Jag skulle ha en hel del saker att säga om kriget i Ukraina. Eller. Kanske egentligen främst om flyktingar från kriget i Ukraina. Här i Finland har en del lite försynt påpekat att det tydligen är skillnad på folk och folk. När Ryssland invaderade Ukraina och miljoner människor tvingades på flykt så ställde sig västvärlden upp som en enad front med ”Välkomna till oss”-skyltar. Subventionerade flygresor till Finland. Gratis transport inom landet. Förkortad behandlingstid av ansökan om skydd, löfte om att inga ukrainare ska avvisas på grund av situationen i landet och möjlighet att ansöka om internationellt skydd istället för att behöva gå igenom den tunga processen med asyl.

Precis så som det borde vara.

Det finns en del som tycker att det kanske inte känns alldeles… rättvist. Och det är förstås ett väldigt känsligt ämne med typ tusen dimensioner, men jag ville ändå dela mina tankar.

Först och främst så ser jag inte egentligen något större fel med att man har avtal och fördrag med en del länder som gör att det är lättare för de ländernas invånare att komma till ens land om det blir krig. Det finns politiiska kopplingar mellan Finland (och övriga väst) och Ukraina som inte finns med till exempelvis Irak, Syrien, Afghanistan, Somalien osv. Sådana band har kunnat upprätthållas eftersom det nu är ett demokratiskt land som har blivit invaderat av ett annat land. (Här kunde man förstås gräva ner sig i kolonialismen och att områden som Irak, Syrien Afghanistan osv är syntetiskt skapade nymodigheter (fast Ukraina förstås heller inte haft självständighet särskilt länge) men vi gör inte det just nu.)

Hur som helst. Jag förstår att politiska överenskommelser man har kunnat bygga upp demokratiska länder emellan skapar flyktmöjligheter. Fine.

Jag ser inte heller något omedelbart problem med finländarnas engagemang för ukrainarna på basis av att det är just Ryssland som attackerar. Tvärtom har jag mycket stor förståelse för det, eftersom Ukraina har invaderats på samma grunder som man också skulle kunna invadera Finland. Det samma kan förstås inte sägas om Irak eller Afghanistan eller något av de länderna. Jag fattar.

Nej, problemet är inte att vi tar emot ukrainska flyktingar för bra (det finns dessutom fortfarande enorma systemfel i mottagandet) utan hur fruktansvärt genomruttet inhumant vi behandlar alla andra. När vi nu försöker skapa möjligheter att hjälpa dem som behöver det så gjorde man det år 2015 svårare för folk. Man införde inkomstgränser för den lagstadgade familjeåterföreningen. Man hittade på anledningar att ge negativa asylbeslut och andelen positiva beslut fullkomligt störtdök (från 77 % till 13 %). Man ändrade i lagar och förordningar för att kunna stänga dörren och slutade bevilja asyl av humanitära skäl. Mänsklighet stängd. Och de som tidigare hade beviljats uppehållstillstånd av humanitära skäl fick veta att de inte kunde få tillståndet förlängt.

Att det dessutom, trots de strängare reglerna, förekom lagvidrigheter för att hålla människor ute är ett faktum. I början av år 2017 gjordes det en kampanj där man på teatrar runt om i landet läste upp helt äkta beslut från migrationsverket och det var så fruktansvärt att jag tappar ordern. Migrationsverket tror inte på folk som säger att de är homosexuella eller kristna. Man skapar test som ingen kan klara. Människor som har kunnat bevisa att deras familj har mördats, att de lider av svår posttraumatisk stress, som har kunnat bevisa att de står på IS listor över personer som ska dö får veta att jo, ni har kunnat bevisa er sak men migrationsverket bedömer att ni kan flytta inom landet. En mamma och barn i Mosul vars pappa dödats av IS kan ju bara flytta till Bagdad istället. Som om kvinnor kan få jobb och försörja sig bara så där. Helt. Jävla. Sjukt.

Det finns människor som har flytt krig och ansökt om asyl år 2015 och som fortfarande inte har fått sina ärenden hörda. De talar språket, barnen går i skola och de har hela sina liv här eftersom kriget förstört deras tidigare liv, men de vet ändå inte om de får stanna. Har inte samma rättigheter som finländare. (Pingar här lite för kampanjen #lupaelää (lov att leva) som samlar in namn för att ge dem som väntat sedan innan 2017 uppehållstillstånd och en möjlighet att leva. Är du finsk medborgare kan du skriva på! Gör det och sprid!)

Och visst fylldes media av bilder från Aleppo, när staden totalförstördes 2016. Kanske någon också kommer ihåg att städerna Homs och Raqqa gick samma öde till mötes. Urskildringslöst bombande. Civila mål och nästan omöjligt att upprätta humanitära korridorer. Att det liknar Mariupol är knappast förvånande eftersom det är Ryssland som är ansvarigt nu också. Samma person som gett order. Samma taktik. Snarlik medierapportering. Men vart ska folk ta vägen? Barnen i Aleppo hade redan levt i krig i fyra år. Många av dem hade aldrig sett något annat. Men de hade ingenstans att ta vägen. Europa var stängt för dem. Nu tänker vi inte mer på dem trots att den enda förbättringen som egentligen skett är att staden inte längre aktivt bombas.

Så var det språkbruket. Någonstans där vid 2015 började man tala om migranter istället för flyktingar. Människor som rör på sig av någon sorts frivillighet – inte människor som flyr från krig. Nu är det återigen flyktingar vi talar om, men bara om de kommer från Ukraina. Flyktingar från mellanöstern är fortfarande migranter. Språkbruk har betydelse och påverkar vår syn på människor.

Vi ska fortsätta att hjälpa flyktingar. Vi ska till och med bli bättre på det. Men jag kan förstå om det sticker lite i ögonen på fembarnsmamman som förlorade ett barn i Medelhavet, var på flykt i flera månader innan hon kom fram till taggtråden här och nu fortfarande fem år senare väntar på uppehållstillstånd att höra diskussionerna om ukrainarna. Det kan jag.