Archive | juni 2015

Det är inte en medborgerlig rättighet att förstå genusvetenskapliga avhandlingar

Susanna Mannelin skriver i en krönika i GP om vad hon kallar den urspårade genusvetenskapen och jag blir fullkomligt skogstokig. Huvudanledningen till att jag blir fullkomligt skogstokig är att krönikan dryper av den sortens totala oförstånd inför vetenskap som kännetecknar till exempel kristna fundamentalister, nationalister, anti-vaxare och andra typer jag har väldigt svårt för. Och nota bene! Jag hävdar på intet sätt att Mannelin skulle tillhöra någon av dessa grupper eller sympatisera med dem – vad jag hävdar är att hon i den här krönikan slänger sig med samma vetenskapsfientliga, världsfrånvända trams.

För det första är den doktorsavhandling i genusvetenskap om hur tågstationer är könade utrymmen hon refererar till över ett år gammal. Det är alltså inte ens ny forskning hon ondgör sig över. Men det kan man ju förlåta för dålig forskning är ju dålig forskning även många år senare.

Vafalls! Är detta alltså dålig forskning?

Kanske det. Men vet ni vad? Ingenting i Mannelins krönika gör det möjligt för läsaren att avgöra kvaliteten på forskningen. INGENTING. Faktum är att det inte ens finns någonting som tyder på att Mannelin faktiskt läst avhandlingen i fråga, och än mindre som tyder på att hon är insatt nog i ämnet för att kunna bedöma den. Och ni vet att jag tycker att forskning ska vara till för alla, men doktorsavhandlingar inte till för alla. Doktorsavhandlingar är det högsta vetenskapliga lärdomsprov man kan avlägga och ska visa att doktoranden kan sitt ämne. Avhandlingen skrivs för en mycket snäv (i vissa fall kanske bara typ några pers) målgrupp av andra experter på liknande ämnen. Om man som icke sakkunnig har svårt att förstå en doktorsavhandling behöver man alltså inte gråta sig till sömns. Eller skriva en krönika.

Men det är heller inte doktorandens fel om random typ som läser avhandlingen inte förstår vad det handlar om. Och det är VERKLIGEN inte doktorandens fel om random typ (läs: Mannelin) gör populistiskt blaj av lösryckta meningar.

Så.

I vetenskaplig text redogör forskaren för sina källor och sin metod, samt vilken tidigare forskning (vilka teorier) man lutar sig mot respektive tar avstånd ifrån. Forskaren förklarar också tydligt vad det är hen tänker undersöka med hjälp av dessa källor, metoder och teorier. Det är det här som är det vetenskapliga. Om man vill kritisera vetenskap är det det här som man ska kritisera. Visst kan man ifrågasätta ett resultat, men då måste det vara utgående från att resultatet inte är kommet ur forskarens vetenskapliga tillvägagångssätt – inte att resultatet inte stämmer överens med vad random typ tycker.

Och i de få (men förekommande!) fall som det finns grova saker att kritisera i en doktorsavhandling brukar det antingen 1) skapa ordentliga svallvågor bland andra forskare eller 2) leda till total avståndstagande tystnad inom vetenskapssamfundet. Det sista är det mest allvarliga för då har doktoranden inte ens lyckats prestera något som andra forskare anser det värt att förhålla sig till. Som jag har förstått det har emellertid Rum, rytm och resande fått den sortens relativt svala mottagande som man kan förvänta sig från en liknande avhandling. Inom akademia alltså. På sociala medier går random typer fullkomligt bananas över den.

Så vad handlar egentligen den här avhandlingen om? Jo, den handlar om hur tågstationer ännu i dag är könade. Om att män och kvinnor väljer olika när de beaktar bostadsort, arbete och resor däremellan. Om trygghet som pendlare och om hur jämställdhet och tillgänglighet påverkar män och kvinnor när de reser med tåg. Syftet med avhandlingen är att undersöka ”hur genus kommer till uttryck i resenärerna vardagliga vistelser på tågstationerna.” Syftet uppnås genom att analysera intervjuer, dagboksanteckningar och fältstudier, vilket verkar helt rimligt.

Jag är inte tillräckligt insatt i ämnet för att avgöra om avhandlingen är bra eller medioker. Den innehåller mycket av den sortens filosoferande analys som jag personligen har ganska svårt för, men bara för att jag personligen har svårt för det betyder det inte att det inte skulle hålla måttet. Problemet här är alltså att inte ens jag, som själv skriver en doktorsavhandling med genusperspektiv, är tillräckligt insatt för att kunna bedöma. Jag kan se att det inte finns några uppenbara felaktigheter, ja, men kvaliteten därutöver måste en annan expert avgöra.

Däremot kan jag kommentera Mannelin, som uppenbart har förstått mindre än vad jag har gjort. Hon skriver så här:

”Lite längre fram i texten hamnar författaren i en existentiell kris på Norrköpings station när hon får för sig att människorna omkring henne anser att hennes väska inte matchar hennes kappa: ”Kanske matchar jag inte min rena väska? Vem är jag i denna situation?” Boven i detta inre drama? Författaren har förstås internaliserat den manliga hegemoniska blicken – inte bara bejakat egna privata vanföreställningar om sina medmänniskors intresse av hennes garderob, vilket för en lekman likt undertecknad möjligen framstår som ett rimligare alternativ.”

För det första är det ett synnerligen fult sätt att återge citat. Citatet hon valt är nämligen inte från avhandlingens brödtext, utan från en återgivning av en anteckning från doktorandens fältundersökning (s. 91). Och det är ett välkänt faktum att många (framförallt) kvinnor lägger ner massor med tid på att matcha; väskor, skor, kläder, hår, smink unt so weiter. Det är också ett välkänt faktum att många kvinnor känner sig obekväma med vad de upplever vara en press på dem att konstant se bra ut och det är ett likaledes välkänt faktum att den pressen inte är inbillad.

Hade Mannelin bemödat sig om att undersöka varifrån tanken om den hegemoniska blicken kom hade hon sett att det är redogjort för, på sidan 35, där det står att teorin är Youngs (2005) och utgår från  ”en hegemonisk maskulinitet, som inte bara underordnar samtliga kvinnor utan även andra former av maskulinitet”. Den ”blick” som gör många kvinnor obekväma är alltså inte alla mäns blickar utan den förväntan som kommer av den sortens maskulinitet som är mest värd. Den sortens maskulinitet som gör kvinnor till sexobjekt och som gör att de män som uppfyller maskuliniteten kan bete sig som svin mot andra män.

Ja, och om man läser resten av anteckningen från fältundersökningen visar det sig att det inte ens är i förhållande till män som hon undrar vem hon är, utan i förhållande till en grupp andra kvinnor som liknar henne men som har betydligt mer slitna väskor. Hon skriver om hur det är att gå in i en väntsal, hur vi bedömer varandra (man/kvinna, ung/gammal, främling/inföding) och hur det påverkar oss i vårt resande. Hennes filosoferande går alltså ut på hur det är att passa in i eller att inte passa in i en grupp. Säg den som inte stått på en tågstation och känt sig obekväm för att den inte passar in bland de andra resenärerna.

Det här är inte en lätt avhandling att förstå. Den är grymt teoretiserande och filosoferande och kräver synnerligen goda kunskaper i genusteori av läsaren om man ska kunna tillgodogöra sig innehållet. Men det betyder inte att den är dålig. När man läser en vetenskaplig text och inte förstår vad i hela friden det handlar om kan man fundera över om det är så att ens egna små kunskaper i ämnet kanske inte är tillräckliga istället för att idiotförklara forskaren.

Och det är någonting med just genusvetenskap som får varenda käft och tro att bara för att de själva är man eller kvinna och träffat andra män och kvinnor så vet de hur allt fungerar – de är kompetenta nog att bedöma allt som rör genus – men precis som med flesta vetenskaper så finns det delar som kräver förkunskaper bortom att ha snopp eller vagina. Man kan ta vilken avhandling som helst (inklusive min) och hitta de mest bisarra teoretiska tankar om man bara försöker. Att det ska vara lättare att förstå dem bara för att de är genusvetenskapliga är ett grovt feltänk.

Här hemma händer det grejer!

Det händer en massa här hemma. Så mycket att jag knappt hinner med.

Den lilla kycklingen som var skadad somnade stilla in i går kväll, vilket säkert var helt i sin ordning. Hen blev bättre ett tag, piggnade till, satt upp och pep förnärmat och sånt, men började aldrig äta ordentligt. Vi gjorde vad vi kunde, men den här gången gick det inte. I hönshuset finns det en liten nykläckt kyckling kvar som vaktas av två griniga hönor så vi håller tummarna för att hen klarar sig. Av de kycklingarna som kläcktes för över en månad sedan har vi fyra kvar; tre tuppar och en höna (Dash, som blir kvar hos oss). De andra har redan hittat nya hem. Även Berit och Fluttershy har flyttat (Berit pickade på barns ben, och Fluttershy på kycklingar).

Ja, och så bestämde sig Valio-tuppen för att utföra någon sorts kupp och höll på att ta livet av Enna, tidigare ledartupp. Jag har aldrig sett liknande koncentrerad målmedvetenhet hos fjäderfäna som när Valio tvingade Enna att abdikera. Det fanns ingenting i världen som kunde få dem att tänka på annat än att försöka ta livet av varandra. Hur i hela helvete folk kan arrangera tuppfighter för skojs skulle begriper jag inte, för det fanns ingenting spännande eller sportsligt i det. Bara blod, utmattning och sorg. Hur som helst, Enna klarade sig (med viss hjälp av yours truly) men får inte längre vara med flocken, utan spatserar runt i fritt i trädgården och försöker sortera in alla sorters människor och kaniner och sånt i sin nya flock. I dag höll han på att komma med in i bilen.

IMG_3481 IMG_3489Och småttingarna har vuxit alldeles sanslöst mycket! Hur stora de har blivit blev extra tydligt när det kläcktes nya supersmåttingar.

IMG_3494Dash är den svartaste i mitten, den som ser oroväckande mycket ut som någonting från Jurassic Park.IMG_3506 IMG_3508

Rabarbern som täcker nästan hela baksidan av trädgården har blivit många liter saft och sylt. Min högt vördade make har slitit med att omvandla den mindre av jordkällarna (jo, det finns två) till ett ställe för förvaring av sylt, saft och framför allt vin, snarare än långsamt möglande skräp. Med vitkalkade väggar och hyllor snickrade av bråte kommer man väldigt långt.

IMG_3424 IMG_3427 IMG_3439Och i trädgården blommar det så sanslöst vackert. Den pion jag grävde fram ur kirskålen förra året tackar för ljus och gödsel. Midsommarrosen har förtiolv tusen knoppar. Det är nog en av de bästa sakerna med en gammal trädgård tror jag, att när man rensar hittar man allt möjligt spännande som får nytt liv av det arbete man lägger ner. Jämna rader ogräsfri prydnad blir det ju aldrig, men det har aldrig varit min grej ändå. Ja, och så har jag förstås sått lite nytt. Akvilejor är en storfavorit och när jag hittade en sort som heter Petticoat Pink var jag givetvis tvungen att prova. Supersnygg är den!

IMG_3522 IMG_3527

Nästa lilla patient

Vi väntade ju på att de två sista äggen, som samruvats av Lilla Grå och Pipis, skulle kläckas. När jag kom ut till hönorna i morse hittade jag skal, och när jag tittade lite noggrannare hittade jag, till min stora förtvivlan, en död liten kyckling. Så jag gick in för att hämta handskar så jag kunde lyfta bort den, men när jag lyfte den visade det sig att den fortfarande levde. Liten och kall, och alldeles perfekt så när som på ett hemskt sår (från pickande?) i nacken låg den på min stora handske och blinkade. Så slöt den ögonen och jag började andas varmt på den, höll den under värmelampan och undrade vad i hela friden jag skulle ta mig till.

Så jag gjorde det enda jag kan. Jag tog in den. Höll den under tröjan för värme, sprejade sårsprej på såret, inredde ett litet uppvärmt bo till den. Och där ligger den nu. Så liten, så liten. Och jag vet inte om jag gör rätt. Jag vet bara att jag knappast kunde göra något annat.

20150624-155546.jpg

Makt(missbruk)

En typ här i Finland roade sig med att sent på midsommarkvällen (eller tidigt morgonen efter, det är helt en tolkningsfråga) skicka meddelanden till bland andra Naisten Linja och Kvinnoförbundet Unionen. Unionen stöder kvinnors verksamhet och arbetar aktivt mot könsdiskriminering. Naisten Linja arbetar i princip ideellt med att hjälpa kvinnor som har blivit utsatta för våld. När en kvinna sitter ihopkrupen i ett hörn av sin lägenhet och med sin kropp skyddar sitt barn från den våldsamme fadern är det till Naisten Linja hon hör av sig för att komma i trygghet. Dit skickade alltså den här typen meddelanden om hur han skulle sätta på deras döttrar i röven.

* paus för förtvivlan över mänskligheten *

Och det är inte vilken typ som helst, det är en av de starkaste rösterna bakom mansrättsrörelsen, som har fått sin bok om den nya manligheten hyggligt positivt recenserad i Helsingin Sanomat och som har både medietid och inflytande. Hans ”ursäkt” var att han hade blivit attackerad av de här föreningarna. Tja, Unionen har aldrig skrivit någonting om honom alls och Naisten Linja har inte skrivit något om någon ungefär nånsin för det är ett skyddshem. De attackerna han försvarade sig mot är i så fall intellektuella attacker mot hans version av manligheten.

Det ska ganska mycket till för att jag ska säga att några vissa uttalanden handlar om makt, men nu är det på sin plats. Mr. Dude och alla de som håller med honom nu vill försvara den maktposition män har gentemot kvinnor, de försvarar patriarkala strukturer. De hänvisar till yttrandefriheten (*facedesk* fgafjkraeuireahb agfhjadkadkhj) och menar att de inte kan ta ansvar för ifall någon känner sig kränkt, eftersom de i egenskap av män slår från ett underläge mot etablissemanget. Men så här: ingen i vårt samhälle som kan sitta och hävda yttrandefrihet slår från något underläge. Ingen. Den som slår från ett riktigt underläge har ingen yttrandefrihet. Och låt mig vara versal-tydlig här: ATT MAN FÅR SKIT FÖR ATT MAN SKICKAR VÅLDTÄKTSREFERENSER TILL SKYDDSHEM BETYDER INTE ATT ENS YTTRANDEFRIHET ÄR INSKRÄNKT. Ok? Ok.

De här typerna försöker inte förtvivlat skapa ett rum för den stackars underordnade mannen, de håller fast vid den maktposition de redan har. De prioriterar sin rätt att säga vad fan de vill ovan kvinnors rätt att vara skyddade från trakasserier. Och med tanke på att de här typerna också nu gör anspråk på att vilja definiera den nya manligheten vore ju det har ett ypperligt tillfälle för alla som tycker att det här är fel väg för manligheten att ta att faktiskt ställa sig upp och säga det.

Att laga egen yoghurt

Så jag bestämde mig för att det vore kul att testa egenlagad yoghurt. Det var det. Jag började med att koka upp ca 4 dl mjölk i en hög kastrull (så att det kan koka inuti kastrullen istället för direkt på spisen som mjölk annars brukar) medan jag sakta rörde om. Därefter kylde jag mjölken till ungefär 40 grader och hällde kanske 1 dl i en annan skål. I den skålen tillsatte jag kanske 2 msk köpeyoghurt (ta en god, för den ger smak åt hela satsen!) väldigt sakta. Om mjölken är för varm eller om man rör för hårt skär det sig. När mjölken och yoghurten blandats häller man tillbaka i kastrullen och rör sakta. Därefter ska yoghurten stå i en burk men lock och… eh… yoghurta till sig. Det är den kluriga fasen.

Temperaturen bör hållas hyggligt stabilt runt 40 grader i minst några timmar. Ett alternativ är att hålla blandningen i en termos, ett annat att ställa in den i ugnen. Jag virade en handduk runt min burk och satte in den i vedspisen (hade den igång igår för jestas vad det var skitigt väder!). Där fick den sedan stå i eftervärmen hela natten (totalt kanske 9 timmar). På morgonen satte jag in burken i kylen i några timmar och därefter provade jag.

Och jag är egentligen inte en yoghurtmänniska men härrimingud vad gott det var! Satte en oförskämt stor klick rabarbersylt i, och fick sedan övertala mig själv om att inte äta upp allt redan innan barnen kommit hem.

IMG_3466Rabarbersylten är förresten lagad enligt ett lätt modifierat recept från Sara Bakar.

600 gr rabarber, skuret i bitar (jag skalar inte rabarber, mest för att det är tråkigt, men också för att riktig färsk rabarber ofta går bra även med skal)
saften från 1/2 citron
1 skuren vaniljstång

Koka upp och rör hela tiden. Låt koka på medelhård värme i kanske 15 minuter, tills det inte finns några hårda, stora bitar rabarber kvar. Ta upp vaniljstången och skrapa ur fröna.

Tillsätt:
rivet skal från 1 citron
450 g syltsocker

Koka upp blandningen och låta koka ganska hårt i ett par minuter. Häll direkt upp på rena, uppvärma burkar. Fyll så mycket som möjligt och sätt genast på lock.

Tantdag deluxe

I dag har jag:

* skrivit massor av ny avhandlingstext samt förfasas och förundrats över mindre smarta och riktigt toppenbra grejer jag skrivit tidigare
* lagat färskost och ställt yoghurt på inkubering i vedspisen (vilket möjligen kommer att bli fullkomligt katastrof, mer om det i morgon eller så)
* planterat om pelargoner som en prima tant
* rensat ogräs och därmed grävt fram en nästan dold gammal pion och en dito hortensia
* promenerat i trädgården i sällskap med en tupp, en kanin och en katt – en synnerligen surrealistisk känsla
* lagat den sannolikt godaste koppen latte jag någonsin uppbringat
* druckit en väldigt god latte på ungefär 0.58 sekunder
* blivit bjuden på underbar citronrulltårta, jordgubbar och grädde hos en vän

En väldigt lyckad dag, om jag får säga det själv. I morgon kommer resten av familjen hem så då är det slut på lugnet. Och det var många oroliga själar som hörde av sig när de fick veta att jag skulle vara själv hemma över midsommarhelgen som om det är det värsta man kan utsättas för. Visst, en stund kände jag mig som en värdelös mamma, men det gick över med insikten att ingen skrek på mig ens när jag gick på toaletten. Att gå genom daggvått gräs, känna doften av syrener och nattvioler och rosor och sommar, att få rå om sig själv och sin egen värld bara en liten stund, det var rätt välbehövligt.