Arkiv | december 2015

Att ha det oförskämt bra

Ibland  fastnar jag i tankar på orättvisorna i världen. Alla dessa föräldrar som mister sina barn i Medelhavet. Alla dessa som flyr från bomber och död och möts av omöjliga passkontroller. Alla dessa som inte har någonting kvar och ingenstans att ta vägen.

Och visst, jag skulle kunna skriva en lång lista över saker i mitt liv som kanske inte riktigt går som på Strömsö men ändå. Jag har det verkligen oförskämt bra, och inte för att jag förtjänar det mer än någon annan utan för att jag har haft en sjujävla tur.

Då tänker jag också att jag verkligen inte orkar blogga om världens ondska, jag orkar inte släppa den inpå mer än vad jag redan gör genom att till exempel läsa nyheterna eller möta de asylsökande. Orkar inte. Samtidigt så känns det fullkomligt bisarrt att blogga lättsamheter när världen ser ut som den gör. Man borde ju skriva något smart och engagerat och liksom påverka.

Och så fastnar man i något sorts limbo där man inte skriver något alls, och känner sakta men säkert hur viljan att – eller snarare behovet av att – skriva skriva skriva fräter sönder en.

Jag tänker så här. Vi måste upprätthålla lättsamheterna. Dagens jävla outfit-bilderna. Kattungevideorna. Recepten. Blommorna. Leendena. Glädjen. Vi som har privilegiet att kunna göra det ska upprätthålla den goda världen. Det vackra, sprakande, fantastiska livet. Med respekt för att det är ett privilegium och inte en självklarhet förstås, men leva det till fullo ändå. För annars finns det ingenting att kämpa för.

Dagarna man aldrig tror man ska få uppleva

Så har man då kommit till de där dagarna efter julen då det man resten av årets 360 dagar aldrig i sin vildaste fantasi skulle kunna föreställa sig helt plötsligt är verklighet.

Man ser en chokladbit, som barnen inte ens slickat på, och vill inte ha den.

Man vill ha sallad. Eller egentligen vad som helst som har en sockerhalt under 50 %. Och man känner inte igen sig själv. Börjar tvivla på sina ideal. Är fjärran från den där typen som för lite drygt en vecka sedan hittade en halväten klubba bakom blomkrukan i köket och utan minsta kval käkade upp resten av sagda klubba (efter att ha sköljt av det värsta – man är ju ingen barbar heller).

Svåra dagar, det här. Som en alternativ verklighet.

Det går över.

Världens bästa jul får man om man låter världen komma in

Julen är en högtid man traditionellt brukar vilja fira med sina nära och kära. Det är den tiden på året vi vill vara med vår familj. Just nu finns det många människor som kommer till Finland helt i avsaknad av nära och kära, som har sin familj för långt bort för att kunna vara med dem. Som inte har något familj längre.

Och eftersom vi har plats och mat bestämde vi oss för att bjuda in några av dem som har sina nära och kära för långt bort. Utan att veta mer än namnet på ett par av dem stämde vi träff på mottagningscentralen. Nervösa handskakningar. Ännu nervösare blickar när jag körde och körde tills det bara fanns skog runt omkring. En del tyckte jag var galen som bjöd in totala främlingar, utan en tanke på vilken chanstagning det var för våra gäster att följa med lika mycket totala främlingar hem. Ett hus i kaos, med renoveringar på hälft, men med ljus och mat och värme.

Fyra killar från Irak och tre från Afghanistan firade jul med oss. De visade oss hur liten världen är, hur lätt det är att mötas och att hitta nära och kära på de mest oväntade platser. De visade oss också hur stor världen är och gav en välbehövlig påminnelse om att asylsökande är en synnerligen heterogen grupp. Inte bara var de från olika länder, flera av dem hade inga gemensamma språk med varken oss eller varandra. Men framförallt visade de oss att allt är möjligt om man bara vill och vågar.

”Bästa julen nånsin!” suckade barnen glatt när de knoppade någon gång strax efter midnatt. ”När kommer de tillbaka?”

Snart. Hoppas jag.

Traditionellt sett är ju julen den högtid man slaktade julgrisen och sedan baserade ungefär alla rätter på vad man kunde få ur en gris. På så vis krävs det förstås vissa omställningar för att bjuda in muslimer, men det var ingenting som inte en groteskt stor kalkon kunde lösa.

Jultomten kom på besök, till allas stora förtjusning. Vi byggde ihop julklappar och spelade spel.

Men framförallt käkade vi god mat och snackade strunt, och tillät oss alla att glömma resten av världen en liten stund. Precis så som en riktigt bra jul ska vara.

Edit: När det uppdagades att en av typerna var fotograf i sitt hemland satte jag glatt min kamera i hans händer och lät honom göra vad han alldeles uppenbarligen är väldigt bra på. Photocredit alltså till honom. Och om någon har en kamera liggande som han kanske skulle kunna använda, eller om någon har behov av en bra fotograf så kan man ju höra av sig!

Om kvinnor i restaurangkök

På svenska Yle i dag finns en väldigt… öh… spännande artikel om restaurangkök och bristen på kvinnliga kockar. Av de 23 restaurangerna som utsetts till Helsingfors bästa är det nämligen ganska exakt ingen alls som har en kvinnlig köksmästare och bara en enda som har fler kvinnliga än manliga kockar. Man har därför, med rätta, frågat runt kring hur det detta kan komma sig.

Och det fina är att när man samlar alla dessa (bort)förklaringar uppstår ett synnerligen avslöjande mönster. Anledningen till att kvinnor inte når toppositioner i restaurangkök är, precis som forskningen visar, diskriminering baserad på stereotypa vanföreställningar om hur män och kvinnor är.

Följande förklaringar ger restaurangfolket själva:

1: De flesta lyfter fram kvinnors bräckliga fysik som en anledning. Det är tungt och varmt i ett kök. Och ja, det är tungt och varmt i ett kök men det finns ingenting som är så tungt och varmt att kvinnor inte skulle klara av det. Det finns alltså ingen fysisk begränsning som gör att kvinnor inte skulle passa.

Dessutom finns det mängder av uppgifter som kvinnor i andra branscher utför utan att någon höjer på ögonbrynen, men som inte ens räknas som tungt bara för att kvinnor utför dem. Prova att klä på 20 stycken treåringar full vintermundering ett par gånger om dagen till exempel. Där skulle vi ju också kunna slänga in något om den där stresstoleransen somliga inte tycker att kvinnor har nog av för att klara av kökets hårda miljö.

Kul är det ju också att en del hävdar att kvinnor inte blir så bra kockar för att det är en konstform medan andra hävdar att kvinnor passar bättre i kallskänken och vid efterrätterna för där krävs det sinne för det vackra (och det har ju kvinnor). Låter det motsägningsfullt? Förklaringsmodeller byggda på stereotyper är gärna det.

2: Många säger också att kvinnor hellre vill pyssla med sin familj och det faktum att så många kvinnor liksom faller bort på vägen mot toppen talar för det här som en viktig faktor. Men här måste vi fråga oss, ”hellre pyssla med sin familj än vaddå?”. För om man ger kvinnor rimliga alternativ, platser som inte kräver att de fullkomligt ger upp allt som har med familjen att göra och som dessutom är välkomnande och uppskattar kvinnors insatser (se punkt 1 för ett jävligt bra exempel på en plats som inte är välkomnande) får man ett helt annat resultat.

En typ hävdar:

”Kvinnor uppskattar kanske familjen och familjelivet mer än männen. Men kvinnorna och männen har samma chanser.”

Nej.

Det är lite som när man leker ”Under hökens vingar kom”. En står i mitten och skriker just så, de andra svarar ”vilken färg?” och alla de som sedan har den färgen får fripass att nå andra sidan, medan resten måste försöka springa över utan att bli fast. Alla har samma chanser att ta sig över. Det blir bara satans mycket lättare om man har rätt färg.

3: Diskriminering. Jupps. Right on! Och i ett kök ses det inte ens som ett problem. 100% av köksmästarna på de här restaurangerna är män och en typ bah ”[d]et är helt okej med jämställdheten. Alla behandlar varandra bra och det spelar ingen roll om du är man eller kvinna.” Men just det. Lägg dessutom till att till exempel restaurangkritiker bedömer manliga och kvinnliga kockar olika, samt att media konstant framställer den manliga kocken som den ”riktige” kocken.

4: Många pekar också på den hårda miljön i köket som en anledning. Forskning visar att just den miljön har väldigt stor betydelse, men inte för att kvinnor är så mjuka att de inte kan ta lite jargong utan för att kvinnor är måltavlorna i mycket utpräglad, sexistisk, manliga jargong som kvinnorna inte kan försvara sig mot. Kvinnor som säger emot blir beskyllda för att vara bossiga och inte passa in i teamet.

Vem skulle vilja ha ett krävande jobb i en bransch där man automatiskt ses som mindre lämpad, huh?

 

Go the fuck to sleep.

Tilda har haft en kompis här över natten och jag vet inte riktigt hur jag tänkte när jag kom på den ljusa idén att därför sitta uppe oförskämt sent och jobba med avhandlingen. Det flöt på. Jag fick massor gjort. Bara jag och mörkret. Det var en god bit över midnatt när jag kröp i säng.

Klockan 4.27 stod det två glada barn i min sovrumsdörr och undrade om nu vore en lämplig tid att vakna för att återuppta föregående dags lekar. Jag misstänker att jag kanske inte riktigt formulerade mig så men jag svarade ungefär att ”nej, älskade barn, inte än”.

Det finns inte kaffe nog i världen för att rädda den här dagen.

Att ha en städerska (och barn och katter)

Som den trogna läsaren vet har vi städerska. Det tog mig väldigt lång tid att acceptera det och sluta känna att jag måste städa huset innan städerskan kommer, eller skämmas för att hon är här. För det är ju så med kvinnojobb att vi kvinnor förväntas både vara bra på dem och kunna utföra dem vid sidan av allt annat. Kvinnojobb som sådana klassas som  okvalificerade och enkla vilket innebär att det är ett nederlag när man behöver outsourcar dem.

Samtidigt så betraktas de som arbetar med kvinnojobben på något vis som liksom utsatta. De har inte själva valt sin karriär. Gillar de vad de gör är det en hobby, gillar de inte vad de gör är de underst i hierarkin. Och visst ligger det en hel del i att kvinnojobb klassas som sämre (se bara på löneutvecklingen och möjligheten till vidareutbildning) än det typiskt manliga, men vi ska vara väldigt försiktiga med sådana generaliseringar.

Man berövar nämligen samtidigt kvinnor yrkesstolthet och förtroendet att kunna göra egna val. Vår städfirma skapades av och drivs av en synnerligen kompetent och driftig kvinna. Hon (och hennes anställda) är helt galet mycket bättre på att städa än vad jag är. Genom att outsourca vad jag inte hinner och någon annan dessutom gör bättre försöker jag inte alls upprätthålla hierarkier utan ge driftiga kvinnor arbetsmöjligheter och mig själv mer tid att sköta min egen karriär. Många kvinnor vinner på det.

En sak jag var lite orolig över är att mina barn skulle växa upp i tron om att någon annan plockar undan deras skit. Så har det dock inte blivit. Inte ens lite. Tvärtom snarast. Nedan finns en bild på dotterns rum i skrivande stund. För att städerskan ska kunna göra sitt jobb (vilket inte sträcker sig bortom att dammsuga och tvätta golv) måste barnen städa. Av respekt för andra människor, måste barnen plocka undan efter sig. De förstår konceptet betydligt bättre än vad de rent krasst är bra på att hålla ordning, ska väl tilläggas, men det funkar ändå. Det att kvällen innan städerskan kommer måste allt ha röjts undan.

Dessutom kör vi en omgång av Bohemen Maggies lek Hitta katten. Rätt svar får ni ikväll!

Detta är alltså dagen efter att städerskan gjort skinande rent. Men ni ser det, va? Att golvet blänker där det skymtar bland klädhögarna?

 

Stora bakardagen och den nya Star Wars filmen

I dag har jag och Tant Annika haft den traditionella stora bakardagen, även om vi i ärlighetens namn bara hann med tjong (gräddkarameller), fudge och saffransskorpor för att vi båda två var trötta som as. Barnen hjälpte till, men det var mest i skedet när det var dags att provsmaka eller diska bunkar. Vi hade också lite julklappsöppning och middag i salen. Så där som det ska vara. Snön låter vänta på sig, så man får skapa julstämning med det man har liksom.

Hjälpreda.

  

En av mina ledsna blommor som uppgraderats till julgran.

I morse, okristligt tidigt, var jag och maken på plats i Helsingfors för att titta på den nya Star Wars-filmen (för vi är vuxna och kan göra vad vi vill så det så). I korridoren stod två ynglingar iförda någon sorts svarta dräkter och med plastiga light sabers i handen och vi höll på att fnissa ihjäl oss. Så funderade vi ett tag på om vi blivit gamla, om vi har blivit sådana människor som skrattar åt nördar. Men jag tror att det har att göra med att vi är föräldrar och att våra barn har likadana svärd och att vi därför reagerade med fnissattack.

Ja, för lite senare såg vi en i nästan perfekt Obi wan outfit och höll på att dö av avundsjuka.

Filmen då? Den är tamefan den bästa film jag någonsin sett. Under bilden ger jag ett exempel på varför, men det är lite spoiler alert på allt sånt så ni måste själva skrolla dit. Utan att spoila någonting kan jag dock säga att den största anledningen till varför jag älskade filmen (förutom att den upprätthåller andan med ursprungliga Star Wars) är att det är en snygg, välgjord äventyrsfilm som inte går ut på att vita snubbar räddar världen. Det är helt enkelt jävligt uppfriskande.

Vi ser rätt psykotiska ut. Det är för att vi snart ska få se DEN NYA STAR WARS!!!

Jo alltså, precis i början av filmen möts den kvinnliga protagonisten och en av de manliga. De hamnar mitt i en strid och flyr springande. Han försöker ta hennes hand och hon skriker typ ”vad gör du?”. Han svarar ungefär ”vi måste fly” och hon vrålar ”så släpp min hand då!” tillbaka. Just detta eviga med att mannen ska hålla kvinnan i handen när de borde springa för allt vad sulorna håller har jag haft väldigt svårt med.

Vithetsnormen och julkalendern

Det var väl ganska väntat att någon observant typ med hänvisning till historisk korrekthet skulle protestera mot att ett av barnen i årets julkalender inte har hy vit som snö. Och om vi för den här gången bortser ifrån att folk väljer att göra hudfärg till en historisk faux pas istället för, oh I don’t know, TV-kameror? Språk? Vi koncentrerar oss på kärna, på den historiska korrektheten.

För självklart kryllade det inte av icke-vita i Sverige för 1000 år sedan, men de fanns och forskning har visat att de sannolikt var betydligt fler av vad vi med vårt inskränkta tänkande i dag vill tro. Redan medeltida förhållanden var vad som med dagens terminologi skulle beskrivas internationella (även ”internationell” är ett svårt ord eftersom det indikerar att det fanns nationer och det gjorde det inte före typ 1900-talet). Kontakterna via handelsvägar var livliga och långväga. På Gotland har man till exempel hittat tusentals arabiska mynt. I Othemsskatten, som hittades 1999, var de flesta av de 14 300 mynten från kalifatet och en del var präglade på 870-talet. Vi behöver ju inte gå in på numeriska detaljer, men det är ganska länge sedan.

Det ska tilläggas att arabiska mynt på svensk mark inte behöver betyda att det fanns en massa araber på svensk mark (det vill säga; mynten kan ha hämtats hit av nordiska köpmän) men det visar på kontakterna. Människor i Sverige visste om att det fanns människor med annan hudfärg. Kontakterna fanns redan.

Det är här någonstans vithetsnormen kommer in. Vi tenderar till att tro att allt viktigt som hänt har hänt på grund av vita människor. Det är inte sant. Och om någon nu känner att det är svårt att förstå vad vithetsnorm är kan ni med fördel se på den här bilden.

jesus

Det här är nämligen vad man får om man bildgooglar ”Jesus”. Jesus – en kille från Mellanöstern och som konsekvent framställs i västvärlden som ljushyad, gärna blåögd, mer eller mindre blond och med ett gud0mligt välansatt skägg. Sannolikheten att detta har något som helst med historiska Jesus att göra är försvinnande liten. Vithetsnorm, people. Så ser den ut.

Ungefär samma sak har hänt med romarna – de var inte heller vita. Jo, romarna skilde strikt på folk och folk. Till exempel var det bara de som hade medborgarrättigheter i Rom som var riktiga romare, men med Romarriket kom människor från minst Nordafrika till Norra Europa. I England har det bott ”afrikaner” i två tusen år. Anledningen till att vi vet det är att England har betydligt bättre källäge, och man ska egentligen inte leka om-leken men OM vi hade haft lika mycket historiska källor från vikingatid från Sverige är det mycket sannolikt att vi skulle kunna påvisa att det fanns ”afrikaner” här också.

Förutom romarna har vi korstågen på 1000-talet, vikingafärder, upptäcktsresor, Sidenvägen, Osmanska riket och så vidare och så vidare. De här kontakterna fanns hela tiden. Icke-vita finns genom hela vår historia (se gärna Tumblrn People of Color in European Art History).

Ja. Det är säkerligen ett medvetet beslut av SVT att försöka inkludera och bredda genom att inte bara ha vita barn med i julkalendern. På ungefär samma sätt som de har med vuxna kvinnor som får tilltala män utan att först ha blivit tilltalade och barn som inte får stryk. Det blir liksom trevligare TV av det och vi är dessutom ganska många som ställer oss positiva till att göra inkluderande TV. Att göra informativa historiska program medför alltid prioriteringar. Det bara är så.

Men nej, det är inte alls otänkbart att det förekom icke-vita kids i Sverige under de 1000 år Julkalandern behandlar. Tvärtom, faktiskt. Säkert kan man hitta historiska inkorrektheter att pilla sig i näsan med i årets Julkalender, men icke-vita är inte en av dem.

Det är inte mörka farliga platser som är hotet mot kvinnor

Vi måste ta ytterligare en vända till om det där med våldtäktskultur, för det är tydligen ett koncept som går långt bortom vad många klarar av. En våldtäktskultur innebär inte att man har en kultur där det är normalt att våldta, eller ens att det finns utbredd acceptans av våldtäkt. Nej, det innebär att det finns en kultur (en diskurs, en samhällsnorm, det där som folk automatiskt liksom lite börjar nicka när man berättar om) som lägger ansvaret för våldtäkt på offren. En våldtäktskultur lägger ett konstant filter av skuld på utsatta kvinnor och i förlängningen framställs alla kvinnor som potentiella offer. Kvinnor får lära sig att vara på sin vakt, samtidigt som populärkultur (typ filmer, böcker, zee internetz) beskriver det som något positivt att en kvinna lyckas få en man galen av begär – det är ”kärlek” och romantiskt. Män behöver inte ta ansvar för sin sexualitet, men ska ta desto större ansvar för att kontrollera kvinnans dito.

Det är en våldtäktskultur, och vårt västerländska samhälle präglas av den.

Så när jag läser i HBL (2 december) om vad Päivi Nerg, kanslichef på inrikesministeriet, har att säga om våldtäkt så får jag krupp. Hon hoppas att ”folk tänker efter var de rör sig och vilken tid på dygnet” samt att det är ”upp till var och en att vara på sin vakt”. Det anmäls nämligen ungefär 1000 våldtäkter per år i Finland och ”[f]ör att få den siffran att minska måste hela samhället göra något”.

Kanske jag missuppfattar henne. Kanske hon menar att den man som känner att han har svårt att förstå ett nej borde hålla sig till välupplysta platser med mycket folk, eller att killars polare borde ta ett större ansvar för att berätta för sina vänner att de beter sig som rövhattar när de tar sig friheter med kvinnors kroppar. Det kan ju vara det hon menar och i så fall ber jag om ursäkt för det följande.

Men vad i helvete ska det här betyda:

”[G]enom en viss försiktighet är det möjligt att förhindra en del av de här fallen.”

Va?

VA?

Det finns alltså ingenting som helst som kvinnor kan göra för att minska antalet våldtäkter.* Ingenting. De 1000 anmälda våldtäkterna utgör nämligen bara upp till kanske 10% av de verkliga antalet där de allra, allra flesta sker i hemmet, av en förövare som känner offret. Vilka tider ska man undvika sitt hem? Vad ska man tänka på när man rör sig där?

Det är inte ens så att alkohol eller sena nätter i en park korrelerar med risken för våldtäkt i så stor utsträckning att det skulle göra någon större statistisk skillnad ifall man kunde ta bort de fall då kvinnan går onykter ute en sen kväll. Nej, ska man som kvinna undvika våldtäkt är det, som med så mycket annat, bäst att födas vit och minst medelklass. Social status och etnicitet påverkar nämligen betydligt mer än urringning och sprit. Kvinnor med afrikansk bakgrund löper till exempel en sju gånger högre risk att bli våldtagna än vita finländska kvinnor.

Men även om överfallsvåldtäkterna bara utgör en bråkdel av det totala antalet finns det inte en kvinna som inte någon gång gått hem i mörkret med hjärtat i halsgropen. Vi anpassar oss redan till hotet. Vi har alltid anpassat oss till hotet. För om vi inte gör det är det vårt fel.

Självförsvar för kvinnor från år 1947.

Problemet är ju bara att det inte hjälper ett skit att kvinnor konstant anpassar sig efter hotbilden från män som är så mentalt efterblivna att de blir förbannade när kvinnor inte är tacksamma för att få en hand under kjolen. Så länge vi har den här våldtäktskulturen som ursäktar män kommer vi inte att kunna dra ner på antalet våldtäkter.

Och visst, Päivi Nerg menar att hennes varningar inte alls är att skuldbelägga offret men let’s be helt realistiska här och säga att det visst är att skuldbelägga. Det är att skuldbelägga och inte minst att upprätthålla den våldtäktskultur som redan begränsar kvinnors utrymme. Att varna kvinnor har motsatt effekt eftersom det lägger ansvaret på kvinnor.

Så sluta med det.

Bara lägg av.

Det är hög tid att vi börjar lägga ansvaret för att minska antalet våldtäkter på männen. En grymt bra start är att titta på den här filmen om hur det hänger ihop, om hur förlupna ord rättfärdigar den där mannen som till slut blir den som begår brottet – och om hur det kan motarbetas.

 

* Utom i de fall kvinnorna är förövare. Det är helt på kvinnors ansvar att se till att sådana våldtäkter inte händer. Åren 2006-2014 stod totalt 48 kvinnor misstänkta för våldtäkt (utan hänsyn till offrets kön) i hela Finland.

Alltså de här barnen

När man kommer hem trött som ett as väldigt sent från jobbet och har dåligt samvete för att det blev sent igen och barnen fått vänta och de har lagat varma mackor åt både sig själva och den trötta mamman.

De vet att det snart är jul och jag är just nu rätt givmild om vi säger så.