Arkiv | september 2012

Tildas logik

Tilda: Mamma.
Jag: Mmm…
Tilda: Kan jag få ett muminkex som är två.
Jag: Eh. Va?
Tilda (talar långsamt och tydligt som om problemet är att jag hör dåligt): Kan jag få ett muminkex. Som är två (håller upp två fingrar).
Jag: Alltså. Du vill ha två muminkex?
Tilda (lättad att jag äntligen fattat): Ja! (sätter händerna i sidorna) Och om jag inte får två muminkex, då tar jag tre.

Skor

Igår, efter att vi till vår fasa insett att Tildas fötter återigen i smyg vuxit en storlek och de enda skor hon hade var ett par fake crocs, åkte vi till köpcentrumet för att åtgärda saken. Jag tänkte mig ett par vattentäta, sköna springskor. Tilda tänkte lite annorlunda.

20120929-123442.jpg

För efter den här kursen kommer de förstås inte någonsin att kunna lära sig något annat

För tillfället sitter jag och förbereder de föreläsningar jag ska hålla för de nyantagna historiestudenterna vid universitetet nästa vecka. Och jag ser fram emot det alldeles oförskämt mycket! Det här är ju drömmen; att få kombinera forskning och undervisning. Nu ska jag bara få färdigt en roman och klämma ur mig några populärvetenskapliga böcker så är jag färdig med hela min karriär (och ni som vill publicera dem kan ju höra av er redan nu).

Men herregud vad det är nervöst att undervisa på universitetet. Undervisat har jag ju gjort förr, i många år faktiskt, men på gymnasiet. Och då har jag alltid tänkt att om jag skulle råka förklara något på fel sätt är det inte hela världen för när studenterna kommer till universitetet får de höra det rätt. Det har varit min tröst, det där att det finns en plan B för studenternas bildning. Tåget har inte gått. Getterna har inte rymt. Alles är inte ännu verloren.

Så nu gäller det.

Att bli våldtagen eller att få sina tarmar runt en påle

Ett av de där argumenten som jag fått höra beträffande hur män har betraktats som lägre stående än kvinnor genom historien rör vad som händer i strider. Det vill säga, när en här attackerar dödar den männen men lämnar kvinnor och barn. Att det skulle vara ett tecken på att män har uppfattats som förbrukningsvara förutsätter två faktorer: för det första att det är värre att bli dödad som man än tillfångatagen som kvinna och för det andra att kvinnor som blir tillfångatagna kan fortsätta leva sin liv, om inte som förr så åtminstone i någon sorts ok tillvaro. Ingen av dessa förutsättande faktorer tar dock hänsyn till historiska realiteter. I en värld där det inte existerade någon kvinnlig sexuell frigörelse var kvinnans sexualitet mycket hårt kontrollerad och beroende av männen i hennes omedelbara närhet och en kvinna som blev tillfångatagen av en främmande här var då (liksom nu) ett våldtäktsoffer waiting to happen. I en sådan värld var det att ta ifrån en kvinna hennes liv att våldta henne för skammen kunde man inte komma bort ifrån. Hon var utstött, ensam, förbrukad. Inte ens genom att ta sitt liv kunde kvinnan komma bort från skammen; självspillingar var syndare och kunde aldrig få komma till himlen. Om våldtäkten resulterade i barn (på den tiden hade inte kvinnor heller magisk, spermiefrånstötande livmoder) var båda två utkastade ur samhället.

Att våldta en kvinna i ett sådant samhälle var att fördärva det enda hon hade för att trygga sin framtid; sin kropp.

Och nu ska vi inte bortse från att en bra kvinna, en bra hustru, förväntades ha en hel mängd färdigheter också, samt förstås att rika änkor stod mycket högt upp på listan över attraktiva kvinnor, men själva grundförutsättningen var att deras sexualitet hade varit kontrollerad – att den sexuella integriteten var intakt.

För att ingen nu ska behöva skrika om att det är så jävla typiskt kvinnor att tycka att det är så hemskt att bli våldtagen och att det minsann förstås var värre att dö tar vi ett exempel på hur personer i den intellektuella eliten för snart tusen år sedan såg på saken. När Robert Munken summerade påve Urbans II brandtal till korsfararna 1095 gav han en detaljerad beskrivning av vilka extrema hemskheter som väntade de kristna i det Heliga Landet.

”De [alltså fienden] dödar gladeligen andra genom att skära upp deras bukar, de drar ut slutet på inälvorna och binder dessa vid en påle. Därefter, genom prygling, driver de sina offer runt pålen tills, när deras inälvor har dragits ut, de faller döda till marken. Åter andra binder de vid pålar och skjuter dem med pilar; andra fångar de och sträcker deras nackar för att se om de kan slå av huvudet med bara ett hugg från ett blankt svärd. Och vad ska jag säga om de chockerande våldtäkterna av kvinnor?”

Enligt Robert likställer påven (och jag behöver väl knappast påpeka vilket inflytande påven hade på den tidens tänkande och varande) att en kvinna blir våldtagen
med att en man får sina inälvor utdragna och upprullade på en påle tills han faller ner och dör. Det är inte direkt en jämförelse som antyder att kvinnor som ”bara” blir våldtagna när hären anfaller kommer lättare undan än de män som dödas. Att påstå att män setts som lägre stående för att män löpte en större risk att dö på plats (eller med tarmarna virade runt en påle) är att bortse från samtidens idévärld. Den man som dog en ärofylld död hade inget att frukta för han kom till himlen. För den kvinna som blivit våldtagen fanns inget hopp.

Citatet är taget från Thomas F. Madden ”The New Concise History of the Crusades” (2005), sid. 8-9. Översättningen är min.

Det är inte som att jag är historienörd eller så men…

Det finns något oerhört tillfredsställande i när folk formaliserar sina brev med 1600-talsfranska och kallar sig ödmjuk och tillgiven tjänare.

Oh yeees. Det funkar.

Er input, tack!

Här är min forskningsplan, om någon skulle vilja läsa och kommentera. Ni var så himla bra på det senast jag behövde hjälp! Det ska också påpekas att den här versionen inte får ha fler än 10.000 tecken inklusive blanksteg (och den ligger nu på 10.013). Det är snudd på sadism att sätta så låga teckenantal, men det är väl bara att lära sig svälja och le och editera lite till.

Ja just det. Hittar ni stavfel kan ni väl hojta till? Mitt stavningsprogram verkar inte samarbeta så bra och om jag fick en euro för varje gång jag skrev strukuturer hade jag inte behövt söka stipendium alls…

Forskningsplan max 10000 tecken

Baka min bild; en torntårta med typ Monster High

Det var länge sedan jag tog mig tiden att baka något mer tidskrävande, och trots att slutet av september som bekant inte är rätt tillfälle att unna sig grejer fick jag ett erbjudande jag inte kunde motstå. En kompis fantastiska unge har kalas idag och ville ha en tårta. Det var egentligen inte så noga exakt hurdan. En vanlig grön prinsesstårta skulle duga. Men för säkerhetsskull skickade hon en bild på hur tårtan till exempel skulle kunna se ut. Om den liksom inte var platt och vanlig. Och så fick den gärna ha något typ Monster High tema. Med spindlar. Åååkeeeej.

Som vanligt hade jag gärna lagt en dag till på att fixa dekorationer, men det fanns helt enkelt inte tid för sådana utsvävningar. Sedan var jag tvungen att försöka ta i beaktande att tårtan bara skulle räcka till 8 små människor, inte dryga fyrtio så som originalbilden. Därför blev inte dimensionerna helt de samma. Färgerna fick jag lov att göra som jag ville med. Flaggan i mitten skulle mamman göra.

 

20120927-135418.jpg

20120927-135426.jpg

20120927-135434.jpg

Dagistanter

Thomas Holmén skrev en insändare till HBL och använde ordet dagistant. Med anledning av att representanter för sagda grupp tanter påpekade att de är pedagoger med gedigen utbildning och förtjänar mer respekt än så förklarar han att han ville ge insändaren en vardaglig ton och inte alls menade något nedsättande, vilket jag har full förståelse för. I samma tidning som publicerade hans svar fanns en annan insändare om ämnet där ”bästa pedagoger” informeras om att Holmén är ”en ytterst belevad man” som är ”artig mot damer” och att det verkligen inte finns fog för ”denna indignation”. Vidare frågar sig båda insändarna vad man ska säga om man inte får säga dagistant. Dagisdamer då? Eller dagisflickor?

Visst, visst, att man i Sverige inte ens får säga dagis känns väl lite överdrivet. Som någon sa är det ett smeknamn, precis som eftis. Men att kalla dagisets utbildade personal för tanter är och förblir nedlåtande. Holmén sätter, förmodligen utan att märka det själv, fingret på problemet när han skriver att en ”dagistant är hemtrevlig, barnkär och mysig, precis som det ska vara”. Kära nån. Dessa dagistanter har en minst treårig högskoleutbildning och tar dagligen ansvar för vad de allra flesta föräldrar skulle hålla med om är de viktigaste i hela världen – och gör det dessutom för patetiskt lite betalt. Genom att benämna dem tanter cementerar man synen på dem som sköter om barn som just hemtrevliga och mysiga istället för kompetenta och målmedvetna – och framförallt upprätthåller man dagvård som specifikt kvinnligt.

Så finns det dem som inte vill säga dagistant utan argumenterar för att använda dagisflickor eftersom de är så unga. Men problemet här är inte åldern. Problemet är att man genom begreppet dagistant (eller dagisflicka) insinuerar att vad som behövs för att sköta barn är att man är kvinna, inte att man är utbildad. Personligen tycker jag att utbildning är betydligt viktigare, och dessutom att det vore en stor vinst för hela samhället om fler män engagerades i dagvården.

Och så kommer det eviga tjatet om vad man ska säga om man inte får säga som man alltid gjort. Det är ju tydligen väldigt krångligt att säga barnträdgårdslärare (vilket är den korrekta titeln), ungefär som det är svårt att säga chokladboll. Och kanske det inte är hela världen att i vardagligt tal säga dagistant, även om jag är övertygad om svårigheterna med att höja yrkets status så länge termen bibehålls. Men varför inte säga ”dagispersonal” helt enkelt?