Det blir mörkt på landet. Riktigt, riktigt mörkt. När man kör in på vår gårdsplan lyser strålkastarna upp den över hundra år gamla ladan. Det ser inte alldeles gästvänligt ut.
Å andra sidan ser vårt hus desto trevligare ut, inbäddat i mörker.
Månad: oktober 2013
Om makt och tolkningar, privilegier och företräden
När man diskuterar genus och jämställdhet så finns det vissa modeord. Flera av dessa används inom forskningen, och då inte bara inom genusforskning, och har där hyggligt klara definitioner. När diskussionerna sedan går heta används dessa modeord inte som analytiska begrepp som kan hjälpa oss att förstå vad vi ser utan som motargument. Så jag tänkte att vi lite ytligt skulle gå igenom hur orden kan vara till hjälp och hur de istället blir någon sorts genusvariant av Godwin.
Tolkningsföreträde är när en viss grupp människor på grund av inneboende faktorer har större rätt att uttala sig i frågor än andra som saknar dessa faktorer. Till exempel har den som är homosexuell större rätt att uttala sig om hur det är att vara homosexuell än den som är heterosexuell. Väldigt enkelt. Tolkningsföreträde är dock inte en ensamrätt på att diskutera och innebär inte per definition att den som har faktorerna kan uttala sig på allas bekostnad.
Att ta sig tolkningsföreträde är heller inte samma sak som att säga sin åsikt. Att säga sin åsikt innebär förstås att man måste se skillnad på sin egen åsikt och fakta – vilket alltför många inte gör. När den som är heterosexuell säger att den tycker att homosexuella inte har det annorlunda än någon annan är det en åsikt. Även om personen skulle så att säga backa upp det med att alla polarna tycker samma sak är det fortfarande åsikt och inte fakta. Om homosexuella som deltar i diskussionen om hur homosexuella har det dessutom har en annan åsikt är den åsikten av större värde för de har tolkningsföreträde angående sin egen situation.
Åsikter är det tills det har gått igenom det vetenskapliga maskineriet, testats, jämförts, nyanserats och kommit ut på andra sidan som en syntes och därmed kan klassas som fakta. En sådan bit fakta som en del män vill ifrågasätta är att män som grupp har mer makt än kvinnor som grupp. Även i jämställdhetens förlovade land Sverige är det att betrakta som fakta. Makt brukar definieras som tillgång till kapital vilket kan användas enligt egen vilja. Kapitalet kan sedan vara ekonomiskt, socialt, politiskt och så vidare. Så länge kvinnor som grupp har en lön som är 17% mindre än männens lön har män som grupp ett ekonomiskt kapital som ger makt i form av köpkraft och status som kvinnor inte har i samma utsträckning. Forskning pekar också på att män (främst genom arbetslivet) har större nätverk än kvinnor, vilket ger män ett socialt kapital och makt som kvinnor inte har i samma utsträckning. Vad gäller politisk makt närmar vi oss en hyggligt jämn fördelning av poster mellan män och kvinnor, men det är fortfarande (2011) exempelvis bara 3% av styrelseordförandena i börsföretag som är kvinnor. Att män som grupp har mer makt än kvinnor som grupp har ingenting att göra med varför det ser ut som det gör utan är ett generaliserande konstaterande kring fakta om maktfördelning.
Att män som grupp har mer makt än kvinnor som grupp betyder förstås inte att alla män har mer makt än alla kvinnor och ska heller inte användas som ett argument för det. Makt är nämligen beroende av otroligt många fler faktorer än kön. Klass, etnicitet och ålder är faktorer som i ett samhälle som är så jämställt som Sverige ofta spelar större roll än kön när det gäller vem som i praktiken har makt (alltså när man inte tittar på hela befolkning i en jämförelse mellan bara män och kvinnor). Patriarkala strukturer, vilka ofta används för att påvisa kvinnors underordning, premierar äldre män. I en patriarkal struktur är således även yngre män (särskilt ogifta) underordnade, även om man skulle kunna argumentera för en nyansskillnad. När somliga kvinnor talar om att kvinnor har tolkningsföreträde beträffande allt som kan hänföras till patriarkala strukturer gör man det stora misstaget att tro att makt i en patriarkal struktur bara handlar om kön, vilket det kan betraktas som fakta att det inte gör. Minst lika viktiga röster har i så fall unga män.
Makt kan sägas medföra en sorts privilegium. Vill man generalisera skulle man alltså kunna säga att män som grupp är mer privilegierade än kvinnor än kvinnor som grupp, men om man på riktigt är intresserad av att diskutera samhällsfrågor är det en minst sagt knepig utgångspunkt. Privilegier, till skillnad från makt, är nämligen långt ifrån lika enkla att påvisa. Privilegier är fördelar man får, men de behöver inte vara tydliga eller ens medvetna. Precis som med makt spelar dessutom ålder, klass och etnicitet en stor roll. John Scalzi har gjort den bästa beskrivningen någonsin genom att jämföra det med ett rollspel, där ”straight, white male” är den enklaste inställningen. Du startar med egenskaper som gör spelet enklare, låser upp nivåer snabbare, ger dig fler experience points och så vidare. Sedan kan du förstås ha fått en helt sjukt svår bana och då är spelet inte en dans på rosor ändå, men jämfört med om du börjat med ”homosexual, coloured male” så är det enklare.
Däremot finns det förstås särskilda situationer när det är till fördel att vara kvinna. Om man behöver hjälp med något till exempel. Privilegier hör inte nödvändigtvis ihop med oss som personer utan med föreställningen om oss. Att jag får lättare hjälp än en random man är på grund av könsspecifika stereotyper, inte för att jag är mer värd hjälp än andra, att jag är svagare, sämre eller mer inkompetent. Eftersom privilegierna uppkommer i kontakten med samhället är det inte säkert att man, om man inte lär sig att uppmärksamma dem, ser sina egna privilegier eftersom man inte behöver göra mer än vara sig själv för att det ska blir en kedjereaktion av fördelar. Inte heller är privilegier i allmänhet någonting som man bett om eller arbetar för – de så att säga bara händer. Därför är det också av största vikt att man (som i kvinnor och män) funderar över sina egna privilegier och över om man har vad man har för att man arbetat för det eller för att ens egna privilegier har trumfat någon annans. Därefter ska man ta ett steg tillbaka och dela med sig.
Så här kommer en liten checklista:
* Hävda inte tolkningsföreträde som ett sätt att få tyst på andra
* Lägg inte fram din åsikt som fakta
* Acceptera att andras åsikter kan vara lika rätt som dina egna
* Kom ihåg skillnaden på fakta (vilket är ett resultat) och den myriad av orsaker som kan ligga bakom
* En patriarkal struktur kan aldrig vara en aktör och därmed inte orsaka något
* Att du är född med vissa privilegier betyder inte att du är en dålig människa utan rätt att må dåligt och misslyckas och dessutom få hjälp för det
* Om du är kvinna; förutsätt inte att du är underordnad
* Om du är man; bekräfta inte kvinnors känsla av underordning genom att diskutera som en rövhatt
* Om du är katt; ge någon slags varningssignal innan du biter när du just ville bli klappad
Frågor på det?
Oops I did it again.
Kommer ni ihåg den där gången jag lämnade in en ansökan till ett doktorandprogram som i princip var för jurister och sedan inte undertecknade min ansökan? Som om underteckningar av dokument inte har så stor betydelse inom juridiken.
Nu har Helsingfors universitet lediganslagit betalda doktorandplatser så jag sökte förstås, den här gången till doktorandprogrammet för historia och kulturarv. Och så fyller jag i mitt eget födelsedatum fel. För det där med årtal är inte så viktigt när man studerar historia.
”Hej!
Ge era pengar till mig för jag ansvarsfull, noggrann och född i farstun ett datum jag själv hittade på.
Tack på förhand!
Med vänlig hälsning
Den sifferblinda historikern.”
Kuriosa: Jag gjorde bara mig själv en knapp månad äldre. Inte några hundra år som jag först höll på att göra. Och månader liksom. Vem hinner räkna dem ändå?
Nu får det väl för i helvete vara nog.
Jag kan erkänna att jag blev lite arg. Eller. Ja. Tugga-fradga-kasta-saker-arg. För på ledarsida i SvD skriver Per Gudmundson om ”Genusforskare som tystar debatten”. En bra dag är det bara ignorant. De flesta andra dagar är det förutom ignorant dessutom direkt felaktigt. Ja, och så eldar det på ett motstånd mot genusforskare grundat i bland annat journalisters sensationslystnad och till synes fullkomliga oförstånd inför forskning så snart genus är förled.
Det kablades ut i media att en ny svensk forskningsrapport visade att män är mer utsatta vad gäller partnervåld än vad kvinnor är. Hela mansrättsrörelsen viftar med ett kollektivt pekfinger och bah ”HAH! Vavarevisa!”, media dundrar på som kokainstinna elefanter och alla Sveriges kvinnojourer undrar vad faen som just hänt. Ungefär detsamma undrar tydligen också forskarna som utförde studien. Att män skulle vara mer utsatta än kvinnor är nämligen inte alls vad de kommit fram till. Studien visar att fler män än kvinnor, procentuellt, rapporterar att de utsatts för våld i en parrelation. Det är inte samma sak som att män är mer utsatta. Studien visar nämligen också att våldet mot kvinnor är betydligt allvarligare och att de män som rapporterar att de utsatts för våld också i allmänhet utövat våld. Innan man gått på djupet med resultaten kan man alltså inte avgöra om de män som rapporterat att de varit utsatta för våld men också slagit själva exempelvis regelbundet pryglar sin fru och en gång fått slag tillbaka. Det behöver inte vara så, men det kan inte uteslutas.
Så forskarna, bland andra professor Gunilla Krantz, som utförde studien ville inte alls delta i debatten och uppmanar media att omedelbums sluta referera till deras studie i debatten. Per Gudmundson menar att ”så fungerar ideologiskt driven forskning”. Vad han fullkomligt missar är att dessa forskare skulle behöva ta en (mycket stormig) debatt som uppkommit på basis av någonting som de inte står för. Inte heller försöker forskarna dölja sina resultat eller ta tillbaka några delar av sin forskning, eftersom de tydligt uppmuntrar folk att de facto läsa deras publikationer – vilket alla kan göra här. Allt forskarna vill slippa göra är att klampa ner sig i det bisarra träsk av vantolkningar som uppstod när media fick tag i pressmeddelandets rubrik ”Män är mer utsatta för våld i relationen än kvinnor” (vilket för övrigt givetvis kom från Sahlgrenska akademin där forskningen bedrevs, inte från Nationella sekretariatet för genusforskning). Det Gudmundson, och alla vi andra, ser är inte ideologiskt driven forskning som inte tål att diskuteras utan forskare med självbevarelsedrift. Forskarna vill inte stoppa debatten om studien, de vill att den utgår från vad studien säger. Något annat kan forskarna själva heller knappast förväntas stå till svars för.
Dessutom är det synd att Gudmundson så tydligt vill ta avstånd rån Sahlgrenska akademins forskning genom att mena att den inte är grundad på vetenskapliga principer utan på ideologi. Själv tycker jag att det vore finfint om exempelvis behandlingen av luftvägsvirus kunde utvecklas. Men det är ju jävligt ideologiskt driven forskning också, det där att vilja bota människor.
Kvinnor som slår män
Jag skrev ett inlägg om uttrycket män som slår kvinnor, och hur jag har väldigt svårt att förstå varför folk (läs: somliga män) ser det som en förolämpning. Och så går det som det brukar, att det blir en kamp om siffror. Är det flest kvinnor som blir slagna? Flest män? För varenda gång jag skriver något i närheten av kvinnor som utsätts för våld av närstående män (vilket jag knappt hade gjort den här gången) så kommer det folk som menar att det är lika många män som blir utsatta för våld av närstående kvinnor. Och så är det. Beroende på hur man definierar våld. Tar man exempelvis knuffar med i beräkningen så höjs procenten utsatta män betydligt. Men det är fortfarande fler kvinnor som blir slagna än vad det är män som blir slagna.
Att överhuvudtaget tvinga fram den diskussionen konstant blir till ett problem i sig, för det finns betydande könsspecifika aspekter av det våld som män utsätts för. Att upprepa att det i allmänhet inte gör lika stor skada som det våld kvinnor utsätts för, eller att det är fler kvinnor som de facto blir slagna – vilket blir resultatet varje gång debatten ramlar in på siffror och polariseras – insinuerar att våldet mot männen inte skulle vara lika allvarligt och så är det förstås inte. Vi måste kunna föra diskussionen bortom siffrorna. De könsspecifika skillnaderna ligger nämligen inte i siffrorna utan i den sociala kontexten. I går tittade jag på The Big Wedding (ett hyggligt tidsfördriv om man lyckas stänga av analyshjärnan ett tag). Titta på trailern här nedan och gör det klassiska byta-kön-på-karaktärerna-tricket medan ni tittar.
Där har ni anledningen till varför man borde tala om partnervåld mot kvinnor och partnervåld mot män som skilda företeelser. För många tycks haka upp sig på att man inte ska tala om ”mäns våld mot kvinnor” som något specifikt, men det har den klara fördelen att man också kan tala om kvinnors våld mot män som något specifikt – och det är specifikt. Till exempel är det socialt accepterat för en kvinna att dunka till sin man. Det höjer rent av hennes status som självständig och modern. Det är humor. Han förtjänar det. Skulden ligger alltid hos mannen. Detta kan sedan visas helt utan att det problematiseras. Det är underhållning.
I praktiken betyder det att den man som på riktigt blir slagen av sin fru möter en kultur av skuldbeläggning av män som får stryk och acceptans av våldet. Och grejen är att det inte har någon som helst betydelse hur många män som har det så. En är för många. Tröskeln att anmäla är betydligt högre för män och finns det barn med i bilden blir det ännu svårare med tanke på att mammor många gånger fortfarande ses som den ultimata föräldern. Talar man med kompisarna finns det många som får höra att man borde ”man up”, eller att det säkert inte är så farligt. Det är problem som en slagen kvinna väldigt sällan skulle stöta på. Den sociala acceptansen mot mäns våld mot kvinnor är väldigt liten och skyddsnätet betydligt mer välutvecklat.
Så jag skulle önska att det gick att tala om mäns våld mot kvinnor och män som slår kvinnor, så att man också kan få tala om kvinnors våld mot män och kvinnor som slår män. Jag tror nämligen att alla de män som blir slagna av kvinnor i sin närhet behöver det, att det lyfts fram som ett specifikt problem, som något som är allvarligt fel och där den som blir slagen aldrig, aldrig bär skuld. Då måste de diskussioner om slagna kvinnor som finns få förekomma fria från ”men männen då?”, och diskussioner om partnervåld (dit också våld inom homosexuella relationer hör) måste föras bortom statistiken. Ja, och så behövs det fler och bättre diskussioner om kvinnors våld mot män.
Samtidigt hemma hos oss
Tre barn, en kniv och ett legopaket. En alldeles vanlig lördag i en finsk familj.
De bästa avhandlingsskrivartipsen när man är i skrivsvackan
Jag och några kvinnliga doktorandkollegor hade det stora nöjet att få spendera ett par värdefulla dagar på Villa Salin för att diskutera vår forskning. Vi talade rätt mycket om motivation och hur man kan göra för att hålla den uppe, men också om vad som händer när man inte lyckas. För även om det känns som om man vore den enda som går ner i svackor och tittar på gulliga kattvideor istället för medeltida urkunder så är vi alla på botten ibland. Det blir, åtminstone för mig, ganska snabbt en ond cirkel. Jag jobbar inte tillräckligt mycket så jag får dåligt samvete så jag äter så jag får dåligt samvete så jag inte orkar jobba tillräckligt mycket och så vidare. Efter ett par veckor är jag inte bara några kilo tyngre utan också så mycket efter i arbetet att jag inte längre kommer ihåg var jag ska börja.
Så talade vi om hur man ska kunna bryta den onda cirkeln och arbeta snabbt och effektivt utan att för den skull arbeta ihjäl sig. Julia tipsade om James Haytons föreläsning om hur man skulle kunna skriva sin avhandling på tre månader (utan att bli galen, tjohopp) och den tittade vi andäktigt på. Nu har väl ingen som arbetar inom humanistiska ämnen pretentionen att skriva sin avhandling på tre månader. Det förutsätter liksom att man har ett labb och en viss mängd kontrollerbar data som resultat och som kan vara färdigfixat den dagen man sätter sig ner och skriver. Inom humaniora får man ju kontinuerligt gå tillbaka till sina källor, diskutera, kontrollera och läsa på nytt.
Men poängen är egentligen den att man måste ta kontroll över sitt eget arbete och att den enda som kan göra det är man själv. Man måste återkomma till den där kärleken för sitt ämne som gjorde att man från början ansökte om att få spendera fyra år bara med det ämnet utan att det garanterar varken jobb, pengar eller sexliv ens när man är färdig. Och så ska man bryta den onda cirkeln. Här är mina bästa tips, som jag från och med i morgon (famous last words) ska implementera:
* Tryck inte på datorn förrän du vet exakt vad du ska ha den till. Jag brukar trycka på den på vägen in till köket för att göra frukost. Inte för att den kan koka te, utan för att det är en vana. Det som jag borde göra nu är dessutom läsa färdigt en bok som jag ska recensera, så datorn skulle inte behövas alls (ta det lugnt, andas i påse, kan leva utan internet).
* Kontrollera email först sedan du arbetat två timmar. Den som har något väldigt brådskande kan ringa. Jag kollar min email i genomsnitt kanske 70 gånger per dag. Men det måste man ju inte (andas i påse, klarar mig utan email ett par timmar).
* Sätt överkomliga mål för varje arbetsdag och ta ledigt resten av dagen när du är färdig med målet. Effektiv arbetstid när jag är i en sån där svacka, och nu är jag obehagligt ärlig, är kanske 1 timme per dag. Resten av tiden slösurfar jag, städar ur det där skåpet som faktiskt är jättestökigt, sorterar pennorna, kollar min jävla email, läser vad andra skriver på Facebook och Twitter och bloggar och resten av Internet. Om jag istället skulle arbeta effektivt två timmar för att få tillgång till min email har jag redan innan jag faller ner i prokrastinationsmönstret faktiskt arbetat dubbelt så länge som jag annars skulle gjort.
* Dagsmålen bör så ofta som möjligt vara att skriva ett visst antal ord. Om man skriver 300 ord avhandling per dag (vilket är ganska lite, 500 är inga större problem) har man fyllt sin ordkvot på 300 dagar (för ca 250 sidor avhandling – noter är inte inräknade i de 300 orden). Det går att göra.
* Var inte rädd för svackorna! Det händer saker som man inte kan rå på och som man måste ta sig igenom, till exempel sådant som att ens katt dör och man går sönder, men genom att ta kontroll över sitt eget arbete kan man undvika den onda cirkeln, starkare och effektivare och med en kattunge på andra sidan.
* Kom ihåg att du aldrig någonsin är ensam. Har du inte bra kollegor har du alltid den här bloggen. Och den älskar dig, just som du är.
Fyll gärna på med egna tips här under!
Män som slår kvinnor
Det uppstod diskussion om uttrycket män som slår kvinnor. Igen. Någon menade att det inte behöver föra med ett fördömande av män medan någon annan menar att det är en förolämpning.
Och jag kan bara inte se varför man tolkar det som en förolämpning. Det handlar om män som slår kvinnor. En specifik grupp av män, skilda från andra män genom sina handlingar. Män som åker skidor syftar på män som åker skidor – inga andra. Inte ens dem som åker snowboard. Män som arbetar för mycket syftar inte på hemmapappor, män som beter sig som svin syftar inte på dem som beter sig bra, män som dricker vin syftar inte på dem som dricker öl.
Och jag tycker att man ska få tala om kvinnor som slår män också. Jag kommer inte att ta det som en förolämpning, för det gäller inte mig eller andra kvinnor som mig. Däremot är det ett problem värt att lyftas fram och uppmärksammas av alla oss kvinnor som inte slår.
Men det är ju du!
När jag rör mig i korridorerna på YLE måste jag seriöst sluta hälsa på folk som ser bekanta ut som om vi känner varandra.
Lite kort om konsten att kommentera på andras bloggar
Det är intressant hur mångas reaktion på när en bloggare drar upp riktlinjer för hur kommenterande ska gå till är att berätta vad de tycker är lämpligt. Men nu är det ju så här, att den som äger bloggen är envåldshärskare vad gäller hur man kommenterar. Den som kommer till bloggen har att rätta sig efter det eller dra vidare. Vad random tyckare har för åsikt om vad ens text borde ha för sorts kommentarstolerans är en bra dag bara fullkomligt irrelevant.
Jag tycker till exempel att det är helt ok om mina barn klättrar i sofforna och hoppar i sängarna. De blir så milda och trevliga av att ha gjort sig av med den energin. Men det betyder inte att jag låter dem göra det när vi är på besök hos andra. Och det betyder särskilt inte att jag skulle argumentera för mina barns hopp-och klätterrättigheter hemma hos någon annan.
Jag är den första att erkänna att det kan vara svårt att inte få sista ordet, att låta någon annans högst tvivelaktiga kommentar få avsluta en tråd. Men ibland är det så det ska få vara. En gång kommenterade jag inne hos Fanny. Hon tyckte att jag bråkade och därför slutade jag. En gång skrev jag ett inlägg på Genus och jämställdhet. Många kände sig kränkta av det och jag slutade. Det betyder inte att jag tycker att jag hade fel, bara att jag erkänner någon annans rätt att avgöra huruvida det var på fel plats. För Internet är stort. Det finns plats för alla. Men alla måste inte få plats överallt.
Lästips: Hannah (som vanligt) och då särskilt kommentarsfältet. För den som orkar. Läs också Maria, om hur det kan bli. Ja, och läs den alltid kloka Ugglan om sånt som folk skriver på nätet!
Hit och dit och tillbaka igen 