Arkiv | februari 2020

När man är sexistisk

I anslutning till den där debattartikeln om att kvinnor hotar yttrandefriheten vid universiteten höll Sveriges Radio en debatt med en genusvetare (Rebecca Selberg), en evolutionsbiolog (Jessica Abbott) och filosofen (Erik J Olsson) som var medförfattare till debattartikeln. För det första måste jag säga att det var oerhört tillfredsställande att höra en genusvetare som faktiskt kunde ge intelligent och vetenskapligt underbyggt svar på tal. För det andra var det också triumf när hon kallar filosofen för vad han är: sexistisk.

För Olsson tror att han lutar sig på vetenskap för att han hänvisar till feminina och maskulina kulturer enligt Hofstedes indelningar. Selberg slår ner på det genom att klargöra att de flesta forskare inte tar Hofstede på allvar, vilket är alldeles sant, men även om man skulle ta honom på allvar så gör Olsson ett allvarligt feltänk. Hofstede talar nämligen om manliga kulturer som sådana där man framhäver ambition, tuffhet, materiella värden samt inte minst starkt särskiljande av könsroller. Kvinnliga kulturer är däremot sådana som framhäver vårdande och jämställdhet och där både män och kvinnor förväntas vara ödmjuka och bry sig om livskvalitet. Men han talar inte om nummer.

Det här är alltså definitioner han själv har hittat på (och som vi talat om förr) och som absolut kan ifrågasättas, men de är beskrivningar av kulturer – inte av andelen män eller kvinnor i kulturen. När Olsson således sätter en kvinnlig kultur i samband med ett numerärt kvinnligt överläge använder han Hofstede till något Hofstede inte har sagt. Enligt Hofstedes egen indelning är det nämligen teoretiskt fullt möjligt att ha en manlig kultur med stor numerär övervikt av kvinnor. Hans teorier handlar inte om vad som händer om du har många kvinnor eller många män på ett och samma ställe.

Det Olsson gör är att koppla vad han anser vara manliga kvaliteter till universitetets kärna (meritokrati, objektivitet, vetenskaplig förmåga) och påstår sedan att dessa kvaliteter skulle vara biologiskt mer vanligt förekommande i män. Han menar sedan, i jämställdhetens namn, att också kvinnor fyller en funktion eftersom yin och yang och det behövs mjukhet också inom akademia.

Bildresultat för wtf gif

Så talar en sexist. En sexist sätter positiva egenskaper – de egenskaper som bygger upp akademia i det här fallet – som naturligt inneboende i män i motsats till kvinnor (som endast kan bidra med kompletterande egenskaper). Man måste inte säga att man tycker att kvinnor förtjänar att dö för att vara sexist. Man måste inte ens vara av åsikten att kvinnor gör sig bäst vid spisen. Det går riktigt bra att sitta i radio och påstå att kvinnor på grund av sina biologiska egenskaper är sämre lämpade för vetenskapligt arbete för att vara sexist.

Men Olsson slutar inte ens där. Nej då.

Sedan börjar han tala om det samhälleliga förfallet, med uppgifter som polisen inte klarar av att hantera, oförmåga att klara pisastudierna och problemen inom sjukvården unt so weiter, och påstår att det korrelerar med kvinnlig närvaro.

Är vi på ett sluttande plan? undrar programledaren och genusvetaren bah ”nog är det ett sluttande plan när vi måste påminna våra professorer på Lunds universitet om att samvariation inte är orsak”.

Det kan man ju lugnt påstå.

Ironin i att det sitter en man och feltolkar vetenskap på så många olika sätt och ändå liksom får det till att män är biologiskt mer lämpade att bedriva vetenskap. Alltså I don’t even.

Han sitter ju där tillsammans med två experter. Två kvinnliga forskare. Den ena inom arbetsplatskulturer, som med grund i sin egen forskning kan vederlägga tanken på manliga och kvinnliga kulturer. Hon ger exemplet att sjukhus nästan alltid har fler kvinnor, men att arbetskulturen kan variera stort mellan olika sjukhus, eller mellan olika avdelningar på samma sjukhus. Den andra inom evolutionsbiologi som är det ämne filosofen vill förankra sina idéer i. Och evolutionsbiologen fullkomligt sågar tanken om de biologiskt grundade könsskillnaderna som skulle göra män mer lämpade för vetenskap. ”Man måste alltid ta hänsyn till sociala faktorer”, menar hon, ”precis som man skulle göra med vilket annat socialt djur som helst”.

Vad forskar ens Olsson om? Det framgår inte. Han har skrivit en debattartikel.

Ok.

Damnatio memoriae

År 897 stod före detta påve Formosus I inför rätta. Han anklagades bland annat för mened och för att ha kommit över påvestolen på orätta vägar, och för att vara en allmänt dålig typ. Föga oväntat dömdes han. Dels förstås för att det var storpolitik inblandad och hans efterträdare Stefan VI tillhörde den andra sidan. Dels förstås för att Formosus var död och därmed kanske inte hade världens bästa försvar.

Formosus togs upp ur sin grav, kläddes i påveutstyrsel och ställdes inför rätta. Medeltidshistorikern i mig fröjdas inför den senaste utvecklingen i Palmeutredningen. Så kan vi säga. Stor potential.

Stolar

Jag har varit dyngförkyld under helgen. Ni vet så där så det kliar i hela ansiktet för att det rinner snor i alla huvudets många håligheter. Ett helvetets underjordiska tunnlar.

Ja, och sedan hittade jag (egentligen var det exet som tipsade men äras den som äras bör gäller inte ex oavsett vilken sorts antikvitetsfinnartalang hen besitter) ett par antika fåtöljer. Just precis en sådan jag letat efter till hörnet i sovrummet, och eftersom det fanns ett par fick den andra en plats bredvid kakelugnen i salen. Stolarna kostade 10 e styck och med tanke på att de är i fullkomligt perfekt skick kändes det nästan oroväckande lite.

Priset kan dock sannolikt förklaras av att de är de mest osköna fåtöljer jag någonsin suttit i. För det är något med vinkeln som gör att det blir ett tio centimeters glapp mellan ryggen och ryggstödet om man vill luta sig bakåt. Det vill man för övrigt inte eftersom den som är längre än Gabriel och lutar sig bakåt slår huvudet i den mycket dekorativa men ack så jävligt placerade trärosen. Skulle man vilja undvika att luta sig bakåt och dunka huvudet i rosen hade man teoretiskt kunnat sätta sig längre in. Är man dock utrustad med en bakdel större än Gabriels fastnar man med den.

Så jag behöver inte bekymra mig över att jag ändå kommer att använda sovrummets stol som avstjälpningsplats för mina halvt använda kläder.

Det sannolikt minst peppiga alla hjärtans dag-inlägget ni kommer att läsa

Jag tänker mig nu att jag har skaffat mig tillräckligt mycket erfarenheter genom skilsmässor och separationer för att kunna göra ett ganska så krasst men likväl fullkomligt sant konstaterande vad gäller förhållanden:

Kärlek räcker inte.

Alltså, kärlek är förvisso en jättebra grund att bygga ett förhållande på. Jag skulle inte direkt rekommendera någon att försöka bygga ett förhållande utan kärlek. Men kärlek räcker inte för att bygga någonting bestående. Det behövs mycket mer.

Och ni bah ”hörru bittertanten, vad menar du med kärlek då va”? Allt man brukar inkludera i begreppet kärlek, mina vänner. Från den första förälskelsefjärilen i magen till det längre förhållandets rutinkärlek. Från att klä sig i finaste kläderna för att gå på dejt till att ligga i sunkiga mysbrallorna framför TVn.

Ett förhållande kräver, förutom kärlek,

  • respekt för den andres person, inklusive alla de brister som ibland inte är av den sexigare sorten. Tror att det var Dr. Phil som sa att det inte gäller att hitta någon som är utan brister, utan någon med vars brister man kan leva.
  • en gemensam värdegrund att stå på. Jag skulle till exempel aldrig någonsin kunna vara tillsammans med någon som inte har en grundmurad tro på alla människors lika värde. När Peppe frågade sina läsare om vad som var dealbreakers för dem så var det nog en av de sakerna som kom upp oftast också. Och egentligen så handlar det inte om politik. Visst skulle jag, teoretiskt, kunna dejta en sverigedemokrat eller en sannfinländare men jag har på känn att den gemensamma värdegrunden inte skulle finnas där. Mänskliga rättigheter ska inte få vara en politiskt fråga.
  • uttryck för kärlek som den andre parten förstår. Vi förstår oss på kärleksfulla handlingar på helt olika sätt. En del kanske behöver beröring, andra är verbala och de allra flesta någon sort komplicerad blandning. Jag kan vara dödens förälskad i någon, men om jag inte kan visa det på ett sätt som den andre registrerar som en kärleksfull handling så betyder det ingenting. Exempelvis: en man som vill visa kärlek genom att köpa presenter och bjuda på middag funkar inte för mig. Ännu värre vore en man som vill hitta på en massa överraskning eller (HORROR OF HORRORS) vill deklarera sin kärlek med sång eller poesi.
  • en överensstämmande syn på den gemensamma historien. När man tänker tillbaka på hur det var i början när man träffades ska man se det ungefär likadant. Alltså inte identiskt, men så att det känns som att man upplevde samma sak från två håll.
  • en överensstämmande syn på den gemensamma framtiden. Man kan ju vara helt vansinneskär och vilja offra hela världen för den andre, men om man inte har talat om framtiden är man ändå fucked. På ett dåligt sätt. Vill man vara kär i stunden, andas in nuet, gotta ner sig i den kärlek man har just där och då så är det förstås fritt fram, men för att det ska fungera måste man se på framtiden på samma sätt. Jag skulle till exempel aldrig kunna vara tillsammans med någon som planerar att spendera sin ålderdom på Maldiverna.

Jag känner mig också lite frestad att påstå att alla förhållanden behöver katt, men jag har förstått att de finns sånna som fått det att funka ändå. OBS! att det bara är något jag har hört – inte sett faktiska bevis på.

img_3286

Kom, sötnos! Så tar vi en fin bild till bloggen!

Många gånger har jag fått höra att så länge man älskar varandra så kan man lösa allt. Det är sentimentalt dravel. När det går åt helvete för att ni trodde att kärlek räcker så vet ni var ni läste det först.

Joråsatteh. Hoppas allt är bra med er!

Män som blir ingenjörer och kvinnor som blir sjuksköterskor och varför Peterson driver mig till vansinne

Så jag har igen, mot bättre vetande, låtit Jordan Peterson reta upp mig. Någon delade nämligen ett klipp från Skavlan, där Peterson får sitta och berätta varför kvinnor blir sjuksköterskor och män blir ingenjörer. Peterson menar nämligen att det är vetenskapligt bevisat att den största psykologiska skillnaden mellan män och kvinnor är att män är intresserade av saker och kvinnor av människor. Därför är det helt naturligt att män blir ingenjörer, som ju måste ha ett visst intresse för att pyssla med saker, och kvinnor blir sjuksköterskor där de kan få ta hand om människor.

Bara det kan ju få mig att bli rabiat.

Men sedan låter man Annie Lööf svara, som om hon skulle ha någonting vettigt att komma med, och argumenterar för att hon vill uppfostra sin dotter så att dottern kan bli ledare och självständig, och dottern får en god plattform som ingenjör eller CEO – eller sjuksköterska om hon hellre vill det (och här skulle man ju kunna inflika något om borgerligt styre och sjukskötersesituationen men vi tar det en annan gång). Och Peterson bah ja det är vad folk som tror att skillnaderna är en social konstruktion tror, men det är inte vad ”the evidence suggests”.

 

Varför kan denna man aldrig någonsin få lite värdigt motstånd? Varför måste det alltid bli så att han får sitta och mysa? Varför kan man inte sätta honom mot någon som faktiskt kan ifrågasätta vad ”the evidence suggests”?

Jordan Peterson är en gudabenådad retoriker. Sättet han klär sig på, hans röst, hans pose – allting bara skriker ”jag vet vad jag talar om”. Han är nästan obehagligt bra på att argumentera, för att han hela tiden tillåts hållas på sin arena. Han vill tala om skillnaderna mellan män och kvinnor med grundsatsen att det finns biologiska och psykologiska skillnader och folk sväljer glatt det betet och försöker motbevisa honom genom att tala om sociala skillnader.

Problemet är bara att han har rätt i den grundsatsen. När han säger att det finns vetenskapligt stöd för att män (redan som små pojkar) är mer intresserade av saker och kvinnor (redan som små flickor) är mer intresserade av människor så har han rätt. Att argumentera emot honom vad gäller de sakerna är således inte ens att slåss mot väderkvarnar utan typ mot ett kärnkraftverk.

Nej, felaktigheterna i hans resonemang kommer först senare, eftersom han drar så generella och svepande slutsatser att den vetenskapliga uppbackningen saknas strax efter hans grundsats. Detta främst av två anledningar:

ETT

Det går inte på något vis att säkra för kulturella och sociala aspekter för yrkesval. Det är dessutom betydligt lättare att påvisa de kulturella och sociala aspekterna för yrkesval, än vad det är att påvisa biologiska.

TVÅ

Det är, som med alla andra skillnader mellan män som grupp och kvinnor som grupp, större skillnader INOM en enskild grupp än MELLAN grupperna. Om vi för enkelhetens skull säger att intresset för saker vs intresset för människor kunde tilldelas poäng, där 100 är enormt intresse och 1 helt ointresserad kan män ha 60 intresse för saker medan kvinnor bara har 50. Då är skillnaden mellan grupperna betydande, men det finns ändå kvinnor som har 80 eller 90 eller kanske rent av 100, och män som ligger under 10.

Att det finns sociala skillnader är inte ett motargument.

Istället för att tala om hur jag uppfostrar mina barn, skulle jag vilja fråga honom hur hans teorier om att kvinnor väljer att jobba med människor och män väljer att jobba med saker korrelerar med det här:

Bildresultat för politicians all male

Att vara politiker är ju verkligen att arbeta med människor – inte med saker. Varför är det så många män som är politiker då? Och läkare kan man ju verkligen inte bli om man inte vill arbeta med människor, så varför är det så många manliga läkare?

Bildresultat för catholic church meeting

Prästmöte

Präster. Det är väl kanske det mest människoinriktade yrket i världen. Manligt.

Och hur korrelerar hans teori med det här:

Bildresultat för women sewing sweatshop

Vi kan backa lite i tiden.

Peterson cherry pickar ingenjörer mot sjuksköterskor för att de råkar vara extremer och framförallt för att de till synes bevisar hans tes, men det finns en uppsjö av andra yrken som motbevisar den. Kvinnor hanterar maskiner istället för människor i så himla många olika yrken att jag skulle få sitta hela dagen om jag skulle räkna upp dem, precis som att några av yrkena med allra mest människokontakt är manliga. Många maskiner har till och med utvecklats för att kvinnor ska använda dem, till exempel ungefär en miljon olika köksmaskiner. Det duger inte att hävda en vetenskaplig grund när man ändå bygger luftslott.

Peterson menar också att män kommer att fortsätta välja till ingenjör och kvinnor välja sjuksköterska även i våra fria jämställda länder just för att det är biologiskt betingat. I ett fritt val följer vi likväl våra biologiska inklinationer och resultatet blir det samma. Därför ska man inte hindra det, ty vi är ämnade att förevigt ha könsuppdelade arbetsuppgifter, amen. Om vi nu bortser från att det globalt inte är fritt för varken kvinnor eller män att välja och att det därför rent procentuellt blir ett futtigt sample av ”fria” väljare, skulle man ju kunna lyfta blicken och fundera på vad som egentligen är problemet.

Är det ett problem att män är ingenjörer och kvinnor sjuksköterskor?

Så, forskning visar på positiva effekter av heterogena arbetsplatser så det finns en viss finess i att för sakens skull ha en större variation, men det största problemet är likväl det värde som vi fäster vid mäns respektive kvinnors arbete. Borde vi diskutera något alls på samhällsnivå så är det här krutet ska läggas – inte hur vi ska få fler kvinnor intresserade av en karriär som ingenjör. Hade sjuksköterskor haft en lön ens i närheten av vad ingenjörer hade så skulle säkert protesterna dö ut rätt snabbt.

Söker man på ”sjuksköterska” i SCBs lönestatistisksök får man fram elva olika. De tjänar mellan 27 700 (djursjuksköterska) och 41 300 (intensivvårdsjuksköterska). Av dessa elva olika tjänar män i genomsnitt mer i sju kategorier. För ”ingenjör” får man 21 yrkesgrupper. De tjänar mellan 31 400 (tandtekniker och ortopedingenjörer) och 64 900 (chefer inom arkitekt- och ingenjörsverksamhet, nivå 1). Fast den lägsta lönen här är bara för kvinnor. Mäns lön i samma yrkesgrupp är 34 700. Kvinnors lön på chefsnivå är 61 600. Av de 21 kategorierna tjänar män mer i 20. Den enda gruppen där kvinnor tjänar mer är som arbetsmiljö och hygieningenjörer där kvinnors månadsinkomst i genomsnitt är en hundralapp mer. Svenska pengar alltså. Drygt 9 euro. Medianlönen för en ingenjör är nästan 42 000. Räknar man bara kvinnliga ingenjörer är den dock 38 500. Medianlönen för en sjuksköterska är drygt 37 700. Räknar man bara manliga sjuksköterskor är den dock 39 300.

Alltså det finns så helvetes många problem här att det skulle kunna bli många fler inlägg. Det största problemet är inte hur folk väljer utan hur vi som samhälle belönar de valen. Att vi konsekvent värderar kvinnor och kvinnors arbete lägre. Till det finns det bara kulturella förklaringar.

Den verklighet som Peterson bygger upp är så förenklad att den blir förljugen och jag blir så vansinnigt lack på att han får presentera snyggt förpackade ”sanningar” utan att behöva stå till svars. Han hävdar vetenskaplig grund, och den finns där, men det är inte på den vetenskapliga grunden han sedan driver sin argumentation. Kan det finnas en biologisk komponent i att fler män än kvinnor är ingenjörer? Javisst. Men den kan inte vara så stor att den på något vis kan förklara snedfördelningen. Som historiker tänker jag på alla de synnerligen tekniska yrken man tidigare har ansett kvinnor biologiskt mer lämpade att utföra. Telefonister, receptionister, väverskor och så vidare. Små yrken för små kvinnor, innan de blivit gifta och mannen tar över försörjningen. Och här sitter mr Man och säger att allt är i sin ordning.

Ska vi vara noga, vilket vi nog ska, pysslar Peterson inte ens med biologi utan med psykologi. Hans främsta källmaterial är enkäter. Det är därifrån, samt från observationer av världens nuvarande beskaffenhet, de evidence som suggestar något är tagna.

 

Tyngden

Det har varit tungt nu ett tag igen. Gabriel har hostat och grejat om nätterna i över en vecka, och det har varit allt annat än friktionsfritt med A. Och jag orkar inte. Jag märker det på hur kroppen säger ifrån när hjärnan inte pallar mer. Förvirring och minnesförlust. Bedövande huvudvärk. Och en trötthet som går genom märg och ben.

Nu har Gabriels hosta blivit en fullfjädrad förkylning. Han ligger bredvid mig i sängen och rosslar. Febern dämpad med medicin. Ute är himlen nästan ljus av den annalkande stormen. Det klirrar i kakelugnarna och viner längs väggarna, och jag njuter på något vis av det. Storm känns passande när jag är så bedövad som jag blir av den här tröttheten. Som om något fortfarande har kvar sin kraft, sin obändiga styrka.

Och Gabriel hostar så att det stänker i mitt ansikte. Det finns många sätt att få veta att man lever.

Några fynd

Fyra våningar ner i källaren under universitetets bibliotek hittade jag en bok om Finlands bondgårdar från 1929. Och där, där fanns min gård listad. Ägare var då J. Less (han som poserade på bilden med sin fru) och han hade ägt den sedan 1894. Vid det laget hade gården varit i hans släkts ägo i tre generationer. Arealen var 71,56 ha och det fanns tre hästar, 19 kor, två grisar och lika många lamm, samt sju hönor. Bilden på huset kan alltså vara som nyast från 1929, och det är framförallt två saker som förändrats: färgen (mer om det senare) och fönstren på baksidan. Numer är de två fönstren på mitten sammanslagna till ett stort fönster. Att någonting med baksidans exteriör hade förändrats visste jag sedan tidigare, för om man tittar riktigt nog så ser man att en del av panelen är för rak nu. Ja, och man behöver inte titta noga alls för att se att det är något med proportionerna på baksidan som bryter harmonin på ett sätt som ett så här gammalt hus inte skulle vara befläckat med om det inte byggts om.

På vinden hittade jag sedan en brödspade som var väldigt smidig när vi bakade pizza i bakugnen.

Och på loppis hittade jag 20 metallskålar och -fat för 5 e, samt nio alldeles perfekta engelska porslinstallrikar med snirkliga blommor till det facila priset av 3,50 för hela traven. I de skålarna åt vi kycklingsoppa till kvällsmat.

Om någon tycker att det blev för mycket sliskig lycka nu så kan jag berätta att det var sjukt svårt att få pizzorna in i ugnen. Den första lyckades jag flippa så fyllningen kom nedåt. Lite senare, när jag trodde att jag lärt mig, puffade jag till pizzan med sån snärt att jag sköt mozzarellabollarna på den rakt in i elden. Det kräver nog lite mer träning…