Skilsmässor · Vardagslivet

Skilsmässobarn

Gabriel var lite ledsen när vi diskuterade hämtning från dagis.

”Jag vill att ni kommer tillsammans” säger han. ”Pappa och mamma ska komma tillsammans och hämta så som alla andra gör.”

Mitt hjärta sjunker förstås. Stackars, älskade lilla skilsmässobarn! Vi turas om att hämta för att undvika att träffas i stor mån det är möjligt. Min fina unge får inte allt det som de andra får. Han missar tvåsamheten, båda föräldrarna, blir utanför. Han får stå ensam när alla andras fullt fungerande mammor och pappar hand i hand dansar in för att hämta sina kids.

Där någonstans avbryter jag mina virvlanda känslostormar och börjar ifrågasätta det statistiskt korrekta i hans uttalande. Jag harklar mig försiktigt. Vem exakt är det han menar utgör alla de där andra barnen som blir hämtade av både mamma och pappa? Bästisen blir det åtminstone inte. Nej, det höll han med om. Men S blir.

Jag förklarar det inte för honom i just de ordalagen, men S pappa är kvar i ett annat land och S mamma har en ny och mycket välförtjänt pojkvän som möjligen hjälper till att hämta eftersom han tycker väldigt mycket om underbara lilla S och möjligen lite för att mamman inte har bil.

Det är inte lätt att vara liten. Men det är fan inte lätt att vara stor och ha ständigt dåligt samvete för vad för sorts potentiella trauman man orsakar sitt barn heller. Att vi inte hämtar samtidigt från dagis torde emellertid vara det mindre traumatiserande alternativet i just det här fallet.

Skilsmässor

Att rationalisera smärta

Vi måste prata om det här med vad man säger till sig själv för jag tror inte att jag är ensam om att ha en minst sagt kritisk inre röst. Jag rationaliserar och berättigar allt som händer runt omkring med mina egna tillkortakommanden. Jag är för långsam, för tjock, för dum, för självkritisk(!). Det är mitt fel. Kanske inte helt, alltid. Men nästan helt och nästan alltid. Om jag bara ändrar mig så vore det iallafall bättre.

Ett uppvaknande var när jag fick hjälp med svanskotan. Jag hade ju gått med vad som trots allt var ganska betydande smärtor i flera år, men tänkt att det är mitt eget fel. Jag borde träna mer. Jag är för tjock och svag. Dessutom är jag vek som tycker att det gör ont. Att den sannolikt varit bruten i flera år kom lite som en chock. Det fanns en helt legitim anledning att jag hade ont.

Jag var idag år gammal när jag insåg att jag gör precis samma sak med relationer till män.

Att jag inte är särskilt attraherad av snubbar jag går på dejt med har jag rationaliserat med att jag har blivit gammal och cynisk. Att män (nejdå inte alla män bla bla) som jag chattar med tråkar ut mig har jag förklarat med att jag inte har tålamod och inte själv gör tillräckligt för att föra konversationen framåt.

Nu är ni flera som sitter och hoppas att jag ska komma fram till att jag egentligen är attraherad av kvinnor. Så är det inte. Eller. Så är det i princip inte. Jag är attraherad av intressanta personer. De flesta av dem tenderar till att vara kvinnor eftersom en då inte behöver tramsa runt med heteronormativt bullshit, vilket nästan alltid hör till ett möte (oavsett ramar) med män. Män hinner inte bli intressanta för de sitter fast i en patriarkalt influerad konversationsstruktur som är dödstråkig för den som, liksom jag, har gått igenom den några gånger.

Så nej. Jag är inte cynisk och jag har inte bristfälligt tålamod. Jag är bara genuint ointresserad av heteronormativ performans. Dessutom är det min bistra erfarenhet att det där med att ha en (kärleks)relation till män gör ont. Jag har helt legitima anledningar att känna den smärtan. Och det är inte fel på mig för att jag inte vill utsätta mig för den igen.

Tvärtom känns det riktigt hälsosamt.

Jag behöver inte ge snubbar jag inte är intresserad av en chans att bli intressanta. Jag måste inte låta det ta tid eller ge något möjlighet att växa fram. Det är inte mig det är fel på och jag måste inte försöka fixa det.

Det här ska min kritiska inre röst få upprepa som ett jävla dagligt mantra.

Skilsmässor

Mors angstiga dag

Jag hatar Mors dag. Det är en dag som prånglas ut med sådan intensitet att man inte har en sportslig chans att skydda sig mot den och som påminner mig och tusentals andra mödrar och icke-mödrar om vad de saknar. Om barn man längtar efter men aldrig fick. Om barn man fick men förlorade. Om barn som lever och frodas men någon annan stans.

Jag blir inte väckt på morgonen av barn som tycker att jag är bäst i världen. Ingen älskande man ger mig frukost på sängen och uppmärksammar min insats.

Och här i min angst tycker jag inte ens att jag förtjänar det. Jag gör ju inte mammajobbet nu. Med tanke på hur mycket jag normalt älskar allt sorts firande har mitt relativt nyfunna hjärtinnerliga hat överraskat även mig. Men där är det ändå. Puttrande som en liten vulkan. Översvämmande dränkande av bilder på blommor och tårtor och rosenkindade ungar i famnen.

Det var väl ungefär det. Att glad mors dag till er det berör. Det är inte jag.

Skilsmässor · Vardagslivet

Så var det gjort

Som ni vet har jag varit väldigt sjuk. Det är jag ju tack och lov inte längre (alltså mer än typ det vanliga, höhö) men jag har varit så pass sjuk att det liksom finns ett tydligt före och efter. Jag har kommit ut som någonting annat än det jag var när jag blev sjuk. Med en lätt förändrad riktning i livet.

Bland annat en pojkvän fattigare och ett stort gäng erfarenheter rikare. På flera sätt betydligt svagare (särskilt fysiskt) och på andra sätt starkare (särskilt psykiskt). En av de saker som händer när man blir väldigt sjuk är att man tvingas reflektera över sina livsval och även om det finns en lång lista saker som jag önskar hade utvecklats på ett annat sätt så är jag ändå på ett ställe i livet där jag är väldigt nöjd. Det är sannerligen ingen självklarhet.

Så var det det där med håret. Jag tyckte så mycket om mitt långa hår men jag klarade bara inte av att det föll av i stora tofsar. Nu är jag ganska säker på att det inte faller av i samma takt längre, men jag valde ändå att klippa av det. Eller alltså. Inte jag. Frissan. Vilket hon var väldigt glad över. Att jag för en gångs skull inte lackat ur och ”fixat” mitt hår själv. Dagen innan jag skulle till frissan och lätt stressad var på väg ut bilen lyckades jag med konststycket att dra upp håret i det där fästet för bilbältet och där satt jag sedan och ylade. Hade jag haft en sax tillgänglig då hade jag inte kunnat hålla mig.

Hur som helst.

Att klippa av håret är otroligt skönt, inte bara för att jag inte fastnar lika lätt längre utan för att det känns tydligare att det här är mitt ”efter”. Min början på nästa vad det nu kan vara.

Skilsmässor

Ursinnet

Eftersom jag har jättebråttom med skrivandet av en bok som snart borde bli färdig satt jag och skrollade mig igenom Facebook. Mycket av det som dyker upp när man skrollat tillräckligt länge är ”visdomsord” och mycket av det är bottenlöst dåligt, men så alldeles nyss dök det upp en som träffade rakt i hjärteroten.

I sat with my anger long enough
until she told me
her real name is grief

Joråsatteh.

Skilsmässor · Vardagslivet

Min födelsedag

Varning för ytterligare ett bittertantinlägg. Ok? Ok.

Jag fyllde år igår. Jag har inte känt sådan ångest inför en bemärkelsedag sedan mors dag. Det känns fel att fira. Inte för att det inte skulle vara en jävla bedrift att man överlevt ytterligare ett år för härrimingud att man får kämpa för det ibland.

Jag är bara så hjärtinnerligt satans trött på att fira mig själv, liksom. Klart att man ska uppskatta sig själv och att alla anledningar att fira är bra anledningar och så vidare blah blah. Men det har under väldigt många år varit bara jag som har ordnat alla sorters firande – även dem där det är jag som ska firas. Och jag orkar helt enkelt inte försöka längre, för jag blir bara besviken. Min födelsedag innebär att leka tacksam för vad jag inte vill ha och att göra avkall på mig själv för att skapa god stämning. I takt med att ångesten lade sig tätare runt mig inför födelsedagens annalkande önskade jag mer och mer att det skulle vara över. Att ingen skulle komma ihåg så att jag inte skulle behöva låtsas att allt är bra när det inte känns som att det är bra.

När det inte känns som att jag är värd firandet och jag fanimej inte tänker försöka bända och bryta mig själv in i värdigheten.

Såatteh. Inte på det viset helt lyckat kanske.

A gav mig en bok som vetenskapligt ska bevisa himmelrikets och därmed säkerligen också Guds existens, som om det fortfarande var aktuellt för min del, och ångesten stockar sig i halsen. Till hans försvar var han uppriktig i sitt försök och det kom en ros som Gabriel, till sin egen stora förtjustning, hade hjälpt till att välja också. Sedan ska det väl tilläggas att en synnerligen uppmärksam och omtänksam Pojkvän hade ordnat en jättefin present jag verkligen behövde, och att den dessutom kom med världens kanske sötaste glittriga grattiskort med en kanin på – ett sånt där som andra kanske skulle tro att jag är för gammal för. Så rakt upp min allé att jag nästan lyckades skaka av mig ångesten. Är det så det ska kännas att bli firad? Att bli sedd?

Och Tilda. Fina, älskade Tilda bakade en kladdkaka bättre än någon jag någonsin gjort och dekorerade den själv. Dessutom är det bisarrt många människor som faktiskt har tagit sig tiden att gratulera via Facebook eller andra meddelanden. Jag vet att det är enkelt gjort, men ändå. Det gjorde mig riktigt rörd att läsa igenom, även om jag inte klarade av att göra det igår. Så jag skriver inte det här för att samla gratulationer, utan för att någon kanske känner igen sig och finner någon sorts tröst i att inte vara ensam. Det vet jag iallafall att jag skulle ha gjort. Grattis till oss. Vi överlevde ett år till.

Nyhetsplock · Skilsmässor

Manbebisar

Jo, jag förstår att det här kommer ur en viss personlig frustration just nu och att det kommer att låta inte så lite jävla bittert, men ändå. Jag såg just en video där en (ung) pappa med vad som objektivt säkert är en av de sötaste döttrarna i hela världen hittar på kul saker med sin unge innan de ska gå och sova. Den som filmar är mamman, som av både pappan och dottern får höra att de behöver fem minuter till för de håller på och dansa. När mamman efter fem minuter kommer tillbaka ska de bara ta ut hunden, och därefter behövde de visst studsa på studsmattan också och sedan stänger jag av för alternativet är att kasta datorn och hela helvetet ut genom fönstret för jag blir så förbannad. ”Gud så gulligt!” kommer kommentarerna. ”Pappas flicka!” ”De är så fina tillsammans!”

Ett ögonblick, jag ska bara…

Angry Woman GIF by Darién Sánchez

Mamman verkar också tycka att det är kul, annars skulle hon knappast göra den där filmen av det heller. Hon visar upp något hon är lite stolt över – en dotter som är pappas flicka och en pappa som leker med sitt barn. Jag, som den bittra tant jag är, ser en situation i vilken mamman inte bara är ansvarig för dottern utan också för pappans regression. Det är inte bara en supersöt dotter utan också en betydligt mindre söt mansbebis, och är det något jag har svårt för så är det mansbebisar.

Varför betraktas det som gulligt att pappan inte tar sitt ansvar utan istället underminerar mammans auktoritet som förälder och ( i det här fallet) enda vuxna i hushållet? Han argumenterar emot mammans (av allt att döma helt rimliga) gränsdragningar kring nattning och lektid. Han visar sitt barn att man inte behöver lyssna på mamma, utan att mammans tillsägningar är förhandlingsbara och att hennes beslut mer är milda önskemål. De har ett föräldraskap att dela på, en börda och ett otroligt viktigt ansvar att bära tillsammans. Istället får pappan ta rollen som lekkamrat till dottern, och hjälpa henne att argumentera emot mamman. Och satan heller att det är gulligt.

Det kommer mamman också att inse, senast när dottern har blivit lite äldre och behöver ännu tydligare gränser. Eller, gud förbjude, om de skiljer sig och pappas flicka ska vara hos pappa, som är hennes lekkamrat istället för förälder. Lycka till då. Tsss.

Skilsmässor · Vardagslivet

Bitterfällan

En vän länkade en artikel om en mamma som inte har råd att semestra med sitt barn och skrev att det är sådan bitterfälla att inte ha råd. Och det går rakt in i hjärteroten, för jag vet så innerligt väl hur det är att vrida och vända på slantarna och skrapa bort allt man inte nödvändigtvis måste ha. Alltid billig fryspizza istället för pizzeriapizza när man ska lyxa till det en fredagkväll. Själv dricka bara vatten så att barnen kan få ta läsken. Säga att man inte vill ha glass just nu vid glasskiosken för att man knappt har råd med dem till barnen.

En miljon små, konstanta anpassningar man gör för att försöka unna barnen. För att barnen ska få känna att det finns. Att man klarar det. Att ingenting ska fattas dem.

(och visst vet jag att det alltid fattas när man är barn, även om man har allt så vill man ha mera, men ni förstår säkert vad jag menar)

Och den där bitterfällan, den är så fruktansvärt farlig. Bitterhet äter upp en, förgiftar en och gör en till en sämre människa. Så många gånger har jag tänkt att jag måste akta mig för bitterfällan, dra upp mig från självömkande och att de saker jag måste välja bort trots allt är lyx. Jag har det bra. Fred, frihet, ett hus till och med. Mat varje dag. Många gånger har jag tänkt att jag inte har någon rätt att känna vad jag känner, det där när man liksom fysiskt faller på insidan – som om man normalt bar hjärtat i halsgropen och det sjönk hela vägen ner i skakiga knän – för att det finns så många som har det värre.

Men jag tror också att det finns ett utrymme mellan bitterfällans självömkande och vad som faktiskt är en objektiv snedfördelning. En faktiskt orättvisa. Och jag tänker mig att det finns två lika typiska kvinnofällor här. Den ena är att skilja sig och slungas in i en ekonomisk situation som reflekterar den tid man lagt ner på obetalt hushållsarbete, barn och hem, och i praktiken få hantera hur det står i tämligen bjärt kontrast till den tid någon annan lagt ner på karriär. Den andra är att kalla det för bitterhet att uppmärksamma en orättvisa som man själv utsätts för.

Min egen erfarenhet är att det viktigaste då är att vara snäll mot sig själv. Inte att liksom unna sig en massa saker för (det har man ju herregud inte råd med hello bitterheten igen), utan att sluta klandra sig själv för de egna tunga känslorna. Acceptera dem med samma självklarhet som man accepterar sina medsystrars (använt här i sin könsneutrala form) känslor. Stirra bitterfällan i vitögat och med tillförsikt välja bort.

För man klarar sig. På något märkligt vis. Och det blir bättre.

Skilsmässor · Vardagslivet

Centrum av världen

(ursäkta stöket här inne, jag möblerar om lite)

Tiden går helt fruktansvärt fort just nu, och jag stannar alltför sällan upp för att skriva ner några av mina tankar, trots att jag ju egentligen vet att det gynnar allt det andra jag borde göra också. Hur som helst.

I flödet på sociala medier blinkade det förbi en artikel om en kvinna som levt i ett våldsamt förhållande i en massa år, och det lilla jag hann se av vad artikeln tog upp var ett citat i still med att hon hade upplevt sig vara centrum av hans värld. Jag är säker på att vi är ganska många som kan skriva under på att det är en rätt berusande känsla, att få vara någons högsta prioritet.

Jag hade aldrig tid att läsa den artikeln, men det fick mig att tänka på en sak som Pojkvännen gjorde igår. Han skickade nämligen ett meddelande om att vi inte kommer att få lika mycket tid tillsammans den här veckan som vi hade hoppats och planerat, och han uttryckte sin frustration över det. Berättade att han verkligen hade hoppats på mer tid.

Och det fina med honom är att han kan göra det på ett sätt där han a) får mig att känna mig uppskattad, prioriterad och efterlängtad, samtidigt som han b) inte lägger någon som helst press på mig att göra avkall på något jag måste/vill göra för att kompensera för den tid som faller bort.

Det kan tyckas vara en liten sketen detalj, men jag tror att det är jätteviktigt. När man är centrum av någons värld i ett destruktivt förhållande är det alltid ens eget fel om man inte kan träffas. Partnern kanske är borta några timmar, men om man själv skulle ha något uppbokat på annat håll senare på kvällen får man skulden för att inte prioritera. De veckor partnern måste jobba över borde man själv låta bli att träffa kompisar, eller gå på promenader, eller vilja läsa en bok, för att frigöra tiden. Känslan, åtminstone i början, är förstås att man är så efterlängtad och prioriterad att man skulle göra nästan vad som helst för att få vara kvar i centrum av hens värld. En dag inser man att man aldrig stått i centrum, utan bara tvingats in i en evig omloppsbana av konstant tillgänglighet.

Medan jag letar efter varningstecken i det här nya förhållandet, är det sånna här saker jag hittar, i mig själv och i honom. Han ber inte mig göra avkall och kompensera för att förtjäna en central plats i hans universum. Det är fan guld värt.

Skilsmässor

Mors dag och identitetskris

I går var det Mors dag i Finland. Det var en sjuhelvetes tung dag, måste jag erkänna. Som ni redan vet har mitt äldsta barn redan länge bott mestadels hemma hos sin pappa, men även dottern har meddelat att hon vill bo mer hos pappa. Och jag har slungats in i någon sorts identitetskris. Sedan jag fick barn för över 15 år sedan har jag först och främst identfierat mig som mamma. Ingen annan roll (som till exempel fru eller forskare) har varit viktigare. Ingen annan roll har givit mig mer och ingen annan roll har jag värdesatt lika mycket. Jag har inte levt genom barnen, men jag har tveklöst levt med dem – rättat in mitt liv efter deras behov.

Jag vet inte vem jag är när jag inte först och främst är deras mamma. Och när jag inte vet vem jag är kommer jag inte riktigt ifrån känslan att jag inte är någonting alls.

Två saker har hållit mig över ytan. Den ena är förstås Gabriel, som fortfarande (på gott och ont) är i den åldern att han sover på mitt ansikte och sitter i mitt knä när jag går på toaletten. Den andra är min pojkvän, som har visat sig ha en naturlig fallenhet för att navigera mina känslostormar.

Så Mors dag var tung. Visst är jag fortfarande trebarnsmamma, tekniskt sett, men det är bara ett av dem som jag faktiskt får dela vardagen med. Och jag kan inte klä i ord hur ont det gör. Mors dag firades inte alls här hemma. Det kändes bara fel.

Samtidigt försöker jag vänja mig vid nya identiteter. Undersöka vem jag kan vara när det har blivit plats för något annat än barnen. Inte för att jag egentligen på något sätt skulle vilja det, men som en överlevnadsmekanism. En fokusförflyttning bort från det stora svarta hålet och avgrundens kant, mot soluppgångar och nya dagar.

Och jag försöker hålla fast vid att barnen ju trots allt har det bra. Det är, givetvis, det viktigaste.