Sitter här och skriver om åldringsvårdens historia och folkpensionen som infördes i Finland år 1937. Folkpension skulle tillfalla alla över 65 år gamla finländare som ett sätt trygga ålderdomen när krafterna började tryta och man inte hade möjlighet till förvärvsarbete längre. Det är ju en jättefin tanke som vi i dag också har och som vi tänker oss har ett långt och stadigt förflutet.
Medellivslängden för en man i Finland vid mitten av seklet var 55 år och för en kvinnan 61 år. Det kan alltså knappast ha funnits en förväntan om att särdeles många skulle uppnå pensionsåldern. Folkpensionen kan därför, tänker jag mig, inte ses som en förmån för att äldre skulle kunna få slå av på takten och leva slutet av sitt liv med andra prioriteringar än stress och jobb, typ spela bridge och odla pelargoner.
Som en jämförelse skulle vi i dag i Finland behöva höja pensionsåldern till 90 år, eftersom den förväntade livslängden är 79,2 år för män och 84,5 år för kvinnor. Rätten till pension kommer i en lite annan dager då.
Att sånt.
Hit och dit och tillbaka igen 
Jag tänker att medellivslängd och förväntad livslängd är två olika saker. När det föddes en mängd barn och många av dem dog blev medellivslängden lägre. Det är väl ogörligt att få fram förväntad livslängd 1937, men det skulle kanske vara en mer rättvisande jämförelse.