Vi har en mycket, mycket tålmodig hund. Hon har varit på spa, blivit friserad och själv fått välja hårprydnad.
Månad: april 2017
Handledare och professorer:
YOU’VE GOT MAIL!
En dag
Går igenom hela den här listan ett par gånger i timmen. Klipper och klistrar diagram och satans fotnoter. Find & replace martial mot marital (martial rights). Hoppas innerligt att jag lyckats ta bort alla gånger jag skrivit typ ”blablabla” där jag tänkt fylla på med en slutsats i ett senare skede. Tröstäter, gråter, dricker kaffe.
Två dagar
Inlämning. Så. Jävla. Snart.
Tre dagar
Nästan färdig. Skriver avslutningskapitel och återvänder därför till mitt allra första kapitel och mina undersökningsfrågor. Undrar vem i helvete som kommit på sån skit. Tar bort en av dem omedelbart because fuck that.
Fyra dagar.
En tanke som slog mig alldeles just och som helst sammanfattar hur jag ser på min avhandlings resultat:
Tidigare har man förutsatt att gifta kvinnor under medeltiden var omyndiga för att det stod i lagen att maken blev deras målsman. Efter att flera studier visat hur kvinnor i praktiken inte alls uppförde sig som omyndiga har man fått omvärdera kvinnornas position och kommit fram till något i stil med att de var ”inte direkt myndiga”. I själva verket har jag i mitt källmaterial aktiva kvinnor i 1926 originaldokument från tiden 1350 till 1450. Kvinnor som köper, säljer, byter och donerar jord, ensamma eller tillsammans med andra.
Det är någonting med myndighetsbegreppet och synen på kvinnan i tidigare forskning som inte riktigt stämmer. Ofta förklarar man det med att det är skillnader i lag och praxis, och det är det ju utan tvekan. Frågan är hur många aktiva kvinnor som krävs för att vi ska börja ifrågasätta våra tolkningar av lagen, och istället fundera över om inte det här är en sak som styrs nästan enkom av samhälleliga normer fortfarande vid den tiden.
Gör en jämförelse med föräldraledigheten. Den som om 700 år ser tillbaka på vår tid och ska studera föräldraledigheten, hur kommer den personen att uppfatta och tolka fäders rätt till sina barn? Teoretiskt sett ska pappor och mammor i dag ha helt lika rätt till barnen, lika rätt att vara hemma och dessutom så finns det (i dagens Sverige åtminstone) en politisk uppmuntran av föräldralediga fäder. Trots det är det nästan bara mammor som tar ut föräldraledighet. Jag har högre andel kvinnor som är aktiva på jordmarknaden i medeltidens Sverige än vad det finns män som är aktiva föräldrar i dagens samhälle.
Det här. Det är sånt jag tänkt på i dag, fyra dagar innan inlämning.
Hemma
Äntligen. Tänk att en vecka kan vara så lång när de är borta och så oerhört kort när de är hemma.
Sällskapet
I går firade min stora flicka sin nioårsdag utan mig och Facebook hävdar att de vill mitt bästa genom att påminna mig om hur det brukar se ut i trädgården vid Drömhuset nu. Jag tröstplanterar frön, försöker hålla huvudet över ytan och att inte köpa orimligt många födelsedagspresenter till Tilda.
Och så skriver jag avhandling. Om mindre än en vecka borde jag ha ett färdigt manuskript, bra nog för att satta i handen på professorerna. Skrämmande och spännande på samma gång. Skönt med sällskap i skrivarstugan, och att världens bästa man snart har maten färdig i köket.
Hur man gör
Det kom en kommentar om gårdagens inlägg:
Man gör vad man alltid har gjort. Man biter ihop, sopar upp sina trasiga bitar, samlar sig och gör alltid vad som är bäst för barnen. Man håller huvudet högt och vet att man har gjort rätt som bröt upp. Man gråter sig till sömns mot barnens tomma kuddar och tror att man aldrig kommer att klara det men man klarar det ändå. Och man tänker på alla saker som kunde vara värre, på alla saker som var värre och kanske fortfarande är värre för någon annan som inte ännu har orkat komma lika långt.
För att det inte finns något annat val. För att det bara är så det är.
Och för varje dag som går så släpper man det gamla lite mer, och blir lite friare och lite friskare i själen för att kunna vara en lite bättre mamma de dagarna man får rå om sina barn. Hel blir man aldrig, men man lär sig att leva med sorgen.
Det blir inte lättare
Det sägs att det blir lättare med tiden men det är bara skitsnack. Det blir inte lättare alls. Det blir svårare.
Nu är det över ett år sedan jag och barnen flyttade ut från Drömhuset till ett litet 70-talshus vi fick hyra i tätorten. Ett år i mina barns liv, där jag har fått vara med dem bara hälften av tiden. De är ett år äldre – jag fick ett halvår.
Om något så var det enklare i början. Det var så mycket saker som behövde falla på plats. Hur får jag tag på sängar till barnen? Lakan? Tallrikar? Hur ska jag ha råd? Kommer barnen att trivas här? Kan jag leva så här? Kommer jag att klara det?
Allteftersom månaderna gick fick vi sängar, lakan, tallrikar. Med loppis har jag råd. Barnen trivs. Jag kan leva så här och jag klarar det riktigt bra. De första månaderna sov jag på en madrass på golvet i hallen så att barnen skulle kunna få varsitt rum. Nu ska jag snart krypa ner i sängen bredvid min fantastiska man i vårt nyrenoverade vackra sovrum. Första påsken hade vi mat bara för att en bekant kom med matkassar till oss. I år har vi firat varje dag. Det flesta bitarna är på plats, även om en del är något kantstötta. Dammet lägger sig.
Det nya livet har blivit vardag.
Och barnen fattas mig mer än någonsin. Att packa deras väskor, krama dem hej då och inte få se dem på en vecka är ett helvete. Jag kan ju ha dem här! Jag har allt de behöver! De är mina! MINA!!!
Det blir värre för varje gång jag tvingas göra det. Jag har stått vid de här barnens sida i allt, från de första sparkarna till de första stegen, tills nu, när de är så stora och så duktiga. Det är i vardagen det blir stora hål när man inte får ha sina barn. När man vaknar och lagar frukost åt bara sig själv. När man inte vet hur de har haft det i skolan, om de är glada eller ledsna. När man går och lägger sig på kvällen och inte får krama dem god natt. Man ser deras välbäddade sängar och vet att ingen kommer att ligga i dem, att sängarna kommer att se likadana ut på morgonen, att inget glatt barnaansikte med ruffsigt hår tittar upp på en när man öppnar dörren.
Det finns inte ett utrymme i världen som är lika tomt som ett barnrum utan barn.
Fan heller att det blir lättare.
Hit och dit och tillbaka igen 