– om historia, vägar och val. Och allt som gör det mödan värt.
När ägarna till Lillen och Snötass skulle åka på semester kom det nya lånebabysar i det här huset, men av den håriga sorten. Sorten med så sylvassa klor att man förträngt smärtan av när de klättrar uppför benet, sorten som leker tills de somnar mitt i ett rally, som har världens minsta lilla mjau men som kan spinna så att hela ens famn vibrerar. Kattungar alltså. Livsglädje på fyra ben. Hårboll av terapi.
Såg just en video med en kille som skateade för glatta livet fullkomligt oberoende av att han inte hade några ben. Kommentarsfältet fylldes av uppmuntran och framförallt glada tillrop om respekt. ”Wow, respect man!” och liknande. Inte bara en eller två, utan i tusental.
Och så tänkte jag lite på hur viktigt det är att respektera andra människor och hur osannolikt det är att en riktigt duktig kvinna, med ben eller utan, skulle få ett kommentarsfält fyllt av respekt. Tittar man på videos av världens främsta kvinnliga skateboarders är det förkrossande deprimerande läsning. Förutom ”hon är snygg också”-kommentarerna är det mycket ”hon behöver kuk”-kommentarer, bland förvånade utrop som ”oj, hon kan ju!”. Och så min favorit, från en video med Lizzie Armanto, en av världens allra bästa skateare:
”Why do people think we men oppress women in everything?”
Jaha du.
Den här sommaren har vi målat som aldrig förr. Att måla gamla hus är förstås inte bara att piffa upp med färg utan också att skydda träet och förlänga dess livstid. Första penseldraget på en gammal vägg känns nästan sentimentalt, och jag var duktigt nervös när jag målade om storhusets dörrar. Tänk, där har de varit i 100 år och så kommer jag och blaskar färg på dem. Färgen sjunker in i träet. Det finns ingen återvändo. Gjort är gjort och så vidare. Men även om det med särskilda saker (som dörrarna) känns nervöst så är det också välbehövligt skydd och livets gång.
Vi målar med rödmylla på alla väggar och med Tikkurilas Vinha på lister och dörrar. Och det blir, om jag får säga det själv, otroligt snyggt.
Det här är garaget/vedboden.
Så här ser den väggen som innan målningen var i bäst i skick (shit you not) ut. Fönstren har fått vita lister och halva väggen är målad. Vi sparade den här väggen till sist, lite för att den vetter bortåt och lite för att den som sagt var i bäst skick. 
Så här blev den andra långsidans vägg efter att den målades. En dörrs lister är fortfarande omålade och vi håller på med ny färg på den första dörren.
Och så här blev det. 
Man ser skillnaden bäst på garagets fasad. Hela väggen är målad, men bara den ena halvans dörrar och lister. Vilho bestämde vilken färg vi skulle ha, eftersom maken röstade svart och jag grönt (sedan vi uteslutit klarblått, som vi båda egentligen ville, eftersom vi planerade att ha samma färg på alla gårdens dörrar och inte kunde ha en klarblå dörr på ett gult hus bebott av byns enda svensk). Vilho valde ”samma färg som Putte”. Putte är min lilla bil, vilken på bilden visar hur nära i färg det sedan blev.
En gång i tiden fanns det en grind på de här grindstolparna, och en rosenbåge över. Det var rätt länge sedan, om vi säger så, och numer är grindstolparna både sneda och slitna.
Maken rätade upp stolpen (för honom var det bara att liksom hugga i och lyfta den på plats) och kalkmålade. Jag fixade nya blommor. Förändringen är total.
Efter att ha tvekat länge målade vi även storhusets dörrar blå och nu när vi har vant oss lite är vi sjukt nöjda. Ännu finare kommer det att bli sedan när vi får in spröjsade fönster till verandan.
Den humle som tidigare växte upp för att täcka verandan som ett solskydd grävde jag glatt upp förra året. Nu blommar klematisen och de fantastiska rosorna i rabatten i stället. Det där förvisso ett tag innan de vuxit sig stora nog att klättra upp runt fönstren, men jag har på känn att det kommer att vara värt väntan. Mathornet hänger på sin krok. Det blåser vi i så det ekar över åkrarna när barnen ska komma hem och äta. Det har visat sig synnerligen effektivt på långt fler än våra barn.
I Sverige har VitaePros reklam ”Det funkar för mig” blivit anmäld för att vara sexistisk. Finska Yle gjorde en artikel i vilken de konstaterade att den finska versionen inte blivit anmäld och ringde mig för att fråga vad jag tyckte om det hela. (Artikeln finns att läsa här) Nu tänkte jag ta mig friheten att kommentera det hela ytterligare för det finns egentligen väldigt mycket att säga om saken.
För det första vidhåller jag att jag tycker att man ska vara försiktig med sexismanklagelser för att inte göra ett i grunden mycket viktigt begrepp urvattnat och betydelselöst. Sexism är inte att framställa kvinnor som sexiga. Sexism har faktiskt inte med sex och sexighet att göra alls. Nej, sexism handlar om att det ena könet (oavsett vilket) behandlas nedlåtande i förhållande till det andra. Det betyder förstås att det kan vara riktigt knivigt att avgöra avgöra vad som är sexistiskt och inte.
För det andra tycker jag inte (men förstår om andra tycker annorlunda) att VitaePros reklam är sexistisk. Med det sagt tycker jag verkligen inte att den är ens i närheten av det fräscha, humoristiska och nytänkande som VitaePro hade satsat på heller. En framgångsrik gubbe (sorry, Nicke Lignell!), flankad av hotta, lättklädda kvinnor hälften så gamla som honom och med det enda syftet att styrka mannens roll som huvudperson är ju inte direkt ett nytt koncept. För att uttrycka det milt. Inte blir det ju bättre av att den enda skillnaden mellan den svenska och finska versionen är den manliga huvudrollen. Kvinnorna som flankar är de samma. Och visst kan jag som kvinnor bli lätt förbannad över att kvinnor framställs på det viset hela jävla tiden men i det här formatet tycker jag inte att det är sexistiskt. Ja, och pluspoäng för att det åtminstone finns någon slags etnisk diversitet bland de kvinnliga dansarna.
För det tredje vill jag lyfta fram den norska versionen med en kvinnlig huvudroll som jämförelse.
Man hade ju kunnat önska att en kvinnlig huvudroll skulle ge lite balans till hela konceptet, men ser ni vad som hände? Ser ni förändringen bland dansarna? Var i helvete är alla halvnakna män, va? Nej, med en kvinnlig huvudroll är de dansarna påklädda, äldre och uppblandade med kvinnliga dansare. Där ser man skillnaden, och det är i ljuset av sådana skillnader som även de manliga huvudrollerna bör förstås. Hade det varit större bredd på ålder och kön samt annan klädsel bland dansarna även kring de manliga huvudrollerna så hade det varit en helt annan sak.
För det fjärde kan man ju fundera på vad det är för fel på folk som kommenterar tidningsartiklar när man läser vad folk skriver under Yles artikel. Som signaturen ”Sommar och sol” som skriver
”Snälla snälla kan ni SLUTA med sånt härnt gnäll hela tiden! Reklamen är pigg och trevlig men om det nämns kvinnor så är det alltid nån forskare som klagar. Varför måste allt förstöras med feminism? Kan vi bara ta det lugnt och ha det bra, tack.
Det är helt sjukt att alltid alltid klagar nån feminist på vad som helst.”
Ja, och det är helt sjukt hur det alltid ska klagas på feminismen. Även i en artikel när feminism överhuvudtaget inte ens nämns. Nej, så fort någonting som skulle kunna inverka negativt på kvinnobilden lyfts fram måste det tvångsmässigt klappas på huvudet och manas till lugn och skyllas på feminismen. Dessutom så kom den obligatoriska kommentaren om hur min forskning inte är riktig forskning (trots att min forskning inte direkt är relevant för varken artikeln eller reklamen).
”Att undersöka kvinnans ställning i en viss tidsperiod uppfyller inte heller falsifierbarhetskriteriet, eftersom man är hänvisad till att hålla med eller ta avstånd utan hjälp av vetenskapliga metoder.”
Om jag fick en hundring för varje gång en man utan kännedom om mitt ämne förklarade för mig hur riktig vetenskap ser ut hade mina finansieringsbekymmer varit lösta.
Så där. Det var väl mest det jag tänkte på. Ja, och att jag tycker att det är bra att reklamen anmäldes i Sverige (inte minst för att detta om något borde falla under falsk marknadsföring) och att det är bra att man lyfter fram det även i Finland.
På FB cirkulerar ett tidningsurklipp där någon som hävdar sin rätt att säga n*erboll jämför det med att säga fransyska om kött, finnar om utslag och så vidare. Allt i stilen men-så-får-man-väl-inte-säga-längre. Och jag blir så inihelvete trött på hur något som är så oerhört enkelt kan få bli så svårt. Säg inte n*erboll. Varför? Känns det alltför svårt att greppa ordets historiska betydelse som nedvärderande så hör bara det här: Sluta för att det gör folk ledsna. Det är så enkelt.
Likväl händer det här, typ hela tiden:
Person med ljus hy: Mäh det heter ju n*erboll och jag har alltid sagt n*erboll och det är minsann helt oskyldigt och jag menar ju inget illa med det.
Person med mörk hy: Men kan du inte lika gärna säga chokladboll?
Ljus hy: Nämen härrigud vad orealistiskt och vilka krav du kommer och ställer. Det gör ju ingen skada alls om jag säger som jag alltid gjort.
Mörk hy: Men jag blir ledsen.
Ljus hy: HAHAHA det finns ju ingen som blir ledsen av sånt heller.
Mörk hy: Jo, jag.
Ljus hy: Nej.
Att folk inte ser hur bisarrt det är att propsa på att få säga något trots att det gör andra ledsna. Det är ungefär som när min son kallar sin sexåriga lillasyster baby (vilket, om man klarar av att greppa kulturhistoriska kontexter är ett tillmäle som inte går att mäta på samma skala) och jag säger åt honom att sluta. Det är fullkomligt irrelevant om han har rätt eller inte; han får inte säga saker som gör henne ledsen. Och den som bestämmer om hon blir ledsen är hon själv – inte han.
Jag sa också n*erbollar när jag var liten. Jag fnissade också ohämmat första gången jag skulle förklara för en engelskspråkig vän vad det var. Men från första gången jag förstod att det sårade folk så slutade jag. Och vet ni vad? Man kan leva ett fulländat liv med chokladbollar också.
Det finns givetvis ett nästintill obegränsat antal intressanta geografiska områden att studera när man betänker historisk utveckling. Ni vet, områden som på ett eller annat sätt gjort ett litet större avtryck än andra.
Många av områdena är städer. Bagdad till exempel är en av de där städerna där vetenskapen blomstrade redan på 700-talet. Den enorma produktionen av texter i översättning räddade antika verk från glömska och påverkade därför hela den västerländska civilisationens utveckling. Konstantinopel (Istanbul) var huvudstad i först det Östromerska och sedan det osmanska riket. Andra är större områden, som till exempel Angkor i Kambodja som formades på 800-talet efter en sammanslutning mellan kungadömen och som präglade Khmerernas rike i ett halvt millennium. Andalusien i södra Spanien blomstrade under islamskt styre, men Al-Andalus var betydligt större än det nuvarande Andalusien.
Det här kan tyckas vara en ganska random presentation av några viktiga områden. Det är det inte. Kännetecknande för alla de här områdena – och alla andra viktiga historiska områden – är nämligen att de var kulturella smältdeglar som växte fram vid betydande farleder. De var områden där kulturer, folk, traditioner och religioner blandades, där människor samlades och där idéer, erfarenheter och kunskaper kunde utbytas. Det betyder förstås inte att de var konfliktfria områden och att alla fick saft och bulle. Kristina och judar – dhimmis – i muslimska områden fick till exempel betala en särskild skatt kallad jizaya men det är att betrakta som ett faktum att muslimernas tolerans mot kristna och judar bidrog till den muslimska blomstringen. Detsamma gäller för alla områdena: storheten var beroende av just den där blandningen av folk. Mångkultur är alltså i praktiken inte något nytt. ”Mångkultur” som en täckmantel för att lyfta rasistiska frågor på politisk nivå är det nya.
Det betyder förstås inte att vi nu lever i den första åldern då blandningen av kulturer setts som problem. Efter la Reconquista, som pågått i flera hundra år, då spanska härskare ”återtog” Iberiska halvön från morerna (vilka var muslimer) påbörjades en klappjakt på dem som inte var katoliker. Judar (och muslimer) fördrevs år 1492 och det rörde sig då om flera hundra tusen människor – den största och mest betydelsefulla judiska bosättningen i Europa. Judarna fick tre månader på sig att lämna landet och skulle vara ute senast 1 augusti. Förutom att det var en mänsklig tragedi var det, så här med facit i hand, inte alls ett smart drag av Ferdinand och Isabella – kung och drottning av Spanien – eftersom judarna hade bidragit till både den ekonomiska, kulturella och vetenskapliga utvecklingen betydligt mer än vad makthavarna ville tro. Spaniens ekonomi återhämtade sig inte på mycket länge samtidigt som berättelserna om judar som mottogs i exempelvis Napoli och Turkiet vittnar om hur dessa områden i sin tur kunde dra nytta av judarnas kunskaper och handelskontakter.
Så näe. Alldeles enkelt är det inte att blanda kulturer. Ingen form av samexistens är enkel. Men med ett större perspektiv, en längre historisk utveckling, blir det så uppenbart hur områden som varit smältdeglar har blomstrat. Att det är i mötet mellan kulturer, folk och religioner som utveckling sker, som kunskap föds och idéer frodas. Och att idén att man ska behålla en viss kultur ”ren” är bisarr.
Jag talade med en reporter i telefon som efter vårt samtal undrade hur jag vill bli benämnd. Min första tanke är alltid Evil Overlord. Min andra ”She who must not be named”. Men min tredje är lätt förvirrad.
Inte vet jag.
”Doktorand i historia” är väl vad det brukar bli. Men mer då? Är jag ”jämställdhetsbloggare” till exempel? Eller ska jag bara vackert ge mig till tåls tills ingen kan säga emot när jag kräver att det står Evil Overlord? Svåra existentiella frågor detta.
Det var kanske inte mitt mest välgenomtänkta drag att slå den mygga som landade i mitt ansikte med penselhanden. Som fortfarande höll i penseln.
Dog gjorde den iallafall. Myggan alltså. Jag piggnar säkert till efter ett par dygns sömn.
Jag skulle så gärna vilja skriva något om konflikten mellan Israel och Palestina. Men vet ni? Det är inte en konflikt mellan två områden. Det är en ockupation som pågått i decennier, en offensiv med dödade barn, bombade sjukhus, förstörda skolor. Det är inte en konflikt; det är etnisk rensning. För även om jag på något plan förstår Israels behov av att försvara sina invånare är det inte vad de gör. De försvarar inte sina invånare. De slaktar sina grannar. Grannar de skurit av alla flyktvägar för, vars land de ockuperar, vars chanser till bra liv de kontrollerar sedan länge.
Och jag tänker att när nya historieböcker skrivs om 100 år, så kommer världens tafatthet inför palestiniernas fruktansvärda öde att vara vår tids skamfläck. Samtidigt som folk undrar hur i hela helvete omvärlden inte kunde ha vetat och därför reagerat mot vad som hände bland annat judarna under Andra världskriget – och som lade grunden för situationen i Israel – händer Palestina här och nu. Hände Sebrenica. Hände Rwanda. Att vi inte lär oss.
En av dem som sammanfattat Palestinas situation bäst är Jon Stewart.
Jag hamnade i en vild diskussion med en man om det där med att mansplaina. Mest rörde det själva termen. Han menade nämligen att termen var otroligt nedvärderande mot män därför att den indikerade att mansplaining var uteslutande män mot kvinnor och att så länge man vill ha jämställdhet kan man inte tala i termer av män vs kvinnor. Och visst, jämställdhet får inte vara en kamp mellan könen, men när det rör mansplaining både som fenomen och som term håller jag verkligen inte med.
Mansplaining är när män förklarar saker för kvinnor som om kvinnor vore inkompetenta. Ingen, alltså INGEN, säger att det där med att bli tilltalad i en idiotförklarande ton, eller få självklarheter förklarat för sig skulle vara något som uteslutande kvinnor råkar ut för eller uteslutande män som gör. När det föreslås att man ska skrota termen ”mansplaining” och kallade det typ ”twatsplaining” istället är det för att inbegripa också män som ”offer” och utradera könsaspekten. Det skulle liksom vara mer rättvist så, att inte skylla bara på männen. Grejen är bara att termen ”mansplaining” inte är synonym med termen ”twatsplaining”. Mansplaining handlar just om fenomenet att män förklarar saker för kvinnor som om kvinnor vore inkompetenta, och visar på just könsaspekten. Det betyder inte att alla män är svin, att man inte skulle råka ut för liknande eller att kvinnor inte skulle kunna inkompetensförklara män. Termen ”mansplaining” utesluter ingen av de sakerna som varande irrelevanta eller påhittade. De är bara inte särdeles relevanta för det som kvinnor råkar ut för.
Den som undrar hur det kan se ut kan med fördel titta på Tumblr-bloggen Academic Men Explain Things to Me som är fylld av exempel på hur män, särskilt inom universitetsvärlden, förklarar saker för kvinnor som är experter inom området eller tar för givet att kvinnor inte vet vad de pratar om. Som de här:
Not strictly academic, but close enough. I’m Asian American and was taking a plane back to my university to finish up my PhD in English Literature and teach a composition class. The man sitting next to me asked me why I was flying from the West Coast to the Midwest. I told him I was going to the University of ________.
He asked me why I was going to the university so I told him I teach English.
He says, “You mean you’re learning English.”
”No,” I say. ”I’m teaching English.”
”You see,” he replies, ”You are confusing the words ‘teach’ and ‘learn.’ You are learning English.”
As a graduate student nearing completion of both a master’s of sociology degree, as well as a graduate certificate in women’s and gender studies, I was unprepared for this exchange in my history course on Women in America to 1890.
”Where do we get gender?” the professor inquires. I look around at my 12 other classmates, who are a mixture of graduate and undergraduate students…when no one responds I offer, ”Gender arises from a hierarchical social discourse constructed via all the major institutions of society—family, church, school, polity—and is inculcated through gender socialization. It’s socially constructed and regulated by a set of privileged norms.”
Dude-Bro: ”But it’s innate…I mean, my wife was designed to hear the pitch of our son cry; I literally cannot hear him. You’re telling me that’s not from biology?”
Me: ”You’re not talking about gender.”
Dude-Bro: ”Yeah, well—you push out a baby, then maybe you’ll understand.”
__________________________________________________
P.S. Already a mother, and I ain’t got time to teach you nothing, son.
Jag har också fått höra, av män, att jag säkert förstår mer om hur det fungerar med barn sedan när jag själv får barn (vilket jag ju fick för första gången för drygt 8 år sedan). Jag har också fått förklarat för mig att jag har fel i hur jag definierar till exempel ”patriarkat” och ”genus” trots att det är just sådant jag skriver om i min avhandling. När jag har hållit föreläsningar händer det ibland att män (aldrig kvinnor) avbryter med en ”fråga” som börjar med ”men är det inte så att”. Det finns också forskning som visar hur kvinnor avbryts betydligt oftare än män, hur män får och tar med taltid och hur mäns taltid är förlagd till bättre tidpunkter än kvinnors (se här för exempel). Och jag ska inte säga att de inte existerar, men jag har hittills inte träffat en enda kvinna inom akademia som inte vid något tillfälle känt av mansplaining. Det är ett verkligt fenomen och för oss kvinnor som råkar ut för det är det ett problem. Att män inte ser det som ett problem, eller upplever det som ett problem oberoende av könsaspekten säger egentligen bara mer om hur mansplaining fungerar.
Så varför ska det heta mansplaining och inte twatsplaining? För att inbyggt i fenomenet att män förklarar för kvinnor finns en hel radda aspekter som är beroende av kön.
* Kvinnor socialiseras in i tystnad och mottagande, att vara lyssnande och förstående. Män socialiseras in i att ta plats.
* Män uppfattas i större utsträckning som experter, både av sig själva och av andra, och omgivningen tar deras ord på större allvar. Om en man och en kvinna har lika meriter bedöms han ändå som mer kompetent.
* Kvinnor som kritiserar eller säger emot ses ofta som svåra och med begränsad förmåga att arbeta i ett team. Att ge svar på tal när någon, till exempel på en föreläsning, mansplainar kan därför reflektera mer negativt på kvinnan som svarar än på mannen som mansplainar.
Mansplaining är därmed något som är oerhört svårt att försvara sig emot.
Och så är det det eviga problemet att somliga män verkar helt oförmögna att acceptera att kvinnor kollektivt samlar sina erfarenheter och benämner dem med något som insinuerar att erfarenheterna har kommit av mindre trevliga interaktioner med män. Att män kan ta illa vid sig av att skuldbeläggas. Jag gillar inte kollektiv skuldbeläggning, nej, och det är inte alla mäns fel, nej, men om män istället för att gå helt bat shit crazy och börja förklara varför mansplaining är en dålig term (oh, the irony) skulle kunna ta ett steg tillbaka och fundera över sin del i det hela så vore det väldigt uppskattat. Det är nämligen väldigt enkelt. Lyssna istället för förklara. Reflektera istället för försvara. Och sluta avfärda kvinnors erfarenheter som mindre värda.
Från Academic Men Explain Things to Me
Hit och dit och tillbaka igen 