Skilsmässor

Egentid

Det var en lång artikel på YLE om företagaren Ronja Roms angående hennes beslut att lämna huset, mannen och barnen för att ta en månad egentid i Thailand.

Först av allt: kudos till henne som ser vad hon behöver och till hennes familj som älskar henne tillräckligt för att stötta henne så att hon får det hon behöver. Det är banne mig inga självklarheter.

Inget av det följande är menat som någon kritik mot henne och hennes beslut.

Men sedan alltså. Jag blir så himla ledsen över att det ens ska behövas att ta en månad ledigt från sina barn och sitt liv för jag känner så vansinnigt väl igen den där pressade ångesten. Orimligheten i alla de måsten som finns. Känslan av att inte räcka till fast att man har sträckt sig så att man nästan blivit genomskinlig.

Jag började det här nya året i ett stresstillstånd som min Fitbit registrerade som en cardio workout – trots att jag stod stilla. Vis av synnerligen dyrköpta erfarenheter tycker jag att jag försöker hålla mina stressnivåer så rimliga som möjligt, men det går förstås inte alltid. Generellt är det bättre. Nyåret var en total katastrof.

Men jag förstår också att man inte kan kan komma upp i liknande stressnivåer hur enkelt som helst, att det är åratal av alldeles för höga krav och framförallt omständigheter som jag själv inte har kunnat rå över som har lagt grunden.

Är det något som jag har lärt mig så är det att det egentligen inte är stressen i sig som är problemet, utan bristen på återhämtning. Det är inte skadligt att stressa som tusan ett tag så länge man ger kroppen och själen tid att återhämta sig innan man gör det på nytt. Det är vi nog dåliga på så där i allmänhet. Forskning visar att kvinnor i synnerhet är dåliga på det. Inte ens på natten slappnar vi av utan fortsätter även i sovande tillstånd att planera och oroa oss. Vid nyåret hade jag nattetid en puls på 88 bpm. Det kvittar liksom hur många timmar jag spenderar i sängen då för jag kommer inte att vara utvilad och återhämtad ändå.

Jag blir provocerad av att Ronja Roms blir kontaktad av mängder av kvinnor som känner likadant. Jag har också fått liknande respons på inlägg som handlar om att inte orka eller skilsmässor eller Den Stora Tröttheten. Jag blir provocerad av att alltför många kvinnor känner igen sig, av att det är alltför många kvinnor som inte orkar och för att de sedan ofta skammas (av framförallt andra kvinnor) när det brister.

Det måste gå att hitta en balans. Det måste gå att ha man och barn och återhämtning i vardagen. Det måste finnas andra alternativ än att lämna allt för en månad i Thailand.

Jag är den första att erkänna att jag inte har en aning om hur det i praxis skulle se ut. Visst har jag visioner, drömmar om delat ansvar och någon som plockar upp mig och allting annat när jag inte orkar, men jag har inte lyckats genomföra det. Ibland känns det som ett fruktansvärt nederlag och hur nöjd jag än är med att få rå mig själv och barnen och huset och allt så finns det stunder då det känns fattigt. Då jag är bitter för att jag hade velat ha mer.

Visst, jag får mer egentid nu när jag är frånskild och barnen inte bor här hela tiden men det var aldrig så här det var tänkt. Aldrig så här jag ville ha det. En gör ju det bästa av den situation man är i, det bästa av det man har liksom. Men egentid är bara värt något om man har någon att komma tillbaka till.

Skilsmässor · Vardagslivet

Någon ny

Ni vet hur det ibland kommer in människor i ens liv som verkligen berör en. Ända in i hjärteroten. De mörkaste delarna av ens själ. De där personerna som man blir någon ny efter att man har träffat.

I somras sprang jag helt oförhappandes på en av de typerna och det var så länge sedan det hände senast att jag knappt ens förstod det. Jag bara föll handlöst rakt in i det. Han lovade att han tar emot och det gjorde han. Allt var som det skulle. Jag hörde hemma.

Men så försvann han och jag står kvar och är någon ny som samtidigt inte är någonting alls när han inte är där. Och jag försöker intala mig själv att det säkert är bäst som det är och att allt blir som det är tänkt att det ska bli men han fattas mig. Han fattas den där nya som jag blev som jag tyckte så mycket om att vara. Ett nytt jag som inte heller låter sig glömmas och gömmas undan när allt annat har blivit som det var innan.

En dag kanske jag lär mig att trivas som det här, men det är fanimej inte i dag.

Skilsmässor · Vardagslivet

Inbjudan

På förekommen anledning har jag funderat jättejättejättemycket på vad jag egentligen söker i ett förhållande (med en man). Vad behöver jag? Vad letar jag efter? Alltför ofta så känns det som att de krav jag ställer är så bisarrt låga. Det är bra om han inte blir aggressiv när han blir arg. Fint om han inte har några mentala sjukdomar (det här har de flesta nämligen fallit på på sistone).

Och så hittade jag via en vän en dikt som beskriver precis den personen jag vill ha. Dikten heter passande nog ”The Invitation” och är skriven av Oriah Mountain Dreamer.

It doesn’t interest me
what you do for a living.
I want to know
what you ache for
and if you dare to dream
of meeting your heart’s longing.

It doesn’t interest me
how old you are.
I want to know
if you will risk
looking like a fool
for love
for your dream
for the adventure of being alive.

It doesn’t interest me
what planets are
squaring your moon…
I want to know
if you have touched
the centre of your own sorrow
if you have been opened
by life’s betrayals
or have become shrivelled and closed
from fear of further pain.

I want to know
if you can sit with pain
mine or your own
without moving to hide it
or fade it
or fix it.

I want to know
if you can be with joy
mine or your own
if you can dance with wildness
and let the ecstasy fill you
to the tips of your fingers and toes
without cautioning us
to be careful
to be realistic
to remember the limitations
of being human.

It doesn’t interest me
if the story you are telling me
is true.
I want to know if you can
disappoint another
to be true to yourself.
If you can bear
the accusation of betrayal
and not betray your own soul.
If you can be faithless
and therefore trustworthy.

I want to know if you can see Beauty
even when it is not pretty
every day.
And if you can source your own life
from its presence.

I want to know
if you can live with failure
yours and mine
and still stand at the edge of the lake
and shout to the silver of the full moon,
“Yes.”

It doesn’t interest me
to know where you live
or how much money you have.
I want to know if you can get up
after the night of grief and despair
weary and bruised to the bone
and do what needs to be done
to feed the children.

It doesn’t interest me
who you know
or how you came to be here.
I want to know if you will stand
in the centre of the fire
with me
and not shrink back.

It doesn’t interest me
where or what or with whom
you have studied.
I want to know
what sustains you
from the inside
when all else falls away.

I want to know
if you can be alone
with yourself
and if you truly like
the company you keep
in the empty moments.

Det här är vad jag vill ha. Varken mer eller mindre.

Skilsmässor · Vardagslivet

Skilsmässobarn

Gabriel var lite ledsen när vi diskuterade hämtning från dagis.

”Jag vill att ni kommer tillsammans” säger han. ”Pappa och mamma ska komma tillsammans och hämta så som alla andra gör.”

Mitt hjärta sjunker förstås. Stackars, älskade lilla skilsmässobarn! Vi turas om att hämta för att undvika att träffas i stor mån det är möjligt. Min fina unge får inte allt det som de andra får. Han missar tvåsamheten, båda föräldrarna, blir utanför. Han får stå ensam när alla andras fullt fungerande mammor och pappar hand i hand dansar in för att hämta sina kids.

Där någonstans avbryter jag mina virvlanda känslostormar och börjar ifrågasätta det statistiskt korrekta i hans uttalande. Jag harklar mig försiktigt. Vem exakt är det han menar utgör alla de där andra barnen som blir hämtade av både mamma och pappa? Bästisen blir det åtminstone inte. Nej, det höll han med om. Men S blir.

Jag förklarar det inte för honom i just de ordalagen, men S pappa är kvar i ett annat land och S mamma har en ny och mycket välförtjänt pojkvän som möjligen hjälper till att hämta eftersom han tycker väldigt mycket om underbara lilla S och möjligen lite för att mamman inte har bil.

Det är inte lätt att vara liten. Men det är fan inte lätt att vara stor och ha ständigt dåligt samvete för vad för sorts potentiella trauman man orsakar sitt barn heller. Att vi inte hämtar samtidigt från dagis torde emellertid vara det mindre traumatiserande alternativet i just det här fallet.

Skilsmässor

Att rationalisera smärta

Vi måste prata om det här med vad man säger till sig själv för jag tror inte att jag är ensam om att ha en minst sagt kritisk inre röst. Jag rationaliserar och berättigar allt som händer runt omkring med mina egna tillkortakommanden. Jag är för långsam, för tjock, för dum, för självkritisk(!). Det är mitt fel. Kanske inte helt, alltid. Men nästan helt och nästan alltid. Om jag bara ändrar mig så vore det iallafall bättre.

Ett uppvaknande var när jag fick hjälp med svanskotan. Jag hade ju gått med vad som trots allt var ganska betydande smärtor i flera år, men tänkt att det är mitt eget fel. Jag borde träna mer. Jag är för tjock och svag. Dessutom är jag vek som tycker att det gör ont. Att den sannolikt varit bruten i flera år kom lite som en chock. Det fanns en helt legitim anledning att jag hade ont.

Jag var idag år gammal när jag insåg att jag gör precis samma sak med relationer till män.

Att jag inte är särskilt attraherad av snubbar jag går på dejt med har jag rationaliserat med att jag har blivit gammal och cynisk. Att män (nejdå inte alla män bla bla) som jag chattar med tråkar ut mig har jag förklarat med att jag inte har tålamod och inte själv gör tillräckligt för att föra konversationen framåt.

Nu är ni flera som sitter och hoppas att jag ska komma fram till att jag egentligen är attraherad av kvinnor. Så är det inte. Eller. Så är det i princip inte. Jag är attraherad av intressanta personer. De flesta av dem tenderar till att vara kvinnor eftersom en då inte behöver tramsa runt med heteronormativt bullshit, vilket nästan alltid hör till ett möte (oavsett ramar) med män. Män hinner inte bli intressanta för de sitter fast i en patriarkalt influerad konversationsstruktur som är dödstråkig för den som, liksom jag, har gått igenom den några gånger.

Så nej. Jag är inte cynisk och jag har inte bristfälligt tålamod. Jag är bara genuint ointresserad av heteronormativ performans. Dessutom är det min bistra erfarenhet att det där med att ha en (kärleks)relation till män gör ont. Jag har helt legitima anledningar att känna den smärtan. Och det är inte fel på mig för att jag inte vill utsätta mig för den igen.

Tvärtom känns det riktigt hälsosamt.

Jag behöver inte ge snubbar jag inte är intresserad av en chans att bli intressanta. Jag måste inte låta det ta tid eller ge något möjlighet att växa fram. Det är inte mig det är fel på och jag måste inte försöka fixa det.

Det här ska min kritiska inre röst få upprepa som ett jävla dagligt mantra.

Skilsmässor

Mors angstiga dag

Jag hatar Mors dag. Det är en dag som prånglas ut med sådan intensitet att man inte har en sportslig chans att skydda sig mot den och som påminner mig och tusentals andra mödrar och icke-mödrar om vad de saknar. Om barn man längtar efter men aldrig fick. Om barn man fick men förlorade. Om barn som lever och frodas men någon annan stans.

Jag blir inte väckt på morgonen av barn som tycker att jag är bäst i världen. Ingen älskande man ger mig frukost på sängen och uppmärksammar min insats.

Och här i min angst tycker jag inte ens att jag förtjänar det. Jag gör ju inte mammajobbet nu. Med tanke på hur mycket jag normalt älskar allt sorts firande har mitt relativt nyfunna hjärtinnerliga hat överraskat även mig. Men där är det ändå. Puttrande som en liten vulkan. Översvämmande dränkande av bilder på blommor och tårtor och rosenkindade ungar i famnen.

Det var väl ungefär det. Att glad mors dag till er det berör. Det är inte jag.

Skilsmässor · Vardagslivet

Så var det gjort

Som ni vet har jag varit väldigt sjuk. Det är jag ju tack och lov inte längre (alltså mer än typ det vanliga, höhö) men jag har varit så pass sjuk att det liksom finns ett tydligt före och efter. Jag har kommit ut som någonting annat än det jag var när jag blev sjuk. Med en lätt förändrad riktning i livet.

Bland annat en pojkvän fattigare och ett stort gäng erfarenheter rikare. På flera sätt betydligt svagare (särskilt fysiskt) och på andra sätt starkare (särskilt psykiskt). En av de saker som händer när man blir väldigt sjuk är att man tvingas reflektera över sina livsval och även om det finns en lång lista saker som jag önskar hade utvecklats på ett annat sätt så är jag ändå på ett ställe i livet där jag är väldigt nöjd. Det är sannerligen ingen självklarhet.

Så var det det där med håret. Jag tyckte så mycket om mitt långa hår men jag klarade bara inte av att det föll av i stora tofsar. Nu är jag ganska säker på att det inte faller av i samma takt längre, men jag valde ändå att klippa av det. Eller alltså. Inte jag. Frissan. Vilket hon var väldigt glad över. Att jag för en gångs skull inte lackat ur och ”fixat” mitt hår själv. Dagen innan jag skulle till frissan och lätt stressad var på väg ut bilen lyckades jag med konststycket att dra upp håret i det där fästet för bilbältet och där satt jag sedan och ylade. Hade jag haft en sax tillgänglig då hade jag inte kunnat hålla mig.

Hur som helst.

Att klippa av håret är otroligt skönt, inte bara för att jag inte fastnar lika lätt längre utan för att det känns tydligare att det här är mitt ”efter”. Min början på nästa vad det nu kan vara.

Skilsmässor

Ursinnet

Eftersom jag har jättebråttom med skrivandet av en bok som snart borde bli färdig satt jag och skrollade mig igenom Facebook. Mycket av det som dyker upp när man skrollat tillräckligt länge är ”visdomsord” och mycket av det är bottenlöst dåligt, men så alldeles nyss dök det upp en som träffade rakt i hjärteroten.

I sat with my anger long enough
until she told me
her real name is grief

Joråsatteh.

Skilsmässor · Vardagslivet

Min födelsedag

Varning för ytterligare ett bittertantinlägg. Ok? Ok.

Jag fyllde år igår. Jag har inte känt sådan ångest inför en bemärkelsedag sedan mors dag. Det känns fel att fira. Inte för att det inte skulle vara en jävla bedrift att man överlevt ytterligare ett år för härrimingud att man får kämpa för det ibland.

Jag är bara så hjärtinnerligt satans trött på att fira mig själv, liksom. Klart att man ska uppskatta sig själv och att alla anledningar att fira är bra anledningar och så vidare blah blah. Men det har under väldigt många år varit bara jag som har ordnat alla sorters firande – även dem där det är jag som ska firas. Och jag orkar helt enkelt inte försöka längre, för jag blir bara besviken. Min födelsedag innebär att leka tacksam för vad jag inte vill ha och att göra avkall på mig själv för att skapa god stämning. I takt med att ångesten lade sig tätare runt mig inför födelsedagens annalkande önskade jag mer och mer att det skulle vara över. Att ingen skulle komma ihåg så att jag inte skulle behöva låtsas att allt är bra när det inte känns som att det är bra.

När det inte känns som att jag är värd firandet och jag fanimej inte tänker försöka bända och bryta mig själv in i värdigheten.

Såatteh. Inte på det viset helt lyckat kanske.

A gav mig en bok som vetenskapligt ska bevisa himmelrikets och därmed säkerligen också Guds existens, som om det fortfarande var aktuellt för min del, och ångesten stockar sig i halsen. Till hans försvar var han uppriktig i sitt försök och det kom en ros som Gabriel, till sin egen stora förtjustning, hade hjälpt till att välja också. Sedan ska det väl tilläggas att en synnerligen uppmärksam och omtänksam Pojkvän hade ordnat en jättefin present jag verkligen behövde, och att den dessutom kom med världens kanske sötaste glittriga grattiskort med en kanin på – ett sånt där som andra kanske skulle tro att jag är för gammal för. Så rakt upp min allé att jag nästan lyckades skaka av mig ångesten. Är det så det ska kännas att bli firad? Att bli sedd?

Och Tilda. Fina, älskade Tilda bakade en kladdkaka bättre än någon jag någonsin gjort och dekorerade den själv. Dessutom är det bisarrt många människor som faktiskt har tagit sig tiden att gratulera via Facebook eller andra meddelanden. Jag vet att det är enkelt gjort, men ändå. Det gjorde mig riktigt rörd att läsa igenom, även om jag inte klarade av att göra det igår. Så jag skriver inte det här för att samla gratulationer, utan för att någon kanske känner igen sig och finner någon sorts tröst i att inte vara ensam. Det vet jag iallafall att jag skulle ha gjort. Grattis till oss. Vi överlevde ett år till.

Nyhetsplock · Skilsmässor

Manbebisar

Jo, jag förstår att det här kommer ur en viss personlig frustration just nu och att det kommer att låta inte så lite jävla bittert, men ändå. Jag såg just en video där en (ung) pappa med vad som objektivt säkert är en av de sötaste döttrarna i hela världen hittar på kul saker med sin unge innan de ska gå och sova. Den som filmar är mamman, som av både pappan och dottern får höra att de behöver fem minuter till för de håller på och dansa. När mamman efter fem minuter kommer tillbaka ska de bara ta ut hunden, och därefter behövde de visst studsa på studsmattan också och sedan stänger jag av för alternativet är att kasta datorn och hela helvetet ut genom fönstret för jag blir så förbannad. ”Gud så gulligt!” kommer kommentarerna. ”Pappas flicka!” ”De är så fina tillsammans!”

Ett ögonblick, jag ska bara…

Angry Woman GIF by Darién Sánchez

Mamman verkar också tycka att det är kul, annars skulle hon knappast göra den där filmen av det heller. Hon visar upp något hon är lite stolt över – en dotter som är pappas flicka och en pappa som leker med sitt barn. Jag, som den bittra tant jag är, ser en situation i vilken mamman inte bara är ansvarig för dottern utan också för pappans regression. Det är inte bara en supersöt dotter utan också en betydligt mindre söt mansbebis, och är det något jag har svårt för så är det mansbebisar.

Varför betraktas det som gulligt att pappan inte tar sitt ansvar utan istället underminerar mammans auktoritet som förälder och ( i det här fallet) enda vuxna i hushållet? Han argumenterar emot mammans (av allt att döma helt rimliga) gränsdragningar kring nattning och lektid. Han visar sitt barn att man inte behöver lyssna på mamma, utan att mammans tillsägningar är förhandlingsbara och att hennes beslut mer är milda önskemål. De har ett föräldraskap att dela på, en börda och ett otroligt viktigt ansvar att bära tillsammans. Istället får pappan ta rollen som lekkamrat till dottern, och hjälpa henne att argumentera emot mamman. Och satan heller att det är gulligt.

Det kommer mamman också att inse, senast när dottern har blivit lite äldre och behöver ännu tydligare gränser. Eller, gud förbjude, om de skiljer sig och pappas flicka ska vara hos pappa, som är hennes lekkamrat istället för förälder. Lycka till då. Tsss.