Archive | augusti 2017

Sport

Lördag morgon stiger jag upp klockan 5.30 för att åka på cykelrace. Herregud nej, det är inte jag som ska cykla. Nej, cykla ska A göra. Han gillar det.

Och när jag står där vid starten, snortidigt en lördagmorgen i den finska sensommarens fjuttiga plusgrader känner jag att det här är en av de där sakerna där jag och A inte är särskilt lika varandra. Jag kan förstå hans passion för cykling och jag är ju inte dummare än att jag förstår att det är viktigt för honom. Annars hade jag ju inte varit där, om vi säger så. Men den här spänningen som han och de andra cyklisterna känner inför en stundande cykeltur på 280 kilometer kan jag inte dela hur mycket jag än försöker.

Jag är stolt över honom för att han gör en sån grej. Verkligen. Det är jag. Men sportiga typer alltså. De är liksom som ett eget folkslag med en helt annan kultur och ett helt annat språk och jag fattar inte vitsen.

Aiheeseen liittyvä kuva

Sedan blir A akut sjuk efter 150 kilometer och ringer hem och undrar om jag kan hämta honom. Jag kör det fortaste det går utan att köra fasligt olagligt och jag svär åt pensionärer och långtradarchaffisar och åt den alltför bakåtsträvande forskningen som inte har uppfunnit teleportrar för sånna här situationer. A fick en sådan dundrande huvudvärk att han fick lägga sig på ett golv någonstans i utmarkerna och kräkas. När jag väl kommer fram till honom är han blek och besviken och hade inte ens hunnit bli trött i benen. Jag lyssnar på honom och tittar lite diskret på bilens kilometermätare. 270 kilometer. Jag börjar få lite ont i ryggen av att ha kört så kångt, men det vågar jag inte säga.

PS: A sov i 18 timmar och mår bra igen.

Herr Frimodig och kvinnornas övertagande

En av er underbara läsare skickade denna godbit till insändare till mig för ett bra tag sedan.

kvinnor framtid

Det kan vara lite smått att se texten, så här kommer den i all sin härlighet:

FORSKNING

Jag vill föreslå att några nya perspektiv tas upp inom kvinnoforskningen. Det ska handla om hur kvinnors roller förändras över tid i olika samhällen.
Några exempel: Hur har kvinnors roller i Sverige förändrats sedan början av 1800-talet? I hemmet, på arbetsmarknaden, inom utbildningsväsendet, inom litteraturen, inom olika grenar grenar av vetenskaplig forskning, och så vidare. Motsvarande frågor för andra länder.
Hur har kvinnors roller i Sverige förändrats sedan andra världskriget inom motsvarande områden?
Vad kommer kvinnors förändrade rollet att betyda för länder i Afrika i framtiden? Sen undrar jag ibland över vad som kommer att hända när kvinnor får samma möjlighheter som män, kommer de att ta över allting då? De är ju bättre.

Lennart Frimodig

Uppsala

Käre herr Frimodig!

Vad härligt att du intresserar dig för nya perspektiv inom kvinnoforskningen! De förslag du lägger fram kan olyckligtvis knappast kallas nya eftersom de har varit i fokus de senaste 80 åren eller så, inom vad som under flera decennier redan har benämnts genushistoria snarare än kvinnoforskning. Svaren på dina frågor kan du alltså få i studier från till exempel Rosemarie Fiebranz, Maria Ågren och Ann-Catrin Östman för att nämna några så där på rak arm. Där har du åtminstone några tusen sidor högkvalitativ forskning att förkovra dig i!

När du är redo för att få svaren på motsvarande frågor för andra länder är det bara höra av sig.

Beträffande vad kvinnors förändrade roller kommer att betyda för länder i Afrika i framtiden är det en smula komplicerat att sia om. Lite för att det alltid är svårt att veta vad som ska hända i framtiden men framförallt för att ”länder i Afrika” är… ska vi kalla det en brokig skara? Att kvinnors förändrade roller skulle ha ens i närheten av samma innebörd för vita kvinnor i Sydafrika som för svarta kvinnor i krigets Somalia är högst osannolikt. Till exempel är medellivslängden för en vit kvinna i Sydafrika 77 år (högre än för vissa europeiska länder) och för en svart kvinna i Somalia knappa 57 år. Det ger en skillnad på över 20 år. Ja, och i Sydafrika har svarta kvinnor en ännu lägre medellivslängd – 55 år; bland de lägsta i hela världen.

Inte heller kan man förvänta sig att ”förändrade roller” skulle innebära samma sak för de muslimska kvinnorna i det mycket patriarkala Marocko som för kvinnorna i Kenya, där man för sju år sedan införde en ny konstitution för att tillvarata kvinnors rättigheter. För att inte tala om skillnaderna inom Kenya, där kvinnorna på landsbygden fortfarande spenderar många timmar av sina dagar i jakt på vatten medan andra kvinnor är aktiva i kvinnorörelsen för att öka inflytandet i olika samhälleliga instanser.

Jag hoppas att du förstår min poäng, och det omöjliga i att generalisera. På tal om det förresten, så är det ett sexistiskt uttalande att säga att kvinnor är bättre än män, och på en intellektuell nivå som att jämföra äpplen och bananer (varsågod för den mentala bilden). Nära relaterat till det sexistiska i ditt påstående är din fullkomligt ogrundade rädsla för att kvinnor kommer att ”ta över” om det har samma möjligheter som män.

Men för all del.

Fundera en stund över vad exakt det är du tror att kvinnor kommer att ta över.

Sätt dig sedan ner och meditera över vad det innebär beträffande kvinnors nuvarande situation att du misstänker att kvinnor kommer att ”ta över” de här sakerna om de skulle få samma möjligheter som män.

Titta dig i spegeln, och fråga dig vad det är för sorts typer som frånhåller kvinnor likvärdiga möjligheter.

Börja där, herr Frimodig.

Motargument är inte samma sak som härskarteknik

Inne på Malins fantastiska blogg läser jag ett inlägg jag väldigt mycket kan relatera till.

”Jag har upptäckt att jag inte tycker så mycket om att blogga om jag inte har något roligt att blogga om. Och den här sommaren har inte varit så värst rolig.”

Ni som har hängt här i några år vet ju att detta långt ifrån är en sugarcoated feelgood-blogg, så det är inte ett problem att jag är grinig över något. Nä, det är nog istället tålamodet som inte räcker till när livet runt omkring är kaos. Skilsmässan hänger fortfarande med, bodelningen blir aldrig klar, avhandlingen svävar och framtiden är oviss. Det händer förstås en massa bra grejer också, men det här suger ur mig all energi.

Jag orkar liksom inte svara snällt och pedagogiskt på kommentarer på samma sätt jag bemödat mig om att göra tidigare. Som när ”Alexandra” har ”läst” mitt inlägg om att det inte är en medborgerlig rättighet att förstå genusvetenskapliga avhandlingar och kommer fram till följande:

För mig ser det ut som om du försöker rycka ut till försvar för en undermålig avhandling i syfte att skydda hela ämnet genusvetenskap från att attackas. Det är bara min gissning, men om den stämmer tror jag att ditt vak snarare gör disciplinen en otjänst. Du övertygar åtminstone inte mig om hur mycket god och viktig genusforskning det finns genom att försvara uppenbart skräp.
Motsatsen hade väckt mycket mer respekt, alltså om du som genusvetare hade gått ut och bekräftat bristerna i just denna avhandling. Då hade du hjälpt till att skilja den dåliga forskningen från den goda, vilket hade stärkt hela ämnets trovärdighet. Dessutom hade du motbevisat misstanken om att genusvetare är en kitslig liten sekt där man hellre försvarar varandra än den vetenskapliga kvaliteten.
Du ska vara rädd om sanningen, för om inte du slår vakt om den så kommer inte dina motståndare att behöva göra det heller.

Hur hon kunde komma fram till den gissningen har mer att göra med henne än med mig. Jag har inte försvarat avhandlingen. Tvärtom skriver jag så här:

”Är detta alltså dålig forskning?

Kanske det. Men vet ni vad? Ingenting i Mannelins krönika gör det möjligt för läsaren att avgöra kvaliteten på forskningen. INGENTING.”

Vad jag skrev var inte ett försvar specifikt av den här avhandlingen (ni vet den med genus och tågstationer) utan en kritik av krönika som kritiserade vetenskap som krönikören inte hade ämneskunskaper (eller hederlighet?) nog att förstå. Enligt Alexandra är jag dock bara trovärdig om jag ”bekräftar bristerna” i avhandlingen. Goddag konfirmeringsbias!

Men Alexandra var inte färdig, utan skrev en till kommentar:

Fin härskarteknik du använder dig av. Den som kritiserar detta fullständiga bottennapp till avhandling får veta att hen inte är kompetent att bedöma den och stämplas dessutom som illvilligt inställd till all genusvetenskap.
Sanningen är att GP:s ledarskribent har fullständigt rätt. Hon har läst avhandlingen, vilket även jag har gjort. Den var enkel att både läsa och förstå. Lika enkelt var det att se det faktum du blundar hårt för: att den här skiten har finansierats och blivit godkänd är en akademisk skandal.

Nä. Vet ni vad som är en akademisk skandal? Fuskläkaren Macchiarini som baserat på minst sagt undermålig forskning och därtil fejkade referenser fått operera in syntetiska strupar på patienter backad av Karolinska institutet. DET är en riktig akademisk skandal, men inte hör man antigenusmupparna ondgöra sig över biomedicin för det. Inga upprop om det groteska i att ”den här skiten” blivit finansierad med skattebetalarnas surt förvärvade slantar. Inga bloggar om det måste vara nog av den statliga finansiering av biomedicinsk forskning. Men använder någon forskare begreppet ”den manliga blicken” då tar det hus i helvete och alla ska avgå.

Om Alexandra tyckte att tågavhandligen var enkel att läsa och förstå så hade hon det lättare med den än vad jag hade. Tvärtom var jag tvungen att läsa flera bitar på nytt, och dessutom bläddra tillbaka för att kontrollera definitioner och syften. För det kan ju inte vara så att Alexandra läst avhandlingen med samma grandiösa förståelse som hon läst mitt blogginlägg.

Men det får man väl inte säga längre för då är det en härskarteknik.

Om nu Alexandra läst och förstått avhandlingen så bra, varför kommer hon inte med exempel på brister? Varför argumenterar hon inte emot mina exempel med egna, tagna ur avhandlingen?

Sånt här liksom. Hon ger mig ju inte ens någonting att argumentera emot.

Aiheeseen liittyvä kuva

 

Tårta

Ja på tal om kulturskillnader. Det här med att skära tårta är helt tydligt en sån där jättestor skillnad jag inte hade förutsett. A brukar normalt måtta ungefär 2.3 svenska tårtbitar per person när han serverar. Till hans födelsedag lagade jag en 16 personers prinsesstårta som han skar i sex bitar. Sedan åt han två eftersom det var en sån där tårta som ju ”bara smälter i munnen” och ”man inte känner sig mätt av”. Så där som 7 dl grädde och ett halvt kilo marsipan brukar.

Nu när vi har As syriske vän på besök visar det sig att hans uppfattning av vad som är en normal tårtbit är likadan.

Att bli äldre 

Jag fyllde 35 igår. Facebook firar med en reklam om att alla kvinnor i åldern 30-34 får sina livsmedel betalda. Fast på blomaffären i byn åldersdiskrimineras inte så där fick minsann tanter som fyllt 35 köpa fantastiska blommor på rea så vem bryr sig. Livsmedel kan aldrig tjäna som blommor, men blommor kan tjäna som livsmedel. Win.

Schrödingers pippi

Sin (o)vana trogen plockade katten en fågel att nonchalant trycka på så att den skriker i dödsångest under mitt öppna köksfönster. Min vana trogen sprang jag ut och skrek på katten som då börjar spinna nöjt och kommer in för att tigga mat. Under fönstret ligger en fågel och flämtar sina sista andetag. Eftersom den inte är blodig på utsidan i alla fall tänker jag att jag ska ge den en chans genom att lyfta den till ett lugnare ställe och förhoppningsvis återhämta sig från chocken, flyga iväg och leva ett lyckligt fågelliv. Jag har ju haft höns, så egentligen är jag inte rädd för att ta i fåglar, men eftersom det är en vild fågel går jag ändå, efter en stunds övervägande, och hämtar en handske.

Fågeln flämtar på.

Och när jag försiktigt, försiktigt lyfter upp den och tänker på vilken god människa jag är som räddar fåglar och dagens positiva karma lär ju vara fylld och allt sånt, så vänder sig den jäveln och hugger mig i handen. Hårt. Rakt igenom handsken. Men jag har ju katt och barn så jag är förstås van vid att bli huggen och släpper inte taget ändå. Någonstans är jag dessutom djupt imponerad över denna fantastiskt vackra halvvuxna fågel som använder sina sista livskrafter till att bita sig fast i min handske. Och eftersom den dessutom vägrar att släppa taget har jag inget annat val än att försiktigt lirka ut först huden ur fågelns mun, sedan handen ur handsken och så lägga hela handsken med fågel och allt upp på en någorlunda trygg plats i ett träd.

Nu vågar jag inte gå ut och titta om den är kvar, för så länge jag inte vet så kan jag tänka att den klarade sig.

Kön som social konstruktion (igen).

Mot bättre vetande gav jag mig in i en långdragen diskussion om könsdysfori. Igen. Så dök det upp en fråga i tråden och eftersom jag redan är inbegripen i en snudd på meningslös debatt om lidande i en annan del av tråden så väljer jag att skriva om frågan här.

Alltså.

dysfori

För det första: det är lustigt hur kön, även medicinskt, ska leda till så otroligt mycket märkliga diskussioner, gränsande till ifrågasättande. Könsdysfori är en medicinsk diagnos som går att ställa efter utredning, precis som vilka andra medicinska diagnoser som helst.

För det andra: kön som social konstruktion är att betrakta som en vetenskaplig förklaringsmodell snarare än ett mediciniskt faktum. Könsdysfori och kön som social konstruktion rör sig alltså på två helt skilda plan och ska inte mötas eller jämföras.

Däremot: Kön som en social konstruktion är en otroligt viktig tanke om man ställer den i kontrast till äldre forsknings syn på kön som alltid medfött och framförallt de egenskaper en människa har som formade av könstillhörighet. I dag vet vi att kön är betydligt mer än bara biologi – att kön även skapas i sociala sammanhang. Vi fostras och socialiseras in i kön och hur vi uttrycker kön varierar över tid och med olika kulturer. Kön är väldigt komplext och inte alls så enkelt som snopp-pojke, snippa-flicka låter påskina. Det är heller inte så enkelt som att fler möjliga sociala konstruktioner av kön tar bort behovet av könskorrigering.

Om man klarar av att hålla två tankar i huvudet samtidigt är det inte alls svårt att se att det är fullt möjligt att kön kan vara en social konstruktion och att det ändå kan finnas könsdysfori.

Se på pengar. Pengar är egentligen en social konstruktion – det är någonting vi människor har hittat på. Trots det är pengar allmänt accepterat och är man utan så är man inte det minsta hjälpt av att folk påpekar att det bara är en social konstruktion för man är ganska fucked i alla fall. Bara för att någonting är en social konstruktion betyder det inte att det är flummigt eller svårgreppbart. Tvärtom kan det vara högst påtagligt, och dessutom påverka hur vi lever våra liv även om vi skulle önska att det inte gjorde det. Ja, och pengar finns i rent fysisk form, men dess värde, gångbarhet och vårt förhållningssätt till det kan förstås skifta. Precis som kön.