Archive | april 2014

Glada vappen!

Alltså att man här i Finland önskar varandra Glada vappen idag, det är en sån där sak som i mina svenska öron fortfarande efter alla dessa år låter så bisarrt. Jag kommer bara inte över det. Jag ser framför mig torget runt Havis Amanda såsom belamrat av hattifnattar som sugit ur heliumbalonger. Glada vappen! Glada vappen! Glada vappen!

Inte riktigt lika sjukt som att memma klassas som dessert, men väldigt nära.

Här är en bild på en katt som annekterat en brödkorg. Bara för att.IMG_0316-20140417

Saker som inte riktigt gick som det var tänkt

Att ta ett sött kort på sig själv och katten.

20140429-215045.jpg

Åka och handla med barnen efter jobbet. Gissningsvis 2646 andra ungefär lika lugna och harmoniska människor hade samma plan. Där körde vi runt med överlastade kundvagnar, barn hängande omväxlande från kanten på vagnen och någon hylla och sikt på kanske 5 cm på grund av att någons förbannade ballong alltid var mitt i ansiktet. Tills Tildas ballong traditionsenligt slet sig och det, ganska otippat, faktiskt kunde bli värre.

20140429-220054.jpg

Att minsann inte köpa något ”blaskigt halvfabrikat”. Kom hem med den här, innehållande 7% juice, sa till barnen att de förmodligen inte gillar den och drack hela själv.

20140429-215335.jpg

Att ha barnen i säng i tid. Klockan är 22. Det går nog inte rädda det här längre.

20140429-220200.jpg

Att bli utnyttjad

Genusfotografen har intervjuat en tjej som kallas Frida och som arbetat på American Apparel. Ni får själva läsa resultatet här, för det är helt enkelt för sjukt för att återberätta. Vad jag skulle vilja skriva om är istället det här med att vara/bli utnyttjad. Frida menar nämligen att när hon gick med på sena, alkoholkantade sexmöten på ett hotellrum, där hon fotograferades för American Apparels klädreklam, blev hon utnyttjad. I kommentarsfältet är det just det här som folk verkar hänga upp sig på och många tycker att det viktigaste är att utreda huruvida Frida de facto blev utnyttjad istället för att ifrågasätta det rimliga i att ett klädföretag aktivt söker sådana bilder till sina reklamkampanjer.

Först av allt: Frida påstår inte att ett brott har begåtts mot henne. Hon menar alltså inte att hon blivit sexuellt utnyttjad i brottslig bemärkelse. Därför känns det kanske inte helt relevant att diskutera exakt vad lagen säger. Utnyttjande kan nämligen vara mycket mer än ett lagbrott. Det viktigaste i sammanhanget är förstås att Frida upplever att hon blev utnyttjad. Hade hon inte haft den upplevelse hade det inte funnits något att diskutera alls.

Sedan förstår jag bara inte vad det är för fel på folk som verkar fullkomligt gå i baklås så fort en tjej säger att hon blivit utnyttjad och bara på pin tji måste misstro precis varenda detalj. Istället för att lyssna och försöka förstå så ska man analysera och plocka i bitar. ”Häpp, hon följde med frivilligt så hon blev inte utnyttjad!” Stolpe ut.

Så jag plockar ner det i bitar: Hon var 16 år. De var i 30-årsåldern. Hon var ensam. De var två. Hon hade knappast mycket mer än börjat gymnasiet. De hade prestigefulla jobb. I dessa enkla fakta finns tvivelsutan en mycket förskjuten maktbalans.

Visst hade hon kunnat säga nej. Visst hade hon kunnat gå därifrån eller åtminstone inte komma tillbaka. Det är faktorer som inte gör det brottsligt. Men föreställ er en ensam 16-årig tjej som lockas med modelljobb av två dubbelt så gamla världsvana typer med pengar och makt. Föreställ er ett kontrakt där 16-åringen (som förresten inte är gammal nog att skriva på kontrakt utan målsman) ger bort rättigheten till alla bilder som tas på henne, och att bilderna tas på någon annans hotellrum när 16-åringen i fråga är full och halvnaken. Det är utnyttjande. De har utnyttjat sin maktposition och de har utnyttjat henne.

Och sedan kan man ju diskutera i all oändlighet om det inte var ganska oansvarigt av Frida att gå med upp på hotellrummet, att supa och att klä av sig, men Fridas medgörlighet försvarar inte de två andras handlingar. Istället för att ifrågasätta om Frida verkligen blev utnyttjad borde man ifrågasätta att två 30-åriga typer i maktposition vill ha sex med en full 16-åring. Och man bör verkligen ifrågasätta om bilderna som är resultatet är lämpliga att sätta upp på reklampelare – om sådana bilder borde vara trendsättande för andra ungas syn på vad som är snyggt och coolt.

Inte ens barkbröd

Jag vänjer mig nog aldrig vid att när finnarna säger att de bjuder på grillad korv så är det bara just grillad korv. I papper, inte bröd.

(Men med senap och ketchup så poäng på det.)

20140428-212745.jpg

Om ”negerpojken Mabula” och det där med rasistiska maktstrukturer

Det är svårt att tala om rasism tycker jag. Inte för att det inte skulle vara ett otroligt relevant och viktigt ämne eller så, utan för att det är så känsligt. Själv är jag förstås inte utsatt. Visst händer det att ”riktiga” finnar här i Finland ber mig åka hem när de hör att jag är svensk, och visst känns det alldeles fruktansvärt, men min hudfärg skyddar mig. Jag smälter in rätt bra om jag behöver. Inte heller skriver jag så ofta om rasism. Det finns nämligen betydligt bättre folk att göra det – folk vars röster och samlade erfarenheter är viktiga vittnen.

Men så nu, när vi röjde ur en massa bråte ur uthusen och jag just höll på att tömma en hink med skräp i containern föll det här lilla bladet ut:

20140428-140006.jpg

Det är en text ur någon sorts tidskrift utgiven av en väckelserörelse (Pingstkyrkan?), gissningsvis år 1955. Texten handlar om när ”negerpojken Mabula” omfamnade kristendomen. Då, på 50-talet, var det här säkert en glädjens text. En liten negerpojke i Afrika som genom missionärernas flit och Jesus godhet funnit den rätta vägen! Räddad! Upplyst!

Men i dag när jag ser den singla till marken från containern, med de glada orden halvt sönderrivna av tidens tand, är texten någonting helt annat än ett glädjebudskap. Den är ett synnerligen påtagligt bevis på maktstrukturer, rasifiering och ordet negers förfärliga innebörd. Och även om det är svårt att tänka sig att en liknande text skulle tryckas i dag är det samma gamla rasistiska struktur då som nu.

Texten om negerpojken Mabula är inte skriven som en rasistisk text. I själva verket är det en text som på många vis hyllar Mabula; han beskrivs till exempel som ”ståndaktig” inför svårigheter. På så vis är han ett föredöme. Grejen är bara att det inte är Mabula själv som är föredömet i den här texten – han är ”den andre” i ett vi och dom-tänkande. Mabula är inte en pojke. Han är en ”negerpojke”. Med risk för att låta kategoriskt men när den här texten nådde hemmen i Sverige och svensktalande Finland på 50-talet var det säkerligen ingen som såg sig själv i lille Mabula. Mabula är ett exempel – inte ett föredöme. Föredömet i texten är istället missionären Karin, som blir så glatt välkomnad när hon återvänder till byn och som är den som får vittna om Mabulas omvändelse. Den som läser texten ska tänka på Guds storhet som sträcker sig även till små ”negerpojkar” och på vilket betydelsefullt arbete människor som missionären Karin utför, men den som de tilltänkta läsarna känner igen sig i – som de kan se sig själva i och de kan tänkas bli – är Karin.

I det ligger också maktstrukturen. Texten om Mabula ger inte honom makt över sitt eget liv – det är inte han som skriver sin berättelse – utan den är en dialog mellan vita för att berättiga att man genom mission även fortsättningsvis inkräktar på andra kulturer. Och missuppfatta mig inte nu: För det första finns det mängder av missionärer som fortfarande i dag gör ett viktigt jobb med tanke på utbildning och sjukvård i länder där sådant saknas. För det andra är rasistiska maktstrukturer på intet sätt unikt för kristenheten. Jag försöker alltså inte smutskasta varken missionärer eller kristenheten här, utan snarare visa på hur en rasistisk maktstruktur inte alls behöver födas ur eller upprätthållas av ondska.

Missionären Karin menade bara gott med sitt arbete med ”negerpojken Mabula”, liksom säkerligen Axel Burman gjorde när han skrev sin text, men för Axel och Karin låg världen öppen. Mabula blev utkastad från sitt hem (även om han ”nu är […] så glad – om mamma dör så är [han] inte orolig längre, hon går då till himlen”). Mabula var beroende av andras välvilja för sin överlevnad. Mabula var beroende av sådana som Karin och Axel för att de hade makt. Och människor som Karin kan förstås inte hållas ansvariga för allt det hemska som hände i Afrika i medlet av förra seklet. Det var inte Karins fel, precis som att det inte är mitt fel – och förmodligen heller inte ert fel – att det finns rasistiska strukturer i dag. Men, nota bene, det betyder inte att det inte finns rasistiska strukturer!

När man talar om rasism går det inte att frikoppla diskussionen från det förflutna. Det duger till exempel inte att säga att man som vit medelsvensson inte menar något negativt när man säger negerboll utan att det bara heter så. Goda intentioner fråntar en inte ansvaret för ett medvetet sårande budskap. Och den där medvetenheten är viktig. Det är genom ordet ”neger” som Axel Burman i sin text visar hur Mabula inte är en vanlig pojke och det är genom ordet ”neger” som historien knyts samman. I Almquists encyklopedi över världens historia (från år 1934) kan man till exempel läsa om konflikterna i ”slavfrågan” i Amerika:

”Hela världen måste komma att likna sydstaterna, men dessa bleve på en väsentlig punkt privilegierade; här skulle alla vita förbli fria och endast negrerna, som vore födda till tungt arbete och lydnad, skulle höra till slavklassen.” (sid 370)

Kanske förstod inte Karin och Axel hur deras arbete bidrog till att upprätthålla en maktstruktur där västerländsk kultur framhölls som bättre än annan (eller så förstod de och tyckte att det var i sin ordning), och kanske såg de inte hur de genom ordval och vi-och-dom-tänkande förde sig själva till kategorin ”bättre människor” och den lille ”negerpojken Mabula” till dem som är ”födda till tungt arbete och lydnad”. Det där med rasistiska maktstrukturer var ju inte riktigt sådant som folk gick och tänkte på på den tiden. Men i dag borde vi förstå mer. I dag får man helt enkelt inte vara så blind att man inte ser hur till exempel användandet av ordet ”neger”, med aldrig så mycket välvilja, obönhörligt kategoriserar i bättre och sämre människor – de som bestämmer och de som är födda att lyda. Dels genom den historiska kopplingen – dels genom att inta positionen som den som bestämmer (”vi har alltid gjort så”) i kontrast till dem som på något sätt måste finna sig i fakta (”ta seden dit man kommer”). En rasistisk maktstruktur kan liksom inte bli tydligare än så.

 

Frågvisa barn

Det sägs att barnen vid något skede kommer in i en ålder då de börjar ställa frågor som det finns svar på. De rör sig från ”hur många stjärnor finns det?” och ”vad händer när man dör?” och annat som man kan sitta och filosofera kring tillsammans, till frågor som verkligen sätter en på prov. Som i går:

Tilda: Mamma… Varför ser man bara en sak fast man har två ögon att se det med?

IMG_0605-20140423Om jag dansade en liten tyst glädjedans över att jag läst neuropsykologi? Så. Jättemycket.