Arkiv | mars 2019

Att trasha barn som vill ta ansvar

Ok. Så vuxna är ganska bra på att trasha barn i största allmänhet, men klimatstrejken har givit upphov till en sällan skådad trashstorm. Barn, som med argument baserade på vetenskapliga forskningsresultat och demokratiska metoder försöker påverka beslutsfattare att driva en politik som räddar deras framtid kritiseras för att inte vilja ta ansvar för sin skolgång.

Om barnen är oroliga för miljön kan de ju börja gå till skolan, skrockar vuxna hånfullt. Det oförblommerade och extraordinära föraktet med vilket barnen möts vore illa nog om det hade en gnutta av fakta bakom sig, men som det är nu, när det är barnen som har vetenskapen på sin sida och ett av de vuxnas bästa argument är att andra länder är värre så blir det ett sånt sorgligt epitom över vår tid. En tid där vi har tillgång till kunskap men väljer att inte nyttja den.

Och det är ungefär samma personer som normalt brukar hålla på sin egen yttrandefrihet som nu vill tysta barnen. Samma personer som tror att muslimer invaderar våra länder, att feminismen är ett hot mot män, att homosexualitet är en sjukdom, att alla journalister med utbildning och skyldighet att följa journalistetiska regler är vänstergröna blomsterhattstanter. Och det är exakt samma antivetenskapliga diskurs.

De försöker göra vetenskapligt belagda fakta till frågor om åsikter. Det samlade forskningssamfundet är ju rörande överens om att vi är ganska fucked för det här med miljön, om vi inte tar till väldigt drastiska åtgärder senast igår. Forskarna har till och med varit så schyssta att de kommit med förslag, närmast i form av checklistor, för hur vi skulle kunna försöka rädda planeten. Och folk bah ”nämen jag tycker inte att det är något problem att äta kött och använda engångsplast”. I Sverige äter vi nästan 60 kg kött per person och år och globalt räknar man med att mellan 8 och 13 miljoner ton plast hamnar i naturen varje år. Att äta kött och använda plast är saker vi kan dra ner på. Massor. Forskningen visar att vi måste göra det. Oavsett om någon utan utbildning i ämnet eller den minsta insikt i miljöfrågor anser det vara bra eller inte.

Science doesn’t care what you think. Klimatförändringen är inte en fråga om åsikt, utan en fråga om fakta. 

Här där jag bor hade högstadieeleverna byggt snögubbar längs vägen. Smutsiga, sorgliga snögubbar med skyltar i sina snögubbehänder. Texterna på skyltarna uppmuntrade bilister till att tänka om och påpekade att varje bil är ett hot mot miljön, och de har rätt. Visst, en enskild bil är inte ett hot för det är ju det totala antalet som är problemet, men varje enskild är ju en del av det totala och forskningen visar tydligt att bilismen behöver omvärderas. Så vuxna reagerar med att säga att vi borde förbjuda alla bilar, och då behöver inte vuxna längre gå till jobbet. Supernajs! Sedan lägger vuxna in bilder på bilköer i Kina där de verkliga problemen finns.

Vi måste sluta behandla alla saker som är viktiga för jämställdheten, miljön och demokratin som fluffiga, svårdefinierbara åsiktsfrågor där random dude på internet har lika rätt som den som spenderat år av sitt liv med att forska i ämnet. Man behöver heller inte vara geni för att se den röd(gröna) tråden. Alla de saker som hotar (vita) cismäns makt, som skulle tvinga dem att ändra sig, dela med sig, ge plats, möter samma sorts motstånd. Det är som om de nu kör den klassiska brända jordens taktik i vad de ser som ett krig. Men det är inget krig och ska inte vara ett vi mot dom. Det ska vara en fungerande, stabil värld för oss alla.

Skönt att nästa generation inger hopp.

Bildresultat för big bang theory gif

Ett steg efter

Bebisen vaknar 5.20. Han snuttar och korvar sig i sängen bredvid mig innan han klättrar för att tända lampan strax efter 6. Jag tror inte att jag hade varit pigg ens om jag nekat storbarnen den filmkväll jag lovat dem och kommit i säng innan 23.

Vi bäddar, städar, jag plockar undan och sorterar, han plockar fram och insisterar på sina egna system. Frukost, sömndruckna storbarn kryper ur sina sängar, ut på promenad för att lägga trött och grinig bebis. Det regnar snöslask underifrån. Hem med sovande bebis, hans pappa tar snart över, byta till torra kläder, springa ut i det helvetes slasket till Tildas fotbollsturnering. Hon är redan där förstås. Ordnade sin egen frukost. Tog sina fotbollsgrejer. Taggar sig själv och laget inför match. Hennes hår är uppsatt i två tofsar. Det fixade hon också själv.

Jag hade lovat att fläta hennes hår.

Muslimmamma

Gabriel är muslim. Han blev det, för att hans pappa är muslim. Hittills har det förstås inte inneburit några särskilda åtgärder. Han äter inte griskött, förvisso, men annars så växer han just nu upp muslim på samma sätt som folk här i allmänhet växer upp kristna – utan någon närmare religionsutövning.

Men hans pappa är djupt troende. Ber fem gånger om dagen, fastar, läser Koranen varje fredag och går till moskén alltid när han hinner. När Gabriel blir gammal nog är det tänkt att han, om han vill, ska vänjas in i det troende muslimska livet.

Och jag tycker att det är helt ok. Alltså, kärnan är ju det frivilliga valet förstås, men om han skulle välja att tro som sin pappa, och utöva tro som sin pappa, så är jag bara glad över att han hittar sin väg.

I dag blev en av Gabriels släktingar skjuten under fredagsbönen i en moské i Nya Zeeland. Han hade kommit dit för bara några månader sedan, som kvotflykting. Äntligen trygga, trodde de. Hans lille son kämpar ännu för sitt liv på sjukhuset.

Om jag ska vara alldeles ärlig så önskar jag att jag hade den mentala förmågan att faktiskt ha mina tankar hos dem, hos de drabbade, men det går inte. Så fort min tanke försöker snudda vid det, öppna upp för skräcken, känna med mamman som sitter vid sonens sida nu, så stänger hjärnan av. Att lille Gabriel en dag ska behöva förhålla sig till sådant hat som krävs för att avrätta människor på deras heliga plats, medan de ber, är bara det en överväldigande tanke.

Mest vill jag skrika. Skrika åt folk som egentligen ”inte har något emot invandrare” men som ”inte gillar muslimer” och ”inte vill ha dem här” och SOM MED SINA JÄVLA DELNINGAR OCH SITT JÄVLA PRAT RÄTTFÄRDIGAR SKJUTNINGAR. RÄTTFÄRDIGAR.

Alltså jag klarar det inte ens.

Att ångra sitt barn

Svenska YLE har haft en väldigt uppmärksammad artikelserie, baserad på färsk forskning, om att ångra att man fått barn. Ångerkänslorna hör ihop med de höga kraven som finns på moderskapet och ämnet är, enligt forskarna, tabubelagt så pass att mammor inte ens diskuterar saken med sin partner.

Jag tror att hela tanken på att ångra sitt barn känns så motbjudande delvis för att det är känslor som man inte bör släppa fram. Alltså, vi måste förstås tala om kraven som ställs på framförallt mödrar, om dubbla arbeten, om ensamhet och utsatthet. Men jag tror också att det är fullt möjligt att ha ångest inför de krav som ställs på en, utan att ångra själva barnet. Så är det åtminstone för min egen del.

Jag hade kommit till en punkt när jag så att säga började få mitt liv tillbaka efter de två första barnen. De hade börjat bli självgående – jag hade börjat få händerna fria. Det var svindlande och underbart och kanske också lite skrämmande att de inte lutade sig mot mig så mycket att mitt liv av nödvändighet kretsade enkom runt dem. Så mötte jag A. En uppslukande, virvlande kärlek, och ett löfte om den stora familj jag drömt om. Jag valde att ta den chansen, att börja om på nytt och satsa allt. Jag ville så gärna ha det delade föräldraskapet, den delade vardagen, det delade livet.

Jag ångrar inte Gabriel. Jag KAN inte ångra Gabriel. Däremot har jag ibland en väldigt påträngande, mörk och djup oro över att jag inte ska orka ta hand om honom när allt det där jag så innerligt hade velat dela med någon ändå blev bara mitt. Jag känner mig lurad. Är grymt besviken. Ömsom stark som tusen år av ensamma mödrar, ömsom bräcklig som ett lappat hjärta. Just nu är det morgnarna. Med vårljuset vaknar han tidigare och tidigare. En och en halv timme tidigare nu än i januari. Och jag är förvisso trött för att jag jobbar och inte sover tillräckligt eftersom han fortfarande vaknar på nätterna, men det som är allra, allra värst är minnet av hur trött jag var med de andra två barnen när de var små och den krypande paniken över att jag ska hamna där igen. Det intensiva föräldraskapet som forskningen talar om, när mammor förväntas uppgå i sina barn, leva för deras skull, det har aldrig varit min grej.

Men inget av det här är Gabriels fel. Älskade fina lille Gabriel som är överallt samtidigt. Som drar igenom mitt nystädade hus som en kärlekstromb och sprider brödsmulor och diskborstar och rivna papper i sina spår. 

Anledningen till att jag inte ångrar honom är inte att det vore tabu, utan att det vore att ångra fel. Han är inte orsaken. Och jag tror att det finns en viss risk i att börja tala som om vi ångrade våra barn, snarare än att vi är jävligt trötta på att samhället inte har kommit längre än att mammor krossas under kraven. Dels för att det skapar ett mammaproblem av något som är ett samhällsproblem, dels för att det riskerar att dölja de mammor som faktiskt på riktigt mår så att de ångrar sina barn och kanske skulle behöva hjälp.

Nu ska jag skrapa ris ur mattan, sätta igång diskmaskinen och förbereda morgondagens middag istället för att krypa upp i en fåtölj och läsa. Riset i mattan är åtminstone Gabriels fel.

 

Visst gör det ont när drömmar brister

Det händer så mycket saker att jag knappt vet var jag ska börja. Men det är kanske framförallt en sak som jag känner att jag måste berätta, för att vi liksom ska kunna komma vidare.

Jag och A har separerat.

Det är en lång och mycket sorglig historia som jag inte vet hur jag ska klä i ord. Kärleken saknas inte, inte alls, men förmågan att bo tillsammans och skapa en bra familj för tre barn brister. Åtminstone just nu.

Det känns som om jag har fallit handlöst en lång tid. Flera år kanske. Och jag trodde att jag landat på fast mark men det var nog mer ett klippblock jag dunsade mot på vägen längre ner. En del av mig vill inte ens skriva det här inlägget, för trots att garderober är urstädade, bestick uppdelade, kuddmängden halverad, så blir det mycket mer sant när man har satt det på pränt. Helst skulle jag nog önska att det inte var sant.

Samtidigt vet jag att det var det rätta beslutet, och det är väl på något vis en tröst.

Så.

Nu har jag det sagt.