Vardagslivet

Bullfika och vardagskaoset

Jag fick en förfrågan från en dagstidning om de kunde få komma och göra en intervju och fota mitt hus inför deras bostadsspecial. Efter att ha försäkrat mig om att de förstod att det här inte är rätt plats för den som söker inspiration á la inredningstidning hälsade jag dem hjärtligt välkomna.

Och lite på grund av att jag inte hade tid men mest på grund av principer hade jag inte ens dammsugit golven innan de kom. Det såg ut precis som det brukar göra i det här huset, förutom att jag ju inte hade några barn hemma så det var 1) betydligt lägre decibelnivå och 2) hyggligt rent på diskbänken. På bordet hade jag dukat med kaffe och bullar. Ni som har varit här vet att det faktiskt på riktigt är så det brukar se ut. Till skillnad från rena golv är nämligen bullfika en mycket hög prioritet i mitt hem, och det är så som jag vill ha det.

Vi pratade om vad som krävs för att ta sig an ett sånt här projekt och jag framhöll vad byggaren påpekade för mig en gång, nämligen att det här inte är ett projekt utan en livsstil. Vill man ha färdigt är det här fel grej. Vill man ha polerat och underhållsfritt är det här det dummaste man kan göra. Men om man njuter av att konstant pyssla och planera så är det här helt rätt. Om man vill sänka varje ledig stund och slant i sitt boende så är det här supersmart.

Vi pratade också om pengar, och om hur många tiotusentals euro det kostar att göra sånna här renoveringar, även om man – så som jag har gjort – försöker göra så mycket det bara går själv. Generellt när man renoverar gamla hus så brukar man väl säga att det krävs tid och pengar och att det man saknar i det ena kan man kompensera med det andra. Det är en ganska bra tanke att ha med sig. Och så tror jag att det är livsviktigt att dels fira varje liten grej man får färdig, och dels acceptera att man aldrig kommer att bli helt färdig ändå. Det är så det blir en livsstil. För att man kan korka upp en flaska bubbligt när man målat färdigt badrumsgolvet det egentligen inte var tänkt att man skulle måla och bjuda hem journalister och fotografer mitt uppe i vardagskaoset eftersom det inte blir bättre än vad det är just nu. Just nu, är alltid den bästa stunden.

Nyhetsplock

Dr. Impostor

Det händer ibland att det dyker upp riktiga jobb inom akademia som jag faktiskt vore kvalificerad för och då söker jag förstås. De är nämligen inte särskilt många till antalet.

Men det finns heller förmodligen inte någonting som framkallar riktigt lika stark impostor syndrome som att söka sådana jobb. De kräver i allmänhet ganska många sidor skriven text. Cover letter. Redogörelser över undervisningsmeriter. Akademiska meriter. Publikationer. Pedagogiska ideologier. Och dessutom förstås CV, som ska följa en egen specifik mall beroende på vilken tjänst man söker och vid vilket universitet. Det går liksom inte använda sådant man hade färdigt. Varje ansökan är minst fem sidor nyskriven, förhoppningsvis högkvalitativ, text.

Det var en kompis som först konstaterade att hon led av impostor syndrome – en känsla av att man är en bluff och att det bara är en tidsfråga innan folk kommer att inse att man egentligen inte kan något. För mig kändes det som om massor av bitar ramlade på plats med den termen, eftersom jag förstod att jag var långtifrån ensam att känna mig ovärdig de meriter jag på pappret har. Och eftersom jag inte är ensam om den känslan så är det inte något fel på mig, tänker jag, och så är det bara bita ihop och fake it ‘til you make it. Så att säga. För när man söker jobb handlar det ju om att framhäva de meriter man har. Och jag har meriter. Faktiskt.

Sedan är det förstås ett problem att impostor syndrome på en del platser faktiskt används för att patalogisera upplevelser, och ett ännu större problem att det nästan uteslutande handlar om kvinnors upplevelser. Då blir det ju nämligen ett upplevelsebaserat problem som det åläggs kvinnor att lösa, när det i själva verket handlar om hur arbetsplatser och samhället i allmänhet behandlar kompetenta, högt utbildade kvinnor.

De psykologer, Pauline Rose Clance och Suzanne Imes, som först myntade begreppet ”impostor phenomenon” i en studie från 1978 menade att

”Despite outstanding academic and professional accomplishments, women who experience the imposter phenomenon persists in believing that they are really not bright and have fooled anyone who thinks otherwise. Numerous achievements, which one might expect to provide ample object evidence of superior intellectual functioning, do not appear to affect the impostor belief.”

Med tanke på hur mycket bättre än en medelmåttig man som kvinnor måste vara för att uppfattas som lika kompetenta skulle man ju kunna tänka sig att det inte nödvändigtvis var en svaghet i kvinnorna som skapade känslan av att vara fejk. Författarna föreslår terapeutiska metoder för att hjälpa kvinnor att förändra sig.

Det skaver lite.