– om historia, vägar och val. Och allt som gör det mödan värt.
Som ni vet var det en kyckling, Dash, som råkade ut för en grinig hönas hårda näbb. Ingen trodde egentligen att den skulle klara sig, så som den dinglade slapp och frusen när vi tog in den. Men vi värmde upp den, matade den försiktigt och knåpade ihop en liten sandal till Dashs böjda fot. Vi band också ihop benen, för den skadade foten gled bara bakåt och så föll hon.
Och idag, tro det eller ej, kan hon stå alldeles själv! Stadigt är det inte, men skillnaden är enorm!
Jag är mitt uppe i bakandet inför barnens vårfest (hello, 50-talssterotyp!) men skulle lite snabbt vilja tipsa er om en ny avhandling alla borde läsa. Det är Annika Bünz som skriver om hur museums utställningar om förhistoria cementerar våra stereotypa och ofta felaktiga uppfattningar om livet under förhistorien. Har ni till exempel någonsin sett en bild på en stenålderskvinna som gjorde annat än skötte barn och lagade mat? Detta trots att vi inte vet om det faktiskt var kvinnornas uppgifter och att vi faktiskt vet att kvinnor till exempel var med och jagade. Utställningar (och bilder – internet är fullt av exempel) visar också ofta en man som hövding vilket ställer mannen i maktförhållande till de andra som det inte var säkert att män i allmänhet hade. Vi har inte en aning om ifall stenåldersmänniskor organiserade sig i grupper styrda av män eller kvinnor.
Anyways. Läs mer här!
I morgon får barnen sommarlov och jag kommer med största sannolikhet att få ännu mindre tid över för bloggen. Vi kan väl kalla det sommartakt eller så. Bjuder på några bilder från när jag och maken tog en kvällspromenad ner till dalen.
Det var ju väntat att kycklingarna i något skede skulle ta sig ner från redena till golvet. Det har varit ett orosmoment men gick betydligt bättre än förväntat. Ja, för alla utom en. Riktigt exakt vad som hände vet vi inte. Vi vet att den var den sista uppe i redet. Vi vet att den vaktades av Dotty och att Dotty hade en till (den tuffaste av alla kycklingarna) som galant hoppade ner och fortsatte hela vägen ut tillsammans med henne. Och vi vet att de andra pickade på den lilla stackaren som blev kvar när den väl tagit sig ner.
När maken hittade kycklingen låg hen kall och slapp på golvet i hönshuset. Den bars snabbt in, lindades i en halsduk och lades under min tröja. I flera timmar låg den där, fortfarande alldeles slapp och vi talade med barnen om att livet ibland är hårt. För att den inte skulle behöva dö namnlös gav vi den namnet Rainbow Dash – det sannolikt mest missanpassade namnet i hönshistorien (Tupp-Berit inberäknat). Efter att barnen somnat droppade jag lite sockervatten på dess näbb och blev blöt när det rann bort. Jag försökte några gånger till tills den fick lite in i munnen. Då öppnade den munnen och började klicka när den andades. Och jag kan inte mycket om höns, men där någonstans började jag allvarligt fundera över hur man bäst tar livet av en liten kyckling en sen kväll för den såg verkligen ut som om den bara tänkte lida sin sista tid på jorden.
Nu är jag väldigt glad att jag inte visste hur man skulle ta livet av kycklingar för en timme senare började den till vår stora häpnad piggna till. Vi gav den mer sockervatten och lät den sova i makens strumplåda över natten. Nästa morgon var den piggare, men dens ena fot var liksom böjd och släpade. Vi gav den äggmacka till frukost, vilket den glatt pickade i sig, och sedan knåpade vi ihop en liten sandal till den. Sandalen hjälper till att hålla foten rak så att Dash kan stå, och förhoppningen är att foten i något skede ska hållas rak även utan sandalen. Personalen på Apoteket trodde inte jag var frisk i huvudet när jag kom in och frågade om självhäftande bandage som kunde klippas i små bitar. Hur små? Så små att man kan få dem runt tårna på en kyckling.
Lätt är det inte, men det går. Eller, tja, hoppar.
I helgen kryssade vi till Sverige för några timmar i Stockholm. Det finns mycket jag skulle vilja berätta men här kommer bara som hastigast några iakttagelser:
* Eftersom jag skötte om barnen befann jag mig aldrig på några ställen som typiskt skulle betecknas som festplatser på båten. Likväl hann jag se fyra olika män antasta lika många olika kvinnor som de, av allt att döma, inte kände. Det är det där med att ta tag lite i armen och försöka övertala att komma med. Att gå väldigt nära och kommentera utseende och sedan följa med tätt bredvid några steg när kvinnan vänder sig bort. Att röra vid, oinbjuden. Att inkräkta på kvinnans personal space och inte ta några som helst hintar om att det känns obehagligt. Med två små barn i släptåg fick jag ändå min beskärda del. Så många män som tar sig friheter att inkräkta på kvinnors varande och göra oss obekväma.
* Stockholm är fyllt av sportiga människor i spandex.
* Jag undrar om många pappor som tror och hoppas att det ska bli lättare och roligare att umgås med sin unge när de där första svåra åren av beroende av modern och amning är över sedan blir väldigt besvikna. Är det månne vanligt att pappor tröttnar på barnen där i treårsåldern och ger upp för att ungen inte vill lyssna? (Vilket alltså inte har att göra med pappan egentligen, utan med att det knappast finns en treåring i världen som är mottaglig för goda råd.) Männen vet hur något ska vara och vill förklara för att hjälpa men gör det genom att ta saker ur barnens händer och rätta, istället för att förklara och kompromissa. Jag såg till exempel en pappa idiotförklara sin dotter, kanske 4 år gammal, som ville spela Tetris. Pappan mer eller mindre knuffade henne åt sidan, sa till henne att inte röra för nu skulle han visa och suckade sedan högljutt när dottern protesterade. Pappan ville spela Tetris på traditionellt vis, genom att stapla och få bort rader, men när jag tittade lite mer på vad dottern sysslade med sorterade hon figurerna efter färg. Hon var inte alls bråkig och korkad, hon spelade bara ett alternativt Tetris.
* Jag är inte gjord för stormiga hav. Blörk.
* Jag älskar, älskar, älskar vad Vasamuseet har gjort med ansiktsrekonstruktioner av några av dem som drunknade när regalskeppet Vasa sjönk. Att ge namn (även påhittat), ansikte och historia till dem som annars skulle ha glömts bort är så sanslöst viktigt.
Det är nervöst att ha åtta små ulliga, gulliga kycklingar i hönshuset. Inte nog med att små kycklingar är väldigt, väldigt ömtåliga, deras överlevnad hänger på ett gäng konstant kränkta, lätt illvilliga, bokstavliga hönshjärnor med synnerligen begränsad kapacitet för konsekvenstänkande. Det här är typerna som varje dag går och pickar på en spik i hönshusets vägg i tron att det är mat. Det här är typerna som surar i timmar om jag lägger in nytt, fräscht strö på hönshusets botten. Det här är typerna som fortfarande inte har förstått att det finns nät runt hönsgården utan nästintill dagligen krockar med det.
De ska nu alltså ansvara för kycklingarnas bräckliga små liv.
Det började med att Dotty trötade in sig tillsammans med Bläck, som legat på sex ägg, och numer uppfostrar dessa sex kycklingar tillsammans med henne. Sedan kom jag ut till hönsen på eftermiddagen i förrgår och då ligger Twilight Sparkle, som inte har ruvat några ägg alls, väldigt märkligt som en boll mitt i gruset. Och när hon reser på sig ser jag till min stora förfäran att hon har en liten kyckling under sig. Den lilla bräckliga svarta, svagast av dem alla, har kommit bort från Fluttershy som har ruvat fram hen (pun intended) och alla mina säkerhetsanordningar till trots fallit ut i den livsfarliga kylan. Men Twilight tog sig an den och räddade livet på den, tills jag kom och kunde återbörda den till Fluttershy.
Ja, och så i dag hittade jag bara fem kycklingar uppe hos Dotty och Bläck. En hade fallit ner och i vanlig ordning fick jag hjärtsnörp. Men så kom den fram tillsammans med Flyttershys två småttingar och verkar helt nöjd med att ha bytt familj. Den sprang runt tillsammans med sina nya syskon bland tupparna och verkade vara i prima skick.
Alltså. Hönor är så jävla märkliga.
Twilight Sparkle. Den kränkta hjältinnan.
Aleksa Lundberg skriver på Politism.se om avsaknaden av transpersoner i det historiska narrativet. Hon hänvisar till Jonna Ingvarsson intervju med en av tidskriften Historiskans grundare Eva Bonde där Bonde svarar på frågan om huruvida transpersoner kommer att inkluderas att
”Det är en utmaning att hitta material om transpersoners historia.”
Lundberg, och även Ingvarsson, vänder sig emot det uttalandet. I en krönika skriver Ingvarsson:
”Men argumentet att transpersoner inte får plats för att det är ´en utmaning´, det är precis samma argument som gör att historieboksförfattarna inte pallar skriva om kvinns. Det är klart det är svårt. Det är ju det som är grejen.”
Lundberg fyller på med följande:
”Jag blir också lite trött när jag läser den typ av kommentarer som Eva Bonde gör. För det första så är anledningen till att transpersoner saknas i historieböckerna den samma som att ciskvinnor gör det: patriarkatets könsmaktsordning. För det andra är det inte svårt att hitta transpersoners historier. Bara att öppna ögonen.”
Och nu tänkte jag ge mig ut på väldigt tunn is genom att säga att anledningen till att transpersoner saknas i historieböckerna inte alls är samma som för ciskvinnor. Svaret här är inte patriarkatets könsmaktsordning och Bonde har alldeles rätt när hon säger att det är en utmaning att hitta material. Först två korta, men viktiga, punkter.
* Att det är en utmaning betyder inte att det är omöjligt. Den lista på personer som Lundberg själv lyfter fram är ett bra exempel på det.
* Transpersoners historia är viktig. Att den kanske inte speglar det stora narrativet gör den inte på något vis mindre viktig.
Med det sagt vill jag förklara varför det är en utmaning att hitta material om transpersoners historia, förutom det uppenbara att den – liksom kvinnornas – traditionellt är dold. Det hör väldigt nära samma med att de personer som nämns på Lundbergs lista nästan uteslutande är från slutet av 1800-talet och 1900-talet. Innan dess har man nämligen inte sett på kön som binära, som motpoler, utan man har sett kön på en glidande skala. I forskningen talar man om en-könsmodellen, efter Thomas Laqueurs begrepp the one sex model. Inte ens inom medicin såg man alltså på kvinnor och män som väsensskilda utan som mer eller mindre män – mannen var det enda könet på skalan. Det här medför att när man talar om transpersoner som personer som rör sig från det ena till det andra, eller befinner sig mitt emellan, är det otroligt svårt att definiera.
På den glidande skalan mellan den fulländade mannen och den misslyckade mannen (kvinnan) fanns det nämligen väldigt, väldigt många personer. En man som blivit penetrerad kunde till exempel klassas som kvinna eftersom han tagit en kvinnlig position. Historikern Carol Clover har visat hur kvinnor i isländska sagor som tog manliga positioner (till exempel slog någon så att blodvite uppstod) benämndes med manliga pronomen. I dag skulle vi knappast anse att det räckte med att ge någon en ordentlig käftsmäll för att räknas som transperson men likväl fanns det personer på medeltidens Island som gick från kvinna till man på det viset.
I en del kulturer och tider har det varit betydligt lättare att byta kön än att byta genus. Droor Ze’evi har till exempel påpekat, angående det Osmanska riket, att det var möjligt att byta kön men inte genus (läs hans Producing Desire!). En person kunde födas kvinna och byta till man men då inte längre använda några kvinnliga attribut. Det fanns också eunucker vid hovet, som varken var män eller kvinnor utan något mitt emellan men som hade väldigt hög status. Vid hovet hade man också elitsoldater kallade janissaries, som var unga pojkar rekryterade bland huvudsakligen kristna undersåtar. De tilläts inte ha skägg och nekades också andra manliga attribut, samtidigt som de levde i homoerotiska förhållanden med andra män. Ja, och så länge (den unge) mannen ses som den perfekta och sex bara är kroppsligt är det knappast konstigt att män har sex med andra män. Så gjorde man i Sparta, så gjorde man i det Osmanska riket. De män som levde som ögongodis och älskare till andra män var dock inte klassade som riktiga män så länge de levde i den positionen. Men trans…? Njae.
Att man innan 1800-talet inte har sett på män och kvinnor som väsensskilda är den första förklaringen till varför transpersoners historia är svår. Den andra förklaringen är väldigt nära kopplad till den första, och handlar om risken att pådyvla historiska personer epitet som de inte hade känts vid. Kan man säga att en person var trans för att den skulle ha varit det enligt våra definitioner? Kan man tala om trans som fenomen innan det senaste århundradets förståelse av sexualitet och könstillhörighet?
Det finns en del personer under århundradenas lopp som av allt att döma varit trans. Ofta möter vi dem i rättsprotokoll efter att någon angivit dem och ofta döms de för att ha brutit mot ordningen – särskilt om de ingått äktenskap eftersom de då brutit mot Guds lag. På förekommen anledning definierade de sig sällan som trans, men de beskriver likväl känslan av att ha blivit tilldömda fel kön. Beträffande de här personerna är det massor med spännande forskning på gång (se exempelvis Jonas Liljequist och AnnaSara Hammar). Men så finns det personer som har valt att leva som något annat ett tag. Ofta är det kvinnor som lever som män och ofta handlar det om att komma åt alla de saker som var stängda för kvinnor snarare än om en identitetsbaserad känsla av att vara man. Och att klä sig som det andra könet, att ta ”fel” attribut, var väldigt allvarligt. I slutet av 1700-talet utgav sig Brita Hagberg för att vara Petter Hagberg för att få tjänstgöra i ryska kriget, men inte för att hon ville vara man utan för att hon ville kriga. Hade hon velat vara en del av transpersoners historia? ÄR hon en del av den? Är det respektfullt mot henne att kategorisera henne som trans om hon själv inte hade gjort det?
Liknande fall hittar man inom kultur och vetenskap. Mary Ann Evans skrev under pseudonymen George Eliot. Journalisten Dorothy Lawrence klädde ut sig till man för att rapportera från Första världskriget. Listan på exempel kan göras hur lång som helst. Men dessa personer, som av anledning eller annan, ”bytte kön” för ett tag skulle inte själva klassa sig som trans. De levde i en helt annan tid och måste tolkas utifrån den tiden. Vi måste ha respekt för att tidigare århundradens människor har haft helt andra diskurser att förhålla sig till, och vi måste vara mycket försiktiga med att belägga dem med epitet de inte själva använde. Angränsande till detta är nutidens enorma fascination för homosexualitet, där alla kvinnor som förblev ogifta och som betedde sig manligt stämplas som lesbiska – nu senast Drottning Kristina. Det är vanskliga grejer, det där.
Så, transpersoners historia är inte svår att skriva för att vi skulle sakna exempel från det senaste århundradet utan för att det är synnerligen problematiskt att definiera vad trans var under de många hundra åren innan 1800-talet. Jag säger inte att vi inte ska göra det (tvärtom har jag redan tidigare sagt att jag tycker att det är nästa viktiga steg att närmare utforska sexualitet i betydelsen kön) utan att vi, när vi gör det, ska göra det med respekt för historiska verkligheter och (trans)personerna som levde i dem. Vi kan inte utgå från dagens syn på vad trans är och applicera på historien utan vi måste lyfta fram dessa livsöden utgående från deras egen kontext.
För ett par veckor sedan skrev fyra studenter vid Columbia University en artikel om hur de vill att lärare vid universiteten tillhandahåller triggerwarnings. En av studenterna, som tidigare varit utsatt för sexuellt våld, hade nämligen tagit illa vid sig av våldtäktsscenerna i Ovidius Metamorfoser – ett standardverk inom klassisk litteratur. Studenterna skriver:
”These texts, wrought with histories and narratives of exclusion and oppression, can be difficult to read and discuss as a survivor, a person of color, or a student from a low-income background.”
De har startat ett forum för att ge
”students, professors, and faculty a space to hold a safe and open dialogue about experiences in the classroom that all too often traumatize and silence students.”
I vissa fall kan jag tycka att triggerwarning (TW) är helt på sin plats och i andra har jag inga problem med att tolerera dem om de gör något gott för andra. Till exempel är jag med i flera olika Facebook-grupper som har TWs och det tycker jag är helt ok. Det är frivilligt att vara med och grupperna är till för att alla dess medlemmar ska känna sig nöjda och tillfreds med vad som förekommer i gruppen. Det är forum där man ska få välja vad man vill se.
Ett universitet är dock inte ett sådant ställe. Ett universitets funktion är inte att ha studenter som är nöjda och tillfreds med allt innehåll. Ok, det låter hårt, men låt mig förklara.
Studenterna vid Columbia University som kräver TWs på undervisningsmaterialet talar bland annat om att det ska finnas mekanismer som stöttar studenter som har identitetsbaserade meningsskiljaktigheter med lärarna för att studenternas identiteter är viktiga i klassrummet. På ett filosofiskt plan låter det kanske helt rimligt, men vad betyder det i praktiken? Vad betyder det i praktiken att den förstaårsstudent som har meningsskiljaktigheter med sin professor angående till exempel tolkningen av Metamorfoser, eller Förintelsen eller vad som helst ska ha rätt till stöd för sin identitet i sin tolkning? Om vi hårdrar det; skulle en student som identifierar sig som nazist ha rätt till stöd för en identitetsbaserad tolkning som förnekar Förintelsen? Och om hen inte skulle ha det, var drar vi gränsen för vems identitet som är viktig och vems som inte är det?
Jag har undervisat i flera kurser på universitetet, bland annat i Genushistoria. Genushistoria som ämne innehåller en mängd olika aspekter som kan vara triggande för somliga men som man helt enkelt inte kommer ifrån. Vi kan till exempel inte förstå dagens våldtäktskultur om vi inte förstår hur våldtäkt som fenomen har utvecklats. Från att vara bortförande (raptus) till att ha sexuella inslag, från att vara ett brott mot flickans familj till att vara ett brott mot henne, från att vara något som begicks enkom mot unga, ogifta kvinnor till att inkludera kvinnor och män oavsett civilstatus. Det finns mängder med saker som är tunga att läsa om eller att prata om men som verkligen förtjänar att vi likväl gör det – att vi fortsätter att forska i mekanismerna bakom. På Internetforum kan man få en TW och välja att läsa något annat i stället, men på universitetet ska studenterna bearbeta även tungt material. På universitetet är det vår skyldighet att bearbeta även tungt material.
Studenterna säger sig inte vilja inkräkta på lärarnas akademiska frihet beträffande undervisningsmaterial men, i ärlighetens namn, är det inte vad som framkommer av deras protest. De talar bland annat om att studenter som tagit kurser i västerländsk civilisation upplever att undervisningen inte ger utrymme ”for their experiences in the Western world”. Här någonstans ringer det en varningsklocka för mig. Undervisningen ska nämligen inte handla om studenternas upplevelser utan om vad forskningen har kommit fram till – även om det är två helt skilda saker. Det är lite som när man talar om mäns våld mot kvinnor och någon random dude kommer och säger att han aldrig skulle slå en kvinna så statistiken kan inte stämma. Om jag föreläser om gifta kvinnors juridiska ställning i början av 1800-talet utgår jag ifrån sådant som gjorde att kvinnor inte klassades som fullvärdiga medborgare. Jag kanske nämner att det säkert var jobbigt för män att ha försörjningsansvar också, men det kommer inte att vara i fokus. Sitter det då någon typ av den sorten som brukar diskutera här på bloggen och som hävdar att kvinnor glider runt på en räkmacka och bara vill ha feta plånböcker bland studenterna förbehåller jag mig rätten att inte ta upp hens synpunkter som valida invändningar.
Och jag vet inte riktigt hur jag ska säga det här utan att framstå som en förmäten besserwisser, men vi som undervisar är ju ändå på plats för att vi är experter i ett visst ämne och studenterna är på plats för att de ännu inte är experter på det ämnet. Jag älskar förvisso studenter som utmanar och ifrågasätter, men det ska vara på basis av bildning – inte identitet. Det ska vara ”jag har läst” och inte ”jag tycker”.
Samtidigt är det förstås viktigt att studenterna känner att lärarna lyssnar på dem. Jag skulle personligen känna mig som ett misslyckande om en student kände sig tystad eller rent av otrygg under mina timmar och jag skulle självklart ta den student som bad mig om TWs på allvar. Men det är en himmelsvid skillnad att gå ifrån att lyssna på de studenter jag har framför mig och att respektera dem, till att hela tiden behöva vara på min vakt inför om något av det material jag presenterar skulle kunna trigga någon. Genom att, som studenterna vid Columbia vill göra, lägga över ansvaret för TWs på läraren öppnar man Pandoras ask för det finns så otroligt många saker som folk ser som triggande. Studenterna vid Columbia räknar upp historia som utesluter någon eller handlar om förtryck vilket kan vara svårt för någon som överlevt, någon med annan hudfärg eller någon från en arbetarfamilj. Det finns inte en enda av mina föreläsningar som inte skulle behöva en TW i så fall. Inte en enda. Om man triggas av berättelser om sexuellt våld, sociala orättvisor och rasism ska man kanske överväga att inte läsa historia alls för det är, sorgligt men sant, historiska konstanter. Och på universitetet förväntar jag mig att mina studenter klarar av att intellektuellt hantera berättelser om sexuellt våld, sociala orättvisor och rasism för det är bara genom att studera de här sakerna som vi kan förstå mekanismerna bakom dem. Det är dit vi ska. Det är förståelse för mekanismer vi söker. Och vi kan bara komma dit genom att ta itu med svåra och tunga frågor.
Ett exempel: En kollega, den briljanta Mona Rautelin, skrev sin doktorsavhandling om barnamord i 1700-talets Finland. Hon gick igenom ett sanslöst tungt material som bestod av beskrivningar av hur unga mödrar gjort sig av med sina barn. Hon skriver om desperation, om social kontroll, om ett samhälle som inte ger utrymme för andra val men som likväl straffar och hon visar hur det, då som nu, är fullt möjligt att en kvinna är gravid utan att veta om det. Det är forskning som Rautelins som sedan ger oss perspektiv på de systematiska barnamord som fortfarande förekommer i t.ex. Indien och som ger oss kontext till de barnamord som än i dag sker varje år här i Norden. Det är otroligt viktig men också svår forskning som triggar varje normalt funtad människa. Är man nöjd och tillfreds? Sannolikt inte. Hade man på ett internetforum hellre sett en video med kattungar? Troligtvis. Men efter att man gråtit sig till sömns i några veckor når man en ny dimension av förståelse och på universitetet är det målet.
Om jag ska försöka sammanfatta lite så är jag av åsikten att det vore ett nederlag för den akademiska friheten och det intellektuella samtalet om de som undervisade skulle tvingas triggervarna. Undervisningens innehåll måste utgå ifrån forskningen – inte från studenternas identitet. Samtidigt ska den som undervisar givetvis respektera studenterna och i mån av möjlighet ta i beaktande den som ber om det, men det handlar snarare om att visa medmänsklighet och förståelse än om att triggervarna.
Ebba Witt-Brattström skriver i dag ett mycket läsvärt, och inte så lite dräpande, svar till Mats O Svensson, vilken några dagar tidigare kritiserat henne. Jag vet inte hur bråket startade och utifrån Mats O Svenssons artikel har jag mycket svårt att förstå vad exakt det är som han vill kritisera. Det som stack ut, enligt mig, är när Svensson försvarar att litteraturen ska få beskriva även det som inte är socialt accepterat (eller för den delen lagligt):
”Svaret är ju att självklart är det tillåtet, men kittlingen finns där – att överträda gränser kan ge en hissnande frihetskänsla. Ett helt ofarligt gränsöverskridande, inga verkliga kroppar kommer till skada.”
Hans poäng, om jag har förstått den rätt, är att man måste skilja på författares litterära gärning och deras övriga handlingar (det som Witt-Brattström träffande kallar ”mediala utspel i sexistbranschen”) och på ett sätt håller jag kanske med. Litteratur, kultur, ska få vara gränsöverskridande. Men grejen är att det som är gränsöverskridande i litteraturen, till exempel sexfantasier om minderåriga flickor, våldtäkter och sexuella utnyttjanden, likväl frodas även i det verkliga livet. När en författare som Knausgård utnyttjar flickors sexualitet i sitt författarskap är det inte ofarligt gränsöverskridande om han sedan sitter i en TV-soffa och påstår att kvinnor är sexobjekt.
Skillnaden blir enorm om man gör en gender swap. Svensson nämner flera kvinnliga författare som också skrivit perversa böcker och det är förstås helt sant att kvinnor också skriver sådant. Men kvinnor sitter inte i TV-soffor och talar om hur de tänder på 18-åringar. Kvinnor åker inte på sexresor till Thailand och köper sig en tioåring. Kvinnor får inte mediatid för att berätta om hur män bara duger till sex och inte förtjänar respekt om de inte ställer upp. De där gränserna som Svensson menar är ofarliga i litteraturen suddas ut och högst verkliga kroppar kommer visst till skada. Men det är kvinnliga kroppar. Flickors kroppar. Gränserna förskjuts även utanför litteraturen och det som borde vara förbjudet normaliseras – inte på grund av att någon har skrivit om det i en bok utan på grund av att samma någon sedan visar samma tendenser utanför boken.
Och det är synd att säga att typ Knausgårds och Larssons utspel har fått stå oemotsagda, för det har de ju verkligen inte, men de möts inte med samma djupa avsky som om uttalandena hade gällt unga pojkar. Tänk om Knausgård hade sagt att många män undrar hur det vore att ligga med en yngre kille. Tänk om han hade talat om fasta muskler på en 15-årig grabb istället för fasta bröst på unga kvinnor. Men det är inte bara Knausgård som undviker att tala om sånt i offentligheten. Alla undviker att tala om sånt. Att göra unga killar till sexobjekt när man är en gubbe i Knausgårds ålder eller rent av en tant i min ålder låter sig inte riktigt göras. Medan den unga kvinnans sexualitet – precis som Witt-Brattström påpekar – likt en accessoar garanterar en viss status hos mannen kan varken kvinnor eller män använda den unga mannens sexualitet på samma sätt. Därför är det gränsöverskridande i litteraturen könat. Det är inte samma sak att överskrida gränser gentemot unga pojkar som gentemot unga flickor för det sistnämnda sipprar ut ur boken.
Så skriver Svensson så här:
”Få vill nog försvara Stig Larssons uttalanden i intervjuer och tv-soffor, eller ens ge sig in i en debatt om hans eventuella rätt att säga vad han säger. Men man kan ändå vända sig mot och ifrågasätta hur Witt-Brattström underkänner ett helt författarskap genom att hänvisa till dessa uttalanden om ph-värden och attraktion. Att prata runt, i stället för om litteraturen.”
(Jag försöker nu att inte fastna i hans synnerligen märkliga första två meningar där han menar att få vill försvara mannens sexism men att man ändå kan vända sig mot kvinnans reaktioner. Alltså. I don’t even.)
För det första har Witt-Brattström ingalunda underkänt författarskap och som professor i litteratur är hon givetvis fullt kapabel att tala även om litteraturen. För det andra är det så satans beklämmande hur dessa manliga kulturgenier kan få säga vad fan som helst bara för att de har genistatus, som om de är så bra på att skriva att de måste förlåtas alla snedtramp. Grundförutsättningen för att det ska vara ett ofarligt gränsöverskridande där inga verkliga kroppar kommer till skada är det stannar innanför bokens pärmar. När det gäller sexismen mot kvinnor är det inte så.
I fredags morse när jag kom ut till hönsen såg jag med förskräckelse att Dotty, som legat och ruvat utan ägg i redet bredvid Bläck och babysarna, hade trängt sig in till Bläck. Jag tänkte att nu blir det slagsmål och så pickar de ihjäl babysarna för höns har hönshjärnor och taskig attityd. Men döm om min förvåning när det rätt som det var tittade fram en liten kyckling ur Dottys fjädrar. Dotty har adopterat kycklingarna och fostrar dem nu tillsammans med Bläck. Babysarna piper glatt omkring mellan dem, klättrar upp och åker rutschkana ner för deras ryggar och sover sedan tryggt bland deras fjädrar.
Höns, alltså. De upphör aldrig att förvåna en.
Det första ni ska göra, om ni inte har gjort det redan, är att läsa bakgrunden här. Jag vill nämligen säga något om vad som hände i Sinis kommentarsfält under inlägget där hon påtalar sexism och (om man tycker att kvinnohat är en för stark term) vad kvinnor ofta råkar ut för när de uttalar sig om i princip vad som helst som är lite obekvämt. Det tog nämligen inte lång tid alls innan hennes kommentarsfält fullkomligt exploderade och bland hejarop (från huvudsakligen kvinnor) och fler håll-käft-få-kuk-din-hora (från män) uppstod en besynnerlig subdiskussion. En subdiskussion som dessutom, enligt dem som drev dem, gjorde anspråk på att vara seriös och komma åt kärnan med problemet. Den handlade om att män faktiskt biologiskt är starkare än kvinnor och hur det bara helt enkelt inte är något man kan argumentera emot för att det bara är så.
Grejen är bara att mäns och kvinnors eventuella biologiska skillnader har absolut ingenting med saken att göra.
När man menar att det är humor att photoshoppa en balettklänning på en hockeyspelare och håna laget som småflickor är det fullkomligt irrelevant huruvida en hockeyspelare är starkare än en liten tjej i balettklänning. Det man utnyttjar är ju symbolvärdet – ”flicka” och ”tutu” som symboler. Om vi till exempel skulle tänka oss att man istället hade photoshoppat dit en keps och ett par shorts och skrivit ”Välkomna, pojkar” är symbolvärdet inte detsamma. Varför? För att småpojkar inte symboliserar svaghet och inkompetens. Ingen säger ”slå som en kille” och menar att man inte slår hårt, ingen säger ”skrika som en pojke” och menar att någon blivit skrämd, ingen säger ”gråta som en kille” och menar någon som har nära till tårarna.
Och de som säger att det var en av världens bästa spelare som de photoshoppat och att det därför inte är ett hån mot flickor för att det är fint att bli associerad med honom har jag lite svårt att ta på allvar. Man valde just en flicka för att framställa denne superspelare som svagare och som sämre – inte som en hyllning till varken honom eller till världens flickor. Nej, hyllar bra spelare gör man genom att sätta kungakronor på deras huvuden – inte tiaror.
Så varför är det är ett problem och inte humor? För att man genom att göra en sådan bild återskapar och upprätthåller symbolvärdet hos flickor. Genom att använda symbolen ”flicka” för svaghet och inkompetens skapar man automatiskt kopplingen mellan även högst riktiga flickor och svaghet och inkompetens. Det är därför min sjuåriga dotter så sent som i dag fick höra att hon inte kan springa fort och säkert kommer att förlora mot pojkarna trots att hon bevisligen är både starkare och snabbare än nästan alla jämnåriga oavsett kön. Den ålder som det faktiskt börjar bli fysiska skillnader i prestationsförmåga, det vill säga tonåren, kommer nämligen i alla fall tio år senare än barnen får lära sig att flickor är svagare. När skillnaderna börjar bli reella har de flesta flickor redan gett upp och accepterat att de aldrig kan bli lika snabba och starka som pojkar, att de aldrig kan prestera lika bra, trots att många flickor faktiskt skulle ha potential att fortsätta vara snabbare och starkare än medelpojken om de bara tränade. Det blir en självuppfyllande profetia.
Att påstå att flickutstyrsel på en manlig hockeyspelare skulle vara någon sorts objektiv reflektion över fysiska förhållanden, eller en genom association positiv porträttering av flickor, är en bra dag bara gruvligt korkat. Det är ett hån mot flickor och en symbolism som skadar flickors självförtroende. Därför är det inte ett harmlöst skämt.
Hit och dit och tillbaka igen 