Archive | augusti 2015

Tröjan som säger allt och lite till.

Något T-shirtföretag gör reklam för sina Finlandströjor i min Facebookfeed. De vill att man ska köpa en tröja med texten ”Jag behöver inte terapi, jag behöver bara åka till Finland” och en bild av Finlands fulla, psykotiska statslejon som hugger sig själv i huvudet med ett svärd, samtidigt som regeringen skär ner på den psykiatriska vården. Det här är så jävla meta att jag inte ens vet var jag ska börja. ”Den här tröjan säger allt” menar tillverkarna.

Jag är böjd att hålla med.

shirt

Det är skillnad på research och research

Via förunderliga vägar stötte jag på följande, på Urban Dictionary:

catsOch ska vi vara riktigt, riktigt petiga så är det ju en alldeles korrekt definition. Antivaxxare är ofta alldeles sanslöst pålästa, det finns inget omedelbart samband mellan intelligens och känslor inför vaccin och många antivaxxare är dessutom högt utbildade.

Däremot är det en långt ifrån alldeles ärlig definition. Den ger nämligen sken av att research – forskning – är något som vem som helst kan syssla med när som helst och att all research är likvärdig. Sannolikt finns det här en språklig dimension eftersom att engelskan inte har så många synonymer för research (första gången engelska inte har trettiotolv synonymer). På svenska skulle man kunna göra en distinktion mellan till exempel forskning och efterforskning. Antivaxxare har gjort efterforskningar själva, ungefär på samma sätt som när man gör efterforskningar om vilken internetleverantör som är billigast eller vilka pizzerior det finns i närheten, och med ungefär samma sorts relevans för resten av världens gilla gång. På engelska skulle en bättre term kanske vara ”googling”. Det är ju vem som helst fri att göra.

Men antivaxxare sysslar inte med forskning.

Forskning – riktig research – sker nämligen alltid under kontrollerade former. Det finns inga forskare som kan göra ”sin egen forskning” och ”dra sina egna slutsatser” i den betydelsen att man samlar information som tillkommit utan dessa kontrollerade former och sedan bildar sig en egen uppfattning. Att man bildar sig en egen uppfattning om någonting betyder inte att den uppfattningen är rätt, även om man läst precis hur mycket som helst i ämnet så länge man inte läser trovärdiga resultat – tillkomna genom forskning snarare än efterforskningar. Det blir till en egen liten klubb av ”sanningar” som bekräftas inom den egna gruppen men som inte håller för vetenskaplig granskning och därför inte är att betrakta som fakta. Bara för att några åsikter dyker upp väldigt ofta betyder det inte att de är korrekta. Inte ens när man kan googla sig till ”bevis” för påståendena. Till exempel var folk förr i tiden inte färgglatt randiga, även om vittnesmål indikerar att så var fallet.

När jag skriver min avhandling är det i ständigt samarbete med andra forskare, med mina handledare och i konstant diskussion med tidigare forskningsresultat. Allteftersom nya kapitel blir färdiga lägger jag fram dem inför seminariet och får försvara vad jag skriver och/eller ändra. När hela avhandlingen är färdig ska den skickas in för förhandsgranskning, jag ska få tillbaka den med experters kommentarer och har några månader på mig att ändra. Därefter ska avhandlingen läggas fram för offentlig granskning, en disputation, där jag inför publik (ofta de närmast sörjande, men vem som helst får komma) ska försvara min avhandling under det att en inkallad expert (en opponent) påtalar avhandlingens eventuella brister. Först sedan detta är färdigt är avhandlingen att egentligen betrakta som ett säkert bidrag till vår kunskap. Då är den att betrakta som fakta.

Att jag jobbat med avhandlingen i fyra år är inte värt en piss i havet om den inte går igenom granskningarna. Att jag läst, och läst, och läst har ingen betydelse om förhandsgranskarna eller opponenten kan påvisa så stora brister att avhandlingen inte godkänns. Och att inte acceptera vad 99% av de andra forskarna har visat stämmer skulle med största sannolikhet vara en sådan brist som sköt ner hela avhandlingsprojektet.

Det är min forskning, visst, och det är mina slutsatser, absolut, men om de inte klarar en granskning från det övriga vetenskapssamfundet blir det aldrig mer än mina personliga åsikter. Det blir inte forskning i betydelsen ny kunskap med relevans för andra. Forskning är inte något man sysslar med i ett vacuum.

Det är lurigt, det där med vad som är fakta och inte, men i allmänhet är det en väldigt bra grundprincip att om det krävs konspirationsteorier för att bekräfta faktan så är den inte trovärdig. Och läkare och medicinforskare över hela världen är överens om att vaccin räddar liv. Vaccin räddar liv. Det enda sättet någon kan argumentera för att inte vaccinera är alltså genom att underkänna den vedertagna expertisen.

Då talar vi inte fakta längre. Då är det inte forskning.

Perspektiv

Just nu känns det som om mina ord sitter fast i något sorts svart hål av obetydligheter. 60 miljoner människor i världen är på flykt och vi talar om flyktingkrisen som om det vore en kris för Europa, att flyktingkaoset är ett besvär för oss som vill ha struktur och officiella papper och sånt världsligt trams när människor som flytt i månader möts av rakbladstråd när de når Europa. Vi talar om kostnader för invandring när desperata människor springer över fält med sina små barn i famnen samtidigt som gränspoliser skjuter efter dem.

Perspektiven här är så åt helvete sneda att jag liksom inte ens vet var jag ska börja.

För jag tror att när barn i skolan om några hundra år lär sig om vår tid så kommer de att oförstående skaka sina små huvuden och undra hur i hela helvete vi tänkte när vi ställdes inför människor på flykt och reagerade med att bygga taggtrådsstängsel runt vårt välstånd. Jag tror att de kommer att fråga sig hur vi kunde veta, hur vi kunde ha tillgång till alla dessa vittnesmål, och ändå inte agera.

Europas motstånd mot flyktingarna är vår tids största skam.

Samtidigt betyder det förstås inte att det som finns runt omkring mig här (huset, barnen, djuren, avhandling och så vidare) inte skulle vara förtjänta av min uppskattning och att man inte ska tillåta sig själv att vara lycklig och tacksam över vad man har. Inte heller betyder det att man inte får ta sig an så kallade lyxproblem i samhället.

Jag har anmält som frivilligarbetare vid Röda korset, om det finns någonting som jag den vägen skulle kunna göra rent praktiskt för de asylsökande. Och sedan tänker jag tillåta mig själv att klaga över antigenusmuppar och skryta över mitt förhållandevis bekväma liv igen.

Inspelning

Har spenderat en dag i ett fantastiskt vackert kök tillsammans med superbegåvade dryckesfantasten Linda och kockgeniet Filip för TV-inspelning. I vår någon gång får ni se hur det blev. Tills dess får ni drömma om att ni hade receptet på Lindas morotskaka because härrimingud så god den var.

20150826-181129.jpg

20150826-181212.jpg

20150826-181416.jpg

20150826-181426.jpg

20150826-181438.jpg

20150826-181449.jpg

Ibland har man en hel del att vara tacksam över

Igår var det makens födelsedag. Jag stod på eftermiddagen och stekte plättar till barnen. Han hjälpte dem att öppna en syltburk. När jag hör honom svära ljudligt tittar jag upp och maken håller ett hårt tag om sin egen högra handled. Mellan fingrarna sipprar blod. Burken har spruckit och skurit honom, djupt och långt, rakt över handleden.

Och det är vid sådana tillfällen man är lite extra tacksam över systemen. Jag ringer 112 och de svarar nästan innan den första signalen nått fram. Maken förklarar situationen (min finska, där och då, sträckte sig inte bortom att högljutt skrika blod, hjälp och biipaabiiipaaa) och vi kommer överens om att det inte kommer så mycket blod att vi behöver en ambulans, utan att vi kan hoppa i bilen och susa till sjukhuset. Då är man också tacksam över att barnen är så stora att man kan säga till dem att hålla sina telefoner på och att vi snart kommer tillbaka hem igen och sedan bara åka, istället för att behöva packa ner en baby någonstans.

Man är också otroligt tacksam över att det bara är att stiga in på sjukhuset och få hjälp. Utan att oroa oss över hur mycket det kostar. Utan att oroa oss över om vi skulle få hjälp alls. Maken var drogad och lagad (fem stygn) inom en timme, och vi kunde bege oss hemåt. Ja, och så är man tacksam över att man har bra grannar, som varit och tittat till barnen eftersom vi åkte i väg i sådan hast.

Nu några bilder på kaninungar för att lugna nerverna.

IMG_4034 IMG_4035 IMG_4043 IMG_4052 IMG_4069”Hur ska du klara av att sälja bort de här små sötnosarna” brukar min man hånfullt fråga mig. Som om jag skulle vara den enda som är kär i dem.

De hemliga sifforna om flyktingarna som media försöker mörka

Igår rapporterade Iltasanomat (en kvällstidning här i Finland) följande:

is klipp

Rubriken lyder ”Enorm ökning: Finland förbereder sig för att ta emot 15.000 asylsökande det här året” och i texten konstaterar man att det är 10.000 fler än vad man hade beräknat. Inte alldeles oväntat ledde det här till en hel del ”vi kan inte ta emot fler”, ”nu får Finland 15.000 fattiga analfabeter extra att sköta” och ”vi måste ta hand om våra egna först”.

Egentligen behöver man inte göra mer än att läsa artikeln väldigt noga för att förstå vad det handlar. Problemet är att texten, och framförallt rubriken, är grovt vilseledande. Den är säkert klickvänlig, men den bidrar varken till att ge saklig information till allmänheten eller att upprätthålla principen om alla människors lika värde. Sanningen är att människor som flyr undan krig och förföljelse har rätt att söka asyl. På finska heter det turvapaikkahakija, vilket betyder ungefär trygg-plats-sökare. Det är precis vad det handlar om. En trygg plats. Inte ett val att söka lyxigare förhållanden utan trygghet.

På grund av flyktingsituationen runt Medelhavet kommer det totala antalet asylsökande i Finland det här året enligt beräkningarna möjligen uppgå till så många som 15.000. Men, det är bara runt 40% av de asylsökande som faktiskt beviljas asyl i Finland. Det är alltså i så fall cirka 6.000 asylsökande som skulle beviljas asyl i Finland det här året. Eller 0,01% (avrundat uppåt) av världens 60 miljoner flyktingar*. Tänk om rubriken istället skulle ha varit

”Om det värsta scenariot håller: 0,01% av flyktingarna till Finland”.

Men nej. Media spelar på människors rädsla och den statistiskt felaktiga uppfattningen att det pågår massinvandring till Finland. Media mörkar siffror och förvrider sanningen i artiklar som denna och folk hakar på, får sina fördomar bekräftade, tuggar fradga och låser in sig i bastun. Egentligen skulle man lika gärna kunna slå upp rubriker om hur det ökade antalet asylsökande minskar arbetslösheten. Inrikesministeriet anställer nämligen 30 personer extra.

Dessutom finns det förstås ingenting som säger vad de 6.000 asylsökande som kanske eventuellt får asyl i Finland har för bakgrund. Det kan ju finnas hjärnkirurger eller kärnfysikprofessorer eller lärare eller städare eller vad som helst. Det vet man ju inte på förhand. Att därför dra alla asylsökande över en kam och påstå att ”de” inte är välkomna för att ”de” inte har samma rätt till trygghet som oss är rasistiskt. Det är rasistiskt därför att man ställer den egna gruppen med en viss hudfärg över en tänkt grupp med mörkare hudfärg. Det finns också många (vita män) som beklagar sig över att de asylsökande till största delen är män vilket lägger en synnerligen ofin sexistisk dimension på rasismen. Män, särskilt i vapenför ålder, löper alldeles särskilt stora risker i krig och är inte i mindre behov av skydd på grund av sitt kön. Män är inte bättre rustade att hantera trauman eller att stå emot kulor än någon annan.

För grejen med asyl är att det är en mänsklig rättighet och har varit det i vad som ibland hänvisas till med den inte så tekniska termen ”urminnes tider”. På medeltiden räckte det med att du lyckades sätta din fot i kyrkan eller i ett kloster så var du berättigad skydd. Du behövde inte ha dina papper i ordning. Inte bevisa din nöd. Inte bevisa din ålder. Inte vända i dörren för att du inte var värdig nog.

Så om folk vill neka andra asyl på basis av dessa rasistiska fördomar mot asylsökande får det stå för dem och tycker man att rasistiska utspel är ens grej så visst, men gör det baserat på fakta – inte vilseledande journalistik.

Ja, och alla de som klagar på att flyktingarna inte integreras tillräckligt väl i det finska samhället: anmäl er som vän till en flykting och hjälp dem integrera.

* På engelska skiljer man på refugee och forcibly displaced. 60 miljoner inbegriper de som är forcibly displaced och alltså har tvingats lämna sina hem av orsak eller annan. Bland dessa finns närmare 20 miljoner refugees. På svenska gör man inte den åtskillnaden.

När man fullkomligt missuppfattar hur man ska förhålla sig till bias.

Fler och fler börjar inse betydelsen av källkritik. Det är bra. Samtidigt verkar dock ett osedvanligt stort antal människor inte riktigt förstå hur det går till. En av de första sakerna jag gör när jag får text framför mig, oavsett formatet, är att googla personen som skrivit texten. Vad är det för typ? Vad har hen för utbildning? Hur är hen relaterad till textens innehåll? Utan information om författaren kan man inte avgöra textens kvalitet om man inte själv är väldigt insatt i ämnet. Och med väldigt insatt menar jag forskat-på-universitet-om-det-i-några-år-insatt, inte wikipedia-insatt.

Att textens författare har betydelse för textens trovärdighet verkar ha gått hem hos de flesta.

Men någonstans här börjar det slå över fullkomligt. Folk har börjat rata argument endast på basis av vem som lägger fram dem, särskilt utgående från politisk tillhörighet, och det kommer fram hela tiden. I dag möttes jag av det här:

aliJag tänker inte ens ta i argument att det skulle vara chauvinism att det blir större nyheter när kvinnor försvinner, men läs det sista argumentet om varför man inte ska ta texten på allvar (jag antar att hen menar partisk). Det är en SSUare som skrivit den. Även om man inte håller med i sak så kan man säkert ändå se vad Linn, i det här fallet, vill säga och hur hon kommit fram till det. I media verkar det som om offer nästan alltid är så kallade etniska svenskar medan förövare har invandrarbakgrund. Forskning från USA visar också att svarta och numer även muslimer figurerar som förövare i nyhetsrapporteringen i större procentuell utsträckning än de faktiskt begår brott, samtidigt som vita oftare är antingen polis eller offer i media än vad de är statistiskt. Det vill säga; etnicitet har betydelse för nyhetsvärdet. Med det sagt hade det kanske varit annorlunda i det ovan nämnda fallet med Ali om han varit försvunnen längre, eller om man misstänkte brott. Hur som helst; inget av detta har att göra med Linns politiska tillhörighet. Att hon är SSUare har ingenting med saken att göra.

När man möts av argument om att ens politiska eller sexuella eller etniska eller religiösa eller whatevs tillhörighet underminerar ens trovärdighet är det jättesvårt att föra en diskussion vidare. Inbäddat i ens väsen finns något som gör att ens argument automatiskt måste underkännas. Till exempel har jag fått höra att forskning som bedrivs av mig och andra kvinnor och som rör kvinnor har lägre trovärdighet eftersom vi som kvinnor har ett bias gentemot forskningsobjektet.

(Intressant nog har jag aldrig sett det argumentet framföras mot manliga forskare som forskar om män.)

Det talas om att folk agerar med en agenda. Ungefär 99% av gångerna jag hör någon avfärda någon annan på grund av agenda så ser jag bara foliehattar och konspirationsteorier. Vad för agenda då? Vad är Linns agenda när hon påpekar att Alis försvinnande inte rönte lika stor uppmärksamhet som Lisas? Medan vi funderar på det kan vi titta på den här bilden.

Vad skulle hända med världen om vi antog Linns synnerligen korta text som bas för förändring? Skulle den jämnare nyhetsrapportering som efterfrågas få världen att rämna medan Linn sitter säker i en bunker och hånskrattar åt alla oss som svalde hennes argument?

På ett sätt har förstås alla en agenda med allt de gör hela tiden, om man vill vara cynisk. Men väldigt, väldigt få har en välgenomtänkt dold agenda med sina argument. Man argumenterar ju i allmänhet för det man tänker sig är det rätta (annars bör man hålla tyst) och för att man gärna skulle vilja att fler höll med om att det var rätt, snarare än för att man vill dra ner världen i apokalyptiskt mörker.

Tal om agenda och bias är särskilt utmärkande för dem som vill kritisera PK-media, feminister, antirasister och i princip allting som rör det som i sammanhanget kallas något i stil med kultur-vänster-röd-grön-trams. Det görs också grafer som visar journalisters partitillhörighet och som ska bevisa att hela media styrs av kultur-vänster-röd-gröns-tramsets agenda. På samma sätt underkänns ibland läkares expertis i medicinska frågor eftersom läkare har ett bias gentemot läkemedelsföretagen.

Så vad ska man göra?

Det är liksom inte riktigt det här som menas när man ska vara källkritisk och försiktig med folks bias. Man är inte fri att underkänna allting en person säger om man skulle kunna hitta någon som helst liten koppling till ett potentiellt bias. En journalist kan man misstänka för bias om hen röstar vänster och alltid bara skrivit positivt om vänsterfrågor (typ skatt, kommunalt och så vidare) samtidigt som hem skriver negativt om andra frågor – om det finns skevhet i rapporteringen – men inte om hen skriver mest om människorättsfrågor eller om en politisk journalist skriver om politik. En läkare visar inte bias när hen förespråkar vaccinationer eftersom forskningen visar att vaccinationer är rätt väg att gå, men kan visa bias om hen förespråkar ett visst läkemedel som hen tjänar på framför andra läkemedel. En kvinnlig genusforskare visar inte bias för att hon forskar om förtryckta kvinnor – om hon inte rapporterar resultaten felaktigt.

Att förhålla sig kritiskt till en persons bias är vara medveten om hur en person kan påverka sina egna argument. Att en person har bias innebär inte per automatik att argumenten är felaktiga eller att du inte är en rövhatt som underkänner dem utan vilja att förstå. Att se någons bias är ett sätt att förstå deras argument och bättre kunna avgöra sanningshalten men är inte en fribiljett till att avfärda.

Det är något som alla som är intresserade av att diskutera med andra människor bör tänka på. Ungefär detsamma gäller för att förstå vetenskapliga argument. Man tar bias i beaktande för att avgöra vilka delar av argumentationen som behöver backas av annan forskning (om läkaren som förespråkar sitt eget läkemedel får stöd av opartisk forskning för att det läkemedlet är det bästa alternativet har det ingen betydelse att hen tjänar på det) men inte för att avfärda forskaren och resultaten per default.

Låt det följande vara ett skräckexempel på hur det ser ut då.

Disclaimer: Jag har ett betydande bias här och dessutom en agenda eftersom mitt blodtryck skulle vara avsevärt lägre om folk kunde försöka förstå varandra åtminstone ibland.