Archive | juni 2016

Därför är sugaring all the rage

Just nu finns det massor med saker jag skulle vilja skriva om men som jag inte får skriva om. Som politik till exempel. De här två månaderna som jag jobbar på YLE är politik ett ämne jag måste lämna. Eller som min skilsmässa, som inte bara tog en duktig sväng mot det väldigt mycket fulare hållet utan dessutom i skrivande stund ser ut att bli en utdragen fars som avgörs i rätten.

Ja, och så finns det en grej till, men jag berättar om den lite senare.

Så vad gör man då? Jo, man kommer på att man ska sockra istället för att raka för att bli av med vad som brukar kallas oönskad hårväxt. Som alltid började jag förstås med att läsa på. Alla säger att det är väldigt enkelt. Det är enkelt och nästan gratis att göra sockermassan och det är lätt och inte så smärtsamt att använda den.

Det är förstås åt helvete fel.

Jag är rätt bra på att baka så jag tänkte att det inte skulle vara några större problem att blanda till en sockermassa. Det var det. Jag har hittills förvandlat närmare två kilo socker till sockermassa och har fortfarande hår på benen. Billigt, my ass. Och vad citron har med saken att göra är för mig en gåta. Ska det liksom piffa upp?

Man ska kontrollera om massan är rätt genom att göra kulprovet i lite kallt vatten. Förutom att jag spillde och orsakade en första gradens brännskada på mitt finger gick kulprovet rätt bra. Sedan ska man vänta tills massa svalnat tillräckligt, ta upp lite i handen och med fingrarna dra det till en följsam massa.

Det här är inte följsam massa. Den blir heller inte bättre av man försöker hjälpa till med andra handen. Skölj av och koka massan lite till. Bränn dig på ett nytt finger.

När massan börjar bli seg och samarbetsvillig (jag har själv inte uppnått det senare av dessa, men jag har läst att det bör hända) smetar man ut den på huden.

Det är jävligt mycket lättare sagt än gjort eftersom fingrarna också är hud. Fingrarna är förövrigt, kan jag avslöja, det enda stället som i slutändan blev helt hårfritt.

När man smetat ut massan åtminstone delvis på ett ställe där man hade tänkt att man ville ha den är det dags att rycka bort.

Håren som sitter fast i den här massan är främst katthår. Don’t ask.

Kanske man borde ha tagit en större klick? Fucked if I know. Gissningsvis 75% av den klick jag först fiskade upp sitter istället för på mitt ben fast på fingrarna, min tröja, vattenkranen och en kattunge. Hur som helst.

Att få sockret PÅ huden är den lätta biten. Att få sockret AV huden utan att huden följer med är det jävliga. På alla instruktionsvideor rycker de snabbt. Det fungerar så länge luftfuktigheten är typ under 30%, det är svalt och väl ventilerat i rummet och den som blir sockrad ser ut så här av den fantastiska upplevelsen.

Riktigt så gick det inte till här hemma. Man blir nämligen snabbt svettig och det socker som en stund verkade samarbetsvilligt kommer inte längre med. Bitar av massan kommer med. En del bitar har hårstrån med sig. De flesta har bara skrik.

Och jag googlar mig fram till att man kan använda potatismjöl för att sockret ska fästa bättre i bara håret istället för också huden. Av allt det jag läst om sockrande är det tamefan det sämsta tipset av alla. Inte nog med att potatismjölet fastnar överallt, det gör att sockret tappar konsistensen och rinner ner på helt fel ställen, med resultatet att man får göra en två timmars paus i sockrandet för att skrubba kök, badrum och sig själv innan man börjar om. Lägg till ett paket potatismjöl på notan över kostnader.

Så tar man nya tag och tänker att åtminstone armhålorna vore jävla fint att få ordnat. Den idén är bara snäppet bättre än potatismjöl. Det där som folk säger om att man ska hålla huden stram är nämligen betydligt viktigare än vad folk får det att låta. Håller man inte huden ordentligt stram tar sockret nämligen med sig utvalda delar av blodådrorna och detonerar dem när man rycker, men det glada resultatet att man har fräscha blåmärken överallt. Att det gör ont är en underdrift.

Och lycka fucking till med att hålla din egen hud stram under din fläskiga arm, samtidigt som du inte får svettas. Ryck snabbt. Jo tjena. På mig är allting norr om skenbenet av sådan skick att det icke låta sig stramas upp ens med våld.

Duscha och börja om.

En annan fördel med sockring sägs vara att, till skillnad från med vax, det inte är några problem att köra flera gånger på samma ställe om det behövs. Det kan man ju göra om man är lagd åt det hållet. Dessutom sägs det att man inte blir röd. Det blir man visst. Och blå också.

Och det gjorde nästan inte ont!

Det enda negativa jag hört om sockring är att det tar tid. För mig tog det lite drygt tre dygn att sockra bort håret på benen. Sedan tar det flera veckor innan man lyckats få bort allt socker från handtag, kläder, kranar, speglar och kattungar. Och då är det ju dags att börja om igen.

Skulle jag rekommendera sockring åt andra? Absolut, om denne är min exman.

Glad midsommar minsann!

I år firar vi för första gången midsommar i Sverige, närmare bestämt vid underbara Medevi Brunn. Inte nog med att jag njuter hejdlöst av små grodor, svenska flaggor och prinsesstårta – det haglar inte ens!

Hoppas ni alla får en trygg och skön midsommar!

Om systerskapet

Jag skrev en gång om att jag aldrig uppskattat systerskapet, utan tyckt att det var ett förlegat koncept  genom vilket kvinnor skulle ha någonting gemensamt bara för att de är kvinnor. Jag skrev också, i samma inlägg, att jag nu sedan jag beslutat mig för skilsmässa har fått en helt ny respekt för systerskapet och rätt många hörde av sig och undrade hur – eller bara påpekade att jag hade fel (”det borde heta vänskapen”).

Grejen är att när det kommer till skilsmässor så finns det helt klart könade upplevelser, där många kvinnor upplever väldigt liknande saker (därmed inte sagt att män inte skulle kunna ha samma upplevelser eller att det inte skulle finnas kollektivistiska tendenser bland dessa manliga upplevelser, anyhow). Jag har tappat räkningen på hur många kvinnor som dels har hört av sig för att berätta om sina skilsmässor, dels har erbjudit en axel att gråta mot och ett lyssnade öra när jag behövt.

”Vi vet. Vi har varit där.”

Dessutom tror jag aldrig att jag har fått så många jobberbjudanden för att ge mig chans att tjäna extrapengar till hyran, och därtill många erbjudanden om tillfälliga boenden om vi behöver tak över huvudet. Jag har blivit bjuden på middagar, festerier, till stugor, på promenader och fått en strid ström med besök. Av andra kvinnor – gifta, skilda, inget eller båda. I nöden prövas systerskapet och det är starkt och livskraftigt.

För jag hade nog aldrig kunna föreställa mig att en skilsmässa skulle kunna vara en så här lång och komplicerad process. Jo, jag visste att det skulle vara tungt och svårt – jag är inte korkad – men liksom intensiteten på konflikterna förundrar mig. Jag fick till exempel ett brev, så här fyra månader senare, från min exmans advokat. Det är en tre sidor lång uträkning enligt vilken exmannen är den enda som skulle ha pengar att hämta från vårt gemensamma hus. Förslaget det mynnade ut i var att han håller vår gård och att jag får absolut ingenting i ersättning för att han får ta huset. Och anledningen till att jag skriver det här är inte för att svartmåla någon – eftersom hans advokat har skickat brevet till mig så antar jag att det är något han på allvar står för – utan snarare att visa på hur långt ifrån varandra man kan finna sig. Det är liksom sådant som man inte ens med ganska livlig fantasi skulle kunna förställa sig.


Det är då de här könade upplevelserna av skilsmässor och uppbrott är guld värda, eftersom vi som är könade som kvinnor genom vår levda kvinnlighet möts av liknande reaktioner från omvärlden och många av oss möter liknande problem. Till exempel handlar det om sådant som inkomster. Jag hör till de 98% av kvinnorna som tog ut all föräldraledighet. I fyra år var jag hemma med barnen medan han gjorde karriär. Jag hör också till de kvinnor som är högt utbildade, jobbar snuttjobb och har patetiskt låg inkomst.

Därtill hör(de) jag till de kvinnor som sköter största delen av hushållsarbetet, står för matlagning, inköp, städning och barnaskötsel. Förra sommarlovet var det första vi delade ens en smula lika på ledighet och arbete istället för att jag skötte barnen under deras 2,5 månader långa lov. De där sakerna som kvinnor gör i traditionella parkonstellationer och i därmed i nästan alla finländska heterofamiljer gjorde jag också.

Jag vet. Jag har varit där.

Och vi känner igen frustrationen hos varandra, hos andra i samma situation. Frustrationen, och framförallt orsaken till den, är i högsta grad könad. Observera att det inte på något vis är samma sak som att kvinnor är offer och alla män skitstövlar, utan att det är en effekt av det finländska samhället har en lång väg kvar till jämställdhet.

För att inte tala om den där känslan av att ens bäst-före-datum är passerat med tio år och två ungar. Inte ens när det kommer någon som säger att en är det finaste han någonsin sett törs man tro på det. Känslan av föredetting. Av aldrig-mera-dejting. Den är också könsspecifik, i och med att ålder gör män mer attraktiva samtidigt som den gör kvinnor bara äldre.

Och sedan det där att mångas första reaktion är ”men hur ska du nu klara dig!?” som om det var en livlina jag klippte av. Förändra måste jag, men jag klarar mig. Det går. Och det blir fan så mycket lättare när systerskapet håller ett stadigt tag om min rygg.

Städning

Barnen åker till Grekland dag 1:

”Härrigud vad skönt jag ska städa hela huset och sedan kommer det att vara skinande rent i nie dar tills barnen kommer hem igen tjoho.”

*knäpper på Netflix*

Barnen åker till Grekland dag 9:

”Holy shit nu måste jag verkligen få städningen gjord så barnen inte ser att jag bara ätit choklad, pizza och chips.”

*panikstädar de resterande 35 minuterna innan barnen anländer*

13457829_10153778423357865_1336657387_n

Fasta är inte min grej

Så jag blev bjuden hem till en muslimsk vän på middag, så här när det är Ramadan. Det betyder, i siffror, att han inte har ätit eller druckit sedan klockan 2 natten innan och att middagen intas ungefär 22.30.

Se till att vara ordentligt hungrig när du kommer, säger han glatt och jag överskattar grovt min förmåga att vara utan mat. När jag kommer dit vid klockan 19 för att hjälpa till att förbereda maten är jag så hungrig att jag är färdig att knivhugga någon. Knivhugga och äta upp. Han är på ganska gott humör, rör om i grytor och kastruller. Jag vill att han ska gå ut ur köket en stund så att jag får slicka rent skålarna jag borde diska.

Hans vänner är ganska imponerade över att jag har sympatifastat, bara för att jag var bjuden dit.

Jag berättar inte för någon att jag fastat i runda slängar 14 timmar kortare tid än alla andra.