Klockan har precis blivit fem när Gabriel vaknar. Klockan är ganska exakt 5.43 när jag slutligen ger upp ”interagera inte med din baby utan var i ett mörkt, tyst och svalt rum för att visa att det är natt” och går till köket för att försöka göra något vettigt. En av de vettigaste sakerna man kan göra med ovettigt tidiga morgnar är att sätta en bröddeg på jäsning.
Så jag tar fram bunken och smular jästen. Drar några snabba, vana drag med saltkvarnen över det hela. Reflekterar över att jag blivit så pass stark i nyporna att saltkvarnen känns som inget. Tittar i min hand och inser att jag står med vitlökskvarnen.
Inte det sorts frukostbröd jag drömde om.
För övrigt är både jag och babyn förkylda så det känns som att standarden för dagen är satt.
Min baby bajsar normalt säkert två gånger om dagen. Det är en bajsglad baby, på alla sätt och vis. Så när han nu inte hade bajsat på hela gårdagen kändes det som om apokalypsen var att vänta och jag har undvikit att röra mig utomhus så mycket det har varit möjligt. Tygblöjor, som jag normalt använder, har inte varit att tänka på för de håller inte ens ett normalt lass.
Men vi fick slut på mjölk vilket i praktiken betyder inget kaffe till mig vilket i sin tur är en av de få saker som potentiellt kan trumfa en annalkande bajsapokalyps. Jag var tvungen att ta mig till affären. Jag ville få det överstökat så snabbt som möjligt. Jag tänkte att bilen skulle vara det trygga alternativet. Jag tänkte att bilen skulle vara smidigt och lätt.
Oj, vad jag tänkte fel.
För vi kom ungefär till parkeringsplatsen när det börjar mullra i baksätet. Ett mycket olycksbådande muller. Jag tittade på babyn. Han tittade på mig. Och mot bättre vetande tog jag beslutet att vi ändå snabbt skulle sticka in och bara nappa åt oss mjölken.
Så jag lyfte upp babyn ur stolen.
Och ni vet hur man liksom lättar lite på blöjan i ryggen för att göra damage control? Och hur man doppar fingret i bajs? Ja, nu vet ni i alla fall. Jag hade förresten inte behövt titta vid ryggen eftersom det redan var på väg att rinna ur hans byxben. I ett tappert försök att byta blöja på parkeringsplatsen fäller jag ett säte. Babyn snurrar åt alla håll samtidigt. Jag öppnar försiktigt blöjan för att minimera skadorna. Han drämmer resolut höger ben i blöjan, mig och sätet innan han kissar. Jag börjar bli rätt svettig. Babyn börjar vara ganska nöjd.
Hur som helst. Jag förbrukade ett halvt paket våtservetter, korvade på babyn ny blöja och nya kläder, köpte mjölk och tog mig hem. Nu väntar jag på att han ska somna så jag kan ta en kopp kaffe och städa bilen. Han sjunger en glad sång och ackompanjerar sig själv genom att slå en blå leksakshund mot sin panna.
Den sortens mansplaining jag avskyr allra mest är nog ändå snubbar som har tagit ut ganska exakt noll dagars pappa-eller föräldraledighet men som ändå vill berätta för mig hur jag borde sköta mitt barn.
Den här bilden dök upp i mitt flöde, med kommentaren att det är skamligt för Sverige och att barn ska skyddas från spektakulära vuxenlekar.
Och jag känner att det är ett par saker vi skulle behöva reda upp.
För det första, som en kär gammal vän påpekade, är det här ingenting som barn ”tvingas” att se. Vill man inte att barnen ska se är det ju bara att låta bli att stå längst fram när Pride pågår. Simple as that.
För det andra behöver det här inte vara någon spektakulär vuxenlek, eller ens något sexuellt. Barn behöver ju inte göra den kopplingen och man behöver ju inte ta en sån diskussion med barnen heller, om man inte vill. Barn är vana vid att se allt möjligt som man som vuxen inte skulle kunna förklara om någon började med en massa varför-frågor.
Förklara det här liksom.
I vanlig ordning började folk sedan hojta om att det är dags att lägga ner Pridefestivalen för varför behövs en sån festival egentligen. Visste ni att det varit en Pridefestival i St. Petersburg också, igår? De hade sökt tillstånd att få hålla den men fått avslag tre gånger hos ordningsmakten och därefter i domstol. Därför samlades ett litet gäng med plakat och flaggor för att hålla enskilda demonstrationer. Enskilda demonstrationer är nämligen tillåtet i Ryssland. En och en skulle de alltså gå fram och hålla upp sitt plakat eller sin flagga och säga sitt budskap.
I samma takt som de gick fram blev de uppsnappade av polisen, och efter att de första demonstranterna plockats föstes resten ihop i klunga och forslades bort. I Ryssland är det förbjudet att visa någonting som skulle kunna framställa homosexualitet i positiv dager där barn kan se det.
Därför behövs Pride i Stockholm. Därför behövs Pride överallt. För att alla de som inte passar in i den vanliga heteromallen ska kunna vara fria, stolta över vem de är, just så som de är. Att man ens ska behöva säga det här är så jävla absurt.
Och vi är så måna om att skydda barnen även här att vi helt glömmer att det bland gruppen ”barnen vi måste skydda” finns barn som sakta men säkert inser att de inte heller är hetero. Barn som för varje gång någon påtalar att de måste skyddas blir mindre och mindre, som går sönder inuti för att de inte är ”som man borde”. För alla de barnen behövs Pride, för jag kan lova att det är tusen gånger skadligare för ett regnbågsbarn att få höra hur barn måste skyddas från sånt här än vad det är för ett cisbarn att se ett Pridetåg.
Ja, och så är det förstås någon som menar att hen gärna skulle vilja gå på Pride med sina barn för att visa dem och uppfostra dem till mångfald men som också menar att man ju herregud inte kan göra det när det ser ut som det gör. Man borde tona ner hela gay-grejen lite. Så man kan visa upp det för barnen. En kort sekund tänker jag att det vore jättebra. Jag måste erkänna att jag själv drar mig lite för de mer… utåtagerande inslagen. Men Pride är inte till för mig eller för att fostra barn till mångfald. Det är inte ett spektakel vi som är hetero ska gå och titta på, inte en festival för vår underhållning. Den är och måste få förbli ett uttryck för dem som inte är cis, för dem som känner att de själva ytterst personligen behöver Pride. Och det är bara deltagarna själva som ska få säga vad som ska tonas ner.
Jag avslutar med en av de vackraste och hemskaste musikvideor jag vet. Hozier’s Take Me to Church.
Nu har jag konsumerat tillräckligt med baklava för att våga mig på att laga det själv. Efter att ha läst igenom typ tusen olika recept visar det sig att det inte alls är särskilt svårt, även om det är tidskrävande, så länge man följer vissa grundprinciper.
Filodegen ska penslas med smör mellan varje lager.
Nötterna ska hackas lagom grovt, men exakt när de borde läggas på – liksom i vilket lager – varierar.
Man kan ta vilka nötter som helst. Utom saltiga pistagenötter förstås because salt.
Sockerlagen ska ha motsatt temperatur mot baklavan. Om man häller sockerlagen på baklavan direkt när man lyft plåten ur ugnen ska sockerlagen alltså vara kall.
Det är ett jädra penslande, men inte egentligen svårt.
Så när Anas såg väldigt tveksam ut kring huruvida jag faktiskt skulle lyckas blev jag lite putt. Jag kan baka. Jag vet vad jag gör. Jag är väl ingen amatör heller. Kom inte och läxa mig om hur svårt det är.
Det var således möjligen med ett visst övermod jag satte igång baklavaprojektet. Och jag kan på rak arm säga exakt vad det var som gick fel. Jag, som normalt alltid provsmakar allt, provsmakade inte sockerlagen. Därför hade jag heller inte en aning om att proportionerna mellan en liten gnutta citron och satans med socker inte var alldeles i balans, så att säga. Resultatet är en syrlig baklava.
Syrlig.
Alltså, dålig är den ju inte, men den smakar heller inte som den ska. Baklava ska ju vara så sött att man nästan dör men allra minst behöver dricka en liter vatten och tänka att man aldrig mer vill äta socker i hela sitt liv.
Hit och dit och tillbaka igen 