Kulturkrockar · Nyhetsplock

Och gärna plusgrader!

Dagar när det är 17 minusgrader och lätt vind är vanligen inte dagar då jag tycker om Finland, eller finländare, eller folk av något slag egentligen.

Men efter att ha sett Flashmob Finlandia med sin skönsång hylla Pekka Haavisto som tilltänkt vinnare av vad som måste vara den renaste och mest sakliga presidentkampanj jag någonsin sett är jag så oerhört stolt över mitt nya hemland och dess fantastiska befolkning. Oavsett vem som blir Finlands nästa president blir han det över en nation som visat sin styrka – inte med vapenmakt och dominans utan med med flashmobs och tolerans. Visst finns det hopp om en bättre morgondag!

 

Okategoriserade

Så länge det bara är en lek så…

Av alla kreativa, pedagogiska leksaker vi har hemma föll Tilda för en platsflaska från tomflaskeinsamlingen. Den fyllde hon med vatten.

Och så lekte hon spysjuka.

Med flaskan invirad i en handduk gick hon runt och skvätte vatten över golvet, ojade sig ljudligt, tröstade flaskan och använde upp alla husets handdukar på att ”tolka klääääks”.

Historikerns historier · Vardagslivet

Några tips om det där med trovärdighet som historiker

För att lyckas i den akademiska världen gäller det att bygga upp en trovärdighet. Det handlar bland annat om forskningsetik, om att vara noggrann när man redovisar sina fynd och om att ge tydliga referenser till ursprunget när man hänvisar till intelligenta saker någon annan har kommit på. I förlängningen handlar forskarens trovärdighet och position i den akademiska världen förstås också om att kontinuerligt hålla en hög vetenskaplig standard på allt vad man gör och att låta väl underbyggda metoder och teorier genomsyra forskningen.

Och lite handlar det säkert om att inte dyka upp på doktorandseminariet svingande en enorm rosa kasse…

… som man försöker förklara med att man behövde nya hårklämmor.

Särskilt om just hårklämmor inte var en av de där grejerna som man i lyckoruset över 70 % rabatt kom ihåg att köpa.

Men jag tänker så här: Mitt stipendium är rätt knapert. 70% rabatt ger en procentuell besparing motsvarande två veckors understöd, så det jag har gjort är egentligen en tjänst för forskarsamfundet och inte minst stipendiegivarna eftersom det nu blir mer forskning för pengarna. Så att säga.

En ny väska. Mmmmm.

Den där hatten jag suktat efter.

Och dessutom ett par skinnhandskar med en rosett och ett diadem till Tilda.

Jo, och så ska vi väl säga att åtminstone min egen trovärdighet som historiker är väldigt beroende av att jag inte tvingas räkna procentsatser för min forskning utan bara för mina interna numerisk-bekräftelse-på-behovet-av-shopping-monologer.

 

Vardagslivet

Då är det väl bara ladda för nästa rond.

Vad är det här? En ny humanitär katastrof? Bilder från Hiroshima 1945? Ett reportage om tsunamis?

Rätt svar: Vårt renstädade vardagsrumsgolv en treåring senare.

Och den underbara mjuka mattan har ungefär två miljoner Barbie som klippdocka-accessoarer behändigt nedkörda i fluffet.

Mammans städning: 0 p

Kreativ treåring: 53789234 p

Historikerns historier

Stipendiatens klagan – eller: det där med plats och tillhörighet

Till följd av Outi Alankos blogginlägg om hur man kastar ut stipendiater från universiteten här i Finland uppstod en diskussion på Facebook vilket i sin tur inspirerade till att försöka ge min egen syn på saken. Jag har haft turen att få stipendium för att på heltid ägna mig åt min doktorsavhandling. Därför känns det otacksamt att börja klaga över saker jag inte fått men jag tror att man begår ett stort misstag genom att exkludera den arbetskraft samhället ändå betalar för när man stänger stipendiater ute från universiteten.

För tillfället har jag ett årslångt stipendium från Helsingfors universitet. Jag ansökte om ett arbetsrum och när jag lämnade in pappren fick jag den bestämda uppfattningen att det inte skulle vara några problem att få del i ett rum i någon av universitetets vindlande korridorer. Därför blev jag oerhört förvånad när jag ett tag senare fick avslag. Reglerna hade ändrats och den som inte hade ett stipendium där stipendiegivaren stod för hela kostnaden för rummet (och jag vågar inte ens gissa på hur mycket det kan bli i centrum i en huvudstad) får inget rum. Detta trots att jag var villig att – liksom så många före mig – faktiskt betala en viss del av mitt knappa stipendium i månadshyra. Resultatet är alltså att universitetet betalar mig för att bedriva forskning utan att ens låta mig hyra en del av ett arbetsrum.

Så jag sitter hemma. På många sätt finns det fördelar med det. Till exempel sparar jag de pengar jag hade fått lägga på hyra och dessutom sparar jag resetiden till och från centrum. Men det är inte mitt val utan en effekt av ekonomiska åtstramningar och tyvärr en effektiv utestängningsmetod.

För det där med att ha ett arbetsrum är så mycket mer än att ha en plats att slänga sina grejer. Jag hade haft, och har fortfarande, ett stort behov av stöd från andra som vet hur det känns att sitta fast i teoribildningar och metodologiska krumsvängar, andra som förstår det där behovet av att lära sig mer och som gör att man orkar fortsätta när skrivkrampen tynger. Men visst, det där är kanske emotionella aspekter som man inte kan ta hänsyn till. Men vad sägs om tillgång till universitetets interna nät där e-böcker, stipendieansökningar och allsköns forskningsartiklar kan nås? Vad sägs om närhet till biblioteket, nationalarkivet och samlingarna med kopieböcker utan hemlån? Printer? Kopieringsmaskin? Fikarum?

Samtidigt som jag alltså har fått en ekonomisk möjlighet att forska har jag stängts ute från alla de andra aspekterna av forskningen. För föräldrar till små barn tillkommer att varje sjukdomssession innebär avbrott i arbetet då ens arbetsplats förvandlas till sjukstuga, och med barn i dagisåldern blir det ganska ofta. Samtidigt finns inte vård av sjukt barn ens som en möjlighet för en stipendiat. Dagarna och pengarna försvinner med snoret och hostan.

När mina kompisar ville bli popstjärnor och astronauter ville jag bli professor i historia. Det vill jag fortfarande och därför kommer jag att fortsätta med min forskning. Det är det här jag vill göra, det här jag alltid drömt om. Men vad händer när jag är färdig? Min referensram är ett litet rum med gröna väggar och en samling pelargoner som väntar på våren, mina närmaste arbetskamrater är tre katter som i ärlighetens namn ger rätt begränsat intellektuellt utbyte. Var kommer jag att passa in?

Jag har försökt med det mesta för att få en plats på universitetet. Jag vill undervisa och har en lärarutbildning i grunden men så får jag inte betala för rummet. Inte ens tappra försök att beskriva hur duktig jag är på att laga kaffe eller den relativa lögnen att jag är en stjärna på att städa hjälpte. Att utbrista ”men OJ vad mycket plats du har HÄR” och menande peka på en ledig skrivbordshörna när man besöker folk som har rum har inte gått det minsta bättre.

Sakta vänjer jag mig vid tanken på att sitta här hemma i fyra år och peppar mig själv att klara det. Och jag är tacksam för mina handledare som är tillgängliga för frågor och frustrerade utbrott när som helst. I går skickade jag en förfrågan till en av dem om stipendier och har fått inte mindre än tio svar med tips, idéer, hjälp och stöd inom ett dygn, allteftersom hon hittar mer. Att handledaren också spontant bjuder med en på tårta, book release och en snabb genomgång av nyttiga artiklar och böcker inför avhandlingen är så värdefullt att jag inte kan sätta ord på det. På så vis lever universitetstraditionen vidare. Universitas är människorna som vill lära sig mer, inte byråkratin som vill äta upp dem.

Läs också Eva Ahl-Waris om samma ämne!

 

Historikerns historier · Vardagslivet

Repetition är alla stipendiers moder

Januari är stipendiesökartid. Jag fick förra året ett resestipendium till Stockholm för att gräva i riksarkivet (inte som en arkeolog alltså, utan som historiker) av Kulturfonden för Sverige och Finland (tackar ödmjukast!). I år tänkte jag söka igen och klickar mig igenom ansökningssystemet. Så när jag kommer till de där stora rutorna där man ska fylla i ”närmare beskrivning av projektet”, ”bilateralt mervärde” och ”planerad uppföljning” blir jag lite extra glad. Bilateralt mervärde. Yes. Sånt här är jag riktigt bra på!

Men när jag klickar på det lilla frågetecknet vid sidan av rutan – det där som man klickar på om man vill ha lite extra hjälp och som jag brukar klicka på bara för att jag tycker att det är kul – möts jag av texten från min egen ansökan anno 2010.

Shit.

Texten är bra. Riktigt, riktigt bra. Men hur i hela friden ska jag kunna skriva något nytt och inspirerat om exakt samma ämne, i exakt samma syfte och med min egen text som exempel på hur det ska se ut, utan att det ser ut som att jag dragit copy/paste över hela alltet? Eller ska jag bara copy/paste och tänka att det ju funkade finfint förra gången?

Kuriosa: När jag tänker efter minns jag att någon visst ringde och frågade om de fick använda min text och jag svarade ja.

Kuriosa: Undrar om man kan referera till hur en kvinna från landsbygden lär sig det intrikata tunnelbanesystemet som ett bilateralt mervärde…?

Vardagslivet

Det blir en rituell avrättning av dom!

Som ni vet hade jag dansträning igår. Det var ovanligt många finska dansöser på plats och ovanligt bristfällig finsk grammatik. Som tur var fick jag en bra chans att lära dem lite svenska, på ungefär samma sätt som mina egna barn lärde sig en nästintill komplett uppsättning svenska svärord av sin väna moder – för tighta byxor.

Det är så här, att för några veckor sedan rusade jag halvt i panik in på klädaffären, roffade åt mig det närmaste paret svarta tights och sprang ut igen. Självklart var dessa tights inte gjorda för någon med den verkliga storleken L, utan för en av de flickorna i högstadiet som alla kallar för tjockis för att hon väger 50 kg och som också i klädaffären får bekräftat att hon är tjock eftersom hon passar i den imaginära storleken L för småflickor. Om vi säger så här: det var i alla fall inte min storlek.

Men det struntade jag i när jag krängde på mig byxorna och vansinneskörde till träningen i går.

Det blev på det hela taget en riktigt otrevlig upplevelse och väldigt många fula ord. För det första var byxorna  så tighta i benen att de störde blodtillförseln till yttersta hudlagret med resultatet att benen liksom domnade lite. Dessutom var de av allt döma inte gjorda av naturmaterial och eftersom tyget kapslade in kroppsvärme var det ungefär som att dra ett entimmes danspass klädd i skinnpaj. Som om det inte vore nog kunde jag inte dra upp dem längre än att de på 5 sekunder hade hasat ner så långt att till och med Charlotte 14 år hade tyckt att de var lågt skurna. De första tio gångerna försökte jag tappert dra upp dem men när allt som hände var att de begravde sig mellan skinkorna insåg jag att allt jag åstadkommit var att dra upp trosorna till navelhöjd, medan tightsen mycket riktigt fortfarande snörpte om där någonstans betydligt lägre – sakta hasande mot nya djup.

Det är inte ens ett par sånna där byxor man lider i en kväll innan man med en romantiskt blick viker in dem i skåpet och ömt viskar ”sen, när jag blir smalare”. Det är ett par sånna där byxor man klipper sönder och eldar upp.

Vardagslivet

Ännu en anledning att skaffa helikopter

När det står en ung kille i tioårsåldern mitt på vägen och vägrar att flytta på sig när man kommer trött och hungrig efter att ha hämtat ungarna på dagis och allt man vill är att få komma hem, äta mat, tända en brasa och lyssna på ungarna berätta om sin dag, men man hindras av att den där unga killen tycker att ett bra sätt att visa sig tuff inför sina kompisar är att sedan man stannat bilen så sakta det går masa sig just så mycket åt sidan att man genom att nästan köra upp i snöhögen på andra sidan vägen kan klämma sig förbi, då önskar jag att det vore ok att liksom lite knuffa till honom kofångaren.

Eller åtminstone klippa honom med dörren.

Det är liksom inte tillfredsställande nog att bara veva ner fönstret och sockersött upplysa honom om lämpligheten att flytta på sig när det kommer bilar när man inte ens får inleda med ”jag förstår att du inte är så smart men jag är säker på att du kan tränas upp att agera nästan normalt med hjälp av elchocker”.

Vardagslivet

Kom ihåg att raka benen innan ni åker till simhallen!

Alltså inte för att jag inbillar mig att det där med att raka benen skulle göra mig mer attraktiv eller så. Vem bryr sig när man har två barn och en man som inte heller rakar benen.

Men jag säger bara det att satan vad ont det gör när skåpnyckelns gummiband fastnar i vinterpälsen.