Barnen är hos Mummi så vi gör vad vuxna människor gör. Äter glass i sängen, som kvällsmat, tittar på film och väntar på att klockan ska bli tillräckligt mycket för att det ska vara ok att gå och sova. Somliga av oss har redan gett upp.
Månad: november 2013
Tildas logik del 12
”Mamma, ser min fläta nu ut som en sån där hästs mule?”
Er gissning är lika bra som min.
Ännu om det där manshatet och vad det kan tänkas vara
Certatio har skrivit en mycket läsvärd text om manshatet, och Ligneto ställde bland kommentarerna på mitt tidigare inlägg dessutom den synnerligen relevanta frågan vad manshat kan tänkas vara.
Den utgångspunkt jag har haft har kommit av diskussioner med sådana som tycker att det finns strukturell, socialt accepterad misandri i dagens svenska samhälle. Utgångspunkterna då är att tidigare kanske det fanns misogyni men det har nu omvandlats till misandri istället. I en av de länkade artiklarna på DN fastställs rent av denna omvandling till att handla om de senaste 200 åren, men artikelförfattaren lyfter fram att det kunde röra sig om betydligt längre. De jämförelser som görs är ofta med hur nazisterna behandlade judar, och att de saker som män i dag råkar ut för hade klassats som rasism om det hänt färgade.
Om man vill hävda att män som grupp är utsatta (vilket är vad man vill, för det handlar om män som kön) måste man också se på hur gruppen män står i förhållande till andra grupper – det vill säga kvinnor. När jämförelserna rör andra religioner (judar, och ibland muslimer) kan man anta att vi talar om en man som tillhör den västerländska kristna traditionen, även om han inte tillhör den kristna kyrkan. När jämförelserna också rör att man inte skulle få säga så om färgade kan vi vidare anta att det rör sig om en vit, västerländsk man. Så om vi tar alla vita västerländska män (för enkelhetens skull kan vi begränsa oss till Sverige) så är alltså det gruppen som skulle vara utsatt för strukturell, socialt accepterad misandri i dagens svenska samhälle.
Och det är väl det här som liksom skulle betecknas som avsaknaden av maktperspektiv. För grejen är att så långt tillbaka vi kan följa historien och med någon så när precision avgöra hur folk hade det har den vita västerländska mannen varit på toppen i Sverige. Det har varit gruppen med befogenheter att stifta lagar, med våldsprivilegium (de enda som kunnat utföra sanktionerat våld), med störst ekonomiska tillgångar och med ensamrätt på en rad grundläggande samhällsfunktioner kopplade till utbildning, yrkesverksamhet, bestämmande och ägande. I dagens Sverige är det inte längre tillåtet att förbjuda kvinnor, mörkhyade eller personer med annan religion alla dessa saker som alltid varit tillåtna för den vita västerländska mannen. Och nej, alla vita västerländska män har förstås inte haft fri tillgång till alla privilegier, men om vi talar om gruppen män (vilket vi alltså gör om vi talar strukturell misandri) har dörrarna varit öppna. Det som har hänt nu är att dörrarna formellt är öppna för fler, inte att de har stängts för den vita västerländska mannen och det är en väldigt stor skillnad. Möjligen har det ibland blivit svårare för den vita västerländska mannen att komma in för att det redan står någon i dörröppningen, men det händer oss alla i bland. Möjligen är det också så att exempelvis en del arbetsplatser föredrar att anställa en som är mörkhyad eller kvinna eller rentav båda. Det är inte heller strukturell misandri, utan ett erkännande av att de historiska fördelar den vita västerländska mannen har haft inte kommer att bli jämnare fördelade över befolkningen om man inte aktivt kämpar för det och ger andra en chans. Ja, och säkert spelar det också in att företag med större diversitet tenderar till att vara bättre arbetsplatser och ha högre lönsamhet. Inte helt utan vita västerländska män alltså, bara med en större variation.
Dessutom skulle jag vilja påpeka att jag inte anser att vi har strukturell misogyni (alltså kvinnohat) i Sverige i dag heller. Höjer vi blicken lite dock, så är strukturell misogyni (i betydelsen starka negativa fördomar inbyggda i samhällsstrukturen) fortfarande vanlig, och går vi bakåt i tiden hittar vi det även i Sverige. Detsamma kan inte sägas om strukturell misandri. Vill man tala om de gånger män förfördelas i dagens Sverige (för jag säger alltså inte att det inte skulle finnas sådana tillfällen) kan man inte tala om män som grupp, utan om en viss sorts man. Till exempel arbetslösa män, som löper skyhög risk att hamna i både drogproblem och våldsstatistik. Eller manliga pensionärer, som toppar självmordsstatistiken. Eller unga fäder som inte får vara förälder på lika villkor. Allt det är exempel på problem skapade av stereotypa könsroller, men inte av strukturell misandri.
Kuriosa: Bland de sakerna som lyfts upp som misandriska finns att säga ”gubbe”. På min blogg är det uteslutande de som hävdar misandri som använder ”gubbe”, främst i det sammansatta ordet ”halmgubbe” som en referens till saker jag tar upp.
Toalettperspektiv
Jag talade med Geiri och vi kom in på det där att den 19 november var både Internationella mansdagen och World Toilett Day. Geiri påpekade:
”Jag läste massor av inlägg från svenskar och finnar om hur hemskt det är att vara man här i världen, men alla egyptiska män jag känner var mer bekymrade över att 1/3 av alla människor saknar toaletter…”
Det sätter hela grejen i perspektiv. Visst kan man tycka att det var olyckligt att de två dagarna sammanföll, men jag tänker mig att man ändå har det förhållandevis bra om man kan uppröras över den helt fiktiva kopplingen mellan män och toaletter istället för att oroa sig över att ens familj inte har tillgång till toalett.
Tröttsamma typer och historielösheten
Det finns ganska många saker som jag tycker i grund och botten är väldigt enkla men som verkar vara helt otroligt svåra för somliga att greppa. Det mesta av det verkar grundas i den nya historielösheten, där man ser på Sverige (eller Finland för den delen) i dag utan att ha någon som helst förståelse för hur vi har kommit hit. Och jag menar nu inte att alla måste börja rabbla kungalängder och avgörande årtal och sånt, men man skulle åtminstone kunna sluta stoltsera med att man inte förstår. Som en gåva från ovan kom i dag i mitt FB-feed den här bilden, om den historielösa karriärkvinnan.
Jag tycker förstås att man inte måste vara feminist bara för att man är kvinna. Själv är jag inte heller bekväm med uttrycket så som det används i dag. Med det sagt är det en sak att vara skeptisk mot delar av dagens feministiska rörelser, och en helt annan att inte förstå vad feminismen gjort för jämställdheten. Vi har alltså inte kommit så nära jämställdhet som vi är i dag för att kvinnor som individer har fått frihet att utveckla sig, utan för att kvinnor som grupp stått upp för sina grundläggande rättigheter. Hela anledningen till att vi i dag kan tala om kvinnor som individer och om kvinnors självförverkligande är den kamp som kvinnor som grupp fört före oss. Det bekväma liv vi lever i dag hade vi inte haft om inte tidigare generationers kvinnor gjort sig jävligt obekväma – i dubbel bemärkelse. Hur många av oss i dag är beredda att förlora allt vi har för att föra en sådan kamp?
Å andra sidan kan jag få fullkomligt krupp på historielösa radikalfeminister också, för kvinnokampsrörelsen har aldrig varit så enkel som ”kvinnor mot män”. Alltsedan starten har rörelsen till exempel inkluderat även män. Kampen har dessutom inte varit mot män (vilket man lätt kan få intrycket av i dag) utan mot strukturerna. Det är en himmelsvid skillnad, dels eftersom att män inte är en homogen grupp som kollektivt förtjänar kvinnlig vrede och dels eftersom att strukturer skapas och upprätthålls av både män och kvinnor. Ja, och sedan är rörelsen för kvinnors rättigheter den enda folkliga rörelsen där sådana vars rättigheter man kämpar för också finns på den andra sidan; det fanns flera anti-kvinnorättsrörelser som startades och drevs av kvinnor.
The National League for Opposing Woman Suffrage skapades år 1910 när Women’s National Anti-Suffrage League slogs ihop med Men’s League for Opposing Women’s Suffrage.
Det kvinnliga kollektivet var alltså aldrig så enkelt definierat, även om kollektiviseringen av kvinnors erfarenheter var av avgörande betydelse. Enkelt, eller hur? Historia behövs. Historielöshet är farligt. Vi ska fortsätta på det temat under veckan, men nu ska jag skriva avhandling.
Kuriosa: Stavningsprogrammet ville rätta ”kvinnokampsrörelsen” till ”broderskapsrörelsen”. As if.
Skrivarvånda och begreppshistoria
En av de sakerna min avhandling går ut på är att definiera innebörden av det medeltida begreppet ”målsman” och jag skriver på engelska. En av mina poänger är att det är skillnad på den medeltida och den nutida varianten av målsman så att målsman inte korrekt kan översättas med termen ”legal guardian” – vilket gör att jag måste använda den svenska termen i min engelska text för att beskriva det specifikt svenska systemet. Av detta följer också att den som har en målsman inte kan benämnas ”ward” eller ”minor”, vilket resulterar i att jag hela tiden måste skriva om i stil med det inte alldeles språkligt funktionella ”a person who has a målsman” eller de lingvistiskt groteska ”someone under målsman ship”. Därtill ska läggas att all tidigare forskning, med små variationer, har likställt medeltida målsman med dagens (alltså en legal guardian) så att jag varje gång jag tar upp forskning inte vet om jag ska översätta deras svenska målsman med det engelska legal guardian (vilket skulle reflektera användningen och den innebörd termen getts i sammanhanget) eller helt enkelt behålla det svenska målsman så snart det förekommer (vilket då i sin tur inte korrelerar med hur jag har valt att använda termen).
Det där att skriva forskning på klarspråk är betydligt svårare än vad somliga tycks tro.
Det första jag såg i dag
… var det här.
Och i skrivande stund har det utvecklats till det här.
Visst är det väl en fullt legitim anledning att ligga kvar i sängen?
Ett historiskt perspektiv på misandrin
Jag fick en kommentar med en länk på mitt inlägg om att det inte finns strukturellt, socialt accepterat manshat. Länken är till en artikel på SvDs kultursidor som grundar sig på en bok av sociolog Cristoph Kucklick – Das unmoralische Geschlecht (ung. Det omoraliska könet). Och jag ska säga direkt att jag inte har läst Kucklicks bok och därför inte vet hur väl artikelförfattaren (Håkan Lindgren) återger vad Kucklick faktiskt står för. Lindgren menar dock att ”Kucklick har […] hittat något som, om han har rätt, gör att vi behöver skriva om de senaste 200 årens historia en aning”.
Så vad är det då Kucklick har hittat? En uppsjö negativa uttalanden om män, gjorda av stora tänkare alltsedan 1700-talets slut. Och det finns många. Kucklick hade säkert kunnat spendera halva sin karriär på att gräva fram fler. Men sedan gäller det hur uttalandena ska tolkas. Kanske ligger problemet nu i att jag bara läst artiklarna (det finns två), inte själva verket, men om det fanns en historisk kontextuell förankring i Kucklicks bok lyser den med sin frånvaro i Lindgrens artikel.
Så vad är då en historisk kontextuell förankring? Jo, det är att se människor som barn av sin tid, och fenomen som delar av en viss tid och plats. För att förstå dessa negativa uttalanden om män måste man också förstå tiden i vilka de gjordes. Kucklick menar, enligt Lindgren, att samhället haft ett problem med män alltsedan moderniteten kom och att detta inte har någon motsvarighet i historien. Enligt detta var det ett ”intellektuellt patriarkat” i form av exempelvis Fichte, von Humbolt, Kant och Hegel som ”formulerade den nya manlighetskritiken”.
Redan här tycker jag att det borde ringa några klockor, för vad har Fichte, von Humbolt, Kant och Hegel gemensamt? Jo, de är män. Ändå ska de ”på kort tid” byggt ”upp en konsensus om att mannen är mänsklighetens fiende”. Så om vi går tillbaka till början av 1800-talet och ser på hur samhället såg ut förstår vi mer av hur mannen som mänsklighetens fiende ska förstås. Modernismen och industrialismen innebar bland annat att städerna fylldes av fattiga i sällan skådat antal och vi närmar oss klasskamper och konflikter mellan arbetsgivare och arbetstagare. Med modernismen och 1700-talets vetenskapliga utveckling kom också viljan att strukturera samhället och att sortera in människorna i liknande system som Linné gjort för växterna. Vi får Darwin, rasbiologi och kriminologi. Samtidigt har vi också kolonialism och en enorm debatt om slaveri i USA. I den här tiden föds tanken på de olika människoraserna (som ett vetenskapligt grundat fenomen) och på att man genom att mäta exempelvis näsor, pannor, ögon och så vidare kan avgöra hur en person är. Eftersom de fysiska uttrycken går i arv gör också personligheten det. En kriminell pappa ger alltså en kriminell son.
När detta intellektuella patriarkat således formulerar den nya manlighetskritiken så är det inte huvudsakligen mot män som skilda från kvinnor utan mot somliga män som skilda från andra män. När man i slutet av 1700-talet skrev ”all men are created equal” var det rättigheter för dessa olika typer av män som man talar om – även om man sedan på 1800-talet inte längre visar några tecken på att ens alla män skulle vara skapade som likar.Man var medveten om både klass- och rasskillnader och det är dessa skillnader man framhäver genom att exempelvis tala om barbariska män. Lindgren skriver:
”Det som hände, säger Kucklick, var att moderniteten placerade allt den avskydde hos sig själv i mannen. Är samhället grymt och nyckfullt, drivet av ett egenintresse som struntar i alla konsekvenser? Sådan är mannen! Mannens ”karaktär” blev en bekväm förklaring till en social omvandling som var svår att få grepp om.”
Jo, men denna manliga karaktär kom i en uppsjö olika varianter där det fanns den rationelle, vetenskapligt och litterärt bevandrade mannen som var det högsta idealet. Det faktum att alla tänkare som skrev om männens karaktär på den här tiden var män talar sitt tydliga språk. Det är män som diskuterar andra män i förhållande till män i en tid när exempelvis gifta kvinnor inte är myndiga, där kvinnor inte får ha yrken eller äga mark och där de första kvinnorna just under stora protester fått tillgång till högre utbildning. Det fanns tveklöst en väldigt nedlåtande syn på män, men den var grundad i klass och etnicitet – inte bara i kön – och den drevs av de män som satt på all makt. Därför är det fel att tala om strukturell, socialt accepterad misandri (alltså manshat) för det gällde inte alla män.
Men kvinnorna då? Även kvinnorna sorteras in i det samhällssystem som skapas men kvinnor fanns det i de flesta analyser bara en sort av. Dimensionen av klass och etnicitet som fanns för männen finns inte längre i kvinnobeskrivningarna. Därför får man också en beskrivning av kvinnan som godheten själv, som from och mild, av naturen. Lindgren skriver:
”Med giftermålet övergick alla rättigheter till mannen – men bara kvinnan hade rätt att bestämma om äktenskap ska ingås eller upplösas, eftersom äktenskap, enligt Fichte, bara borde ingås av kärlek, och bara kvinnan var förmögen att älska. I mannen ”finns ursprungligen ingen kärlek, bara könsdrift”, ansåg han.”
Det här kanske verkar nytänkande och bra för kvinnorna, men om vi läser det noga så ser vi att nyckelpunkten är kvinnans bestämmanderätt vad gäller att ingå äktenskap. Eftersom hon får bestämma om hon vill gifta sig är det sedan i sin ordning att alla rättigheter tillkom hennes make. Men redan kanonisk rätt tillskrev kvinnan rätten att säga sin åsikt innan hon gifte sig. Redan på medeltiden hade hon alltså den rätten – det var inte ett modernistiskt nytänkande. Det nya är att äktenskap ska ingås på grund av kärlek, och det är här som den nya vetenskapliga forskningen kommer in. Kvinnan är irrationell och kan känna irrationella känslor som kärlek (vilket förstås är positivt här). Könsdriften som mannen drivs av gör honom och kvinnan till väsensskilda. Och om vi ska vara petiga, vilket vi ska, så är det ungefär den samma indelningen som dagens evolutionspsykologer ger män och kvinnor. Kvinnor söker kärlek – män söker sex.
I del två av Lindgrens artikel, ”Patriarkatet gör mannen helt värdelös”, landar vi i så många historielösa missförstånd att jag knappast hinner redan ut dem här. Ett citat om det klassiska att positionera sin forskning mot vad tilltänkta feminister har gjort och tyckt:
”Feminister som har studerat 1800-talskällor har missuppfattat vad de läst, säger [Kucklick]. De har haft sin maktanalys klar från början: männen ansåg sig själva totalt överlägsna och betraktade kvinnor som underlägsna på alla plan.”
Istället för att positionera sig mot feminister hade det varit mer relevant att diskutera vad historiker har sagt om 1800-talskällorna. Som en tanke bara.
Därefter kommer vi till den brinnande punkten: Lindgren menar att manskritiken kan ”samexistera med en övervärdering av mannen”. Jag håller fullkomligt med. Men vad är det då vi ser? Vad är Kucklicks citat uttryck för? Inte är det ett strukturellt socialt accepterat manshat i alla fall. Den diskussion som fördes inom 1800-talets intellektuella patriarkat var till för andra likasinnade. Det var inte böcker ämnade för bred läsning eller ens för en kvinnlig publik. Män satt fortfarande på all makt, så mycket av den rentav, att de kunde drista sig till att börja kritisera lägre former av manlighet. Vi ser också en romantisering av förhållandet mellan män och kvinnor (av en viss status och etnicitet) där kvinnor lyfts upp på piedestal, moderskapet hyllas, kvinnligheten ska skyddas. Det är ett särskiljande av könen och ett hyllande av vissa ideal som hör mycket nära samman med nationalismen. Då man inte såg skillnad på olika kvinnor (utan bara den vita, lite rikare kvinnan) talade man om kvinnan som varandes på ett visst sätt, medan man utgick från en myriad av olika sorters män och därför kunde värdera dem olika. Så snart vi ger plats för olika tolkningar av kvinnor och kvinnlighet – vilket äntligen börjar komma – kommer vi att se samma variation i synen på kvinnan också. Vad Lindgren tycker att han ser i att män får symbolisera allt problematiskt även i dagens diskurs är inte ett uttryck för misandri, utan ett uttryck för den manliga normen.
Lindgrens slutsats är att
”Patriarkatet är inte en ordning där mannen värderas högst – det är en ordning där mannen är fullständigt värdelös utom när han utövar makt genom hot och våld.”
Och jag vet inte riktigt vad jag ska säga, utom att det är en grov förenkling, frikopplad från historiska verkligheter och utan relevans för diskussioner av patriarkatet. I ett patriarkat värderas somliga män högre än andra män, främst utgående från ålder, men varje man är överordnad kvinnorna på samma nivå som han själv. Det har inte med filosofiska utläggningar om lynnen att göra, utan med fördelning av makt och resurser.
Kuriosa: Kvinnor kunde i allmänhet inte dömas för mord som vanliga brottslingar eftersom det inte låg i kvinnans natur att kunna mörda. Kvinnliga brottslingar tenderade därför till att klassas som psykiskt sjuka.
Och så finns det reklam som inte är så bra
Som den här grovt sexistiska från K-rauta. Det är nästa så man måste ge dem poäng för att ha lyckats få in en sällan skådad mängd nedvärderande stereotyper i en och samma bild. Halvnaken sjukt bystig superhjälte, crazy shopoholic, sexy Santa. We’ve got it all!
Genustänket och mångfalden
Sverige har fått mycket kritik för sitt genustänk, som att det skulle vara det töntigaste och mest onödiga i världen. För att det liksom skulle göra alla till flickor och tvinga alla barn att följa en genusmall. Men nej. Så här ser genustänket ut i praktiken, illustrerat av docksessionen i en leksakskatalog.
Dockorna från Rubens Barn kommer i olika färger, med snippa eller med snopp. Inte för att tvinga fram något onaturligt lekbeteende hos barn, utan för att mångfald kan finnas bland dockor precis som hos riktiga barn.
Hos Yoghurtinis har man förvisso en Anton Melon, men mångfalden som kommer av att släppa på stereotyperna låter vänta på sig.
Hit och dit och tillbaka igen 