Archive | november 2013

Vuxenkvällen

Barnen är hos Mummi så vi gör vad vuxna människor gör. Äter glass i sängen, som kvällsmat, tittar på film och väntar på att klockan ska bli tillräckligt mycket för att det ska vara ok att gå och sova. Somliga av oss har redan gett upp.

20131130-213715.jpg

Ännu om det där manshatet och vad det kan tänkas vara

Certatio har skrivit en mycket läsvärd text om manshatet, och Ligneto ställde bland kommentarerna på mitt tidigare inlägg dessutom den synnerligen relevanta frågan vad manshat kan tänkas vara.

Den utgångspunkt jag har haft har kommit av diskussioner med sådana som tycker att det finns strukturell, socialt accepterad misandri i dagens svenska samhälle. Utgångspunkterna då är att tidigare kanske det fanns misogyni men det har nu omvandlats till misandri istället. I en av de länkade artiklarna på DN fastställs rent av denna omvandling till att handla om de senaste 200 åren, men artikelförfattaren lyfter fram att det kunde röra sig om betydligt längre. De jämförelser som görs är ofta med hur nazisterna behandlade judar, och att de saker som män i dag råkar ut för hade klassats som rasism om det hänt färgade.

Om man vill hävda att män som grupp är utsatta (vilket är vad man vill, för det handlar om män som kön) måste man också se på hur gruppen män står i förhållande till andra grupper – det vill säga kvinnor. När jämförelserna rör andra religioner (judar, och ibland muslimer) kan man anta att vi talar om en man som tillhör den västerländska kristna traditionen, även om han inte tillhör den kristna kyrkan. När jämförelserna också rör att man inte skulle få säga så om färgade kan vi vidare anta att det rör sig om en vit, västerländsk man. Så om vi tar alla vita västerländska män (för enkelhetens skull kan vi begränsa oss till Sverige) så är alltså det gruppen som skulle vara utsatt för strukturell, socialt accepterad misandri i dagens svenska samhälle.

Och det är väl det här som liksom skulle betecknas som avsaknaden av maktperspektiv. För grejen är att så långt tillbaka vi kan följa historien och med någon så när precision avgöra hur folk hade det har den vita västerländska mannen varit på toppen i Sverige. Det har varit gruppen med befogenheter att stifta lagar, med våldsprivilegium (de enda som kunnat utföra sanktionerat våld), med störst ekonomiska tillgångar och med ensamrätt på en rad grundläggande samhällsfunktioner kopplade till utbildning, yrkesverksamhet, bestämmande och ägande. I dagens Sverige är det inte längre tillåtet att förbjuda kvinnor, mörkhyade eller personer med annan religion alla dessa saker som alltid varit tillåtna för den vita västerländska mannen. Och nej, alla vita västerländska män har förstås inte haft fri tillgång till alla privilegier, men om vi talar om gruppen män (vilket vi alltså gör om vi talar strukturell misandri) har dörrarna varit öppna. Det som har hänt nu är att dörrarna formellt är öppna för fler, inte att de har stängts för den vita västerländska mannen och det är en väldigt stor skillnad. Möjligen har det ibland blivit svårare för den vita västerländska mannen att komma in för att det redan står någon i dörröppningen, men det händer oss alla i bland. Möjligen är det också så att exempelvis en del arbetsplatser föredrar att anställa en som är mörkhyad eller kvinna eller rentav båda. Det är inte heller strukturell misandri, utan ett erkännande av att de historiska fördelar den vita västerländska mannen har haft inte kommer att bli jämnare fördelade över befolkningen om man inte aktivt kämpar för det och ger andra en chans. Ja, och säkert spelar det också in att företag med större diversitet tenderar till att vara bättre arbetsplatser och ha högre lönsamhet. Inte helt utan vita västerländska män alltså, bara med en större variation.

Dessutom skulle jag vilja påpeka att jag inte anser att vi har strukturell misogyni (alltså kvinnohat) i Sverige i dag heller. Höjer vi blicken lite dock, så är strukturell misogyni (i betydelsen starka negativa fördomar inbyggda i samhällsstrukturen) fortfarande vanlig, och går vi bakåt i tiden hittar vi det även i Sverige. Detsamma kan inte sägas om strukturell misandri. Vill man tala om de gånger män förfördelas i dagens Sverige (för jag säger alltså inte att det inte skulle finnas sådana tillfällen) kan man inte tala om män som grupp, utan om en viss sorts man. Till exempel arbetslösa män, som löper skyhög risk att hamna i både drogproblem och våldsstatistik. Eller manliga pensionärer, som toppar självmordsstatistiken. Eller unga fäder som inte får vara förälder på lika villkor. Allt det är exempel på problem skapade av stereotypa könsroller, men inte av strukturell misandri.

Kuriosa: Bland de sakerna som lyfts upp som misandriska finns att säga ”gubbe”. På min blogg är det uteslutande de som hävdar misandri som använder ”gubbe”, främst i det sammansatta ordet ”halmgubbe” som en referens till saker jag tar upp.

Toalettperspektiv

Jag talade med Geiri och vi kom in på det där att den 19 november var både Internationella mansdagen och World Toilett Day. Geiri påpekade:

”Jag läste massor av inlägg från svenskar och finnar om hur hemskt det är att vara man här i världen, men alla egyptiska män jag känner var mer bekymrade över att 1/3 av alla människor saknar toaletter…”

Det sätter hela grejen i perspektiv. Visst kan man tycka att det var olyckligt att de två dagarna sammanföll, men jag tänker mig att man ändå har det förhållandevis bra om man kan uppröras över den helt fiktiva kopplingen mellan män och toaletter istället för att oroa sig över att ens familj inte har tillgång till toalett.

Tröttsamma typer och historielösheten

Det finns ganska många saker som jag tycker i grund och botten är väldigt enkla men som verkar vara helt otroligt svåra för somliga att greppa. Det mesta av det verkar grundas i den nya historielösheten, där man ser på Sverige (eller Finland för den delen) i dag utan att ha någon som helst förståelse för hur vi har kommit hit. Och jag menar nu inte att alla måste börja rabbla kungalängder och avgörande årtal och sånt, men man skulle åtminstone kunna sluta stoltsera med att man inte förstår. Som en gåva från ovan kom i dag i mitt FB-feed den här bilden, om den historielösa karriärkvinnan.

Jag tycker förstås att man inte måste vara feminist bara för att man är kvinna. Själv är jag inte heller bekväm med uttrycket så som det används i dag. Med det sagt är det en sak att vara skeptisk mot delar av dagens feministiska rörelser, och en helt annan att inte förstå vad feminismen gjort för jämställdheten. Vi har alltså inte kommit så nära jämställdhet som vi är i dag för att kvinnor som individer har fått frihet att utveckla sig, utan för att kvinnor som grupp stått upp för sina grundläggande rättigheter. Hela anledningen till att vi i dag kan tala om kvinnor som individer och om kvinnors självförverkligande är den kamp som kvinnor som grupp fört före oss. Det bekväma liv vi lever i dag hade vi inte haft om inte tidigare generationers kvinnor gjort sig jävligt obekväma – i dubbel bemärkelse. Hur många av oss i dag är beredda att förlora allt vi har för att föra en sådan kamp?

Å andra sidan kan jag få fullkomligt krupp på historielösa radikalfeminister också, för kvinnokampsrörelsen har aldrig varit så enkel som ”kvinnor mot män”. Alltsedan starten har rörelsen till exempel inkluderat även män. Kampen har dessutom inte varit mot män (vilket man lätt kan få intrycket av i dag) utan mot strukturerna. Det är en himmelsvid skillnad, dels eftersom att män inte är en homogen grupp som kollektivt förtjänar kvinnlig vrede och dels eftersom att strukturer skapas och upprätthålls av både män och kvinnor. Ja, och sedan är rörelsen för kvinnors rättigheter den enda folkliga rörelsen där sådana vars rättigheter man kämpar för också finns på den andra sidan; det fanns flera anti-kvinnorättsrörelser som startades och drevs av kvinnor.

The National League for Opposing Woman Suffrage skapades år 1910 när Women’s National Anti-Suffrage League slogs ihop med Men’s League for Opposing Women’s Suffrage.

Det kvinnliga kollektivet var alltså aldrig så enkelt definierat, även om kollektiviseringen av kvinnors erfarenheter var av avgörande betydelse. Enkelt, eller hur? Historia behövs. Historielöshet är farligt. Vi ska fortsätta på det temat under veckan, men nu ska jag skriva avhandling.

Kuriosa: Stavningsprogrammet ville rätta ”kvinnokampsrörelsen” till ”broderskapsrörelsen”. As if.

Skrivarvånda och begreppshistoria

En av de sakerna min avhandling går ut på är att definiera innebörden av det medeltida begreppet ”målsman” och jag skriver på engelska. En av mina poänger är att det är skillnad på den medeltida och den nutida varianten av målsman så att målsman inte korrekt kan översättas med termen ”legal guardian” – vilket gör att jag måste använda den svenska termen i min engelska text för att beskriva det specifikt svenska systemet. Av detta följer också att den som har en målsman inte kan benämnas ”ward” eller ”minor”, vilket resulterar i att jag hela tiden måste skriva om i stil med det inte alldeles språkligt funktionella ”a person who has a målsman” eller de lingvistiskt groteska ”someone under målsman ship”. Därtill ska läggas att all tidigare forskning, med små variationer, har likställt medeltida målsman med dagens (alltså en legal guardian) så att jag varje gång jag tar upp forskning inte vet om jag ska översätta deras svenska målsman med det engelska legal guardian (vilket skulle reflektera användningen och den innebörd termen getts i sammanhanget) eller helt enkelt behålla det svenska målsman så snart det förekommer (vilket då i sin tur inte korrelerar med hur jag har valt att använda termen).

Det där att skriva forskning på klarspråk är betydligt svårare än vad somliga tycks tro.