Arkiv | december 2019

Slitet och pyntat

Det finns ju jämt avrundat nedåt ungefär en miljard saker jag älskar med mitt hus, men en av dem är den här kontrasten mellan saker som jag har hunnit göra iordning och saker som bär de senaste hundra årens användning fullt synligt. Nu när jag julpyntar (vilket jag gör för fulla muggar) blir det många vis extra tydligt.

Och jag förstår att det inte är allas kopp te, så att säga, men jag får en sån där svindlande känsla som man kan få när man tänker på hur stort universum är och det känns för en millisekund som om ens sinne kunde fånga storheten. Tiden suddas ut, mellan mig och dem som trampat de här golven tidigare. De har sett ut genom samma fönster (fast i bättre skick) och planerat jul, de också. Säkert oroat sig över drag. Kylan. Ved. Maten. Sådant som oroar mig också.

Fast inte så mycket. Mest njuter jag. Av dofterna av julen och värmen från spisen. Av förväntan och hopp.

Bestämmanderätt

Jag sitter och filar på en artikel om målsmanskapets äldsta (nedtecknade) historia och funderar över det här med vem som har juridiska rättigheter. Att medeltida kvinnor blev myndiga när de gifte sig är helt klart, men de blev inte myndiga som vi tänker oss eftersom de ändå hade en målsman. De juridiska rättigheter som gifta kvinnor gavs på medeltiden syftade till att ge dem möjligheten att utföra rättsliga handlingar när maken – deras målsman – inte var tillgänglig. Kvinnor hade alltså inte myndighet i sin egen rätt utan en sorts konstant villkorad myndighet, beroende av männen i deras närhet.

Och jag tänker mig också att även om en sådan myndighet ger avtryck som liknar verkliga rättigheter i källorna så är det en jätteviktig distinktion att göra mellan dem (läs: män) som ansågs värdiga rättigheter bara för att, och dem som förde hela sin tillvaro i relation till de första.

Jag brukar säga till mina studenter att bestämmanderätt inte är när man har rätten att säga ja till saker, utan när man blir respekterad då man säger nej.