Att bli bortvald, så här några år senare

Ett inlägg jag skrev för 4,5 år sedan är med flera tusen läsningar ett av de mest lästa på den här bloggen, och det får nya, uppgivna, förkrossade kommentarer titt som tätt. Det handlar om den där tiden i kölvattnet efter skilsmässan från storbarnens pappa, när min äldste son meddelade att han hellre ville bo hos pappa. Ni är många som har bett om en uppföljning, och jag har länge tänkt skriva en.

Men det är svårt. Av alla de saker som hände runt skilsmässan – eller kanske egentligen som hänt mig någonsin – är det här det allra svåraste. Ni vet när man tänker på rymden? Och så ibland så tror man nästan att man förstår att den är oändlig och så snurrar det till huvudet för att man var nära att greppa det men det är för stort för att man ska kunna förstå det? Så känns det att tänka på den här situationen. Som om rymden vore sorg. Oändlig. Så stor att sinnet fysiskt värjer sig om man försöker förstå dess verkliga form eller utforska dess gränser.

Jag har inte vant mig. Jag kommer aldrig att vänja mig. Han saknas varje dag.

Alldeles nyss fyllde han 15 år. Jag var inte där.

Här fastnar jag i skrivandet igen. Vet inte hur jag ska klara av att fortsätta. Han blir äldre och jag är inte där.

För tillfället bor han hos mig varannan helg. Jag är varannan-helgföräldern. Flera som har sett oss ihop har påpekat att det syns så tydligt att vi har en fin kontakt och att han älskar mig egentligen. Men det handlar ju inte om det. Man kan inte älska sina barn bara på avstånd. Man älskar sina barn i närvaro, i ömhet, i förståelse, i gränsdragningar. Man älskar sina barn i handlingar.

Den största kärlekshandlingen jag kunde göra för honom var att inte riva ner himlarna över att bli bortvald – eller åtminstone att se till att han inte kommer i kläm när de rasar ner över mig. För det handlar inte om mig utan om honom, och däri ligger nyckeln till min överlevnad. Han är den viktige. Hans lycka. Hans välmående.

Och det ska gudarna veta att jag inte är överens med hans far om en väldigt lång lista över aspekter rörande barnuppfostran. Särskilt gäller det hur mycket krav det är rimligt att ställa på exempelvis en femtonårig ung man, och jag är ganska övertygad om att våra skilda åsikter är tämligen djupt rotade i skilnader i hur mycket tid och kraft vi investerade i barnen när de var små. Jag ställer högre krav. Förväntar mig mer. Inte bara av sonen utan av hans nu snart trettonåriga lillasyster också. Det gör jag för att jag är övertygad om att det är bra för barn att få (givetvis helt rimliga!) krav ställda på sig. Jag anser nämligen att de här två barnen bara så där nätt och jämt lever upp till en minimistandard vad gäller förmåga att ta hand om sig själv och sin närmaste omgivning.

Ett, fortfarande väldigt aktuellt, exempel är hur man ska ta sig till och från skolan. Sonen har totalt knappt fem km till skolan. Vill han åka buss är det drygt 1 km till bushållplatsen från mitt hus och ganska exakt 800 m från pappas. För mig är det en självklarhet att en femtonåring för egen maskin ska kunna ta sig upp på morgonen, klä på sig, äta frukost och ta sig till skolan – vilket förövrigt är samma krav jag ställer på trettonåringen som har tre km till sin skola. Men det är inte alls självklart från pappans horisont och verkligen inte från femtonåringens. Därför har det beslutats att sonen bara är här på helgen, när det inte är skola. Även om jag tycker att det är helt vansinnigt fel, så finns det inte direkt något annat att göra. Att han ska vara här och bråka med mig varje morgon, är liksom inte ett vettigt alternativ.

(fast jag skulle hellre ha honom här och ta varenda konflikt än att inte få ha honom)

Men att jag och pappan inte är överens betyder inte att pappan är en dålig förälder. Det klamrar jag mig envist fast vid. Istället för att se det som att sonen inte vill vara med mig, försöker jag att se det som att han vill vara med sin pappa – vilket ju också är sant – och det är knappast någonting negativt. Hade vi fortfarande bott ihop hade det här inte behövt vara ett problem alls. Dessutom har pappan efter skilsmässan gjort en helomvändning i sin inställning till barnen, och har (i likhet med många andra fäder i samma situation) verkligen tagit ett gediget ansvar för allt som rör dem. Den pappa de har nu är inte samma man som jag skilde mig från (metaforiskt alltså, ska väl tilläggas, förstår att det blir svårt att hålla reda på alla män och barn här…).

En annan sak som hjälpte mig jättemycket var en kompis som försynt påminde mig om att det trots allt är barnens uppgift att frigöra sig från sina föräldrar. Det är i sin ordning att sonen frigör sig, och kanske då särskilt från mig som har haft det hårdaste greppet, så att säga. Sedan blir det förstås frigörelse med buller och bång eftersom han har två hem att växla mellan, men han hade ju redan innan vi skilde oss börjat ty sig mer till sin pappa. Utveckla ett nytt sorts band till honom, ett sånt där som kommer av att en liten pojke inser att han en dag kommer att bli en ung man och därmed börjar se sig själv mer i sin pappa. Det är så det ska vara. Fast att jag skulle vilja protestera.

Det är fanimej inte lätt, men istället för att se på allt som jag missar så försöker jag se bara honom. Han mår betydligt bättre av att få sin röst hörd och få bo mest hos sin pappa, istället för att bli kvävd och ligga i konstant konflikt med mig här. Det är sant nu, och det var sant då för 4,5 år sedan då han först ville bort. Det har liksom ingen betydelse hur ledsen det gör mig. Det bara är så. Och till alla er som bett om råd och tips, så är det mitt bästa: se barnet. Är den andra föräldern inte direkt skadlig, så är det bättre att släppa taget än att skapa konflikter. Jag kan inte göra mer än att erbjuda honom ett kärleksfullt hem och mitt eviga stöd, närhelst han behöver det. Det finns här och väntar på honom. Jag finns här och väntar på honom.

Och så ibland bara gråter jag. Ibland en hel dag. Ibland många kvällar på rad efter att jag lagt tvååringen. Jag gråter tills det inte finns tårar kvar för att jag bara inte kan göra annat. Jag tror inte att sonen förstår hur ledsen hans val gör mig, och jag hoppas innerligt att han heller aldrig kommer att förstå det. Jag bär det här för honom. En kärlekshandling in absentia.

I min hemstad, sommaren 2008. Älskade unge.

4 tankar om “Att bli bortvald, så här några år senare

  1. Har inte varit i samma situation, däremot tänker jag ofta på hur viktigt det är att föräldrar låter barnen göra saker som kanske sårar oss eller är jobbiga för oss men som vi kan bära, och bär, för deras skull. i min omgivning sett toxiska relationer med föräldrar som just inte kan bära barnens frigörelse, eftersom man behandlar föräldra-barnrelationen som en nära vän-relation snarare än den ojämlika relation det faktiskt är, den där en förälder ska stå ut och barnet få driva föräldern till att försöka stå ut. så vill bara uppmuntra i hur fint det du gör är, och hur viktigt det också är för relationen till din son.

  2. Som skilsmissebarn som en gang tok akkurat det valget, vil jeg alltid være min mor takknemlig for at hun lot meg gjøre det uten å protestere, prøve å spille på samvittigheten min eller få det til å handle om henne – for det gjorde jo ikke det i mine øyne. Jeg valgte ikke bort henne, men jeg tok valg som innebar at jeg foretrakk å bo hos pappa. Selv om hun sikkert opplevde det annerledes, ga hun aldri uttrykk for det. Barn ser vel sjelden sine foreldres følelser i sånne situasjoner – men sannsynligheten er stor for at sønnen din når han blir voksen (om ikke før) vil skjønne mer av hva du har gjort for ham og være like takknemlig som jeg er ovenfor min mor.

  3. Min son är 16 och har precis i dagarna deklarerat (mitt i en konflikt) att han vill bo hos pappa, för hos mig är det så stökigt. Dvs, jag lägger mig i och ”bråkar” med deras pappa som inte respekterar överenskommelsen från Familjerätten.

    Hur ska han förstå, tänker jag. Hur ska han tackla att hans pappa är fullständigt gränslös och terroriserar mig psykiskt. Det är klart att det är mindre stökigt hos pappa eftersom jag respekterar deras tid hos honom…

    Det som gnager i mig dock är att barnen under ett års tid klagat ganska frekvent på hur deras pappa behandlar dem och sedan väljer sonen att BO där. Visst, här går vi på varandra eftersom jag jobbar hemma och de har distansundervisning och hos pappa är det tomt på dagarna plus att han är ”kompis” med sonen. Kompis på ett gränslöst sätt.

    Min mardröm är att han väljer att bo där permanent, för då tappar jag honom. Min exmake kommer ALDRIG att uppmuntra till umgänge med mig trots att han hade krävt det omvända.

  4. Tack Charlotte! Jag går just nu igenom samma sak som du har gjort. Befinner mig i det sömnlösa och bottenlöst sorgsna stadiet (som du säkert minns från ditt egna eländets början, där för 4,5 år sedan), någon vecka efter att bomben briserade. För det var så det kändes när min sons andre förälder både oväntat och överraskande ringde upp på jobbet: ”Arvid har ringt, han är på väg hem till mig. Han säger att han vill bo här nu”.
    Internet är en tillgång och bra för mycket. Men också tvärt om… Man är utom sig av oro, sorg och förtvivlan. (I mitt fall dessutom förstärkt av bristen på släkt och vänner som skulle kunna stötta eller erbjuda tröst.) Och man famlar desperat efter information. Söker på oändliga sidor om vad som gäller i juridisk mening. Vilka alternativ om ens några man har. Hur all djävla helvetes skit kan komma att påverka en själv – men framför allt det viktigaste, finaste mest älskade man har – sitt barn. Hans väl och ve. Inte bara i stundens utmaning utan på längre sikt. Å sidorna tar aldrig slut och tipsen och råden flödar. Och rädslorna göds och ångesten växer, men man kan inte låta bli att fruktlöst söka vidare. Efter en lösning, som om man skulle kunna hitta den där och på något sätt ställa allt till rätta… Men egentligen behöver man kanske mest tröst. Och det finns i att höra/läsa/se att det finns andra i samma helvetiska hopplösa situation. Som inte skönmålar eller håller upp en fasad. Som känns ärliga och på riktigt, när de berättar inte bara om hur man pretatiöst borde känna och agera utan hur gränslöst ledsamt det också är.
    Det fann jag i ditt inlägg och dina läsares kommentarer Först i orginalinlägget och nu i denna uppdatering. Tack – de tröstar mig och gör mig lite hoppfullare. Får mig att känna mig mindre ensam och lite starkare.

Vad tycker du?

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s