– om historia, vägar och val. Och allt som gör det mödan värt.
Jo alltså. Fiskarna har inte bara överlevt flytten. De har lagt rom också. Pappan, med det fantastiska namnet Det finns visst gula malar, vaktar de små äggen så duktigt. En riktig superfarsa, som barnen säger. Undrar vad de som tycker att det är onaturligt att fäder sköter om barn skulle tycka. Stackars pappamal som inte ens genom att vara fisk kunde undvika feministernas komplotter.
Sliter upp golv. Bara för att vi (läs: jag) är så satans nyfiken på vad som finns under. I vad som ska bli TV-rummet finns det ett plankgolv. I köket finns det ett undergolv som jag måste få veta hur isolerat det är innan jag fortsätter kofota upp linoleum och spånskivor.
Från och med i dag är vi officiellt de nya ägarna av Pellas gård. Mangårdsbyggnaden byggdes 1910. En del av ekonomibyggnaderna är ännu äldre och flyttade till den nuvarande platsen, medan andra är nyare. Gården är 2 hektar och till den hör bland annat en lillstuga, en bastustuga med en brödugn, snickarbod, lider och garage. Vi har mer vinbär och rabarber än vad vi kommer att varken kunna äta eller ta tillvara på, så om någon känner sig manad att komma ut och plocka så är det bara höra av sig! Har vi fått ut kaffebryggaren kan jag bjuda på en kopp också…
Så snart vi har lyckats sälja vårt gamla hus (och det är lite kul att det ”gamla” huset är 80 år yngre än det nya, men ni fattar), planerar vi att lägga nytt tak på Pellas, och duschrummet behöver också renoveras. De två sakerna står överst på listan av stora kostsamma projekt just nu. Tills dess fixar vi sådant vi kan. Flyttar lite möbler. Sliter upp lite plastmattor för att kolla vad som finns under (mer om detta en annan gång) och pimpar verandan. Så här såg verandan ut när vi tog över. Om ett par dagar ska jag återkomma med förändringen. Tills dess är det bara jobbajobbajobba…
Jo, alltså. Vi köpte ju akvariet begagnat och det var därför som det kom med fyra fiskar. Eftersom akvariet hela tiden varit i användning tog jag också för givet att de hade använt pumpen rätt och att jag därför inte skulle behöva koppla om några slangar.
Ack så fel jag hade. De hade nämligen proppat igen utblåslangen och använt den som insug, vilket i princip betyder att trots att man använder pumpen (en riktigt bra Eheim) på full effekt så rör sig inte ens vattenytan. Att just dessa fyra malar överlevt kan mycket väl bero på deras förmåga att också tillgodose sitt syrebehov genom att hämta luft… Nu har jag, med viss muskelhjälp från maken, kopplat om alltihop och akvariet får syre. Hittills inga döda fiskar, eftersom jag bytt lite vatten varje dag. Och för att dessa uppenbarligen är överlevare.
Det finns så vansinnigt många dåliga skämt som svar på den frågan, men jag ska för en gångs skull försöka undvika dem. För på Twitter för några dagar sedan utbröt ett imponerande stort feministbråk kring just den frågan. Varför behövs män?
Och för min del så är svaret på den fråga helt självklart: för att de utgör hälften av befolkningen.
På ett djupare plan så rörde frågan huruvida män alls behövs specifikt deras inblandning i den feministiska rörelsen. Och jag tycker inte om att döma folk och alla ska få tycka vad de vill och respekt för andras åsikter och blablabla. Men för i helvete vilken jävla dum tanke. Män har funnits med i den feministiska rörelsen sedan den startade. Den feministiska rörelsen har drivits av och överlevt genom årtiondena för att den har varit grundad på allas lika värde – på tanken om att kvinnor och män är lika mycket värda. När några nu menar att männen inte behövs undrar jag således vad det är man menar att den feministiska rörelsen ska kämpa för. För feminism utan män kan aldrig bli jämställdhet. Det kan bara bli kvinnofrågor. Och i jämställdhetens namn finns det en hel del viktiga frågor där männens röster är viktiga, som till exempel rätten att vara förälder.
Dessutom menar jag att det enda som skapar gruppen ”kvinnor” är motsatsen; män. Det enda som kännetecknar alla kvinnor är att de inte är män. Mer än så finns det inte som binder oss samman. Det är lång tid sedan tanken om det universella systerskapet övergavs (för de flesta, i alla fall) för att upplevelsen av att vara kvinna inte ska bli begränsad till den vita medelklassen. Mitt liv som kvinna liknar inte automatiskt alla andra kvinnors liv. Så när vissa svenska feminister talar om hur svenska kvinnor utsätts för förtryck skulle jag lite vänligt vilja föreslå att de åker till Marocko och pratar med de våldtagna kvinnorna som uteslutits ur sina familjer på grund av skam. Bara för att få lite perspektiv liksom. De våldtagna trettonåringarna som sitter med sitt lilla barn på knät och varken har ett hem, en familj eller en chans till utbildning vill säkert gärna höra om hur förtryckta svenska kvinnor är. Eller inte. Men lika lite som jag tycker att det är ok att trycka ner kvinnor i Sverige som upplever problem med argumentet att de minsann är mycket mer privilegierade än andra kvinnor, lika fel tycker jag att det är att trycka ner män med samma argument. Därför måste man se till situationsspecifika problem. Inte till biologiskt kön.
Genom att vilja stänga män ute från den feministiska rörelsen, enkom på grund av att de är män, återupplivar man tanken på systerskapet – på att det finns mer än biologiskt (medfött eller inte) kön som utmärker gruppen kvinnor. Man underkänner mäns upplevelser av orättvisor, strukturer, patriarkala rester av prestationsångest och förväntade våldsdåd. Då ska man heller inte bli förvånad över att män tycker att feminism känns jävligt irrelevant, eller rentav upplever den feministiska rörelsen som provokativ, eftersom man belägger alla män med en teoretisk immunitet mot orättvisor – en immunitet som män de facto inte har. Dessutom är det ett sätt att dela in befolkningen i män versus kvinnor och därmed återvända till forna tiders totala ignorans beträffande alla dem som inte känner sig bekväma i någondera kategorin. Och dit vill åtminstone inte jag tillbaka.
Därför behövs män.
(Och för att de når till den där hyllan där man gömde chokladen men som man inte når till utan stol.)
Det händer helt sjukt massa saker här nu. Först och främst fick vi veta att barn får flyga utan sina föräldrar när de fyllt fem. Så barnen åker till Sverige i morgon. Sedan på måndag är vi officiellt ägare till det nya huset och kan på riktigt börja flytta in.
Och så har vi köpt ett akvarium, så här lagom tills några dagar innan vi ska flytta (vansinnigt bra deal på ett begagnat akvarium med 4 malar och tjosans massa prima prylar, nuff said). Vi satte således upp akvariet här på gamla stället eftersom att fiskarna inte gärna kunde vänta i en hink. På botten fanns det bara lite, lite grus, men vi tänkte att det skulle funka eftersom det bara skulle vara typ 5 dagar. Men det tog bara ett par dagar innan den malen som döptes till Det Finns Visst Gula Malar började ligga på botten och flämta. Så jag tänkte att det kunde vara för mycket nitrit i vattnet och bytte delar av det. Det funkade utmärkt i en dag. Därefter började Det Finns Visst Gula Malar simma upp till ytan för att hämta extra syre (malar kan göra det om det behövs). Eftersom jag inte direkt ville byta mer vatten tänkte jag att den smartaste lösningen skulle vara att fylla på med mer grus, för att liksom starta kretsloppet. Allt för att fiskarna skulle kunna må bra. Så vi köpte en enorm påse grus och eftersom det här är långt ifrån första gången som jag haft akvarium visste jag förstås att man inte bara kan hälla i gruset. Så jag läste noga på påsen. Där stod det ”Ready to use” och sedan ett tips om att man kan lägga ett annat sorts grus under. Om man vill. Men det ville vi ju inte så jag hällde i gruset (här sitter alla akvariemänniskor med handen för munnen och skakar på huvudet i misstro över hur någon kunde vara så korkad). Vattnet blev inte bara grumligt. Vattnet fylldes med någon sorts grusdamm som vid ytan bildade ett klibbigt skum och som efter 4 timmar fortfarande inte sjunkit. Alls.
Så jag bytte mer vatten. Städade filter. Skummade av det helvetes akvariet. Och därinne ligger nu fyra flämtande malar och tänker att det är så här malarnas Guantanamo Bay måste vara. Och nu vet jag inte riktigt vad jag ska göra. Inte röra mer tills måndag när vi kan flytta akvariet till den slutliga platsen? Byta mer vatten? Ge upp och ge mig själv djurförbud? Trösta mig med att katterna är nöjda (med fiskarna)?
Well… Först kidsen till Sverige och sen resten av allting!
Vi har som sagt ganska mycket rabarber på nya stället, så det har blivit lite av ett life mission att använda så mycket som möjligt. De två recepten som jag återkommer till hela tiden är följande.
Rabarbermuffins
Blir typ 12 st
Skala och hacka
rabarbern i ganska små bitar (0,5-1 cm). Hur mycket rabarber man vill använda är en smaksak. 1,5 dl färdighackad är rätt bra. Strö över
0,5 dl florsocker
0,5 tsk malen kardemumma
Ställ skålen åt sidan medan du förbereder resten.
Vispa
150 g rumsvarmt smör (och fuska inte, det ska värmas i rummet – inte i mikron) och
2 dl socker så fluffigt det går. Vispa i
2 ägg, men bara ett i taget. Rör (inte vispa) sedan ner
0,5 dl kallt vatten
I en annan bunke, blanda
3 dl vetemjöl
1 tsk bakpulver
2 tsk vaniljsocker
Rör (inte vispa) ner mjölblandningen i smörsmeten. Rör sedan ner rabarbern. Klicka ut smeten i muffinsformar och grädda mitt i ugnen på 200 g ca 15 min. Muffinsarna kan säkert täckas med en vitchokladfrosting. Allting kan täckas med vitchokladfrosting.
Rabarbersaft
Hacka
2 liter rabarber (den behöver inte skalas)
Koka upp rabarbern i en stor gryta tillsamman med
5 dl vatten och
lagom med jordgubbar (det beror på smak hur mycket som är lagom, ett par dl har jag tagit)
1 vaniljstång (skuren på mitten så att fröna kan komma ut, men orka skrapa liksom)
Låt saften koka på medelstark värme i ungefär 15 min. Rör ibland och försök mosa så mycket som möjligt. När den har kokat färdigt ska den rinna av. Har man inte en saftare (eller om man exempelvis vet att man köpte en men bara inte kan hitta den fast man letat överallt) kan man göra det i ett såll med små hål. Låt rinna av i typ 20 min, sedan kommer det egentligen inte mycket mer. Häll tillbaka saften i en ren kastrull och koka upp.
När saften kokar, häll i
5 dl socker, lite i taget. Koka upp och dra av från plattan. Låt saften svalna några minuter och skumma av (lyft försiktigt bort skummet med en sked). Häll upp saften på rena flaskor (varma om de är av glas) hela vägen upp till kanten och sätt på kork direkt. Förvara svalt.
Rabarberkompott
Resterna av saftkokandet (vaniljstången måste man fiska upp) kokas upp med
4 dl syltsocker.
Rör om ibland och skumma av allteftersom. Låt puttra på medelsvag värme i 15 minuter. Dra sedan av från plattan, låt svalna några minuter och skumma av på nytt. Sleva sedan direkt upp kompotten i rena, varma glasburkar. Fyll burkarna hela vägen upp till kanten och sätt på locket omedelbart. Kompotten är perfekt till vaniljglass, men skulle säkert också bli god tårtfyllning tillsammans med grädde.
Nu har media snart lyckats hetsa upp en prydlig mobb mot BHar för barn. Men hörrni, nu räcker det. Det är våra döttrar som hamnar i skottelden. Våra döttrar är i mitten av en konflikt som vi som föräldrar ska skydda dem ifrån. De flesta av de där flickorna kommer någon gång i framtiden att bära BH, för att de behöver. Skuldbelägg dem inte redan som barn. Visa dem inte att det där med att växa upp och bli kvinna är något ont, en automatisk andraplats där spelreglerna redan är satta och kvinnan inte kan göra annat än att finna sig i sin underordnade roll. För det här rör inte alls bara att låta barn vara barn, det handlar om en missriktad vilja att skydda småflickor från hur det är att vara vuxen kvinna – till synes helt utan en tanke på att barn alltid har velat klä ut sig till vuxna. Barn ska ju bli vuxna! Det gäller för oss vuxna att visa vad det innebär att vara vuxen. Det är där vi måste lägga krutet.
Och som ett litet perspektiv: Har ni sett att de säljer wife beaters till småpojkar? Dessa ärmlösa tröjor som för många symboliserar hustrumisshandel, men som absolut är ett sätt för män att visa sina muskler. Varför ska småpojkar ha sånna? De har ju inga muskler att visa upp! De här små pojkar slungas in i vuxenvärldens aggressioner, våldsamhet och drogberoende. Eller nej. Ganska bisarrt låter det ju. Varför skulle småpojkar påverkas av att de kläs som små vuxna män? Vad finns det som småpojkar gör och har som måste rannsakas och begränsas och hetsas kring?
För det största problemet med hela den här BHhärvan är att det genusperspektiv många tror att det ger i själva verket är helt förlorat när man vill rannsaka flickors kläder. Vad är det här om inte utseendehets? Vad är det här om inte det sämsta ur vuxenvärlden och de mörkaste sidorna av att vara kvinna? Många vuxna kvinnor behöver BH, klarar sig inte en dag utan. Jag är en sådan. Med mina jättebazongas får jag helt sjukt ont i ryggen utan bra BH. Och jag hade önskat att det inte hade varit så tabu med BHar när jag letade. Att det hade setts som ett naturligt plagg. Då hade jag sluppit åratal av ryggvärk, huvudvärk och obehag. Då hade jag kunnat hitta rätt sorts betydligt snabbare, fått hjälp av rätt sorts butiksbiträden direkt. För oss som behöver är en bra BH det viktigaste plagget i världen. Det är inte en sexaccessoar.
Köp inte BH till ditt barn om du inte vill. Men låt andra kvinnor och framförallt andra barn få vara ifred med sina beslut.
En av de allra bästa texterna om ämnet är Michaelas! Läs den!
Jag skrev att kvinnor i Sverige och Finland i högre grad än män råkar ut för partnervåld som leder till skador och dödsfall, samt att kvinnor, bland annat på grund av sin mindre fysiska styrka känner sig mer hotade än män – kvinnor är oftare otrygga. Det här är saker som forskningen visar, och som jag också länkade till. Ändå blev jag anklagad för att fara med osanning, vara en sådan man kräks på för att jag gör problem som drabbar män till 100 % kvinnoproblem och att inte ta ansvar för mitt liv som kvinna. Som bevis tilldelades jag följande lista (som är ganska standard, det är inte första gången jag ser den) med studier som då tydligen ska visa att män egentligen är de verkliga offren vid partnervåld. Efter att ha blivit anklagad för att ljuga och uppmanad att göra om och göra rätt ombads jag kommentera en kilometerlång lista på studier som skulle bevisa att jag var en lögnare.
För det första vill jag göra alldeles klart att ingen av dessa studier rör svenska och/eller finska förhållanden och därför är egentligen ingen av dem relevanta. Men för den här gången. Låt gå. För det andra är det säkert bäst att vi tar varje studie för sig.
”Amendt, G. (2008). I didn’t divorce my kids!: How fathers deal with family break-ups. Campus Verlag Publishers. (In Chapter 5 author presents data from an internet survey of 3600 divorced German fathers. Results reveal that 1/3 of men reported episodes of physical violence during the divorce process and 2/3 of these were initiated by ex-partners.)
Vuxna män Tyskland”
Det här ska röra ”vuxna män i Tyskland”. Som vem som helst kan läsa sig till rör det 3.600 frånskilda fäder i Tyskland. Av dessa 3.600 män är det 1/3 som rapporterat fysiskt våld under skilsmässoprocessen. Så får det förstås inte vara och det kan diskuteras inom sin kontext (lämpligen hur svårt det är att vara frånskild far), men vad gäller partnervåld i Tyskland har 25% av alla kvinnor mellan 16 och 85 år varit utsatta för fysiskt våld. 2/3 av dessa har varit utsatta för grovt eller mycket grovt våld. I en studie om våld mot män (där representativa män intervjuades) rapporterade 5% av männen att de utsatts för partnervåld från en kvinna, men också att de inte fick skador. Räknar man med psykologiskt våld ( typ i stil med kontrollerande beteende) är siffrorna betydligt högre. Men alltså. Män blir inte lika skadade och inte lika rädda. Ens i Tyskland.
”Anderson, K. L. (2002). Perpetrator or victim? Relationships between intimate partner violence and well-being. Journal of Marriage and Family, 64, 851-863. (Data consisted of 7,395 married and cohabiting heterosexual couples drawn from wave 1 of the National Survey of Families and Households . In terms of measures: subjects were asked ”how many arguments during the past year resulted in ‘you hitting, shoving or throwing things at a partner.’ They were also asked how many arguments ended with their partner, ‘hitting, shoving or throwing things at you.’” Author reports that, ”victimization rates are slightly higher among men than women and in cases that involve perpetration by only one partner, more women than men were identified as perpetrators .”)
Gifta par USA”
Det här ska röra ”gifta par i USA” och visa att män är mer utsatta än kvinnor när det kommer till partnervåld. Det största problemet här är att man räknat endast ”hitting, shoving or throwing things”. En studie som kom det här året (2013) visar en helt annan sida när man tar med sexuellt våld och effekter av våldet och påvisar samma trend som i Sverige och Finland:
”The study found that married/cohabiting women reported significantly more intimate perpetrated rape, physical assault, and stalking than did married/cohabiting men, whether the time period considered was the respondent’s lifetime or the 12 months preceding the survey. Women also reported more frequent and longer lasting victimization, fear of bodily injury, time lost from work, injuries, and use of medical, mental health, and justice system services.” (mina markeringar)
Och så nästa…
”Arias, I., Samios, M., & O’Leary, K. D. (1987). Prevalence and correlates of physical aggression during courtship. Journal of Interpersonal Violence, 2, 82-90. (Used Conflict Tactics Scale with a sample of 270 undergraduates and found 30% of men and 49% of women reported using some form of aggression in their dating histories with a greater percentage of women engaging in severe physical aggression.)
Universitetstuderande Canada”
… då vi förflyttat oss till universitetsstuderande i Canada. De har tagit ett sample av 270 undergraduates. 270! Dessutom är studien från 1987. Det kan knappast säga något som situationen beträffande partnervåld i dagens Canada. I Canadas senaste statistik (från 2009) rapporteras nämligen att kvinnor utsätts för grövre våld. Beträffande varför man inte rapporterar till polisen uppger männen att de inte tyckte att det var viktigt nog och kvinnorna att de inte ville att någon skulle veta och att de var rädda för sin partner. Igen: trygghet. Och vad gäller våldets fördelning mellan män och kvinnor? 83% av alla polisrapporter om partnervåld rör attacker mot kvinnor i hemmet. Ja, och enligt en rapport om de där dejtande paren är 80% av offren kvinnor.
”Bernard, M. L., & Bernard, J. L. (1983). Violent intimacy: The family as a model for love relationships. Family Relations, 32, 283-286. (Surveyed 461 college students, 168 men, 293 women, with regard to dating violence. Found that 15% of the men admitted to physically abusing their partners, while 21% of women admitted to physically abusing their partners.)
Universitetstuderande USA”
Så gör vi samma sak i USA, med ytterligare en 30 år gammal studie av några hundra studenter. Om vi uppdaterar den studien lite (2006) och tar ett större urval (14956 studenter) hamnar siffrorna på ungefär 9% för båda könen. Vill man titta på familjen som modell kan man se att de flickor som utsatts för våld under dejtande löper betydligt högre risk än pojkarna att senare i livet hamna i ett våldsamt förhållande. 5,3 miljoner kvinnor i USA varje år utsätts för partnervåld. 1,300 av dessa mördas.
”Mwamwenda, T. S. (1998). Reports of husband battering from an undergraduate sample in Umtata. Psychological Reports, 82, 517-518. (Surveyed a sample of 138 female and 81 male college students in Transkei, South Africa, regarding their witnessing husbanding battery. Responses reveal that 2% of subjects saw their mother beat their father, 18% saw or heard female relatives beating their husbands, and 26% saw or heard female neighbors beating their husbands.)
South Africa Vuxna kvinnor”
Ärligt talat förstår jag inte riktigt vad för poäng man ville göra när man tog med den här studien som ett exempel på mäns stora utsatthet. Ingen tvivlar väl på att män också utsätts? Och att ta Sydafrika, som har världens högsta nivåer av våld mot kvinnor, som ett exempel på mäns utsatthet är inte så lite bisarrt. I Sydafrika mördas varje dag 4 kvinnor av sin partner. Partnervåld mot kvinnor är en jävla epidemi!
”Nisonoff, L. & Bitman, I. (1979). Spouse abuse: Incidence and relationship to selected demographic variables. Victimology, 4, 131-140. (In a sample of 297 telephone survey respondents found that 15.5% of men and 11.3% of women report having hit their spouse, while 18.6% of men and 12.7% of women report having been hit by their spouse.)
Vuxna 1979”
Här var det någon som år 1979 satte sig ner och ringde (tänk på hur telefonerna såg ut då så får ni en uppfattning om hur gammal studien är) till 297 personer. Detta påstås sedan gälla ”vuxna 1979”. I själva verket har de ringt till medelklassinvånare i Suffolk County (NY) för att göra undersökningen. Och i den lilla biten här ovanför vet jag inte hur de har tänkt ihop sina procent. I studiens abstract står nämligen att ”one of four men and one of six women reported having used violence on their spouses.”
”Moxon, S. (2011). Beyond staged retreat behind virtual ‘gender paradigm’ barricades: the rise and fall of the misrepresentation of partner-violence, and its eclipse by an understanding of mate-guarding. Journal of Aggression, Conflict and Peace Research, 3, 45-56. (Author offers an original analysis of findings in the area of partner violence. Suggests that gender-symmetries in intimate partner violence can best be understood from an evolutionary psychological perspective. In particular, ”the greater need for women than for men to maintain the integrity of the pair bond” is offered as an explanation to account for the finding that women are as physically aggressive or more aggressive as men in their relationship with spouses or male partners.)
England 2011 Vuxna”
Det här är evolutionspsykologi. Ytterligare en författare som vill slåss mot feminismen (söker man efter hans publikationer får man bara träffar på Flashback och hans egna sidor – inte på vetenskapliga sidor) hellre än prata fakta. Nuff said.
”Munoz-Rivas, M. J., Grana, J. L., O’Leary, K. D., & Gonzalez, M. P. (2007). Aggression in adolescent dating relationships: prevalence, justification, and health consequences. Journal of Adolescent Health, 40, 298-304. (A sample of 2416 high school students from 20 different schools in Madrid, Spain completed a modified CTS. Results reveal that significantly more women, 41.9% compared to 31.7% of men, admitted to perpetrating some form of physical aggression toward their dating partners. Women were significantly more likely to hit or kick , slap and shove or grab than men.)
Spain 2007 Tonåringar”
Det är spännande med sånna här självrapporteringsstudier. Kvinnor rapporterar nämligen ganska ofta att de är förövare, men när man sedan jämför offer blir det en annan bild. Den här studien från 2010 visar exempelvis att kvinnor ser sig själva som mycket mer aggressiva än männen, men när det gäller utsatthet finns det ingen skillnad mellan könen. Ungefär samma resultat som studien från USA alltså.
”Fergusson, D. M., Horwood, L. J., & Ridder, E. M. (2005). Partner violence and mental health outcomes in a New Zealand birth cohort. Journal of Marriage and Family, 67, 1103-1119. (Examined extent of domestic violence experience and perpetration in a sample of 828 young adults who were 25 years old. Subjects were part of a long term longitudinal study and were administered the CTS2. Results reveal that ”there were more men exposed to severe domestic violence than women” and that mild and moderate rates were similar for men and women. Overall, 39.4% of women and 30.9% of men reported perpetration scores of 3 or higher. Authors report that men and women reported similar rates of injury . In terms of initiation of partner assaults, 34% of women and 12% of men reported initiating physical assaults.)
New Zealand 2005 25-åringar”
Det den här studien egentligen kommer fram till är att män och kvinnor är ungefär lika utsatta för våld och sifforna som ges ovan är varken vad studien ville undersöka eller vad den faktiskt kom fram till. Det finns nämligen en betydande skillnad mellan vad kvinnor rapporterar att de utsätt män för, och vad män upplever har hänt dem. Att en högre procent kvinnor än män rapporterar att de utövat våld menar författarna kan tillskrivas ”a tendency for men to underreport their perpetration of domestic violence.” För som offer är män INTE mer utsatta än kvinnor utan, enligt den här studien. ungefär lika mycket. Studien visar också att kvinnor är mer rädda för sin partner. Trygghet, igen. Studien visar dock inte någon större skillnad på skador, men en av studiens begränsningar är just att den inte alls påvisar allvarliga skador och död. Varje år mördas 14 kvinnor av sin partner i Nya Zealand av sin partner. Motsvarande siffra för männen är 6. Av dem som arresteras för partnervåld är 84% män. Det säger en del om de allvarliga skadornas fördelning.
”Magdol, L., Moffitt, T. E., Caspi, A., Fagan, J., Newman, D. L., & Silva, P. A. (1997). Gender differences in partner violence in a birth cohort of 21 year Olds: bridging the gap between clinical and epidemiological approaches. Journal of Consulting and Clinical Psychology, 65, 68-78. (Used CTS with a sample of 861 21 year Olds in New Zealand. Physical violence perpetration was reported during the previous 12 months by 37.2% of women and 21.8% of men, with severe violence perpetration by women at 18.6% and men at 5.7%.)
Nya Zealand 1997 21-åringar”
Den här studien är äldre än den föregående och har dessutom inte med sexuellt våld, vilket räknas som grovt brott. Ska vi säga att vi bara litar på den senaste forskningen (som har den uppdaterade versionen av CTS också)?
”Stets, J. E. & Henderson, D. A. (1991). Contextual factors surrounding conflict resolution while dating: results from a national study. Family Relations, 40, 29-40. (Drawn from a random national telephone survey, daters between the ages of 18 and 30, who were single, never married and in a relationship during the past year which lasted at least two months with at least six dates were examined with the Conflict Tactics Scale. Findings reveal that over 30% of subjects used physical aggression in their relationships, with 22% of the men and 40% of the women reported using some form of physical aggression. Women were ”6 times more likely than men to use severe aggression …Men were twice as likely as women to report receiving severe aggression .” Also found that younger subjects and those of lower socioeconomic status were more likely to use physical aggression.)
18-30åringar 1991”
Tre saker: Studien är gammal (över 20 år). Studien rapporterar inte sexuellt våld. I studiens abstract står det att ”women are at least as likely as men to engage in physical disputes”, inte att kvinnor är värre.
”Felson, R. B., & Outlaw, M. (2007). The control motive and marital violence. Violence and Victims, 22, 387-407. (Study based on an analysis of data obtained through the National Violence Against Women Survey . Authors looked at 10,000 respondents out of 16,000 total sample who were currently married. Results reveal that adult women are just as controlling and jealous toward their male partners as the other way around. Also report that, ”While controlling spouses in current marriages are more likely to act violently there is no evidence that this relationship is gendered.”)
Gifta vuxna 2007”
Nämen, inte har jag väl sagt att kvinnor inte skulle vara kontrollerande eller svartsjuka? Det är ganska väl belagt. MEN DET ÄR FLER KVINNOR SOM HAMNAR PÅ SJUKHUS OCH I EN FÖRTIDIG GRAV!
”Russell, R. J. H., & Hulson, B. (1992). Physical and psychological abuse of heterosexual partners. Personality and Individual Differences, 13, 457-473. (In a pilot study in Great Britain 46 couples responded to the Conflict Tactics Scale. Results reveal that husband to wife violence was: Overall violence= 25% and severe violence= 5.8%; while wife to husband violence was: Overall violence= 25% and severe violence=11.3%.)
Gifta vuxna Great Britain 1992”
I en studie av 53 (inte 46 som det står där ovan) par får man inte fram ett generellt mönster för hela Storbritannien. Bara så att vi har det klart. Sedan skriver författarna i sitt abstract att ”much of the abusive behaviour of the wife can be regarded as a reaction to an abusive husband.” I abstractet står INGET om att kvinnan ska vara mer våldsam. Var resten av siffrorna kommer ifrån kan jag inte avgöra, för jag får inte tag på någon fullversion.
”Brinkerhoff, M., & Lupri, E. (1988). Interspousal violence. Canadian Journal of Sociology, 13, 407-434. (Examined Interspousal violence in a representative sample of 562 couples in Calgary, Canada. Used Conflict Tactics Scale and found twice as much wife-to-husband as husband-to-wife severe violence . The overall violence rate for husbands was 10.3% while the overall violence rate for wives was 13.2%. Violence was significantly higher in younger and childless couples. Results suggest that male violence decreased with higher educational attainment, while female violence increased.)
Gifta vuxna Canada 1988”
Här är ytterligare en gammal studie baserad på en outdated CTS, som inte finns tillgänglig i fullformat och som i abstractet inte nämner någonting om att kvinnor är mer våldsamma än män.
Sådär. Ingen kan säga att jag inte tog de här studierna på allvar. Att jag inte läste och bemötte. Och fortfarande finns det alltså ingenting som bevisar motsatsen till vad jag först skrev; kvinnor är oftare utsatta för våld som leder till skador och död och kvinnor upplever större hot. Så nu ett tips till alla antifeminister som sitter och biter på naglarna och tycker att jag är den mest trögfattade feministhoran nånsin. Om ni på riktigt upplever att män är utsatta, gå ut och gör något för att stöda dessa män. Var bättre kamrater, späd inte på myter om maskulinitet som styrka och aggression, gör lite frivilligarbete på en ungdomsgård och bjud era flickvänner på saft och bullar. Men kom för fan inte och säg att jag ljuger!
Den som vill veta mer om hur antifeminister misstolkar CTS och vad man ska göra åt det kan läsa den här! Jodå. Det är så vanligt att man forskar om fenomenet…
Vid middagsbordet:
Vilho: (tittar skeptiskt på sin tallrik) Hoppas verkligen att det är god mat.
Jag: Mmmm… Det är jättegod mat!
Vilho: (tittar skeptiskt på mig) Men du är ju inte direkt kräsen med maten. Om vi säger så.
Hit och dit och tillbaka igen 