Månad: juni 2017

Kulturkrockar · Vardagslivet

Att fira midsommar

Charlotte3 kommentarer

Jag känner mig väldigt hemma i Finland. Alltså, Sverige kommer väl alltid att vara mitt hemland, men Finland är mitt hem. Om ni förstår vad jag menar.

Och så blev det midsommar.

Sedan Vilho var något år gammal har vi firat midsommar ute på en ö i skärgården, men det är förstås exets familjs ö. Deras sommarställe. Att fira midsommar där var alltså helt uteslutet. När jag började titta runt så visade det sig snart att det faktiskt inte heller finns några alternativ. I Finland firar man midsommar i släktens stuga och eftersom vi i vår lilla familj inte har någon släkt förutom varandra här var det som om alla dörrar stängdes om finländarnas privata firanden av en av de största högtiderna.

Ingenting ordnades av kommunen eller av grannkommunerna. Firandet på andra sidan Helsingfors, på Fölisön, skulle kosta 20 e per skalle i inträde. Allt annat förutsatte att man bokade bord på någon restaurang. Till min växande sorg insåg jag att midsommar i Finland är en privat tillställning där vi inte riktigt hör hemma.

Sedan var det förstås andra saker som också påverkade. Vädret var förvisso osedvanligt varmt med plusgrader och bara regn (inte hagel!) hälften av tiden men ramadan pågick fortfarande, så det gick inte att ta en picknick någonstans heller. Och i ärlighetens namn tappade jag orken helt och blev i något skede rätt mycket fuck that shit och var nära att beställa pizza och sätta mig ett hörn. Grejen är förstås inte att man inte skulle kunna hitta på kul grejer att fylla dagen med. Problemet är att midsommar ska firas på ett visst sätt och att vi helt enkelt inte hade vägar in i det firandet i år.

Hur som helst.

Istället åkte vi in till den fantastiska Rhodedendronparken i Haga, som jag velat se i flera år men aldrig lyckats ta mig till, och det var alldeles, alldeles fantastiskt. Hela skogen var full med enorma rhodedendron och i fallna blommor sprang världens tamaste ekorrar. På väg hem stannade vi i en lekpark och lekte tills vi höll på att falla ihop och sedan åkte vi hem och käkade chips och tittade på film. Vid midnatt gick vi ut för att samla sju blommor att lägga under Tildas kudde för någon ordning måste det ju vara, och så åt vi jordgubbstårta som skulle ha varit för 12 personer men som Tilda föga imponerad av storleken benämnde muffin.

Kulturkrockar · Vardagslivet

Farliga vägar

CharlotteLämna en kommentar

Det finns så galet mycket spännande saker som jag konfronteras med när jag och A nu skapar ett liv tillsammans att jag knappt vet var jag ska börja. En del av dem är förstås sådant jag kanske inte uppskattar jättemycket (mer om det en annan gång) men det kompenseras lätt av alla de brutala, vackra och/eller omvälvande insikterna och alla de nya perspektiven.

Som när vi sitter och diskuterar farliga vägar till exempel. Vi bor nu i en småstad där det snabbt blev aktuellt att prata om hur långt barnen skulle få gå på egen hand. Jag vill inte att de går över vad som skulle kunna betraktas som huvudvägen genom orten, trots att hastighetsbegränsningen där är 50 km/tim. Så jag berättar om när jag var liten och jag fick cykla själv till mina kompisar. Min allra bästa kompis Linnéa bodde dock på andra sidan en genomfartsled som mycket liknar den vi har här – en väg där man får köra 50 men där de flesta blåser igenom i betydligt högre hastighet. Den vägen fick jag inte gå över i början. Kanske var jag åtta år eller så när jag fick gå över den själv.

Så barnen får liksom röra sig, utrustade med telefoner, på den här sidan av den större vägen om de inte har fått särskilt tillstånd.

I Damaskus där A växte upp finns det också en särskilt farlig väg i närheten av hans forna hem. Han berättar om hur hans kusiner, som var i skolåldern, inte fick gå på den vägen och om hur han som vuxen hade varit den som fått införskaffa skolböcker som fanns i en affär i kvarteret på andra sidan vägen. Fast det var inte bilförare oförmögna att hålla sig till hastighetsbegränsningarna som fick gjorde att kusinerna inte fick gå dit. Vägen var en lång och fin raksträcka vid ett höghus i vilket regeringen placerat krypskyttar. En släkting blev skjuten i huvudet när han körde bilen. Det var med änglavakt hans familj klarade sig. Tanken på att A har sprungit längs den vägen för att skaffa skolböcker åt sina kusiner är märklig, så till vida att det ger mig känslan av att stå precis på gränsen till någonting mycket, mycket mörkt. Ett mörker som A trotsade varje dag.

Ett mörker som A:s lilla kusin, i samma ålder som Tilda, fortfarande bor kvar i. Det är verkligen skillnad på olika barns farliga vägar.

Godsaker · Vardagslivet

100 kg minst (och två recept)

Charlotte2 kommentarer

Vi är ungefär mitt i Ramadan, vilket betyder att A givetvis fastar. Eftersom han är envis som få vägrar han att ta den något lättare vägen och följa tiden i Mecka, som somliga gör, utan kör helt efter finsk sommartid. Det betyder i praktiken att han får börja äta och dricka ungefär vid tjugo i elva på kvällen, och därefter har knappa fyra timmar på sig.

Eftersom jag knappast ens om jag var djupt troende skulle ha självbehärskning nog att inte äta eller dricka under 20 timmar – särskilt inte när jobb och hus likväl måste skötas – och ändå tror mer på kraften i choklad än i gud, äter jag även på dagtid. Ja, och så vill jag ju förstås sitta ner med honom och äta på kvällen också så… För tillfället krockar hans behov av att sätta i sig hela sitt stora dagsbehov av kalorier under sena kvällar med mitt behov av att inte gå upp 100 kg under vad som är en fastemånad, om vi säger så.

Det positiva är att jag får träna på att laga massor med arabiska maträtter, för eftersom hungern är bästa kryddan kan jag fucka up en maträtt i princip hur mycket som helst och A kommer fortfarande glatt att äta. Men så finns det maträtter som blir så vansinnigt goda att jag skulle äta dem även om jag var proppmätt (vilket jag också gjorde *burp*). Dessutom var de inte speciellt svår att göra.

Den första är sambouka. Det är små pajer eller rullar av filodeg som man fyller med någonting kryddigt (köttfärs, kyckling, ost) och sedan friterar snabbt i en stekpanna. Filodeg finns att köpa färdigt på ungefär alla orientaliska affärer och de flesta vanliga också. Sedan lägger man bara på lite fyllning (jag körde stekt köttfärs kryddad med vitlök, lök, salt, peppar, pyttelite nejlika och ingefära, spiskummin, paprikapulver och persilja, samt lite riven stark ost), viker in kanterna, rullar och slänger i stekpannan. Oljan bör vara ganska varm och stekningen tar bara ett par minuter. Jag använde rapsolja men det borde egentligen vara solros. Mycket enklare än vad jag trodde!

I bakgrunden en svensk variant.

Den andra är fatteh (vilket kändes väldigt passande because fat? eh.). Till den steker man tunt bröd rivet i 2-cm-stora bitar (gärna arabiskt platt bröd, annars pita som man öppnat) i olivolja tills de blivit gyllenbruna. Brödbitarna läggs i botten av en stor form. Därefter kan man om man vill lägga på kokt ris, sedan ett lager med pulled chicken (jag kokade bröstbitar i stark buljong och drog dem sedan i småbitar) och en yoghurtsås. Yogurtsåsen görs av turkyoghurt, citronsaft, salt, tahini och vitlök. Ofta blir den då väldigt tjock, men man kan spä den med kallt vatten tills den blir lite rinnigare. Det bär emot för mig att sätta surt i surt – typ citron i yoghurt – och att salta yoghurten, men det är bara att modigt hälla i utan att snåla och prova sig fram. Dessutom bär det emot att blaska i vatten i yoghurt man har köpt på grund av att den inte är vattning, men det är så det ska vara för den rätta konsistensen. Ovanpå strör man rostade pinjenötter, eller vid avsaknad av pinjenötter: rostad mandel. Fatteh ska läggas ihop i sista stund, serveras direkt, och är egentligen en varm rätt. Vill man ha den vegetarisk byter man ut kycklingen mot kikärtor.

Så här ser fatteh ut om man inte hinner fotografera den innan klockan klämtar mattid för någon som inte ätit på 20 timmar.
Vardagslivet

Med nya ögon

Charlotte8 kommentarer

Tilda har haft väldigt svårt att lära sig läsa. Hon är 9 år, har just gått ut tvåan och läser hackigt och långsamt. Med mycket träning och extra läshjälp i skolan har hennes läsning förbättrats, men jag måste erkänna att jag hade börjat oroa mig inför årskurs 3 när alltmer av skolarbetet är baserat på läsning. Jag har undrat vad jag gjort för fel. Vi har massor med böcker, både jag och hennes bror älskar läsning. Varför har det inte smittat av sig? Varför får hon inte till det? Dyslexi funderade jag på ett tag, men mönstret stämmer inte. Specialläraren har hållt med – sannolikt inte dyslexi. Mer träning har istället varit ordinationen.

Samtidigt älskar Tilda böcker och kan lyssna hur länge som helst om jag sitter och läser för henne. Hon kan berätta långa, fantastiska berättelser och skriver gärna ner delar av dem i någon av hennes otaliga skrivböcker. Hennes handstil är vacker och det hon väl lyckas läsa förstår hon. Hon kan läsa – det bara släpper inte så att hon får flyt i det. Hon bokstaverar även enklare ord och kör fast på längre ord – även om hon alltid klurar ut dem till slut. Ändå jobbar hon så hårt, hårdare än vad jag har sett någon i hennes ålder göra. Sega, starka, imponerande unge.

Och så när vi satt på utvecklingssamtal med Tildas underbara lärare nu på våren, och talade allvarligt om problemen med läsningen och hur det inte liknade dyslexi eller något annat problem av sådant slag, så slog det mig plötsligt. När kollade vi egentligen hennes syn senast? När jag väl hade sagt det så började bitarna falla på plats, åtminstone för mig.

Så vi bokade tid hos optikern och gick dit igår. Tilda fick en sån där konstig mojäng framför sig och blev ombedd att läsa översta raden. Sakta stakade hon sig fram. Nästa rad? Nej, den är suddig. Hon skruvar på sig. Pratar med sin tysta röst. Optikern mixtrar med någonting och Tilda pekar uppgivet på tavlan och säger ”Är det bara jag, eller är det där liksom helt suddigt, huh?”. Jag skrattar så jag nästan trillar av stolen och Tilda fnittrar hejdlöst.

För det är bara hon.

Återigen sätts hon på att läsa, stakar sig fram, gissar (helt fel) och får ge upp. Optikern vrider. NU! skriker Tilda. Och plötsligt är bokstäverna tydliga för henne. Plötsligt ser hon dem. I ett huj läser hon hela tavlan rätt.


Mitt älskade underbara barn. Ingen har ställt de rätta frågorna. Optikern undrar hur raderna vanligen ser ut när hon läser. Så här, säger Tilda och vinklar handen åt sidan. Raderna är liksom sneda. Hon ser en och en halv rad för varje rad. Bokstäverna rör lite på sig.

Varför har du inte sagt något Tilda? undrar jag förskräckt.
Jag trodde att det skulle vara så, svarar hon som om det vore den självklara sak det ju är för henne. Ingen har berättat att bokstäverna ska vara stilla när man läser. Ingen har sagt att bokens rader är raka.

Ni skulle ha sett henne när hon provade ut sina nya glasögon. Ni skulle höra lättnaden i hennes röst när hon också förstår att det inte är fel på hennes kunskaper, hennes kämpaglöd, hennes läsning. Det är bara ett lättfixat fel i hennes ögon. Och ni skulle höra henne nu när hon ilsket stampar med foten i golvet och med upprörda gester och vresig röst påpekar att tre veckor faktiskt är alldeles på tok för lång tid att vänta på sina glasögon när man är ett barn som hade behövt dem för länge sedan. Som kastat bort tid. Som drömmer om att kunna läsa på riktigt.

Snart, älskade, fina vännen. Snart ska du få läsa riktigt.

Uncategorized

Utelåst

Charlotte6 kommentarer

Vi har i princip alltid någon som är hemma. Det finns liksom alltid någon på plats. Utom förstås i dag när jag halv ett på natten tar ut hunden för en sista kisstur, smäller igen dörren bakom mig och har postlådans snarare än ytterdörrens nycklar med mig. Och finska sommaren visar sig förstås från sin bästa sida så det är nätt och jämt plusgrader. Så glad sommar bara, från en svinkall trapp.