Kulturkrockar · Nyhetsplock

Om suvakkis och diskussioner som alltid blir rasistiska

Emellanåt känns det som om jag lever i ett parallellt universum. I går var det någon som publicerade en länk till en artikel på Facebooksidan för folk boende i kommunen. Artikeln (som jag i ärlighetens namn inte brydde mig att läsa) handlade kortfattat om hur en finländsk politiker med rötter i Somalia har varit runt och pratat på skolor.

Det uppstod genast en diskussion om huruvida politiker ska få komma till skolor, och bara det är ju fullkomligt bisarrt. Klart att politiker (alltså aktiva politiker, inte bara politiskt aktiva – om ni förstår vad jag menar) ska få komma ut i skolorna och prata med eleverna! Hur ska vi annars fostra en generation som är intresserad av politik? På samma sätt ska representanter för trossamfund få komma till skolorna, inte för att predika men för att ge exempel på olika sätt att betrakta världen. Jag ser det som en av skolans absolut viktigaste uppgifter, att visa eleverna att allt inte är så svartvitt, att man får tänka som man vill och tro vad man vill men också att olika tanke- och trossätt omvandlat i politik har konsekvenser för hur samhället ser ut.

På tal om svartvitt.

Jag vet inte om ni brukar få en sån där känsla varje gång någonting rör en typ som inte är kritvit och kan följa sina anfäder 500 år bakåt i tiden och ändå hamna i samma by, en lätt obehagskänsla av att om man läser kommentarerna så kommer man tappa hoppet om mänskligheten? Att även en artikel som egentligen handlar om att rädda kattungar ändå kommer att bli en diskussion om invandring? Den känslan hade jag när jag först såg trådstarten, men eftersom det är folk härifrån trakten som skriver så ville jag ändå läsa.

Relaterad bild

Det tog ingen tid alls innan det blivit en tråd om hur det säkert vore bättre om han åkte till Somalia och talade på skolor där och även de som inte är öppet rasistiska as håller med om att ”sånt där” inte hör hemma i skolan. ”Sånt där” är vad som på finska kallas suvaitsevaisuus och direkt översatt till svenska betyder ”tolerans”. Folk går alltså bananas över att skolan bjuder in någon som förespråkar tolerans eftersom det är indoktrinering av barnen som då inte får växa upp fria.

Jo, i Finland har suvaitsevaisuus börjat användas som något negativt. Kvinnor som till exempel är feminister, hjälper invandrare eller bara förespråkar sin egen rätt att yttra sig kallas ofta suvakkis. Det är ett skällsord, att vara tolerant. Hur i hela helvete blev det så?

Det är ganska komplicerat och har analyserats fram och tillbaka åtskilligt redan, men suvakkis är ofta vänner av invandring och eftersom det finns partier som mycket tydligt tar avstånd från invandring (i Finland Sannfinländarna) så tar suvakkis automatiskt också avstånd från Sannfinländarna vilket betyder att de är emot ett politiskt part som är demokratiskt valt. Det, i en synnerligen märklig förlängning, betyder att suvakkis ingalunda kan vara toleranta och öppna för olika åsikter utan i grund och botten är politiskt drivna och dessutom svartmålar ett regeringsparti.

Den som är politiskt driven, ute i syfte att svartmåla motståndare, är förstås inte lämplig att tala på skolan.

Alltså det finns så många felslut här, och folk köper det. Vill vara lite edgy, är trötta på feminism och tycker att det räcker med invandrare nu när det finns tillräckligt för att förse oss med städare och pizza.

Här står jag sedan i mitt parallella universum och kan bara inte förstå hur folk inte kan vakna upp och bah hey, kanske det ÄR bra med tolerans ändå? Kanske tolerans är vad hela vårat samhälle behöver? Tolerans för de över 100.000 finländska barn som lever i fattigdom? Tolerans för de drygt 6500 som är bostadslösa? Tolerans för att mota ökade hotbilder mot politiker och journalister? Hur kan man INTE tycka det och ändå värdesätta ett fritt samhälle?

 

Uncategorized

När jag äntligen får tid att titta på film

Jag har filmkväll för mig själv och tittar på Den Lilla Sjöjungfrun, den där typ live action remaken från 2018. Teoretiskt torde den vara rakt uppe i min allé men inte ens jag klarar av den. Det är inte bara att berättelsen har fler hål än en schweizisk ost eller att den är placerad i den amerikanska södern fritt från klass- och rasproblematik i en tid som ibland är 30-tal eller 20-tal eller 50-tal eller en annan planet.

Jag tror att det jag har allra svårast för är trollkarlen eftersom han i allt från utstyrsel till mimik påminner om den där skitjobbiga viktigpettern som alltid finns på alla lajv. Han den där som på allvar känner sig magisk för att han har mantel och hög hatt och rör sina ögonbryn orimligt mycket för extra effekter. Och när jag tror att filmen inte kan bli sämre så kommer först fightingscener sämre än när någon får nog och klubbar ner viktigpettern på lajvet följda av ett slut som tycks ihoptänkt- och klippt av en treåring.

Det som känns mest realistiskt är sjöjungfruns stjärt. Allt annat, från plastblommorna på trädkojan till att småflickorna i ramberättelsen kryper ur sin säng, känns mer fejkat. Att den manliga huvudrollen är hot hjälper inte ett skit.

Undvik.

Vardagslivet

Saknad

När man får en bebis i en nyfamilj och det finns äldre barn från ett tidigare förhållande faller det sig rätt naturligt att man oroar sig en del för hur det ska gå. Mest oroar man sig förstås för de äldre barnen. Hur ska de ta en bebis? Kommer de att känna sig åsidosatta? Som att de inte passar in i den nya familjen? Det är säkert helt relevanta aspekter att fundera över, särskilt om de äldre syskonen inte är så väldigt mycket äldre.

Men ska jag vara ärlig så är det där ju frågor man ställer sig när det finns äldre syskon och en baby är på väg oavsett hur familjekonstellationen i övrigt ser ut och det behöver verkligen inte vara en nyfamiljssak att äldre syskon känner sig avundsjuka eller åsidosatta, eller för den delen att man gör sitt yttersta för att de ska slippa sådana känslor. Som mamma var jag nog lika orolig (eller mer) över Vilhos själsliga liv när lillasyster Tilda föddes när han var två, som jag har varit nu tio år senare när lille Gabriel kom. Ja, och förmodligen på grund av åldersskillnaden så har det varit betydligt lättare den här gången. Jag vet ju att kärleken räcker för ett barn till och de två äldre är stora nog för att förstå det också.

Jag läste någonstans att det där med veckovis boende för de äldre barnen och att komma hem till ett bebishem varannan vecka är småpotatis. Den som har det jobbigt är det yngre syskonet när de äldre försvinner. Det tror jag är helt sant.

Varje morgon brukar jag och Gabriel gå och knacka på hos syskonen, för att se till att de gör sig färdiga för skolan. Idag var det ingen som öppnade. Idag låg det inga syskon i sina sängar och skojade sömnigt med sin bror. Det är det här som kommer att bli det största bekymret tror jag. Saknaden efter syskonen.

Vardagslivet

Gröthjärna

Jag vidhåller att det här är världens bästa bebis, men vi skulle kunna säga som så, att sömn på natten inte är hans starkaste sida direkt. Eller alltså. Han vill ju sova, egentligen. Men det blir inte riktigt.

Och jag står, trots att det är tredje barnet, rätt handfallen. Sömnskola, säger läkaren. Ett barn i den här åldern ska inte äta på natten och särskilt inte äta varje timme på natten. Jag vet ju det. Jag är ju inte dum. Men jag vet också att barnet de facto är hungrigt åtminstone ett par av de första uppvaknandena, oavsett hur mycket vi proppar i honom om dagen, och att ett hungrigt barn förtjänar mat.

Sedan vill han ha snutt. Närhet. Känna att jag är där. Ligga med handen på mitt ansikte. Ligga med sin lilla varma kropp mot min. Andas tätt, tätt intill med små fingrar nästlade i mitt hår. Små barn förtjänar närhet också.

Någonstans går förstås gränsen. Jag har i snart två månader vaknat minst en gång i timmen varje natt och även om jag försöker sova ikapp när Anas är hemma så hjälper inte ens flera timmars tupplur mot månader av utebliven nattsömn. Någonstans måste man hitta balansen mellan att tillgodose barnets behov av mat och närhet och att sova.

Men varje gång jag står på den mentala ruinens brant så gör han någonting som får mig att få tillbaka hoppet. Nu har han till exempel blivit dyngförkyld. Snorar och hostar och är så där ynklig att man önskar och ber att man skulle få ta deras förkylning på sig själv istället (och just den önskan lär väl förvisso bli uppfylld, men kanske inte för att kosmiskt spara honom utan för att jag lever i hans smitta). Så jag förberedde mig på en ännu värre natt, om det ens var möjligt. Ett sjukt barn sover som bekant rätt rövigt. Men då klipper ungen till med att sova de där sju timmarna i sträck i egen säng som ett barn i hans ålder teoretiskt sett ska klara. Jag går förstås flera gånger med hjärtat i halsgropen och kollar om han andas.

När han vaknar för mat strax innan fyra är jag lyrisk. Det går! Vi klarar det! Jag överlever! Sedan snurrar han och gnyr och snorar och jag somnar inte förrän vid klockan sju. En halvtimme senare ringer klockan för att de stora barnen ska köras till skolan. Jag är så trött att jag sluddrar. När han går och sover dagssömn ute i vagnen kastar jag mig på sängen. Han vaknar första gången 20 minuter senare och jag vill gråta för jag vet ärligt talat inte hur jag ska orka. Men så somnar han om och sover, om än oroligt, i fyra timmar. Jag hinner sova, duscha, dricka kaffe, svara på några mejl, andas, hoppas och tro att det kanske ska gå vägen ändå.

Jag slits liksom mellan ett enormt uppdämt sömnbehov som bara måste börja tillgodoses snart och den bestämda känslan att jag inte är helt säker på varför han inte sover. Han kan somna själv, han kan sova i egen säng, han har bra rutiner och äter massor. Det är lite hunger kvar. Mycket kolla var jag är så att jag inte försvunnit. Åtta (!) tänder med tillhörande smärtor som inte direkt bäddar för god sömn. Allt sådant som löser sig med tiden. Så länge jag inte är säker på att han krånglar för att han är krånglig snarare än behöver något så kan jag inte sömnskola honom med gott samvete, mer än att hålla på rutinerna vi redan har.

Just nu är det tungt dock. Den här känslan av gröt i hjärnan (som är metaforisk, till skillnad från gröten i mitt hår och på min tröja) som på många vis hör ihop med babytiden är inte en favorit.

Den här synen mötte mig för några veckor sedan när jag kom ut för att se vad prasslet i babylarmet var.