Arkiv | september 2015

Superstressen

Det är mycket nu, som alltid i slutet av september. Och när det är väldigt mycket att göra kommer alltid den där krypande obehagskänslan av att man har glömt något viktigt. I morse kom jag till exempel på att kidsen har fotografering i skolan ungefär tio minuter innan skolan börjar och därmed ungefär exakt samma tid vi borde hoppa i bilen och susa i väg. Kalla det fåfänga, eller investering i framtida minnen eller vad som helst, men det var bara vända in och få på kidsen nånting prydligare än vad de själva hade valt (till något annat som vi alla var ok med). Borsta hår. Torka ansikten. Sånt där som jag ibland struntar i för att det helt enkelt inte hinns i morgonrumban.

Och så kom jag tillbaka framför datorn och såg några meddelanden om en konferens. Mindes att jag skickat in abstrakt. Mindes att jag blivit antagen. Mindes att jag inte har något färskt minne av att faktiskt ha närvarat på sagda konferens och får så där svårt att andas.

Anledningen till att jag inte mindes att jag varit på konferensen visade sig vara för att den hölls i mars. Och jag var där. Såatteh.

Helskottas septemberskit

Jag vet att jag för några månader sedan stötte på en avhandling skriven typ i slutet av 1800-talet, vilken behandlade precis samma ämne som jag skriver om men nu hittar jag den inte igen. Den är som uppslukad. Och när jag försöker googla mig fram till den igen så hittar jag bara mig själv hela tiden för inte alldeles oväntat har jag varit en smula mer aktiv på sociala medier än min kollega för drygt 100 år sedan.

Slutet av september, när alla ansökningar ska in, är som vanligt ett helvete.

Och det ligger en katt på tangentbordet.

Samtidigt hemma hos oss

Jag tittar till kaninerna i deras bur och hittar bara fyra kaninungar. Samtidigt ser det ut så här inne hos hönsen. Man vill ju inte diskriminera eller så, men nu är det nog nånting som inte riktigt är som det ska.

20150923-163835.jpg

20150923-163842.jpg

Räddningen i nöden; kaninungar

Inom mig bubblar ett inlägg argare än Det Stora Debaclet (kallas på fullt allvar fortfarande så på Genusdebatten) då jag bad folk som inte kunde läsa innantill att sitta ner och hålla käft och några blev ledsna för att jag använde fula ord och menade att de hade förlorat all respekt de inte heller tidigare hade agerat utifrån för mig. För tillfället består inlägget till 95% av svordomar. Möjligen behöver jag finslipa det lite. Därför kommer här bilder på kaninungarna. Och när ni sedan läser det väldigt arga inlägget så kan ni ju med fördel komma tillbaka hit och titta på bilder av kaninungarna emellanåt, för allas bästa liksom

IMG_4261 IMG_4263 IMG_4286 IMG_4291 IMG_4304 IMG_4321 IMG_4323 IMG_4330 IMG_4346 IMG_4367 IMG_4395.

En skamfläck för Finland

De senaste tre kvällarna har jag spenderat tillsammans med asylsökande i Helsingfors. Det har varit närmare midnatt innan jag stupat i säng med huvudet surrande av intryck. Jag har kramats med små barn, skojat med deras föräldrar, kört ett gäng glatt sjungande irakier till värme och trygghet och känt mig totalt lamslagen inför de berättelser de här människorna bär med sig. Och i mitt stilla sinne har jag tänkt att om folk bara fick träffa de här människorna, om de bara fick se att de är precis som oss men med andra berättelser i bagaget så skulle alla förstå. Förstå att vi kan och att vi måste hjälpa.

Och så ställer sig folk i Torneå och gör en mänsklig mur för att stänga Finlands gräns mot asylsökande. Det är så helvetes jävla historielöst. Så ovärdigt. Så… så… fyllt av självgott hat.

Jag vet inte ens vad jag ska säga. Hur kan man se någon i ögonen och säga att den inte är värd lika mycket som en själv? Hur kan man se någon i ögonen och säga att trots att man har mat och kläder och tak över huvudet i ett system som skyddar vill man inte dela med sig?

Jag förstår det bara inte.

Bland männen i mörkret utanför ett polishus.

Många verkar fundera över hur det kommer sig att finländarna nu helt plötsligt är så sanslöst hjälpvilliga gentemot flyktingarna. Jag tror att en av de största anledningarna är att de här människorna inte kommer hit för att staten, eller någon som bestämmer, har sagt att si och så många ska flytta till den och den platsen. De här människorna har varit på flykt i månader redan. De är här. Nu. Ingen har bestämt att de ska placeras ut här. De bara står här, på järnvägsstationen, med det lilla de har kunnat bära med sig i påsar. Med små barn på armen. Och de har ingen annanstans att ta vägen.

I går kväll fick jag äntligen tag på några av de människor som hjälper flyktingarna och kunde fråga om det finns något jag kan göra. ”Just nu behövs det mat” sa de. ”Maten är slut.” Så jag hoppade i bilen, körde till affären, köpte sockerskorpor, bananer, piroger och åkte vidare in mot stan.

Med tanke på de senaste veckornas hetsiga diskussioner om asylsökande och den enorma uppgivenhet inför somligas oförstånd som jag kände igår så var det liksom det enda jag kunde göra. Samtidigt var jag, i ärlighetens namn, rädd. Klockan var redan nästan sju, det började bli mörkt och jag visste inte alls vad eller vilka jag skulle möta. När jag kom fram till polishuset, där 20-talet män fortfarande väntade på att bli registrerade, kände jag ett skakigt obehag när jag gick med mina kassar genom gruppen. Men där och då insåg jag någonting som kändes viktigt, nämligen att det obehaget jag kände, min rädsla, inte hade att göra med någons hudfärg utan med män i grupp. Och jag undrar hur många som upplever invandrarmän (om jag nu tillåter mig en mycket generaliserande term) som skrämmande för att de ofta rör sig i grupp och sedan misstar den känslan av otrygghet man själv får med en tanke om att det är invandrarmännen som skräms.

Hur som helst. På plats fanns det redan en hel del frivilliga. Utan dessa frivilliga hade alla de som kommit till polishuset för att registrera sig inte haft någonting att äta eller dricka. Jag delar ut muggar med bisarrt starkt te och så mycket socker att det knastrar. En del av männen har stått utanför polishuset hela dagen. När det kommer familjer får de förstås gå före och männen får vänta. De åt senast i Sverige. För två dagar sedan.

Mitt huvud surrar av intryck. Jag försöker lära mig lite arabiska genom att peka på saker och många välvilliga, trötta typer talar långsamt och tydligt och skrattar åt mina uppenbarligen inte alltigenom lyckade uttal. Jag tänker på allt som de måste ha sett, på vilken resa de har varit och på hur statistiskt sett fler än hälften av dem som nu står framför mig och får det första de ätit på flera dagar inte kommer att få stanna kvar. Och jag tänker också på hur alla frivilligkrafter i mörkret utanför polishuset är kvinnor, så när som på en finländare och två som själva varit asylsökande för bara några månader sedan. Det finns en tydlig skillnad i attityd gentemot medmänniskor här, där män går i nazistparader och kvinnor står i soppkök.

Det är sällan jag upplever mig ha ”kvinnligt tänkande” men i just det här fallet kanske jag har det. Jag ser nämligen inte något alternativ till att ställa upp nu. Jag ser inte hur det skulle kunna finnas ett alternativ till att ta emot dem som står här framför oss.

Vi tar det igen: det finns inga olagliga asylsökande.

Jag skulle vilja börja med att påpeka att Per Gudmundsson redan har fått ett par rejäla skopor skit för vad han skrev när han tweetade följande:

gudmundsson

Men jag har liksom inte kunnat släppa det här sedan jag såg det för några timmar sedan. Jag tror, helt ärligt, att det är något av det mest beklämmande jag läst, skrivet av en journalist som har i uppdrag att informera allmänheten om vad som händer i världen (även om det är från hans privata Twitter).

För jag kan för mitt liv inte begripa hur det kan vara så svårt att förstå vad asyl är för något. Hur det kan vara så svårt att se att asyl måste vara en grundläggande del av vårt samhälle? Asyl betyder inte alla ska skyddas, inte att alla integreras, inte att alla världens flyktingar ska få bo på i ens trädgård och dricka champagne och käka jordgubbar. Asyl betyder att alla har rätt att be om skydd. Det finns, per definition, inte någon olaglig asylsökande. Det är en grundläggande mänsklig rättighet.

De senaste dagarna har jag också sett många, även typer som jag egentligen tycker om och som jag vet är schyssta, tala om hur man måste förstå Ungern. Ungern, som har byggt ett flera meter högt taggtrådsstängsel för att hindra att folk som flyr från krig kan komma in. Ungern, som sätter de som har kommit in i landet i burar.

De här människorna är på väg för att söka asyl. De är inte olagligen i Ungern och Ungern har ingen laglig rätt att hålla dem instängda. Det finns ingen lag som säger att Ungern får låsa in barn i burar eller märka deras kroppar med filtpennor och registreringsnummer. Ungerns agerande kommer inte från en lagtext, utan från de styrandes människosyn.

Dublinförordningen säger att asylsökande ska söka asyl i det första land de registreras i, men det har i flera veckor diskuterats att Dublinförordningen kan luckras upp. Det finns heller ingenting som förbjuder länder att ta emot asylsökande eller som gör asylsökande olagliga för att de siktar på ett visst land och det finns verkligen ingenting i Dublinförordningen om taggtrådsstängsel, vattenkanoner och burar. Om till exempel en asylsökande familj har blivit misshandlad av den ungerska polisen (mängder av sådana vittnesmål finns) och därför vill söka sig vidare till Tyskland eller Sverige eller så är det knappast något de kan klandras för och ingenting som gör dem till olagliga invandrare.

Ok? Ok.

Det är därför det tar hus i helvete när Per Gudmundsson talar om asylshopping som om det vore en jävla hobby som människor med för mycket tid och pengar sysslar med när de har tråkigt. Det förringar de asylsökandes status som just asylsökande, men framför allt så förringar det människovärdet hos människor på flykt.

”Vad ska man kalla det då?” undrar Gudmundsson i en senare tweet. ”Kalla vad då?” undrar jag. Det att människor på flykt hellre söker sig mot vad de har hört är trygga platser än att de stannar på ställen där de blir tillfångatagna och attackerade av polisen? Vad sägs om att vi kallar det mänskligt.

Där är alla flyktingkvinnor.

Egentligen hade jag tänkt skriva om kaninungarna, men så ramlade jag på Joakim Lamottes senaste ridderliga tilltag för världens alla kvinnor i nöd. Krönikan handlar, mycket kortfattat, om att det huvudsakligen är män som kommer som asylsökande nu. Och det tycker jag förvisso är ett bra ämne, men Lamotte behandlar det utifrån perspektivet att Sverige med sin feministiska regering i jämställdhetens namn borde ta ställning för alla de kvinnor som blir kvar.

För det första är det jätteviktigt att påpeka att det är helt sant att det är flest män som kommer till Europa. Men eftersom Europa inte är världens mittpunkt betyder det inte att det inte finns lika stor andel kvinnor på flykt. Lamotte hade inte behövt göra mer än gå till FNs sidor för att se statistiken och få svar på sin fråga var alla flyktingkvinnorna är.

refugees50,5% av flyktingarna är kvinnor. De är inte kvar i Syrien utan har flytt till närområdena. Libanon, Egypten, Jordanien och Irak är svaret på Lamottes fråga. Resan till Europa är lång och farlig och slutar numer ofta i taggtråd. Att man skickar yngre män som 1) sannolikt är de med störst chans att överleva resan och 2) sannolikt de med störst chans att kunna etablera sig i ett nytt land om det skulle bli aktuellt och 3) garanterat är de som löper störst risk att bli uttagna i väpnade konflikter är inte konstigt. Det handlar inte på något sätt om att syriska män skulle ha gett upp det fantastiska västerländska hederskodexet om ”kvinnor och barn först” (som förövrigt är en myt, vid till exempel alla katastrofer utom Titanic har största andelen dödsoffer varit just kvinnor och barn) utan om vem som kan fortsätta flykten längre bort. Kvinnor och barn är redan i (den förvisso relativa) säkerhet som finns i grannländerna.

Jag håller med Lamotte om att vi borde göra mer för att hjälpa i närområdena. Att donera till Rädda barnen eller till Läkare utan gränser vore en fantastisk bra start för alla som skulle vilja göra en insats för kvinnor och barn.

Men den stora och viktiga genusaspekten här ligger inte i hur syrierna har valt att fly utan i hur väst har valt att bemöta det. Underförstått i Lamottes text och i mängder av liknande texter som florerar på Internet just nu finns nämligen tanken om att kvinnor och barn skulle vara mer skyddsvärda än män och att männen som flyr är ynkryggar. Att de män som lyckas med den lång och farliga resan till Europa likväl inte skulle vara förtjänta av skydd för att de är just män. Man undrar ju lite var alla de där mansrättsaktivisterna är någonstans när det faktiskt på riktigt skulle finnas män som skulle behöva få sitt människovärde försvarat här. För det är ju trots allt så att män inte är det minsta bättre utrustade att stå emot kulor eller knivar, bombsplitter eller granater. Män dör av sådant, precis lika lätt som kvinnor gör. Män är inte mer än människor de heller.

Lamotte påpekar att kvinnor inte startar krig, vilket förvisso är (nästan) sant. Men de män som nu flyr Syrien var inte heller med och startade kriget. De män som nu flyr är precis lika oskyldiga till kriget som kvinnorna är.

Livets början, abort, och kvinnors rättigheter

Inne på bloggens FB-sida blev det diskussion om huruvida abort är mord fullt jämförbart med nazisternas gaskammare. Även om jag inte tänker befatta mig med just den analogin finns det ett par saker angående vetenskap och kvinnors rättigheter som jag skulle vilja ta upp.

Det är ett populärt argument mot abort att liv börjar vid befruktningen och att det är fullt möjligt att vetenskapligt bevisa det. Grejen är bara att det här är en fråga som forskare inte är överens om eftersom det handlar om hur man definierar a) liv och b) mänskligt liv och det inte är många biologer som skulle vilja ge sig på att göra tvärsäkra uttalanden beträffande de definitionerna. Faktum är att de enda som jag hittar som säger att det skulle finnas en tvärsäker definition är kristna pro-lifeare som menar att det inte kan finnas någon som helst tvekan kring att liv uppstår med befruktningen. Men bara för att det finns en del forskare som är tvärsäkra på sin sak betyder det inte att det finns konsensus kring frågan.

Frågan om när mänskligt liv blir till är beroende av socialmoraliska aspekter som i sin tur är beroende av tid och rum. Till exempel slutar 1/3 av alla graviditeter i tidigt missfall, innan vecka 12. Jag har själv haft ett sådan tidigt missfall och jag var förstås oerhört ledsen då, men jag tänker aldrig att jag egentligen har tre barn, eller att det saknas ett barn i vår familj. Jag ser det helt enkelt inte som att det var ett barn och jag skulle verkligen inte uppskatta om någon annan kom och hävdade att det var det – dels för att det inkräktar på min upplevelse men också för att det (för mig) känns sjukt oförskämt mot alla dem som förlorat ett barn sent i graviditeten eller rent av efter födseln. Jag skulle inte kunna klappa den som just begravt sin ettåring på axeln och bah ”jag förstår precis, för jag hade ett missfall i vecka 9”. Det går liksom inte jämföra.

När man säger att frågan om mänskligt liv är enkel eftersom det blir till vid befruktningen punkt och slut så skapar man en diskurs inom vilken en zygote är lika mycket barn som en treåring. Trots att en zygote inte har något medvetande, inte kan känna, inte liknar en människa eller i övrigt uppvisar någon av de egenskaper vi betraktar som mänskliga. Dessutom är befruktningen en process, inte en enskild händelse, och det är heller inte säkert att den leder till en ny unik, individ. Dagar efter att befruktningen har skett kan nämligen zygoten fortfarande dela sig i en eller flera, genetiskt identiska cellklumpar som utvecklas till flerlingar (t.ex. tvillingar). Det kan alltså inte betraktas som en vetenskaplig slutsats att en människa blir till vid befruktningen, utan det är beroende av definitioner som vetenskapen inte är överens om.

Och det är det svåra med vetenskap. Att ibland finns det frågor som det helt enkelt inte finns något riktigt bra och enkelt svar på.

Därifrån till kvinnors rättigheter. Eftersom det inte finns vetenskaplig konsensus kring när en människa blir till kan man inte använda ”en människa blir till vid befruktningen så det så” som argument. Däremot är det tveklöst sant att det förekommer aborter av foster som skulle ha haft mycket stor potential att bli människor om de inte aborterats. Jag skulle också sälla mig till dem som hävdar att det vid vissa sena aborter möjligen skulle vara fråga om att man avslutar ett barnaliv.

Men samtidigt kan det inte finnas något annat alternativ än att tillåta kvinnor abort. Om vi accepterar tanken att liv blir till vid befruktningen skulle ju inga aborter vara tillåtna någonsin. Inte efter våldtäkt. Inte för den kvinna som saknar ekonomiska möjligheter att ta hand om barnet. Inte för den kvinna som inte klarar av att ens sköta sig själv. Och det finns väldigt mycket vetenskap kring vad som händer då, eftersom det är ett faktum att antalet aborter inte sjunker för att det blir olagligt. Så mycket verklig ångest finns det i barnafödande. Så mycket verkligt lidande för den kvinna som inte klarar av att bli mamma. Vi har medicinskt säkra metoder att minska det lidandet, minska mödradödligheten. Jag kan ärligt inte se att det skulle finnas något annat sätt än att ge så många kvinnor som möjligt tillgång till detta.

För det här handlar i grund och botten om kvinnors rättigheter att bestämma över sina egna kroppar och vad som händer med dem. De betydande effekterna av fri abort på kvinnors rättigheter och kvinnors reproduktiva hälsa är, till skillnad från frågan om när mänskligt liv uppstår, inte alls svåra att vetenskapligt klargöra utan har dokumenterats i över 40 år redan. Det minskar antalet döda kvinnor, antalet döda för-tidigt-födda och antalet barn födda utanför äktenskap (om nu det sistnämnda är något att hurra för, vad vet jag) till exempel.

För den som vill läsa mer om olika sätt att tolka livets början finns det här!