Arkiv | november 2020

Extra allt jul

Vi har julpysslat. Tagit fram tomtar och änglar och julgardinerna och stjärnorna och allt. Allt. För det finns ingen som kan stoppa mig och försöka tala om rimligheter och annat trams som inte hör ihop med julen. Vi har bakat pepparkakor så hela bordet, halva mattan och alla strumpor är täckta med degbitar och mjöl, och vi har vaknat upp till riktig snö.

Gabriel kryper tätt tätt intill när han ska somna på kvällen. Lägger sitt lilla mjuka, varma ansikte hud mot hud med mitt. Slingrar sin knubbiga arm om min hals. Och innan jag hunnit värja mig slickar han mig ljudligt i näsan. Hans hemliga superkraft det där.

Lite forskning kring att vara 30% sämre. Eller bara kvinna.

Om ni inte redan har läst om Peppes kamp för lika arvode som sina manliga kollegor ska ni göra det. Det visade sig nämligen att ett par manliga skribenter får 50% mer betalt för sina texter för Hufvudstadsbladet än vad Peppe får. Och jag förstår att det här är ett känsligt ämne. Tro mig när jag säger att jag själv tvekar inför inför att ens peta på det med en pinne. Men det är också ett så pass viktigt ämne att jag inte riktigt kan släppa det, särskilt när det inom forskningen råder rätt stor konsensus kring problematiken.

Så vad säger forskningen? Jo, att män båda själva generellt värderar sin kompetens högre än vad kvinnor värderar sin kompetens, samt att samhället generellt värderar mäns kompetens högre än kvinnors kompetens. Hur kan man veta det här? Genom otaliga undersökningar där man jämför vad som händer till exempel när den som ska utvärdera kompetens inte känner till könet på den som ska utvärderas. Genom ”blind evaluation” har man till exempel ökat andelen kvinnliga musiker i symfoniorkestrar och kvinnliga författare i tidskrifter och så vidare.

Det är också viktigt att tänka på att det inte bara är män som håller varandra om ryggen (även om det också är en faktor). Forskning visar att även kvinnor tenderar till att värdera mäns kompetens högre än kvinnors, att män har lättare att få forskningsanslag, lättare kan få banklån utan borgenär och så vidare. Det är alltså synen på mäns kompetens som är den springande punkten. När man vet vad forskningen säger om våra i princip omedvetna, internaliserade kriterier för utvärdering av kompetens kan Peppes 200 e mot de manliga kollegornas 300 e inte egentligen röra sig om någonting annat än diskriminering.

Det är säkert inte med flit. Jag är helt övertygad om att man på det här mediehuset precis som på många andra ställen anser att man är rättvis och inte har några bias. Klart att ingen medvetet har tänkt att Peppe kan nöja sig med mindre för att hon bara är en kvinna. Men jag tänker mig att det först är när man vågar erkänna att man faktiskt har bias fast man inte vill det och dessutom eventuellt i det här fallet har skitit i det blå skåpet som man kan komma vidare. När man talar om ”andra parametrar” som berättigar männen i det här fallet 50% högre arvode än en mycket kvalificerad kvinna borde alla varningsklockorna ringa.

Peppe är garanterat en av de absolut mest kompetenta skribenterna, inte bara för att hon har erfarenheten utan för att hon också har utbildning. Dessutom bidrar hon med ett specifikt ämne, som ingen annan där riktigt kan kompensera. Fast egentligen så borde det inte ha betydelse, för principen om lika lön för lika arbete borde gälla. Vill man vinnlägga sig om att motarbeta strukturell könsdiskriminering och kvinnors sämre löner är det ju bara säga att man betalar alla skribenter lika mycket för likvärdiga texter. Så svårt kan det ju inte vara. Och när det kommer till att värdera kvinnors kompetens så måste man aktivt, varje gång, checka sina egna bias.

Bruh

Vilho har en kompis på besök över natten. De är båda två längre än mig. Fick uppbåda all min moderliga auktoritet när jag satte händerna i sidan, tittade upp på dem och med strängaste rösten meddelade att de minsann måste äta sina pizzor innan de ger sig på chipsen. De tittade över mig (för att de kan) och skrattade som fullvuxna karlar, men nu lagar de snällt iordning pizzorna. Samtidigt som de dricker kaffe och diskuterar besökförbud, så där som man gör en fredagkväll.

Fädrens dag

Så jag har kanske inte lyckats jättebäst med att hitta en lämplig make åt mig själv, men jag är så extremt tacksam över att mina barn har så fantastiska fäder. De är väldigt olika, i det mesta, men de älskar sina barn över allt annat och de ställer upp både på sina barn och mig. Och trots att vi inte alltid kommer överens utan påminns om varför vi inte ska vara gifta så gör de sitt bästa för att vara förälder tillsammans med mig. Jag tycker förstås att det borde vara en självklarhet, men det är det inte. Hårt arbete och sjuhelsikes tålamod från alla inblandade är det som gäller.

Från mig och barnen; tack!

En av fäderna, draperad i barn.

Var är kärleken?

Jag är knappast den enda som har lite svårt att koncentrera sig på jobbet och som uppdaterar nyhetssidorna lite väl ofta i dag. Valet i USA påverkar oss alla. Det formar vilken sorts värld vi vill leva i.

Och jag är besviken. Sorgsen.

Inte som att jag gillar Biden. Det gör jag verkligen inte. Det bästa med Biden, i mitt tycke, är hans val av vicepresidentkandidat. Vad gäller politiska ståndpunkter står demokraterna förstås närmare mina än vad republikanerna gör, men det här handlar inte om politik. Det handlar om mänsklighet och om människovärde – eller kanske snarare avsaknaden av detta.

Jag lyssnade på en intervju där de talade om att det här valet är både moraliskt och politiskt. Politiskt finns det fortfarande en chans för Biden att vinna, men moraliskt är valet förlorat. Trump har skapat ett internationellt politiskt klimat som är direkt skadligt för de internationella relationerna, men han har också skapat ett nationellt debattklimat som tillåter eller rent av uppmuntrar till hot och våld – särskilt mot redan utsatta grupper. Jag hade så hoppats att folk nu skulle ha ställt sig upp och sagt att man inte får bete sig som Trump gör. Att det helt enkelt inte är acceptabelt enligt de västerländska värderingar såväl USA som våra nordiska länder är byggda på att hålla på som han gör. Han är en mobbare. Och han får medhåll. Dels i röster, men också i tystnaden från hans politiska kollegor som förvisso ser att han klampar över alla anständighetens gränser men ändå liksom lite tjänar på det och därför inte säger något.

Som jag hade hoppats, att folk nu skulle säga något. Alldeles oavsett vem som får de 270 elektorer som krävs för att vinna så är det här valet redan förlorat.