Archive | mars 2012

Att baka vårkänslor i muffinsform

Om det gick att baka vårkänslor skulle det bli sånna här muffins.

Enklast är att göra smeten i en mixer. Fast det krävs förstås mycket träning för att slicka rent en mixer utan att skära sig i tungan.

Vårkänslomuffins
(blir ca 12 st normalstora, beroende på hur mycket smet man äter upp)

Gör i ordning muffinsformarna.
Smält
100 gram smör.

Blanda i en bunke:
3 dl mjöl
1 tsk bakpulver
1 nypa salt

Blanda i en mixer:
3 ägg
1,25 dl socker
1 tsk vaniljsocker

Kör så fluffigt det går. Tillsätt därefter:
ca 1,5 dl fryst jordgubbar
100 gram blockchoklad (av lämplig mörkhet)

Kör så att det inte finns några alltför stor bitar kvar. Blanda det smälta smöret med
1 dl ekologisk turkyoghurt

Häll smörblandningen i mixern och kör på låg hastighet tills det är blandat. Tillsätt mjölblandningen och kör med låg hastighet på pulsfunktionen (glömmer du pulsfunktionen blir det inte muffins utan platta, hårda klumpar och begränsat med vårkänslor) tills det är blandat.

Häll upp i formarna och sätt in i ugnen ca 12 minuter på 200 grader. Ge dig till tåls tills de har svalnat så mycket att du inte bränner dig innan du börjar äta. Träna på förklaringar till varför det bara blev tre muffinsar av så mycket smet.

Och njut av våren!

Det svagare könet – ett paper om kvinnliga strategier i 1500-talets Sverige

Om lite drygt en vecka åker jag till Glasgow för att presentera en liten del av min forskning på European Social Science History Conference.

Men för er som kanske inte hinner till Glasgow och lyssna lägger jag ut mitt paper här!

The Weaker Sex

Ni får jättegärna kommentera, fråga och fundera, men texten får inte publiceras på andra ställen utan mitt tillstånd.

Den onda manligheten

Efter UNT:s recension av antologin Men: Mannens frigörelse från mannen funderar Pelle Billing på varför recensenten (på basis av boken) tycker att det är relevant att män lär sig förhålla sig till varför 95% av alla dömda för våldsbrott är män. Billing medger att han raljerar en smula men frågar ändå:

”Menar du att samhället är så kallt och hårt mot just män, att fler män begår våldbrott än någon annan grupp? Menar du att manlig utsatthet är så pass stor att den leder till brott? Menar du att vi bör applicera en humanistisk, socialkonstruktivistisk syn på mäns lidande och problem?

Eller menar du i stället att män föds onda, och därmed måste diskutera sin inneboende ondska?”

Män och kvinnor har sina specifika problem, dels biologiska i form av genetiska sjukdomar, men också sociala problem, kopplade till manlighet och kvinnlighet. Ingen har förnekat att det skulle finnas problem med kvinnligheten; så föddes hela kvinnorörelsen! Fortfarande finns det problem med kvinnligheten, men trots att man kanske inte lika ofta pratar om det på en lugn och sansad ton finns det förstås också problem med manligheten. Även om problemen med både manlighet och kvinnlighet ligger i strukturer och normer är det från vetenskapens horisont ingenting som tyder på att strukturer och normer upprätthålls av bara det ena könet. Inom forskningen är det solklart att genusstrukturer upprätthålls och definieras i relationen mellan könen.

Därför tycker jag att det är oerhört uppfriskande med en antologi som uppmuntrar (och igen måste jag förlita mig på recensenten eftersom jag själv inte läst boken) män – och kanske även kvinnor – till att fundera över manligheten. Det handlar inte bara om att förstå kopplingen mellan att pojkar uppmuntras leka fysiska lekar och att inte visa svaghet eller prata om sina känslor, och den där våldsstatistiken, utan lika mycket om att den manligheten som utesluter män från att vårda sina egna barn kanske borde ifrågasättas mer. För det finns många olika manligheter, många syner på manlighet och många imaginära rätt och fel för män.

Titeln på boken syftar inte på att mannen ska strippas på den onda manligheten eller utgår ”ifrån att manlighet i sig är en patologi” utan att varje enskild man – precis som varje enskild kvinna – i ett samhälle som är så jämställt som Sverige ska kunna titta på sin egen situation och säga ”Är jag här för att jag vill eller för att jag tror att det är vad som förväntas?”. Därefter ska en man kunna sluta leka familjeförsörjare och bli hemmapappa, sluta vara bilmekaniker och bli balettdansare eller sluta slå tillbaka av rädsla för att bli kallad fegis. Det betyder inte att en man inte ska få vara manlig – oavsett vad man lägger i det ordet – utan om att mannen ska ges möjligheten att själv definiera sin manlighet, sitt sätt att vara man. Manlighet och kvinnlighet ser väldigt olika ut i olika tider och olika kulturer eftersom de är socialt betingade och därmed inte statiska tillstånd. Därför måste det finnas plats för reflektion, diskussion och omvärderingar.

Jag lovar att jag aldrig sett dem förr!

Jag var och storhandlade nu på kvällen. Strosade runt där vid ostarna när några ungar springer förbi och skriker så öronen håller på att ramla av. Folk vänder sig om och tittar efter dem. Jag går vidare och plockar en, om jag får säga det själv, imponerande mängd frukt som jag omsorgsfullt placerar i kundvagnen och ska precis svänga runt hörnet där något nitiskt affärsbiträde travat Kellogspaket i en pyramid värdig Tutanchamon. Då. Kommer. De där jäkla ungarna. Som hamstrar på crack drar de förbi och får Kellogspyramiden att svaja oroväckande. Jag svär när jag nästan kör på en av dem, lite för att det förstås inte är en bra idé att köra på ungar med kundvagnen och lite för att jag så gärna vill göra just det. Vid mjölken sitter ungarna och dinglar med fötterna, halvt intryckta i en hylla. Folk viskar till varandra. Att föräldrar inte kan ta hand om sina ungar! Jag rynkar medhållande på näsan. Ungarna skrattar så de kiknar åt en privat lek som vuxna inte förstår.

När jag står vid kassan hör jag de där ungarna. Ljudet av deras glada skratt ekar mellan gångarna och vips klänger de runt på min kundvagn. Hjälper till att packa upp på bandet, frågar om mjölken eller bananerna ska vara underst i påsen.

Och jag lovar att om vi inte hade varit de enda i affären som pratade svenska hade det aldrig behövt komma till allmän kännedom att de där vilda ungarna är mina. Ja, och om det inte vore för den där lilla detaljen att de följde med mig hem.

Att döma barn och deras föräldrar

Lady Dahmer skriver om det där med att ge barn komplimanger och retar sig på att föräldrar på förskolan tar sig friheten att kommentera att hennes dotter ser fin ut.

Visst kan man tycka att det är onödigt att kommentera utseende i största allmänhet, jag har sagt det förr (både här och här) och det tycker jag fortfarande. Men däremot har jag aldrig blivit förbannad för att någon sagt något trevligt om mina barns utseende och jag är helt övertygad om att positiva komplimanger om deras utseende inte kommer att ha en negativ inverkan på deras självbild. Det första barn lägger märke till är ju hur saker och ting ser ut och först därefter lär de sig att koppla samman utseende med inre egenskaper. Att man retar sig på att någon tycker att ens barn är fint kanske snarare är ett tecken på att man som förälder sätter adjektivet fin i samband med saker som ”mild”, ”skör”, ”i behov av skydd” och så vidare. Men så behöver det ju inte vara, och som lady Dahmer själv skriver i ett senare inlägg så gör inte barn den kopplingen.

Barn söker bekräftelse, både på sina inre och yttre kvalitéer. Jag tycker inte heller att man behöver kommentera i tid och otid, men när barn (även andras) kommer rusande för att visa nya tröjan, tofsarna i håret eller vad det nu än må vara tänker jag inte säga att det inte är något att bry sig om, att barnets glädje över vad det ser som fint inte ska tas på allvar bara för att barnet har haft oturen att födas till en värld som lägger otillbörligt mycket vikt vid utseende. Sedan kan man ju försöka tänka på om man bara säger ”fin” till flickor och ”tuff” till pojkar.

Och när vi nu ändå talar om dömande: Lady Dahmer skriver i inlägget ”Vem ger dig rätten att recensera mina barn?

”Mitt ovetandes barn som ännu inte har blivit totalsabbad av utseendefixering (som deras ungar har tyvärr) och som hittills inte haft sådana där fixeringar då hon vägrar ha nåt annat än typ rosa eller klänning. (som fler ungar på förskolan).”

Jag uppskattar inte att bli anklagad för att ha totalsabbat min dotter med utseendefixering bara för att hon har rosa klänningar trots att hon är flicka om det är vad hon vill ha på sig. Vem ger dig rätten att recensera mina barns föräldrar?

Lite till

Och när vi ännu är inne på ämnet eufori: Jag har fått nya gardiner till kontoret! De är fluffiga och ljusa och mönstrade med små ljuvliga rosor och vackra prickar och… och… just sånna där som ger min högt vördade älskade make utslag för att de, som han säger, ”ser ut som enhörningsbajs”.

Så länge enhörningar bara äter cupcakes, regnbågsskimmer och kanderade rosenblad är det helt okej med mig.