Jag vet att jag kanske borde hålla mig borta från ämnet, men jag vill ändå lägga till några saker till allt det som sägs om den dom som föll igår mot Cissi Wallin, enligt vilken hon gjort sig skyldig till grovt förtal när hon på sitt instagramkonto anklagade Fredrik Virtanen för att ha våldtagit henne.

För i Sverige lyfter man nu gärna fram den här domen som en backlash för #metoo och det gör mig rätt irriterad. Domen är ju bara en backlash om man anser att #metoo  handlar om Cissi Wallins rätt att namnge en person hon anklagar för ett grovt brott och call me crazy här alltså, men #metoo är något annat och något mycket större.

#metoo handlar om systerskap. Det handlar om att tillräckligt många kvinnor ställer sig upp och med gemensam röst säger att det inte är ett fåtal som blir utsatta av ett par rövhattar, utan om att det finns ett i samhället djupt integrerat system enligt vilket kvinnors kroppar inte är fredade. Där den ena ändan av skalan består av önskade manliga händer och kommentarer som bortförklaras och den andra ändan av små flickor som våldtas av fäder och bröder utan att någon bryr sig – och det handlar också om allt däremellan. Grejen är att det inte behöver vara en man i en så betydande maktposition som Weinstein, Arnault eller vår finländske Baltzar, utan om att män redan som pojkar får lära sig att det inte blir några konsekvenser.

Cissi Wallin hade anklagat Virtanen för våldtäkt som skulle ha skett år 2006 redan i en polisanmälan år 2011. Då kunde man inte gå vidare med undersökningen eftersom det saknades bevis. Ur ett rättsligt perspektiv är det fallet överspelat då. Det betyder inte att Wallin inte talar sanning – bara att det inte går att bevisa. Och även om ett sådant rättssystem givetvis inte är felfritt så är det ändå tveklöst det bästa alternativet. Man är oskyldig tills motsatsen bevisats. Så har det ju inte alltid varit i Sverige (och så är det fortfarande inte i en del andra länder). På medeltiden till exempel, var den som blev anklagad för brott tvungen att försvara sig och om hen inte klarade av försvaret så dömdes hen skyldig. Bevisbördan låg hos den anklagade – inte den anklagande.

För Virtanens del skulle han alltså ha behövt bevisa att han inte våldtagit Wallin år 2006 – annars hade det räknats som sant – och en kvalificerad gissning är att hans möjlighet till bevisföring vore lika liten som hennes. Tänk er hur det skulle se ut i praktiken. Tänk er hur mycket skada falska anklagelser kan göra där. Tänk er på riktigt häxprocesser. Å andra sidan innehåller liknande rättssystem (precis som det medeltida svenska) i allmänhet en mycket hög tilltro till schyssta snubbar. Om Virtanen hade kunnat skrapa ihop tolv ”trovärdiga, bofasta män” som kunde intyga att han aldrig skulle göra något sånt som att våldta så skulle det vara fullgoda bevis på hans oskuld. Vad vi i dag försöker göra är alltså att komma bort från system där schyssta snubbar kan få gå i god för varandra och komma undan med saker. För det behöver vi ett rättssystem som också dömer folk för förtal, när de anklagar någon för grova brott de inte har bevisats skyldiga till.

Så när Wallin och hennes advokat menar att den här domen hotar att ”underminera hela #metoo-rörelsen” blir jag mest förbannad. På grund av #metoo finns det en större chans att nästa Cissi Wallin inte väntar fem år innan de anmäler en våldtäkt, en större chans att de tas emot av en polis som förstår problematiken och en större chans att de vågar söka och får den hjälp de behöver och har rätt till. Att nästa Cissi Wallin inte behöver använda sitt instagram för att söka upprättelse.

Förutom att det inte länge går att underminera #metoo, för den har redan påbörjat förändringen av vårt samhälle, så är det, tycker jag, väldigt tarvligt av Wallin och hennes advokat att försöka lyfta just hennes mål till en symbol för hela rörelsen. Inte minst för att vi var många hundratusentals som höjde våra röster helt utan ambitioner att få upprättelse eller nämna namn. Bara med ambitionen att skapa en förändring för framtiden. Hijacka inte vår rörelse.