– om historia, vägar och val. Och allt som gör det mödan värt.
Något T-shirtföretag gör reklam för sina Finlandströjor i min Facebookfeed. De vill att man ska köpa en tröja med texten ”Jag behöver inte terapi, jag behöver bara åka till Finland” och en bild av Finlands fulla, psykotiska statslejon som hugger sig själv i huvudet med ett svärd, samtidigt som regeringen skär ner på den psykiatriska vården. Det här är så jävla meta att jag inte ens vet var jag ska börja. ”Den här tröjan säger allt” menar tillverkarna.
Jag är böjd att hålla med.
Via förunderliga vägar stötte jag på följande, på Urban Dictionary:
Och ska vi vara riktigt, riktigt petiga så är det ju en alldeles korrekt definition. Antivaxxare är ofta alldeles sanslöst pålästa, det finns inget omedelbart samband mellan intelligens och känslor inför vaccin och många antivaxxare är dessutom högt utbildade.
Däremot är det en långt ifrån alldeles ärlig definition. Den ger nämligen sken av att research – forskning – är något som vem som helst kan syssla med när som helst och att all research är likvärdig. Sannolikt finns det här en språklig dimension eftersom att engelskan inte har så många synonymer för research (första gången engelska inte har trettiotolv synonymer). På svenska skulle man kunna göra en distinktion mellan till exempel forskning och efterforskning. Antivaxxare har gjort efterforskningar själva, ungefär på samma sätt som när man gör efterforskningar om vilken internetleverantör som är billigast eller vilka pizzerior det finns i närheten, och med ungefär samma sorts relevans för resten av världens gilla gång. På engelska skulle en bättre term kanske vara ”googling”. Det är ju vem som helst fri att göra.
Men antivaxxare sysslar inte med forskning.
Forskning – riktig research – sker nämligen alltid under kontrollerade former. Det finns inga forskare som kan göra ”sin egen forskning” och ”dra sina egna slutsatser” i den betydelsen att man samlar information som tillkommit utan dessa kontrollerade former och sedan bildar sig en egen uppfattning. Att man bildar sig en egen uppfattning om någonting betyder inte att den uppfattningen är rätt, även om man läst precis hur mycket som helst i ämnet så länge man inte läser trovärdiga resultat – tillkomna genom forskning snarare än efterforskningar. Det blir till en egen liten klubb av ”sanningar” som bekräftas inom den egna gruppen men som inte håller för vetenskaplig granskning och därför inte är att betrakta som fakta. Bara för att några åsikter dyker upp väldigt ofta betyder det inte att de är korrekta. Inte ens när man kan googla sig till ”bevis” för påståendena. Till exempel var folk förr i tiden inte färgglatt randiga, även om vittnesmål indikerar att så var fallet.
När jag skriver min avhandling är det i ständigt samarbete med andra forskare, med mina handledare och i konstant diskussion med tidigare forskningsresultat. Allteftersom nya kapitel blir färdiga lägger jag fram dem inför seminariet och får försvara vad jag skriver och/eller ändra. När hela avhandlingen är färdig ska den skickas in för förhandsgranskning, jag ska få tillbaka den med experters kommentarer och har några månader på mig att ändra. Därefter ska avhandlingen läggas fram för offentlig granskning, en disputation, där jag inför publik (ofta de närmast sörjande, men vem som helst får komma) ska försvara min avhandling under det att en inkallad expert (en opponent) påtalar avhandlingens eventuella brister. Först sedan detta är färdigt är avhandlingen att egentligen betrakta som ett säkert bidrag till vår kunskap. Då är den att betrakta som fakta.
Att jag jobbat med avhandlingen i fyra år är inte värt en piss i havet om den inte går igenom granskningarna. Att jag läst, och läst, och läst har ingen betydelse om förhandsgranskarna eller opponenten kan påvisa så stora brister att avhandlingen inte godkänns. Och att inte acceptera vad 99% av de andra forskarna har visat stämmer skulle med största sannolikhet vara en sådan brist som sköt ner hela avhandlingsprojektet.
Det är min forskning, visst, och det är mina slutsatser, absolut, men om de inte klarar en granskning från det övriga vetenskapssamfundet blir det aldrig mer än mina personliga åsikter. Det blir inte forskning i betydelsen ny kunskap med relevans för andra. Forskning är inte något man sysslar med i ett vacuum.
Det är lurigt, det där med vad som är fakta och inte, men i allmänhet är det en väldigt bra grundprincip att om det krävs konspirationsteorier för att bekräfta faktan så är den inte trovärdig. Och läkare och medicinforskare över hela världen är överens om att vaccin räddar liv. Vaccin räddar liv. Det enda sättet någon kan argumentera för att inte vaccinera är alltså genom att underkänna den vedertagna expertisen.
Då talar vi inte fakta längre. Då är det inte forskning.
Just nu känns det som om mina ord sitter fast i något sorts svart hål av obetydligheter. 60 miljoner människor i världen är på flykt och vi talar om flyktingkrisen som om det vore en kris för Europa, att flyktingkaoset är ett besvär för oss som vill ha struktur och officiella papper och sånt världsligt trams när människor som flytt i månader möts av rakbladstråd när de når Europa. Vi talar om kostnader för invandring när desperata människor springer över fält med sina små barn i famnen samtidigt som gränspoliser skjuter efter dem.
Perspektiven här är så åt helvete sneda att jag liksom inte ens vet var jag ska börja.
För jag tror att när barn i skolan om några hundra år lär sig om vår tid så kommer de att oförstående skaka sina små huvuden och undra hur i hela helvete vi tänkte när vi ställdes inför människor på flykt och reagerade med att bygga taggtrådsstängsel runt vårt välstånd. Jag tror att de kommer att fråga sig hur vi kunde veta, hur vi kunde ha tillgång till alla dessa vittnesmål, och ändå inte agera.
Europas motstånd mot flyktingarna är vår tids största skam.
Samtidigt betyder det förstås inte att det som finns runt omkring mig här (huset, barnen, djuren, avhandling och så vidare) inte skulle vara förtjänta av min uppskattning och att man inte ska tillåta sig själv att vara lycklig och tacksam över vad man har. Inte heller betyder det att man inte får ta sig an så kallade lyxproblem i samhället.
Jag har anmält som frivilligarbetare vid Röda korset, om det finns någonting som jag den vägen skulle kunna göra rent praktiskt för de asylsökande. Och sedan tänker jag tillåta mig själv att klaga över antigenusmuppar och skryta över mitt förhållandevis bekväma liv igen.
Har spenderat en dag i ett fantastiskt vackert kök tillsammans med superbegåvade dryckesfantasten Linda och kockgeniet Filip för TV-inspelning. I vår någon gång får ni se hur det blev. Tills dess får ni drömma om att ni hade receptet på Lindas morotskaka because härrimingud så god den var.
Igår var det makens födelsedag. Jag stod på eftermiddagen och stekte plättar till barnen. Han hjälpte dem att öppna en syltburk. När jag hör honom svära ljudligt tittar jag upp och maken håller ett hårt tag om sin egen högra handled. Mellan fingrarna sipprar blod. Burken har spruckit och skurit honom, djupt och långt, rakt över handleden.
Och det är vid sådana tillfällen man är lite extra tacksam över systemen. Jag ringer 112 och de svarar nästan innan den första signalen nått fram. Maken förklarar situationen (min finska, där och då, sträckte sig inte bortom att högljutt skrika blod, hjälp och biipaabiiipaaa) och vi kommer överens om att det inte kommer så mycket blod att vi behöver en ambulans, utan att vi kan hoppa i bilen och susa till sjukhuset. Då är man också tacksam över att barnen är så stora att man kan säga till dem att hålla sina telefoner på och att vi snart kommer tillbaka hem igen och sedan bara åka, istället för att behöva packa ner en baby någonstans.
Man är också otroligt tacksam över att det bara är att stiga in på sjukhuset och få hjälp. Utan att oroa oss över hur mycket det kostar. Utan att oroa oss över om vi skulle få hjälp alls. Maken var drogad och lagad (fem stygn) inom en timme, och vi kunde bege oss hemåt. Ja, och så är man tacksam över att man har bra grannar, som varit och tittat till barnen eftersom vi åkte i väg i sådan hast.
Nu några bilder på kaninungar för att lugna nerverna.
”Hur ska du klara av att sälja bort de här små sötnosarna” brukar min man hånfullt fråga mig. Som om jag skulle vara den enda som är kär i dem.
Igår rapporterade Iltasanomat (en kvällstidning här i Finland) följande:
Rubriken lyder ”Enorm ökning: Finland förbereder sig för att ta emot 15.000 asylsökande det här året” och i texten konstaterar man att det är 10.000 fler än vad man hade beräknat. Inte alldeles oväntat ledde det här till en hel del ”vi kan inte ta emot fler”, ”nu får Finland 15.000 fattiga analfabeter extra att sköta” och ”vi måste ta hand om våra egna först”.
Egentligen behöver man inte göra mer än att läsa artikeln väldigt noga för att förstå vad det handlar. Problemet är att texten, och framförallt rubriken, är grovt vilseledande. Den är säkert klickvänlig, men den bidrar varken till att ge saklig information till allmänheten eller att upprätthålla principen om alla människors lika värde. Sanningen är att människor som flyr undan krig och förföljelse har rätt att söka asyl. På finska heter det turvapaikkahakija, vilket betyder ungefär trygg-plats-sökare. Det är precis vad det handlar om. En trygg plats. Inte ett val att söka lyxigare förhållanden utan trygghet.
På grund av flyktingsituationen runt Medelhavet kommer det totala antalet asylsökande i Finland det här året enligt beräkningarna möjligen uppgå till så många som 15.000. Men, det är bara runt 40% av de asylsökande som faktiskt beviljas asyl i Finland. Det är alltså i så fall cirka 6.000 asylsökande som skulle beviljas asyl i Finland det här året. Eller 0,01% (avrundat uppåt) av världens 60 miljoner flyktingar*. Tänk om rubriken istället skulle ha varit
”Om det värsta scenariot håller: 0,01% av flyktingarna till Finland”.
Men nej. Media spelar på människors rädsla och den statistiskt felaktiga uppfattningen att det pågår massinvandring till Finland. Media mörkar siffror och förvrider sanningen i artiklar som denna och folk hakar på, får sina fördomar bekräftade, tuggar fradga och låser in sig i bastun. Egentligen skulle man lika gärna kunna slå upp rubriker om hur det ökade antalet asylsökande minskar arbetslösheten. Inrikesministeriet anställer nämligen 30 personer extra.
Dessutom finns det förstås ingenting som säger vad de 6.000 asylsökande som kanske eventuellt får asyl i Finland har för bakgrund. Det kan ju finnas hjärnkirurger eller kärnfysikprofessorer eller lärare eller städare eller vad som helst. Det vet man ju inte på förhand. Att därför dra alla asylsökande över en kam och påstå att ”de” inte är välkomna för att ”de” inte har samma rätt till trygghet som oss är rasistiskt. Det är rasistiskt därför att man ställer den egna gruppen med en viss hudfärg över en tänkt grupp med mörkare hudfärg. Det finns också många (vita män) som beklagar sig över att de asylsökande till största delen är män vilket lägger en synnerligen ofin sexistisk dimension på rasismen. Män, särskilt i vapenför ålder, löper alldeles särskilt stora risker i krig och är inte i mindre behov av skydd på grund av sitt kön. Män är inte bättre rustade att hantera trauman eller att stå emot kulor än någon annan.
För grejen med asyl är att det är en mänsklig rättighet och har varit det i vad som ibland hänvisas till med den inte så tekniska termen ”urminnes tider”. På medeltiden räckte det med att du lyckades sätta din fot i kyrkan eller i ett kloster så var du berättigad skydd. Du behövde inte ha dina papper i ordning. Inte bevisa din nöd. Inte bevisa din ålder. Inte vända i dörren för att du inte var värdig nog.
Så om folk vill neka andra asyl på basis av dessa rasistiska fördomar mot asylsökande får det stå för dem och tycker man att rasistiska utspel är ens grej så visst, men gör det baserat på fakta – inte vilseledande journalistik.
Ja, och alla de som klagar på att flyktingarna inte integreras tillräckligt väl i det finska samhället: anmäl er som vän till en flykting och hjälp dem integrera.
* På engelska skiljer man på refugee och forcibly displaced. 60 miljoner inbegriper de som är forcibly displaced och alltså har tvingats lämna sina hem av orsak eller annan. Bland dessa finns närmare 20 miljoner refugees. På svenska gör man inte den åtskillnaden.
Fler och fler börjar inse betydelsen av källkritik. Det är bra. Samtidigt verkar dock ett osedvanligt stort antal människor inte riktigt förstå hur det går till. En av de första sakerna jag gör när jag får text framför mig, oavsett formatet, är att googla personen som skrivit texten. Vad är det för typ? Vad har hen för utbildning? Hur är hen relaterad till textens innehåll? Utan information om författaren kan man inte avgöra textens kvalitet om man inte själv är väldigt insatt i ämnet. Och med väldigt insatt menar jag forskat-på-universitet-om-det-i-några-år-insatt, inte wikipedia-insatt.
Att textens författare har betydelse för textens trovärdighet verkar ha gått hem hos de flesta.
Men någonstans här börjar det slå över fullkomligt. Folk har börjat rata argument endast på basis av vem som lägger fram dem, särskilt utgående från politisk tillhörighet, och det kommer fram hela tiden. I dag möttes jag av det här:
Jag tänker inte ens ta i argument att det skulle vara chauvinism att det blir större nyheter när kvinnor försvinner, men läs det sista argumentet om varför man inte ska ta texten på allvar (jag antar att hen menar partisk). Det är en SSUare som skrivit den. Även om man inte håller med i sak så kan man säkert ändå se vad Linn, i det här fallet, vill säga och hur hon kommit fram till det. I media verkar det som om offer nästan alltid är så kallade etniska svenskar medan förövare har invandrarbakgrund. Forskning från USA visar också att svarta och numer även muslimer figurerar som förövare i nyhetsrapporteringen i större procentuell utsträckning än de faktiskt begår brott, samtidigt som vita oftare är antingen polis eller offer i media än vad de är statistiskt. Det vill säga; etnicitet har betydelse för nyhetsvärdet. Med det sagt hade det kanske varit annorlunda i det ovan nämnda fallet med Ali om han varit försvunnen längre, eller om man misstänkte brott. Hur som helst; inget av detta har att göra med Linns politiska tillhörighet. Att hon är SSUare har ingenting med saken att göra.
När man möts av argument om att ens politiska eller sexuella eller etniska eller religiösa eller whatevs tillhörighet underminerar ens trovärdighet är det jättesvårt att föra en diskussion vidare. Inbäddat i ens väsen finns något som gör att ens argument automatiskt måste underkännas. Till exempel har jag fått höra att forskning som bedrivs av mig och andra kvinnor och som rör kvinnor har lägre trovärdighet eftersom vi som kvinnor har ett bias gentemot forskningsobjektet.
(Intressant nog har jag aldrig sett det argumentet framföras mot manliga forskare som forskar om män.)
Det talas om att folk agerar med en agenda. Ungefär 99% av gångerna jag hör någon avfärda någon annan på grund av agenda så ser jag bara foliehattar och konspirationsteorier. Vad för agenda då? Vad är Linns agenda när hon påpekar att Alis försvinnande inte rönte lika stor uppmärksamhet som Lisas? Medan vi funderar på det kan vi titta på den här bilden.
Vad skulle hända med världen om vi antog Linns synnerligen korta text som bas för förändring? Skulle den jämnare nyhetsrapportering som efterfrågas få världen att rämna medan Linn sitter säker i en bunker och hånskrattar åt alla oss som svalde hennes argument?
På ett sätt har förstås alla en agenda med allt de gör hela tiden, om man vill vara cynisk. Men väldigt, väldigt få har en välgenomtänkt dold agenda med sina argument. Man argumenterar ju i allmänhet för det man tänker sig är det rätta (annars bör man hålla tyst) och för att man gärna skulle vilja att fler höll med om att det var rätt, snarare än för att man vill dra ner världen i apokalyptiskt mörker.
Tal om agenda och bias är särskilt utmärkande för dem som vill kritisera PK-media, feminister, antirasister och i princip allting som rör det som i sammanhanget kallas något i stil med kultur-vänster-röd-grön-trams. Det görs också grafer som visar journalisters partitillhörighet och som ska bevisa att hela media styrs av kultur-vänster-röd-gröns-tramsets agenda. På samma sätt underkänns ibland läkares expertis i medicinska frågor eftersom läkare har ett bias gentemot läkemedelsföretagen.
Så vad ska man göra?
Det är liksom inte riktigt det här som menas när man ska vara källkritisk och försiktig med folks bias. Man är inte fri att underkänna allting en person säger om man skulle kunna hitta någon som helst liten koppling till ett potentiellt bias. En journalist kan man misstänka för bias om hen röstar vänster och alltid bara skrivit positivt om vänsterfrågor (typ skatt, kommunalt och så vidare) samtidigt som hem skriver negativt om andra frågor – om det finns skevhet i rapporteringen – men inte om hen skriver mest om människorättsfrågor eller om en politisk journalist skriver om politik. En läkare visar inte bias när hen förespråkar vaccinationer eftersom forskningen visar att vaccinationer är rätt väg att gå, men kan visa bias om hen förespråkar ett visst läkemedel som hen tjänar på framför andra läkemedel. En kvinnlig genusforskare visar inte bias för att hon forskar om förtryckta kvinnor – om hon inte rapporterar resultaten felaktigt.
Att förhålla sig kritiskt till en persons bias är vara medveten om hur en person kan påverka sina egna argument. Att en person har bias innebär inte per automatik att argumenten är felaktiga eller att du inte är en rövhatt som underkänner dem utan vilja att förstå. Att se någons bias är ett sätt att förstå deras argument och bättre kunna avgöra sanningshalten men är inte en fribiljett till att avfärda.
Det är något som alla som är intresserade av att diskutera med andra människor bör tänka på. Ungefär detsamma gäller för att förstå vetenskapliga argument. Man tar bias i beaktande för att avgöra vilka delar av argumentationen som behöver backas av annan forskning (om läkaren som förespråkar sitt eget läkemedel får stöd av opartisk forskning för att det läkemedlet är det bästa alternativet har det ingen betydelse att hen tjänar på det) men inte för att avfärda forskaren och resultaten per default.
Låt det följande vara ett skräckexempel på hur det ser ut då.
Disclaimer: Jag har ett betydande bias här och dessutom en agenda eftersom mitt blodtryck skulle vara avsevärt lägre om folk kunde försöka förstå varandra åtminstone ibland.
Så var det dags att bege sig till frissan igen. Hon fick klippa av mitt långa hår till förmån för en något kortare och betydligt skönare page (medeltidshistorikern i mig fnissar ohämmat när jag skriver så). Har också insett att jag efter alla år av bloggande fortfarande är inkapabel att ta en normal selfie. Men man kan ju inte kunna allt, liksom. 
Den senaste veckan har jag vid flera tillfällen funnit mig själv i diskussion med personer som ifrågasätter, eller möjligen genuint undrar över, humanistisk (särskilt genusvetenskaplig) metod och teori. Även om min ryggradsreaktion är att sucka så djupt att det sannolikt påverkar väderfenomen i Bolivia är liknande funderingar och ifrågasättanden så vanliga att det är värt att försöka reda upp dem. Har jag glömt något stort får ni hojta till så tar jag itu med det så fort jag får möjlighet.
För det första är frågorna i allmänhet ställda i singular. Man talar om humanistisk metod eller genusvetenskaplig metod eller genusvetenskaplig teori, som om det bara skulle finnas en. Vill man använda singular är det självklara svaret att humanistiska och genusvetenskaplig forskning bygger på den vetenskapliga metoden. Grundfundamentet där är detsamma oavsett vilken vetenskap man talar om eftersom alla vetenskaper liksom per definition använder vetenskaplig metod. Den vetenskapliga metoden går ut på att man har en i tidigare forskning eller observationer grundad hypotes, att man under kontrollerade former testar hypotesen och att man därefter ärligt och öppet redogör för resultaten.
Enligt samma grundprincip arbetar humanister också, fast man kallar ofta hypotesen för ”fråga” och formulerar den så att den slutar med ett frågetecken. Min frågeställning är ”hur påverkade det svenska målsmanssystemet gifta kvinnors (och mäns) juridiska handlingsutrymme 1350-1450?”. Inbakat i den frågeställning är förstås den välgrundade hypotesen att det fanns en sådan påverkan och att vi inte vet tillräckligt mycket om den.
För det andra har de olika humanistiska disciplinerna vitt skilda metoder som de därefter arbetar efter, beroende på vad för material man arbetar med och vilka hypoteser man vill testa. En litteraturvetare som studerar Strindberg kan inte ha samma metod som en språkvetare som studerar översättningar av Strindbergs verk eller en genusvetare som studerar hur kön framställs i filmadaptioner av Strindbergs verk. De undersöker ju inte samma sak.
Metoden är tillvägagångssättet. Metoden beskriver hur studien har utförts. För att kunna göra en sådan beskrivning krävs i allmänhet någon sorts metodologi – kunskap kring hur olika metoder påverkar resultatet och vilken tillförlitlighet en viss metod har. Tryggast är förstås att stödja sig mot tidigare forskning på ett liknande ämne som kan styrka att metoden fyller syftet. Det här är dock ingenting som är specifikt för humanister, utan som gäller all forskning. En kvantfysiker som hittat på ett alldeles eget sätt att studera molekyler höjer osäkerheten i resultaten markant.
Använder man en felaktig metod, även om metoden i sig är helt legitim, blir det inte bra. Som medeltidshistoriker som undersöker juridik och genus 1350-1450 har jag till exempel väldigt svårt att använda mig av enkäter. Även de mest välformulerade frågeformulär mister liksom sin funktion när folket man skulle vilja fråga har varit döda i 600 år, men det betyder inte att inte till exempel psykologer eller sociologer skulle kunna ha nytta av enkäter som metod.
Teorin är de tolkningar tidigare forskning har gjort baserat på ett liknande material. Väldigt, väldigt sällan använder man sig av bara en teori. Eftersom just exakt den frågeställningen man själv använder aldrig har använts tidigare behöver man ofta anpassa teorierna en smula. Dessutom förändras förstås även den bästa teori allteftersom ny kunskap tillkommer. Inte ens Darwins evolutionsteori skulle i sitt ursprungliga format vara gångbar längre, även om kärnan förblir. Survival of the fittest och allt det där.
Här skulle jag vilja ta tillfället i akt att väldigt snabbt diskutera Judith Butlers teori om kön som performans, som verkar vara en sån där grej som antigenusar får fullkomligt krupp över. Tilläggas bör väl också att Butler är filosof och att hennes teorier därför måste läsas med samma sorts öppenhet som man läser Platon, Aristoteles eller Hume. De är tankekomplex och kan mycket sällan användas i sitt ursprungsformat. Butlers teori om kön som performans går ut på att kön är någonting som skapas genom kläder, beteende och sättet som vi interagerar på. Egentligen behöver teorin inte ta ställning till människan som biologisk varelse för vad Butler menar är att det som gör oss till män eller kvinnor bara finns i det sociala samspelet – hur vi uppträder som kvinna eller man.
För att förstå Butlers tanke kan man fundera över hur mycket gemensamt man skulle ha med människor av samma så kallade biologiska kön från andra tider, eller andra kulturer. Sannolikt skulle jag inte godtas som kvinna av varken en modern oljeshejk eller Gustav Vasa. Jag uppvisar alltför många attribut som motsäger att jag skulle vara kvinna, trots att jag har ganska rejäla boobs och att jag själv inte tvekar kring att identifiera mig som kvinna. Liknande könande på basis av performans görs hela tiden överallt och vi agerar dessutom utifrån det. Att förstå Butlers teori och se hur hon har format den är inte särskilt svårt om man bara försöker. Istället för att tänka att till exempel ens ilska är styrd av testosteron så kan man tänka att uttrycken för ilskan är bundna till tid och rum. Sättet en man blir arg på var inte likadant för 500 år sedan även om den fysiska processen kanske var likadan.
Är det relevant i ditt dagliga liv? Kanske inte. Har en normalbegåvad människa alla förutsättningar i världen att likväl förstå vad det handlar om? Jepps.
En sak jag tycker att man ofta möter när man diskuterar med folk som är skeptiska till humanistisk forskning i allmänhet och genusvetenskap i synnerhet är att det skulle finnas hål i teorierna och att de därför inte skulle vara korrekta. Men även den allra bästa teori har undantag, oavsett vilken vetenskap man rör sig i. Ju mer vi vet om ett ämne desto flera undantag kan vi hitta. Att det finns undantag till en teori betyder dock inte automatiskt att teorin blir obrukbar, utan bara att teorin inte duger till att förklara vissa aspekter av fenomen. Ibland blir förstås undantagen så många att teorin förlorar sin grund och den inte går att använda längre. Som det geocentriska systemet. Inte särskilt populärt nuförtiden.
Ytterligare en sak som man ofta stöter på är att alla som sysslar med genus alltid måste ta biologi i beaktande. Vi har talat om det många gånger förr och för genusvetare är biologi helt enkelt inte relevant. Det finns inte metod eller teorikomplex som möjliggör att ta biologi i beaktande. För en del, som mig själv, är det dessutom en omöjlighet att avgöra människors så kallade biologiska kön och därifrån dra slutsatser om hur det skulle ha påverkat dem. Jag kan ju inte ens veta om de människor som benämns kvinnor faktiskt hade kvinnliga könshormoner, även om det är väldigt sannolikt. Då är Butlers tankar om kön som performans betydligt mer relevanta (även om inte ens Butler får plats i min avhandling).
Som avslutning skulle jag vilja ta upp det eviga argumentet att forskning måste kunna upprepas för att vara riktig forskning. Det här stämmer egentligen bara i teorin, det vill säga metod och teori ska vara redogjort för så väl att man om man hade tillgång till exakt samma material skulle kunna upprepa studien. I praktiken är det dock ovanligt att man har tillgång till exakt samma material eller att man ens skulle ha något överväldigande behov av att upprepa exakt samma studie. De flesta som vill göra det hålls i laboratorium, där det också finns större möjligheter att materialet inte förändras än för dem som arbetar utanför labb. Och det är långt ifrån endast humanister som arbetar utanför labb och som har ett forskningsmaterial som försvårar direkta upprepningar. En biolog som studerar elefanters parningsbeteende i Afrika får inte nödvändigtvis exakt samma resultat som den som studerar elefanters parningsbeteende i Indien, eller i en djurpark. Elefanter påverkas av sin miljö, även om de biologiskt är elefanter. Lite på det sättet som män och kvinnor och andra människor påverkas av miljön och därför kan uppvisa vitt skilda beteenden beroende på omständigheter.
Ok. Här har vi grunden. Nästa gång kör vi lite Bourdieu och Foucault.
Eftersom jag är historiker ger jag exemplen från min egen disciplin.
Ibland läser man artiklar som är ett enda hopkok av halvsanningar och hela lögner. I söndagens HBL, till exempel, stod det följande att läsa på ett av tidningens främsta uppslag. Ämnet är Sannfinländarnas partimöte och jag har tagit mig friheten att ringa in några viktiga punkter.
Journalisten (namnet har jag valt att dölja) har intervjuat sannfinländaren Tapani Pollari som sedan fritt får flera, förvisso korta, spalter att propagera för sin syn på partiet och världen. Pollari menar att han inte är varken rasist eller invandringsfientlig. Han hävdar också att Immonens upprop om kamp mot fienden mångkultur är så som folk pratar och att han är glad över att Jussi Halla-Aho, Immonen och de andra är med i partiet eftersom de ger information om invandringen som annars inte skulle komma fram. Han avslutar med att säga att de tusentals som drunknar på Medelhavet i princip får skylla sig själva eftersom tre fjärdedelar av dem är lögnare med förfalskade papper.
Visst, jag tror säkert att folk ”ute på fältet” talar som Immonen och värre. Jag tror inte heller att det hade blivit rabalder om Immonen hade hållit sig inne i bastun med sina kompisar och sagt vad han sagt. Nej, fallet Immonen handlar istället om vad för sorts människosyn vi kan tillåta att regeringsmedlemmar ger uttryck för i det offentliga. Men det var inte Immonen jag egentligen ville tala om, utan om journalistik.
Pollari får nämligen stå helt oemotsagd i sitt uttalande om att Halla-Aho bidrar med information om invandringen. Halla-Aho, som är dömd för hets mot folkgrupp, som sagt att det inte går att integrera afrikaner och muslimer i det västerländska samhället, som har kallat islam för en ”dödens kult” och som rör sig i en förening som förnekar Förintelsen. Den ”information” Halla-Aho bidrar med är helt och hållet färgad av vad som måste benämnas rasism – där raser och kulturer ska hållas rena. De förkastar forskning och officiell statistik, samtidigt som de misstror medias rapportering. Det är inte information de sprider, utan propaganda.
Och nu sällar sig HBL av någon outgrundlig anledning till skaran. I samma veva som Pollari talar om information om invandring får han nämligen chans att hävda att tre fjärdedelar av flyktingarna på Medelhavet ljuger om sin flyktingstatus och har falska papper. Resultatet är förstås att det framstår som just information, publicerat på paradplats i Finlands största svenskspråkiga dagstidning, helt oemotsagt.
Den sanslöst sorgliga människosyn Pollari spyr ur sig försvarar han med att människorna på Medelhavet ljuger, och säkert är det många som nickar instämmande. Finland hjälper ärliga människor. Den som är reilu. Men det finns ingen som helst faktagrund till Pollaris uttalande om de människorna som hellre möter döden i Medelhavets vågor för en chans till ett liv än som stannar och förlorar allt hopp. Fakta är att 34% av dem som kommer är från Syrien, där inbördeskriget gör att så gott som alla syrier automatiskt klassas som flyktingar i behov av asyl. Det samma gäller Eritrea och Afghanistan med vardera 12%. 58% av dem som kommer är således människor som flyr undan krig och som inte har någon möjlighet till trygghet i sitt eget land och som man med säkerhet vet varifrån de kommer. Redan de siffrorna visar tydligt att Pollari har fel när han säger att 75 % ljuger om sin flyktingstatus. Det är inte säkert att de har alla papper i ordning eftersom de kommer från länder där officiella papper inte kan utfärdas men flyktingar som inte har alla rätt papper är ändå flyktingar! En syrier behöver inte ett dokument som visar att hen är flykting.
Fakta är också att 8% av dem som kommer via Medelhavet till Europa är ensamma barn, som kommit bort från sina föräldrar och inte har någon kvar. 8%. Sannolikt har de inte alla sina papper i ordning. Kanske har de aldrig haft några papper? Kanske ljuger de rent av för att få komma vidare? Förtjänar dessa barn att drunkna då?
Fakta är att sedan år 2000 beräknas drygt 22.000 människor ha drunknat i försök att nå tryggheten i Europa. Fakta är att redan i år har över 2.000 drunknat. Fakta är att om de kvotflyktingplatser som EU tänker erbjuda fylls bara av syriska flyktingar kommer det att ge plats till 0,2% av de syriska flyktingarna.
Pollari menar också att om vi bara gör klart för världens flyktingar att gränserna är stängda och ingen kommer att få komma in så skulle folk inte behöva drunkna på Medelhavet. Det får utgöra slutklämmen på hans berättelse. Det får vara den där karamellen läsaren får suga på medan man betänker den andra informationen vi fått i artikeln.
Ingen vill kalla sig för rasist nu för tiden. Inte ens Pollari eller Immonen. Och vi behöver kanske inte heller låsa oss i diskussionen kring vilka epitet som hör hemma på vem.
För när en tidning som Hufvudstadsbladet publicerar liknande uttalanden utan att ifrågasätta riktigheten i dem har vi ett sjuhelvetes mycket större problem än att två rasister vill kalla sig något annat. Journalister ska inte låta sina egna åsikter lysa igenom i artiklarna och det är en del av det journalistiska uppdraget att låta människor av olika åsikter komma till tals. Men det är fullkomligt förödande för fri media och för journalistiken om folk får häva ur sig vad fan som helst för åsikter paketerade som fakta och inte bli ifrågasatta utan bara citerade.
Hit och dit och tillbaka igen 