Archive | september 2015

Superstressen

Det är mycket nu, som alltid i slutet av september. Och när det är väldigt mycket att göra kommer alltid den där krypande obehagskänslan av att man har glömt något viktigt. I morse kom jag till exempel på att kidsen har fotografering i skolan ungefär tio minuter innan skolan börjar och därmed ungefär exakt samma tid vi borde hoppa i bilen och susa i väg. Kalla det fåfänga, eller investering i framtida minnen eller vad som helst, men det var bara vända in och få på kidsen nånting prydligare än vad de själva hade valt (till något annat som vi alla var ok med). Borsta hår. Torka ansikten. Sånt där som jag ibland struntar i för att det helt enkelt inte hinns i morgonrumban.

Och så kom jag tillbaka framför datorn och såg några meddelanden om en konferens. Mindes att jag skickat in abstrakt. Mindes att jag blivit antagen. Mindes att jag inte har något färskt minne av att faktiskt ha närvarat på sagda konferens och får så där svårt att andas.

Anledningen till att jag inte mindes att jag varit på konferensen visade sig vara för att den hölls i mars. Och jag var där. Såatteh.

Helskottas septemberskit

Jag vet att jag för några månader sedan stötte på en avhandling skriven typ i slutet av 1800-talet, vilken behandlade precis samma ämne som jag skriver om men nu hittar jag den inte igen. Den är som uppslukad. Och när jag försöker googla mig fram till den igen så hittar jag bara mig själv hela tiden för inte alldeles oväntat har jag varit en smula mer aktiv på sociala medier än min kollega för drygt 100 år sedan.

Slutet av september, när alla ansökningar ska in, är som vanligt ett helvete.

Och det ligger en katt på tangentbordet.

Samtidigt hemma hos oss

Jag tittar till kaninerna i deras bur och hittar bara fyra kaninungar. Samtidigt ser det ut så här inne hos hönsen. Man vill ju inte diskriminera eller så, men nu är det nog nånting som inte riktigt är som det ska.

20150923-163835.jpg

20150923-163842.jpg

Räddningen i nöden; kaninungar

Inom mig bubblar ett inlägg argare än Det Stora Debaclet (kallas på fullt allvar fortfarande så på Genusdebatten) då jag bad folk som inte kunde läsa innantill att sitta ner och hålla käft och några blev ledsna för att jag använde fula ord och menade att de hade förlorat all respekt de inte heller tidigare hade agerat utifrån för mig. För tillfället består inlägget till 95% av svordomar. Möjligen behöver jag finslipa det lite. Därför kommer här bilder på kaninungarna. Och när ni sedan läser det väldigt arga inlägget så kan ni ju med fördel komma tillbaka hit och titta på bilder av kaninungarna emellanåt, för allas bästa liksom

IMG_4261 IMG_4263 IMG_4286 IMG_4291 IMG_4304 IMG_4321 IMG_4323 IMG_4330 IMG_4346 IMG_4367 IMG_4395.

En skamfläck för Finland

De senaste tre kvällarna har jag spenderat tillsammans med asylsökande i Helsingfors. Det har varit närmare midnatt innan jag stupat i säng med huvudet surrande av intryck. Jag har kramats med små barn, skojat med deras föräldrar, kört ett gäng glatt sjungande irakier till värme och trygghet och känt mig totalt lamslagen inför de berättelser de här människorna bär med sig. Och i mitt stilla sinne har jag tänkt att om folk bara fick träffa de här människorna, om de bara fick se att de är precis som oss men med andra berättelser i bagaget så skulle alla förstå. Förstå att vi kan och att vi måste hjälpa.

Och så ställer sig folk i Torneå och gör en mänsklig mur för att stänga Finlands gräns mot asylsökande. Det är så helvetes jävla historielöst. Så ovärdigt. Så… så… fyllt av självgott hat.

Jag vet inte ens vad jag ska säga. Hur kan man se någon i ögonen och säga att den inte är värd lika mycket som en själv? Hur kan man se någon i ögonen och säga att trots att man har mat och kläder och tak över huvudet i ett system som skyddar vill man inte dela med sig?

Jag förstår det bara inte.

Bland männen i mörkret utanför ett polishus.

Många verkar fundera över hur det kommer sig att finländarna nu helt plötsligt är så sanslöst hjälpvilliga gentemot flyktingarna. Jag tror att en av de största anledningarna är att de här människorna inte kommer hit för att staten, eller någon som bestämmer, har sagt att si och så många ska flytta till den och den platsen. De här människorna har varit på flykt i månader redan. De är här. Nu. Ingen har bestämt att de ska placeras ut här. De bara står här, på järnvägsstationen, med det lilla de har kunnat bära med sig i påsar. Med små barn på armen. Och de har ingen annanstans att ta vägen.

I går kväll fick jag äntligen tag på några av de människor som hjälper flyktingarna och kunde fråga om det finns något jag kan göra. ”Just nu behövs det mat” sa de. ”Maten är slut.” Så jag hoppade i bilen, körde till affären, köpte sockerskorpor, bananer, piroger och åkte vidare in mot stan.

Med tanke på de senaste veckornas hetsiga diskussioner om asylsökande och den enorma uppgivenhet inför somligas oförstånd som jag kände igår så var det liksom det enda jag kunde göra. Samtidigt var jag, i ärlighetens namn, rädd. Klockan var redan nästan sju, det började bli mörkt och jag visste inte alls vad eller vilka jag skulle möta. När jag kom fram till polishuset, där 20-talet män fortfarande väntade på att bli registrerade, kände jag ett skakigt obehag när jag gick med mina kassar genom gruppen. Men där och då insåg jag någonting som kändes viktigt, nämligen att det obehaget jag kände, min rädsla, inte hade att göra med någons hudfärg utan med män i grupp. Och jag undrar hur många som upplever invandrarmän (om jag nu tillåter mig en mycket generaliserande term) som skrämmande för att de ofta rör sig i grupp och sedan misstar den känslan av otrygghet man själv får med en tanke om att det är invandrarmännen som skräms.

Hur som helst. På plats fanns det redan en hel del frivilliga. Utan dessa frivilliga hade alla de som kommit till polishuset för att registrera sig inte haft någonting att äta eller dricka. Jag delar ut muggar med bisarrt starkt te och så mycket socker att det knastrar. En del av männen har stått utanför polishuset hela dagen. När det kommer familjer får de förstås gå före och männen får vänta. De åt senast i Sverige. För två dagar sedan.

Mitt huvud surrar av intryck. Jag försöker lära mig lite arabiska genom att peka på saker och många välvilliga, trötta typer talar långsamt och tydligt och skrattar åt mina uppenbarligen inte alltigenom lyckade uttal. Jag tänker på allt som de måste ha sett, på vilken resa de har varit och på hur statistiskt sett fler än hälften av dem som nu står framför mig och får det första de ätit på flera dagar inte kommer att få stanna kvar. Och jag tänker också på hur alla frivilligkrafter i mörkret utanför polishuset är kvinnor, så när som på en finländare och två som själva varit asylsökande för bara några månader sedan. Det finns en tydlig skillnad i attityd gentemot medmänniskor här, där män går i nazistparader och kvinnor står i soppkök.

Det är sällan jag upplever mig ha ”kvinnligt tänkande” men i just det här fallet kanske jag har det. Jag ser nämligen inte något alternativ till att ställa upp nu. Jag ser inte hur det skulle kunna finnas ett alternativ till att ta emot dem som står här framför oss.

Vi tar det igen: det finns inga olagliga asylsökande.

Jag skulle vilja börja med att påpeka att Per Gudmundsson redan har fått ett par rejäla skopor skit för vad han skrev när han tweetade följande:

gudmundsson

Men jag har liksom inte kunnat släppa det här sedan jag såg det för några timmar sedan. Jag tror, helt ärligt, att det är något av det mest beklämmande jag läst, skrivet av en journalist som har i uppdrag att informera allmänheten om vad som händer i världen (även om det är från hans privata Twitter).

För jag kan för mitt liv inte begripa hur det kan vara så svårt att förstå vad asyl är för något. Hur det kan vara så svårt att se att asyl måste vara en grundläggande del av vårt samhälle? Asyl betyder inte alla ska skyddas, inte att alla integreras, inte att alla världens flyktingar ska få bo på i ens trädgård och dricka champagne och käka jordgubbar. Asyl betyder att alla har rätt att be om skydd. Det finns, per definition, inte någon olaglig asylsökande. Det är en grundläggande mänsklig rättighet.

De senaste dagarna har jag också sett många, även typer som jag egentligen tycker om och som jag vet är schyssta, tala om hur man måste förstå Ungern. Ungern, som har byggt ett flera meter högt taggtrådsstängsel för att hindra att folk som flyr från krig kan komma in. Ungern, som sätter de som har kommit in i landet i burar.

De här människorna är på väg för att söka asyl. De är inte olagligen i Ungern och Ungern har ingen laglig rätt att hålla dem instängda. Det finns ingen lag som säger att Ungern får låsa in barn i burar eller märka deras kroppar med filtpennor och registreringsnummer. Ungerns agerande kommer inte från en lagtext, utan från de styrandes människosyn.

Dublinförordningen säger att asylsökande ska söka asyl i det första land de registreras i, men det har i flera veckor diskuterats att Dublinförordningen kan luckras upp. Det finns heller ingenting som förbjuder länder att ta emot asylsökande eller som gör asylsökande olagliga för att de siktar på ett visst land och det finns verkligen ingenting i Dublinförordningen om taggtrådsstängsel, vattenkanoner och burar. Om till exempel en asylsökande familj har blivit misshandlad av den ungerska polisen (mängder av sådana vittnesmål finns) och därför vill söka sig vidare till Tyskland eller Sverige eller så är det knappast något de kan klandras för och ingenting som gör dem till olagliga invandrare.

Ok? Ok.

Det är därför det tar hus i helvete när Per Gudmundsson talar om asylshopping som om det vore en jävla hobby som människor med för mycket tid och pengar sysslar med när de har tråkigt. Det förringar de asylsökandes status som just asylsökande, men framför allt så förringar det människovärdet hos människor på flykt.

”Vad ska man kalla det då?” undrar Gudmundsson i en senare tweet. ”Kalla vad då?” undrar jag. Det att människor på flykt hellre söker sig mot vad de har hört är trygga platser än att de stannar på ställen där de blir tillfångatagna och attackerade av polisen? Vad sägs om att vi kallar det mänskligt.