Arkiv | februari 2019

Diskborste

Gabriel har en diskborste. Med den gräver han i min blomkruka till ungefär 0.12 sekunder innan jag är nära nog att stoppa honom. Då far han iväg som en trumpetraket, för att i lugn och ro hacka ur sina delikata jordfynd ur borsten, och snabbare än någon hinner säga bandmask slicka i sig noga valda bitar. Tråkigt har man ju inte med det här barnet.

Att vara helt blind för genus är ett privilegium

På väg till jobbet lyssnade jag på en jätteintressant diskussion om Iran med (hör och häpna!) faktiska iranier. Två män och en kvinna av vilka jag kommer ihåg namnet på ingen alls talade om revolutioner, sanktioner och framtidsvisioner. Som avslutning fick de allihop frågan om de ansåg att Iran nu var ett stabilt land, som hade vad det skulle ta att växa och frodas de närmaste säg 40 åren. Männen var överens om att det var ett stabilt land, även om den ena var lite mer återhållsam i sin beskrivning av landets kvaliteter, och de tyckte att invånarna var fria och kunde säga sin åsikt.

Där någonstans tappade den annars mycket sansade kvinnan alla sina getter och, på brittiskt manér, meddelade att med ”all due respect” så är situationen för kvinnor i Iran verkligen inte en dans på rosor. Männen menade att kvinnor ju till och med är fler till antalet på iranska universitet så nog har kvinnor det riktigt bra.

Och det slår mig hur lätt det är att sitta och tycka att andra har det bra när man inte behöver leva deras liv. Det är samma argument, samma överlåtande ton, samma cherry pickande anekdoter, som möter kvinnor över hela världen, även om man förstås med rätta kan säga att det finns grader i helvetet.

Jo, kvinnor är i majoritet vid iranska universitet. Så pass att man från det styrande hållet har börjat lägga fram förslag på att begränsa kvinnors tillgång till utbildningsplatser. Argumentet är att kvinnor ändå inte utnyttjar sin universitetsutbildning till att arbeta, eftersom de stängs ute från arbetsmarknaden när de gifter sig och får barn.

Förutom då att forskning visar att utbildade kvinnor är direkt avgörande för nästa generations utbildning och för produktionen av human capital, så måste man ju inte vara rabiat feminazi för att se en viss orättvisa i de planerna. Anledningen till att kvinnor inte får jobb är att de a) har sin huvudsakligen utbildning inom humaniora där det inte finns jobb i Iran, och b) diskrimineras hej vilt på arbetsmarknaden, samt c) inte förväntas förvärvsarbeta.

Iran har fortfarande hijabtvång för kvinnor. Brott mot det kan bestraffas med böter, piskrapp och/eller fängelse eftersom det ses som ett brott mot själva staten. Bara det är nog för att påstå att Iran inte är ett fritt samhälle och att den som påstår det är en man. Universitetsutbildningen förresten, den måste kvinnan ha mannens tillstånd för att få skaffa sig. Männen på radio talar om att iranier är fria att säga sin åsikt. De är verkligen helt blinda för genus. Mer om den saken på My Stealthy Freedom, ett nätverk av iranska kvinnor som med risk för sina egna liv tar kampen för att få klä sig som de vill. Den dagen män måste skyla sig kanske de inser vad frihet är.


Kvinnor får inte gå och titta på fotboll, så en grupp fotbollsälskande aktivister klär, i bästa Monty Python-anda, ut sig till män och smyger in på matcherna. Den högsta rätten i landet har fastslagit, men viss rätt får man väl medge, att halvnakna, svettiga män leder kvinnor till syndiga tankar. Så mycket för frihet.