Archive | juni 2013

Jag är uppriktigt ledsen att jag gjorde er besvikna

Många av er verkar nöjda med bloggen. Andra kan knappast ha blivit annat än besvikna. Så mitt djupa medlidande till dig som…

… hittade hit till den här bloggen genom att söka på ”ung sexig rumpa”. Du kom tio år för sent. Drygt.
… undrade över de svenska kvinnliga karaktärerna i Star Wars, även om det inte var min idé att klippa bort scenerna med de svenska kvinnorna.
… faktiskt på riktigt googlat ”bloggarnas BH storlek”. Inte för att du hittat hit, utan för att du tror att bloggar har BH:ar. Eller för att du inte vet skillnaden på bloggar och bloggare. Eller för båda dessa saker.
… kom på sökningen ”mannen ska göra henne till kvinna”. Du har ett hårt liv framför dig.
… vill förstå en gravid kvinna. Håll dig undan istället.
… tror att alla kvinnor drömmer om att bli prostituerade. Om det är någon som drömmer om prostituerade kvinnor så är det knappast kvinnorna själva.

Och till dig som undrar när man har blivit en crazy cat lady; när man frågar google om det. Istället för sin katt. Bara för att man vet att katten skulle ha svarat att man redan är långt över gränsen.

IMG_6985Kitty says you’re it.

Stackars barn som måste gå i dagvård

Den där idén om att barn mår bäst hemma med sin mamma är väldigt stark här i Finland. Intressant är också att det inte bara är de stora grupperna, ljudnivån och sånt som man vänder sig emot, utan själva vårdaren – det är mamman som ska vårda sitt barn och det med tre års vårdledighet för varje nytt barn (i praktiken talar vi alltså 9 år för tre barn). Inte ens i länder som Frankrike och Spanien som har synnerligen begränsat med vårdledighet för att sköta barn och därmed uppsägning för den som vill sköta barn hemma verkar man ha ett lika stort fokus på just modern som vårdaren. Visst. Det ansvaret faller inte direkt på pappan heller, men det finns ett betydligt bredare kontaktnät av släktingar och anställda vårdare som hjälper till att sköta barnen. Mamman är inte den enda som förväntas sköta barnen.

Att göra jämförelser mellan systemen är kanske helt meningslöst. I grund och botten tror jag ändå att varje familj själv måste få avgöra vilka sorts vårdformer som passar dem. Vad jag menar är bara att den där tänkta kopplingen mellan mor och barn som i Finland alltså sträcks ut i många, många år inte i dagens västliga samhällen har någon verklig motsvarighet annorstädes (inte ens bland housewives där det ofta finns extrahjälp i form av hushållerskor eller barnsköterskor – den som har råd att inte jobba har också råd med en nanny, ironiskt nog). Att ha mamman som ensam vårdare för barnen i många år är rätt unikt, både i tid och i rum.

Och ju mer jag talar med mammor som väljer att vara hemma med sina barn i tio år, desto mer står det klart att dessa mammor är helt övertygade om att barnen har det bäst hemma med dem. Dumt vore det ju annars liksom. Och jag säger inte att de skulle ha fel, men ibland funderar jag över hur mycket den där känslan av att man förråder sitt barn när man lämnar det i någon annans vård – oavsett om det är för barnets bästa eller inte – får påverka beslutet att vara hemma. Hur många mammor som helt enkelt tycker att det är så känslomässigt tungt att lämna ifrån sig barnet att det är bäst om barnet är hemma. Och hur många mammor som är så övertygade om sitt eget goda inflytande att de samtidigt övertalar sig själv om att andras inflytande fördärvar det egna snarare än kompletterar det.

För att hålla sina barn hemma när andra barn går på regelbunden dagvård är också att stänga sitt eget barn ute från vad som kan vara en viktig gemenskap. Och andra barn ser det. Vilho kom hem från förskolan en dag och sa att det var synd om hans kompis. När jag frågade varför svarade han att det var synd om kompisen för hans mamma kom så tidigt och hämtade varje dag. Så tidigt att kompisen inte ens hann vara med på timmen då man får leka med sina egna medhavda leksaker, den roligaste timmen i typ hela världen. Sånna barn är det synd om, tycker Vilho. Inte sånna som måste gå i dagvård, utan sånna som blir hämtade tidigt.

Flyttväntan

Vi packar så smått, drömmer och planerar. Jag och maken funderar över hur vi ska fixa med nya köket – vad vi kommer att ha råd med och vad som helt enkelt måste vänta – medan barnen mer tänker i termer av hästar och utomhuspooler. Om en månad gör vi slutköpet och börjar den riktiga flytten. Väntan är lång och svår.

Och svårast har jag det med min älskade trädgård. Tidigare så har det knappt funnits något svårmod som inte gick att bota med att påta i trädgården, men nu, när den här trädgården inte kommer att vara min, när jag inte kommer att få njuta av det jag sår och vårdar så har trädgården mist sin forna mirakelgörande effekt. Samtidigt är det en hel månad kvar tills jag får lägga vantarna (läs: trädgårdshandskarna) på den nya enorma trädgården och med risk för att låta som en treåring så är det sååå lååång tiiid kvaaaar. I dag har jag så bestämt mig för att inte hålla tillbaka lika mycket med att plocka blommor i min trädgård. Normalt brukar jag plocka sparsamt, och låta det mest stå kvar på sina vackra platser. Nu ska jag fanimej sätta varenda liten underbar ros, varje nickande blåklocka, varje silvrigt lammöra i vas och njuta av dem överallt. Njuta av att plocka dem. Njuta av de små puffarna av doft när man går förbi vasen på köksbordet. Sånt.

Redan den första lilla buketten gjorde livet lättare. Sommar i vas. Och snart, snart (läs: om en outhärdligt lång månad) har jag ju en betydligt större trädgård att njuta av!

Kuriosa: Jag kommer inte alls kunna plocka varenda blomma av någonting. Fast jag vill. Man gör bara inte så, inte ens som överlevnadsstrategi.

20130628-135820.jpg

Reflektioner kring medeltida persongallerier och galenskaper

1: Alla hette Bengt. Bengt Bengtsson. Far till Bengt. Son till Bengt. Gift med Bengta Bengtsdotter.
2: Att med någon form av säkerhet avgöra vem som var vem är väldigt svårt. Förmodligen var det Bengt.
3: Förteckningar över medeltida personer utgår alltid från mannen. Kvinnan återfinns som ett bihang. Eller ett Bengthang.
4: En hustru kan till exempel stå med i förteckningen som Bengts hustru (men hon hette inte Bengt eller Bengta så vi skriver inte ut hennes namn).
5: Vidare anges i förteckningarna om paret hade barn. I praktiken är barn detsamma som söner.
6: Eller döttrar som gift sig med någon annan känd Bengt.
7: De släktnamn vi är vana vid att våra svenska ädlingar svängde sig med användes inte av Bengtarna själva. De använde sitt eget namn (Bengt) och patronymikon (Bengtsson).
8: De som inte var adliga skrev i stället vilken by de kom ifrån. Som Bengt från Bengtshult. Så att det inte ska finnas några tvivel kring vem det är man talar om.
9: Stavningen var inte normaliserad. Bengt kunde alltså lika gärna skriva sitt namn Benkt. Eller Benedict. Eller Benct. Eller valfria kombinationer av dessa.
10: Gissningsvis är Lars och Nils också egentligen bara alternativa stavningar av Bengt.

Människor som inte förstår sig på katter

20130628-135847.jpg

20130628-135902.jpg

Det här ser väldigt mycket ut som en heligt förbannad ekorre i ett träd och som en tålmodigt väntande katt under samma träd. Det är det förstås inte. Det är bara oförstående människor som jag själv som skulle anklaga katterna för något sorts samband mellan den heligt förbannade ekorren och det totalt oskyldiga sammanträffandet att Percival råkar sitta under ekorrens träd. Katterna skulle aldrig störa ekorren.

OCH HUR SOM HELST SÅ VAR DET FAKTISKT EKORREN SOM BÖRJADE!

Rasistiska strukturer

Via Twitter hamnade jag på Ivar Arpis Ledarblogg och ett inlägg om Sveriges rasistiska struktur. Han menar att tron på en rasistisk struktur är den nya sortens arvsynd:

”Det kristna Syndafallet innebar att ingen människa är fri från synd – ursynden bor i oss alla. Att påstå något annat är högmod. I vår sekulära tidsålder har den ersatts med en kolonial ursynd. Genom att förneka att en strukturell rasism genomsyrar samhället, att man själv inte är rasist, är inget mindre än modernt högmod.”

”Men i dag handlar det om se den Andre som ett offer, i ett permanent underläge, för alltid fjättrad vid historiska orättvisor. Därför anses vissa av oss behöva bedriva en ständig exorcism för att bli av med vår ”strukturella rasism”, och alltid medvetandegöras om vår ursynd. Något annat vore som sagt högmod.”

Och jag tycker att han gör ett klassiskt misstag när man talar om strukturer (förutom det numer standardiserade jämförandet med religiösa aspekter). Han förutsätter nämligen att om man bor i en rasistisk struktur är man rasist och skyldig – om man inte är motsatsen, den Andra, och därmed ett offer. Strukturer fungerar inte så. Det vill säga; det kan finnas en rasistisk struktur men alla behöver inte vara rasister. Att vara rasist är ett ställningstagande, ett aktivt val. Att vara rasist är inte brist på ställningstagande. Men, och det är här strukturerna kommer in, även alla de där som ”inte har något emot invandrare” och som egentligen ”inte tycker att hudfärg har någon betydelse” är med och upprätthåller den rasistiska strukturen. Den som inte aktivt motverkar den, upprätthåller den.

Det är inte arvsynd och jag tycker inte heller att det är någonting som alla människor alltid och hela tiden måste tycka är väldigt, väldigt viktigt. Men ju fler som är medvetna om hur de påverkar strukturerna, ju fler är det som kan påverka till det bättre. Det handlar exempelvis om saker som att ”hudfärgat” är vitt, som att underlagskrämernas mörkaste är för vita människor med solbränna, som att strumbyxor är för vita ben. Det är banala saker som de flesta av oss inte kan påverka, men även de här banala sakerna bidrar till en rasistisk struktur: en struktur där vit är default setting, där det är lättare att vara vit än något annat. En struktur där vithet premieras. I grund och botten handlar det om att se sitt eget privilegium och att förstå att mycket av det den som är vit tar för givet är beroende av den där vitheten.

Men att tro att man alltid har det bättre och lever lyckligare bara för att man är vit är förstås felaktigt. Precis som att man inte kan köpa lycka är vithet inte en garanti för lycka. Däremot gäller samma som för den som har pengar: det blir lättare. Den som har gott om pengar behöver inte oroa sig på samma sätt som den inte har pengar, inte göra samma vardagliga anpassningar, inte fundera lika mycket över framtiden. Den som har mycket pengar kan skapa sin omgivning på ett sätt som den som inte har pengar inte kan göra. Den som är vit är en del av sin omgivning på ett sätt som den är inte är vit kanske inte är. Och jag känner mig som en rasist bara för att jag skriver så. Blir rädd att folk ska tycka att jag är förmäten. Men jag tror ändå att det är sant. Att jag som är vit har lättare för att passa in, inte alltid, men ofta. Och så länge det är så, så länge min hudfärg ger mig fördelar, så har vi en rasistisk struktur.

Det ultimata exemplet på den rasistiska strukturen för mig är att jag är invandrare här i Finland. Jag kom hit, blev gravid, levde på bidrag, betalar mindre i skatt. Just allt det där som man brukar beskylla somalier för. Ändå räknas jag inte på riktigt som invandrare. Min hudfärg är nämligen default setting. Min hudfärg ger mig fördelar. Vi har en rasistisk struktur som automatiskt sorterar invånare efter hudfärg.

Vad prinsessor vill – ett inlägg om att prata med sina barn

I en del genuskretsar används rosa prinsess-saker som exempel på höjden av patriarkalt förtryck och på misslyckade icke-genusmedvetna föräldrar – förutsatt att den som har de rosa prinsessakerna är en flicka förstås. Jag ser mig själv som en en genusmedveten förälder, som sätter individens rätt att utveckla sig själv oberoende av normer högt upp på prioriteringslistan. Och jag har en dotter som är överförtjust i allt vad rosa prinsesskrams heter. Ibland blir jag orolig över det här prinsessandet. Som vuxen ser jag ett samband mellan att flickor leker prinsessor och framtida utseendehets, ätstörningar, nedvärdering av den egna kompetensen och ett bekräftelsebehov som i tonåren inte kommer att leda till trevligheter. Förmodligen är det liknande saker som de där som talar illa om prinsessgrejer också ser.

Men först och främst vill jag göra helt klart att det inte finns något vetenskapligt bevisat sådant samband mellan prinsesslekar och tonårsproblem. Och sedan vill jag berätta om hur det har gått när jag och Tilda har talat om hur det är att leka prinsessa. För i vårt samhälle i dag tenderar vi vuxna att knyta samman prinsessor med en hel uppsättning aspekter som små barn inte ser. För små barn kan prinsessleken helt enkelt vara en rollek, jämförbar med att leka katt, eller polis, eller arkeolog. Små barn sätter inte inbördes värderingar på rollekarna, där det skulle vara automatiskt bättre med det ena eller det andra. En del dagar är man katt. Andra dagar är man prinsessa. En del dagar lämpar sig ypperligt för arkeologer och andra för poliser. Vitsen med rolleken är att det är en roll som barnet kan anta och sedan byta. Den är inte en del av personligheten, utan en del av utvecklingen.

I Tildas prinsesslekar ingår ofta smink, långa klänningar, höga klackskor och öronbedövande skrikande. Jag frågade Tilda vad det var som var så bra med att vara prinsessa. Och vet ni vad hon svarade? Att sjunga och dansa hela dagarna. Gissningsvis håller inte kronprinsessan Viktoria med om att det är riktigt vad prinsesslivet går ut på, men för Tilda är det vad som lockar. Och innan någon nu säger att det inte skulle vara bra att sjunga och dansa hela dagarna, att det inte kan jämföras med det viktiga arbete poliser och brandmän utför, att det är typiskt flickor att vilja ägna sig åt irrelevant skit, skulle jag vilja be att ni sätter er in i ett barns värld. Min dotter, min lilla Tilda, är full av sång. Hon sjunger sina egna komponerade sånger hela dagarna. Hon dansar, hoppar, snurrar och virvlar. För henne är det en prinsesslek, men det är också otroligt utvecklande för språket, för musikaliteten, för fantasin, för finmotoriken, för styrkan, för konditionen, för balanssinnet… Hon lär sig, hon utvecklas – och hon njuter av att göra det. Det är en ganska bekymmerslös värld att vara prinsessa (om det inte finns elaka häxor i närheten). Det är en rosa, glittrande, gullig värld, javisst, men den är också utvecklande och det ena utesluter inte det andra. Rosa glitter hämmar inte barnen så länge ingen får barnen att tro att prinsesslek är begränsande, så länge ingen förser dem med vuxenvärldens snäva syn.

Prinsessor vill också vara fina. De tycker om smink och smycken. För många är kanske det här den mest problematiska biten, att barnet vill vara ”fint”, och i vissa kretsar är det nästintill bannlyst att säga till barn att de är fina. Men har ni frågat barnet vad det menar när det säger ”fint”? När barnet kommer och frågar ”är jag fin nu”, vad menar barnet då? Tilda frågade ständigt vid matbordet om hon var fin och jag blev till slut ganska irriterad. Men när jag frågade henne vad hon menade med ”fin” förklarade hon att hon undrade om hon hade torkat sig duktigt runt munnen. Hon menade egentligen kanske inte ”fin” utan ”ren”. Så nu svarar jag ”ja, du är ren, vad du har ätit duktigt” när hon frågar. Andra gånger har hon sminkat sig, tagit på alla smycken (the more, the merrier liksom), glittriga klackskorna och den fluffiga, rosa klänningen och kommer svassande med samma fråga: ”är jag fin nu?”. Och alla känner ju sina egna barn bäst så jag säger inte att jag sitter på några allmängiltiga lösningar, men tänk ett steg längre. Kanske barnet menar ”är mitt utseeende bra nu?” och då tycker jag att det finns all anledning att säga något i stil med ”du är alltid fin, för du är en så himla bra unge”. Så säger jag ibland till Tilda också, och så förklarar jag att finhet kommer från hjärtat. Den som har ett gott hjärta är fin, oavsett hur den ser ut utanpå. Men när hon specifikt har klätt upp sig, när hon gått in i sin roll som prinsessa, då kan frågan om hon är fin lika gärna betyda att hon vill ha bekräftelse på att hon lagt ner tid på sin utklädnad. Frågan kan lika gärna vara ”ser du hur jag ser ut nu?” eller ”tycker du att jag har lyckats med det jag ville göra”?. Det handlar inte om hennes utseende, utan om bekräftelse på något hon har gjort. Om man tror att det egentligen är frågan kan svaret vara exempelvis ”wow, vad du har hittat många, coola grejer, jag har en hatt som du kanske vill låna” eller ”du har verkligen gjort bra”. Fin behöver inte alltid vara utseende.

Många föräldrar verkar bli ställda när barnet frågar om hen är fin, och många verkar se det som problematiskt när barn leker prinsesslekar. Och det finns många aspekter av finhet och prinsesslek som är värda att ta upp (en annan gång) och som verkligen inte är utvecklande för barn. Jag menar alltså inte att det skulle vara helt problemfritt. Jag menar bara att det inte måste vara så, att barn frågar, provar och leker på sätt som inte alltid omedelbart stämmer överens med våra vuxna fördomar. Att vara fin och att vara prinsessa kan lika gärna vara att ha ren mun och att få spendera sina dagar med att sjunga och dansa. Genom att prata med sina barn, få dem att sätta ord på vad de menar kan man hjälpa dem att navigera, att behålla fantasin, öppenheten och den dåliga respekten för vuxenvärldens normer som utmärker ungar. Här nedanför finns ett kort videoklipp från sir Ken Robinsons fantastiska föreläsning om att förändra skolan, kopplat till hans Ted Talk om utbildning och kreativitet. Det han berättar om hur barn är kreativa genier gäller inte bara när de får frågan hur många användningar de kan se för ett gem. Detsamma gäller deras rollkaraktärer. Vi vuxna kan inte se att prinsessor fyller någon verklig funktion bortom finhet och utseende. För barn är de nyckeln till dans, till sång, till att kunna prata med djur, till ledarskap, till givmildhet, till äganderätt, till drakar, till baler, till skattkammare, till trädklättring, till flygande, till guld och till gröna skogar – ända tills vi vuxna lär dem något annat.