Det är måndag. Det är en månad kvar tills hela manuskriptet till historiken jag arbetar med ska vara färdigt i någon sorts råversion. På radio meddelar de att det kommer att bli regn och snö och allt däremellan.
Så jag tänker mig att jag ska ta itu med slutspurten fräsch och rosenkindad i ett skinande hemmakontor. Jag dammsuger. Och jag gör det så noggrannt att jag dammsuger tangentbordet för det har jag läst att man borde göra ibland.
Med ett förtjust rassel slurpar dammsugaren i sig tangenterna.
Det är verkligen något magiskt över de här vinterdagarna när dimman ligger så tät att det känns som om jag bor uppe bland molnen.
Det är mitt himmelrike, det här. Visst drar det svinigt kallt längs golven och visst finns det ständigt något att göra men inte lyser stjärnorna lika klart någon annanstans.
Jag fick en jätteintressant kommentar om skillnaden på medellivslängd och förväntad livslängd, vilket den som kommenterade mycket riktigt framhöll är två skilda saker.
”När det föddes en mängd barn och många av dem dog blev medellivslängden lägre. Det är väl ogörligt att få fram förväntad livslängd 1937, men det skulle kanske vara en mer rättvisande jämförelse.”
Jag hade skrivit att medellivslängden i Finland vid mitten av 1900-talet (alltså 1950) för män var 55 år och för kvinnor 61 år. Numer räknar vi nästan alltid med förväntad livslängd, men vi utgår från födseln. Den förväntade livslängden från födseln för ett flickebarn i dagens Finland är 84,5 år och för en pojke 79,2 år. I praktiken representerar de här två talen medellivslängden eftersom det är förväntad livslängd från födseln.
Har man ett samhälle med mycket hög barnadödlighet är det problematiskt att räkna på förväntad livslängd från födseln och därmed försöka få fram jämförande tal. För Finlands del hade man under slutet av 1800-talet och fortfarande under början av 1900-talet jämförelsevis hög barndadödlighet, men stora insatser gjordes under 1900-talets första decennier. Det handlade bland annat om att försöka praktiskt bistå mammor för att ge dem möjligheter att ta hand som sina barn. Fruntimmersföreningen i Helsingfors, som jag nu håller på och skriver om, var en väldigt viktig del av det arbetet och samarbetade bland annat med Föreningen Mjölkdroppen som delade ut mjölk till behövande barn. Ett år som 1913 delade Mjölkdroppen ut 576 000 portioner mjölk.
Arbetet med att sänka barnadödligheten handlade också mycket om upplysning, att ge mammor information om hur man på bästa sätt skötte små barn. Det känns på många vis ganska förmätet, inte minst eftersom det ofta var ganska brysk upplysning från välbärgade till fattiga, men det var också bokstavligen en fråga om liv och död. Information om renlighet, matlagning, näringslära och så vidare skulle rädda små barns liv.
Efter Andra världskriget var det ett socialpolitiskt nytt Finland som framträdde. Under 1940-talet förstatligades insatserna för att bekämpa barnadödligheten ytterligare genom mer organiserad mödra- och barnrådgivning, moderskapsförpackningen, nationella vaccineringsprogram och så vidare.
Men, även någonting så teoretiskt specifikt som barnadödlighet kan man räkna på många olika vis. Generellt har forskning visat att en fjärdedel av barnen inte överlevde sina första år och att det sker enorma förändringar i slutet av 1800-talet. Sedan hade det försås jättestor betydelse var någonstans man föddes och inte minst vilka föräldrarna var. I barnhem där mamman anonymt kunde lämna in sitt barn – ett så kallat findelhus – var det 80 % av barnen som inte skulle nå vuxen ålder. I Finland under 1700-talet räknar man med att ett av fem barn inte överlevde sina första år.
Numera brukar man räkna i antal döda barn per tusen födda. År 1936 i Finland dog 95 barn under fem års ålder per 1 000 födda jämfört med i början av 1900-talet då siffran låg på 135. År 2008 var den siffran 3,4 och år 2020 var den 2 – en av de lägsta i världen (jämför med Somalia som har 115). Som man kan se av tabellen nedan är det en förändring som kommer rätt abrubt.
Så. Min något långdragna poäng är alltså att jag i den jämförelse om pensionsåldern som jag gjorde använde medellivslängd från 1950-talet (och från nutid, fast formulerat som förväntad livslängd eftersom det i praktiken är samma sak) vilket gav en bättre jämförelse än att använda förväntad livslängd från 1950-talet. Inte för att jag har några sådana tillgängliga data, men med tanke på barnadödligheten hade det alltså varit en ännu lägre ålder. Barnadödligheten hade dock redan inann 1950-talet börjat sjunka dramatiskt så skillnaden hade inte varit lika stor som om det gällt början av 1900-talet.
Sitter här och skriver om åldringsvårdens historia och folkpensionen som infördes i Finland år 1937. Folkpension skulle tillfalla alla över 65 år gamla finländare som ett sätt trygga ålderdomen när krafterna började tryta och man inte hade möjlighet till förvärvsarbete längre. Det är ju en jättefin tanke som vi i dag också har och som vi tänker oss har ett långt och stadigt förflutet.
Medellivslängden för en man i Finland vid mitten av seklet var 55 år och för en kvinnan 61 år. Det kan alltså knappast ha funnits en förväntan om att särdeles många skulle uppnå pensionsåldern. Folkpensionen kan därför, tänker jag mig, inte ses som en förmån för att äldre skulle kunna få slå av på takten och leva slutet av sitt liv med andra prioriteringar än stress och jobb, typ spela bridge och odla pelargoner.
Som en jämförelse skulle vi i dag i Finland behöva höja pensionsåldern till 90 år, eftersom den förväntade livslängden är 79,2 år för män och 84,5 år för kvinnor. Rätten till pension kommer i en lite annan dager då.
Det var en lång artikel på YLE om företagaren Ronja Romsangående hennes beslut att lämna huset, mannen och barnen för att ta en månad egentid i Thailand.
Först av allt: kudos till henne som ser vad hon behöver och till hennes familj som älskar henne tillräckligt för att stötta henne så att hon får det hon behöver. Det är banne mig inga självklarheter.
Inget av det följande är menat som någon kritik mot henne och hennes beslut.
Men sedan alltså. Jag blir så himla ledsen över att det ens ska behövas att ta en månad ledigt från sina barn och sitt liv för jag känner så vansinnigt väl igen den där pressade ångesten. Orimligheten i alla de måsten som finns. Känslan av att inte räcka till fast att man har sträckt sig så att man nästan blivit genomskinlig.
Jag började det här nya året i ett stresstillstånd som min Fitbit registrerade som en cardio workout – trots att jag stod stilla. Vis av synnerligen dyrköpta erfarenheter tycker jag att jag försöker hålla mina stressnivåer så rimliga som möjligt, men det går förstås inte alltid. Generellt är det bättre. Nyåret var en total katastrof.
Men jag förstår också att man inte kan kan komma upp i liknande stressnivåer hur enkelt som helst, att det är åratal av alldeles för höga krav och framförallt omständigheter som jag själv inte har kunnat rå över som har lagt grunden.
Är det något som jag har lärt mig så är det att det egentligen inte är stressen i sig som är problemet, utan bristen på återhämtning. Det är inte skadligt att stressa som tusan ett tag så länge man ger kroppen och själen tid att återhämta sig innan man gör det på nytt. Det är vi nog dåliga på så där i allmänhet. Forskning visar att kvinnor i synnerhet är dåliga på det. Inte ens på natten slappnar vi av utan fortsätter även i sovande tillstånd att planera och oroa oss. Vid nyåret hade jag nattetid en puls på 88 bpm. Det kvittar liksom hur många timmar jag spenderar i sängen då för jag kommer inte att vara utvilad och återhämtad ändå.
Jag blir provocerad av att Ronja Roms blir kontaktad av mängder av kvinnor som känner likadant. Jag har också fått liknande respons på inlägg som handlar om att inte orka eller skilsmässor eller Den Stora Tröttheten. Jag blir provocerad av att alltför många kvinnor känner igen sig, av att det är alltför många kvinnor som inte orkar och för att de sedan ofta skammas (av framförallt andra kvinnor) när det brister.
Det måste gå att hitta en balans. Det måste gå att ha man och barn och återhämtning i vardagen. Det måste finnas andra alternativ än att lämna allt för en månad i Thailand.
Jag är den första att erkänna att jag inte har en aning om hur det i praxis skulle se ut. Visst har jag visioner, drömmar om delat ansvar och någon som plockar upp mig och allting annat när jag inte orkar, men jag har inte lyckats genomföra det. Ibland känns det som ett fruktansvärt nederlag och hur nöjd jag än är med att få rå mig själv och barnen och huset och allt så finns det stunder då det känns fattigt. Då jag är bitter för att jag hade velat ha mer.
Visst, jag får mer egentid nu när jag är frånskild och barnen inte bor här hela tiden men det var aldrig så här det var tänkt. Aldrig så här jag ville ha det. En gör ju det bästa av den situation man är i, det bästa av det man har liksom. Men egentid är bara värt något om man har någon att komma tillbaka till.
Det fina med att ha katter när man helt oförhappandes får en kväll mol allena är att man aldrig egentligen är ensam ändå. Här sitter jag och bakgrundsläser Helsingfors stads betänkanden kring 1950-talets åldringsvård vid köksbordet. Kattungen snarkar, ihopkurad runt min nacke. Vår redan tidigare påbörjade diskussion kring lämpligheten i att göra min nacke till sovplats får vi återuppta en annan dag.
Hit och dit och tillbaka igen 