

Tur att vi har kycklingar i alla fall.

(Och en del av mig tycker att jag förtjänar tidig morgon 1 april och sommartid för att jag är fruktansvärt självgod över att äntligen fått kycklingar.)

Namntävling!

Så, i går anlände fem små påskkycklingar hem till oss. De bor i en bur här bredvid mitt skrivbord, där de sprätter runt och piper och är så söta att det här med arbetsmoral har fått en helt ny måttstock. Att gosa med kycklingar bara var tionde minut är plus i kanten. Hela familjen är helt begeistrad. Katterna är nyfikna, men inte ohälsosamt mycket. Det vill säga; om de skulle träffa på kycklingarna lösa skulle de säkert sluka dem i ett nafs, men eftersom kycklingarna är i en bur verkar katterna förstå att de har specialstatus. Och att ätandet måste vänta.

IMG_0194-20140331

Vi namngett en kyckling var. Det här är Vilhos Valio.

IMG_0237-20140331Tildas Enna.

IMG_0242-20140331Makens kyckling Bismarck, som en dag ska ärva imperiet.

IMG_0223-20140331Min kyckling Berit, den minst samarbetsvilliga. Jag hoppas att hen (pun intended) är en tupp så att jag har en tupp som heter Berit. Bara för att.

IMG_0230-20140331Berits fjäderfötter.

IMG_0232-20140331Och eftersom vi bara är fyra i familjen som kan ge namn till kycklingar (kattens förslag ”lunch” röstades ner) tänkte vi att det kunde vara upp till er att hitta på ett namn till den sista kycklingen. Den här. En riktigt trevlig prick, som gärna ligger i handen och sover, eller sitter högst upp och bajsar på gosedjuret som agerar surrogatmamma i buren. Vad säger ni? Förslag?IMG_0207-20140331 IMG_0215-20140331 IMG_0219-20140331

Arga bloggen

Jag hade tänkt att jag skulle spendera dagen med att skriva arga, destruktiva politiska inlägg. Skriva av mig om hur trött jag är på medias rapportering, på människor utan nyanser och på folk som kallar allt de inte själva upplevt för halmgubbar. I helgen kommer nämligen kycklingarna så därefter lär det bli så mycket fluff att även en liten rosa blogg med en stor muffins känner ett visst behov av att väga upp det.

Men så skiner solen och jag slås av lyckan att få bo på det vackraste av ställen, av vårluft, fågelkvitter, soldåsiga katter och av snödroppar, knoppar och ljus. Jag kan vara arg en annan dag. Eller förmodligen redan ikväll, när barnen bråkar istället för att sova.

20140328-154825.jpg

 

20140328-154813.jpg

Guggenheim och maktlösheten

Man planerar att bygga ett Guggenheimmuseum i Helsingfors. Det blir ett monument över politikernas förakt för folkets vilja, för pengarnas språk och för den lilla människans litenhet. Det är få saker som gör mig riktigt så uppgivet trött som Guggenheim, inte för att jag egentligen bryr mig så värst mycket om hur Helsingfors planerar sina museum men för att processen just nu är så in i helvete fel. Först står det klart att folket inte vill ha ett Guggenheim. Man är nöjd med det utbudet som finns i Helsingfors (och Helsingfors är en jättebra museumstad!) och man vill dessutom inte att ett museum som just Guggenheim – som blir stort och flådigt – ska förstöra den vackra stadsbilden i den synnerligen förtjusande delen av staden. Sedan röstade de folkvalda och kom fram till att det inte var lämpligt att bygga ett Guggenheim och många drog en lättnadens suck.

Därefter kom det fram att man likväl planerar att anordna en arkitekttävling. Inte för att man liksom skulle på allvar bygga. Nej, nej. Man vill bara se vad några hundra tusen euro skulle kunna frambringa i form av modeller för den byggnad som man inte kanske tänkt bygga. 2,2 miljoner ska arkitekttävlingen kosta. Och kalla mig cynisk, men om man nu lägger ner gigantiska summor pengar på en arkitekttävling så finns det långtgående planer på att gå vidare med bygget oavsett hur mycket man försäkrar att inget alls är hugget i sten (pun intended).

Det är som ett bortskämt barn som villvillvill fast det egentligen inte finns pengar – fast det egentligen inte på något vis är rimligt även om det skulle kunna vara kul. Att arkitekttävlingen förväntas finansieras på annat vis än med skattepengar är en klen tröst när projektet som sådant givetvis kommer att kosta. Att man delar på det gör det inte gratis. Vuxna människor som bestämmer över allas vår ekonomi får helt enkelt inte bete sig som bortskämda snorungar. De måste kunna säga nej, fast de egentligen skulle vilja säga ja, och se att det finns viktigare saker att lägga pengarna och tiden på. Ett bra förslag vore det nya Barnsjukhuset, till vilket alla vi andra åtminstone hjälps åt för att samla in pengar, eftersom sjuka små barn känns betydligt mer prioriterat än modern konst. Måste man ställa dem mot varandra? Kanske inte. Kan man få allt? Nej.

Sänka sin lön och skjuta sig i foten

Kent Kullander tänker i en månad leva på kvinnolön, genom att sänka sin lön med de 14% som statistiskt skiljer gruppen mäns löner från gruppen kvinnors löner. I de sociala medier som jag följer är kommentarerna hånfulla och jag blir illa till mods. Här har vi en man som faktiskt försöker uppmärksamma något som är ett verkligen jämställdhetsproblem och så möts han av förakt. Därför tänkte jag att jag skulle skriva något positivt istället. Peppa, liksom.

Men jag kör fast.

För det första är hans lön som ”kvinna” fortfarande dubbelt av vad jag tjänar och ett par tusen över vad en sjuksköterska (ett synnerligen kvinnodominerat yrke) i snitt har i lön. Att klara sig på 14% mindre en månad från ett så pass bra utgångsläge och framhålla det som att leva på kvinnolön känns ungefär lika verklighetsförankrat som när Blondinbella föreslog att man skulle begränsa sitt latte-intag till några om dagen för att spara pengar.

För det andra gör han det förvisso delvis för att uppmärksamma löneklyftan (och poäng för det), men i huvudsak för att han startat en genusblogg som inte riktigt drog tillräckligt med folk. Det är alltså i princip inte ett slag för rättvisan utan ett PR-trick.

För det tredje är det en månad. En. Futtig. Liten. Månad. Därefter tar han återigen fram det kuvert med 4.500 kronor (vilket förresten är typ 25% av vad en barnskötare i snitt tjänar) och återgår till sitt liv som man. Problemet för dem som lever på liten lön är att det inte finns några kuvert med undanstoppade pengar att ta fram när räkningarna hopar sig. Problemet för många av de kvinnor som har de lägsta lönerna är också att de har försörjningsansvar – små barn som behöver kläder och mat – och att ett kuvert med 4.500 faktiskt på allvar skulle kunna göra skillnad.

Jag är ledsen alltså. Jag vill vara förlåtande, stå på hans sida, försvara för det är inte lätt att vara man och försöka driva kampanj för jämställdhet. Men det här är bara knäppt. Han kunde åtminstone donera pengarna till välgörande ändamål (alltså inte sig själv) eller ta ett helt år med lägre lön. Nånting liksom.

Tills dess säger jag bara Heja Blekk!

Städtanterna

Min vän Fru B kom på besök i fredags. Vi skulle städa, så där som vuxna, högutbildade kvinnor mitt i livet gör när de tar en dag ledigt för att umgås. Grejen var att Fru B hade en ny fönster-tvättar-mojäng och att jag till all lycka hade otroligt skitiga fönster i stort behov av en flashig fönster-tvättar-mojäng. Så vi tvättade fönster, skurade golv, käkade lunch, drack kaffe, te och hallonsaft för att det är lyxigt att inte behöva välja bara en, och hade en supertrevlig dag. Nu har vi gjort så många wax on/wax off att vi är redo att ta oss an en ninjaarmé.

IMG_0082-20140322 IMG_0087-20140322