Arkiv | mars 2020

Ett hönshus del 2

Nu har jag byggt mitt hönshus tillräckligt länge för att kunna konstatera att jag inte har en aning om vad jag gör. Någon sorts… hus, blir det väl. Men. Ja. Ni vet.

Jag kan tänka mig att det är lite som om någon försöker baka en våningstårta för första gången, utan att ha bakat alls tidigare. Man kan läsa sig till massor med saker och skrapa ihop någon sorts tårta som eventuellt har våningar som går att visuellt skilja från varandra, men blir det hållbart? Blir det en njutning att äta? Har man bakat mycket finns det så många tricks man känner till. Som den avgörande skillnaden mellan bakpulver och baksoda (det går att använda bakpulver istället för baksoda (i ration 1:2) men inte baksoda istället för bakpulver). Som hur en smet ser ut när man ”vispat ägg och socker vitt och pösigt”. Som hur förvånansvärt mycket sockermassa det går åt till att täcka en vanlig tårta.

Ni fattar säkert.

Jag har såklart läst om hur jag ska bygga ett hönshus, men i praktiken är det mesta tämligen okvalificerade gissningar. Filosofin är att om det där förrådet har stått där i 100 år så måste de ha gjort rätt när de byggde det. Om jag gör så likt som möjligt vad gäller teknik så är det på rätt väg. Tänker jag. Så jag läser mig till att det ska vara sågade plankor i panelen, men jag har inte en aning om hur de skiljer sig från någon annan sorts planka. Jag ser inte skillnad på olika träsorter eller virkeskvaliteter och när jag beställer saker från byggaffären har jag inte en aning om vad jag beställer. ”Du vet en såndäringa plupp”. Spik som är ”ganska lång”. Tack och lov är de genier på byggaffären och lyckas tolka vad jag behöver.

Sedan var det det här med power tools, hörni. Jag är förstås försiktig blah blah blah, men det är sannerligen inte lätt. Jag behövde öppna en del av ytterpanelen liksom mitt i, och därför fick jag låna ett verktyg som min pappa senare berättade heter tigersåg. Tog mod till mig och tänkte att jag visst klarar det här. Kopplade i sladdarna. På med skyddsglasögon (man är ju inte dum). Sedan drog jag igång den. Det såg ut ungefär så här:

Imgur: The magic of the Internet

För det är lite grejen. Man måste bestämma sig för att gör det på riktigt, hålla hårt. Ta sig an uppgiften med samma självförtroende som en medioker man. Då undviker man fladdrande tre meters panelplankor, fladdrande tigersågar och likaledes fladdrande tanter.

I övrigt framskrider arbetet, sakta och inte alldeles säkert. Jag har hittat tre hönor jag vill ha. Korsningar mellan vanlig hybrid och sådana där dvärgkochin som jag hade förut, ni vet, med fjädrar på fötterna. De måste hämtas senast 9 april. Det vore fint om de inte behövde bo inne i huset då.

 

Vi borde ha kommit längre

Man kan ju tycka att tolv ton grus låter lite mycket och det ska inte stickas under stol med att det där vid de första spadtagen också kändes som att det var i överkant. Men när man har en rejält tilltagen gård är det ändå inte så mycket. Och när man är hemma isolerad med en tvååring är det inte ens i närheten av tillräckligt.

Den som vill ha rosenskimrande kan sluta läsa nu. Det här kommer att bli bittert, bittert.

Jag har i flera dagar tänkt att jag skulle belysa genusaspekten av att barn ska ha distansundervisning och vuxna jobba hemifrån, för det krävs inte några poäng i genusvetenskap för att se hur vi omedelbart föll ner i ett piffigt 50-talsmörker av hemmafruar och jobbarpappor igen. Men eftersom jag också kravlar runt där i mörkret har jag helt enkelt inte haft tid. De få minuter jag har kunnat sitta vid datorn har jag av nöd tvingats lägga på jobb: mina studenter och nya forskningsplaner. Sådant som inte kan vänta.

Sedan blev Gabriel febrig i tisdags kväll och kunde således inte gå till dagis och den tyngd som lagts på mig (och alla andra ensamstående föräldrar) krossade vad som fanns kvar av kraft. Det är helt jävla surrealistiskt hur det inte verkar kunna finnas något som helst scenario enligt vilket jag är den som arbetar och den andra föräldern sköter barn och hushåll. För många herrans år sedan hette det ofta att pappan inte kunde stanna hemma och vårda sjuka barn för att hans inkomstbortfall blev så stort eftersom han tjänade mycket mer. Nu kan den här pappan inte stanna hemma och vårda sjuka barn för hans inkomster är så små.

Mallansbralla | Colazione da tiffany, Celebrità, Attrici

Inte fan har jag heller råd att vabba. Inte har jag tid eller lust. Det är ju något man gör för att det måste göras, och som man därför bara måste dela lika på.

Eftersom A inte direkt har något jobb att göra nu har han varit hemma hos mig för att hjälpa till med Gabriel. Och jag vet att han teoretiskt sett försöker och att det inte är så himla lätt alltid, men det är alltså nästintill omöjligt för mig att få någon sorts arbetsro hemma – trots att han är här. Imorse tog jag en snabb dusch. Utanför dörren stod Gabriel och skrek under hela den tiden. I köket satt A och tittade på sin telefon och åt frukost. Han hade försökt få Gabriel med sig, men ungen ville inte.

Nehe. Då så.

Och trots att jag är den enda med ett heltidsarbete är det fortfarande jag som sköter all tvätt (inklusive A:s – han bär den från sin lägenhet hit) och största delen av de andra hushållssysslorna. I går kväll när jag surnade till för att jag hela tiden blir avbruten (”titta här!” ”vad tycker du om X?” ”hörde du att Y?”) och väste att jag måste få längre sammanhållen tid än några minuter för att kunna producera längre sammanhållen text fick jag en uppgiven föreläsning om att mitt arbete minsann aldrig tar slut och att jag jobbar för mycket. Kan tänka mig att det känns så. Men i antal arbetade timmar får jag ihop bara en bråkdel av hur många det borde vara. Jag kan inte röra mig fritt i huset (MITT HUS) utan att någon hakar fast i mig och kräver uppmärksamhet/tjänster/whatever.

Rita Hayworth Vintage GIF - Find & Share on GIPHY

Det resulterar i att jag är jävligt grinig. Och inte så där liksom sur på insidan utan helvetes jävla grisförbannad. Jag kokar av vanmakt över att inte få göra mitt jobb, aldrig få vara i fred och inte få tänka en tanke till slut, men framförallt över att det liksom är så det förväntas vara för nu är det undantagstillstånd och uppochnervända världen. Och jag vet att jag inte är ensam. Visst, den som är ensamförsörjare har en särskilt knepig situation just nu, men överallt runtomkring ser jag hur undantagstillståndet påverkar män och kvinnor olika. Bådas normaltillstånd har upphävts, men ansvaret för hushåll och barn har inte fallit jämlikt.

Ett enkelt räkneexempel kan illustrera ett av de många problem som uppstår. Gabriel är sjuk och A ska jobba halva dagen (fördelat på två perioder dessutom; morgon och eftermiddag). Jag ska jobba resten av tiden. Nu har vi det så att när A jobbar är han borta från huset, medan jag jobbar hemifrån, och det är klart att det gör en viss skillnad, men jag har sett det här i tillräckligt många familjer där båda föräldrarna jobbar hemifrån för att våga påstå att det är ett mönster. När A jobbar jobbar han. Gör det han ska. Bara. När jag jobbar skriver jag, plockar ur diskmaskinen, skriver lite till, byter en blöja, svarar på ett par mejl, tar fram för middagen, hinner knappt sätta mig vid datorn, plockar upp lego och svarar på i genomsnitt två tusen ”MAMMAAAAA” i timmen. När jag har jobbat ”färdigt” för dagen ”delar” vi på ansvaret för Gabriel.

Jag gör alltså annat än mitt arbete först 100 % av tiden, sedan 30 %, och sedan 70 %. Helt koncentrerad bara på mitt arbete är jag under den ungefär en och en halva timmen Gabriel sover. På natten är han mitt ansvar. Så här ser en jämn och rättvis fördelning ut i praktiken. A är helt oförstående inför min frustration eftersom han, från sitt perspektiv, gör så gott han kan.

Dessutom verkar det av de flesta (utom möjligen mödrarna själva) ses som en ynnest när barnen får tillbringa mer tid med mamman, men som en nödlösning i en pågående krissituation när de är med pappan. Barnen är med mamman för att de inte kan vara i dagis och skola, och med pappa om de inte kan vara med mamma. Särskilt när alla är trötta och stressade tar man den lätta vägen ut för familjen som helhet – man gör det man har mest vana med. Kanske andra mammor tycker att det känns bra. Jag kvävs.

Vi borde ha kommit längre än så här, kan man tycka. Mycket längre.

 

Det här med riskgrupper

Det basuneras glatt ut att vi alla måste hjälpas åt att skydda dem som är i en riskgrupp. Dels förstås sådana som har en underliggande sjukdom, men kanske framförallt äldre. Och jag tycker inte egentligen att det är fel. Tvärtom är det hjärtevärmande att se hur vi nu alla sluter upp kring tanken på att skydda varandra – inte bara sig själv.

Men det är hög tid att omvärdera vad som är en riskgrupp, för coronakrisen är långt ifrån bara ett medicinskt problem.

Jag har ju redan skrivit om att ha barnen hemma från skolan, och hur det kan påverka, men nu när Finland (och nästan hela resten av världen) har gått in för total nedstängning får det helt andra proportioner. De som levde i marginalerna redan innan hamnar nu helt utanför. Det har till exempel redan visat sig att coronakrisern medför en rejäl ökning i våldet mot kvinnor. Både isoleringen och pressen från en kollapsande ekonomi bidrar.

Nu krävs det verkliga krafttag för att söka upp och stötta de kvinnor (jo, det här är en könspecifik fråga) som lever i familjevåld, och som när samhället stänger ner inte längre har någonstans att vända sig. Minst lika viktigt är det att söka upp och stötta de barn som inte klarar av vardagen, när de helt plötsligt kastas ur skolans strukturer och trygghet till självstudier på distans. Det är mer frihet av vad de flesta vuxna skulle klara av att hantera, och nu förväntas det av barn. Desssutom är det långt ifrån alla barn som har ett hem där det ens är möjligt att bedriva studier. Det finns många fortfarande som saknar dator, och alla har inte internet hemma. Har man flera barn måste de alla dessutom ha varsin dator, eftersom de förväntas använda den under samma tid – skoltid. Många har inte heller föräldrar som kan hjälpa till. Jag är doktor, och jag kan lova att jag fick slita för att sätta mig in i dotterns matteuppgifter, där hon ska dividera bråktal. Sedan är det alla barn som har föräldrar som inte ens vill hjälpa till.

Vi talar om riskgrupper och säger att det inte rör barn. Nej, barn riskerar inte i särskilt stor utsträckning att bli allvarligt sjuka, men barn kommer att fara väldigt, väldigt illa i spåren av det här viruset.

Vi vet redan att det finns en avgörande koppling mellan att ungdomar hålls sysselsatta i trygga miljöer och att ungdomar håller sig borta från dåligheter. Om några månader kommer vi att tydligare kunna se resultatet av att alla skolor, bibliotek, ungdomsgårdar och fritidsaktiviteter har stängt ner, och jag är ledsen att vara den som pissar på paraden, men det kommer inte att vara trevlig läsning.

Jag förstår poängen med att stänga ner samhället för att förhindra smittspridningen. Jag är inte korkad. Men om jag ska vara alldeles ärlig så undrar jag om det med facit i hand kommer att kännas som att det var värt det. Barn är alltid i riskgruppen, och vi måste börja agera därefter.

Apokalypsen

Jag tror att jag knappast är ensam om att känna en viss ångest krypa inpå. För egen del handlar det delvis om tämligen mundana saker, så som prospektet att tillbringa två veckor i karantän tillsammans med barnen. Att få slut på toapapper känns i jämförelse som ett smärre problem.

Men delvis handlar det om tankar om vad som händer sig om detta virus skapar ett så stort tryck på sjukvården att den brakar samman och kanske framförallt hur världen kommer att se ut när dammet har lagt sig. 

Det är en närmast apokalyptiskt stämning här.

Dessutom är det svårt, tycker jag, att skydda mig från den här stämningen. Alla sociala medier, inklusive vanlig media, är indränkt i den, dryper av oro. Och jag tänkte inte låta den här bloggen försvinna ner i samma träsk, inte för att det skulle vara ett oviktigt utan för att jag upplever ett mycket stort behov av distans inte bara från potentiella smitthärdar utan från hela ämnet. Vi ska vidta alla rekommenderade försiktighetsåtgärder, men vi ska också leva.

Och jag ska snart lämna ämnet helt, men jag vill ändå understryka att vi nu måste skydda de svagaste. Ofta talas det om medicinska riskgrupper – vilket i det här fallet främst är äldre – men det gäller även alla dem som nu får svårt att klara ekonomin. I Finland verkar det som om skolorna kommer att stänga ner från och med måndag (universitetet har tagit bort all kontaktundervisning för resten av terminen) och det kommer att vara katastrof för många. Jag funderar själv på en sådan sak som hur jag ska få matbudgeten att räcka till när barnen ska äta alla dagens mål hemma. Det är en ganska rejäl ökning i kostnad nämligen, som man kanske inte tänker på när man har lite mer pengar men som puffar en lite närmare gränsen när det är skralt. Jag klarar mig, inte minst för att min inkomst inte påverkas av några nedstängningar, men för de ensamstående föräldrar som jobbar på timlön och som kanske får hem barn i lågstadiet som inte klarar sig själva en hel dag kan jag tänka mig att ångesten är långt större än hur man ska kunna underhålla barnen. Vi vet ju trots allt att skolmaten för många barn är det enda riktiga målet mat.

För att inte tala om hur lov normalt påverkar behovet av skydd för dem som lever i våld. Jullov och semestrar är tider då många barn far väldigt illa. Stängda skolor, stängda hobbylokaler. Ingen stans att ta vägen.

Håll ett öga på varandra. Inte bara när någon börjar hosta. Effekterna av det här viruset kommer att slå hårt även mot sådana som inte blir sjuka.

img_3464

Ett hönshus del 1

Jag måste ha höns. Dels för att jag har saknat höns de åren jag bodde i tätorten efter skilsmässan och dels för att det hör ihop med en gård av den här sorten.

Och jag har ju flera utebyggnader. Ett stort förråd, ett vedlider med två små sidorum och dessutom en präktig lada. Det har varit svårt att bestämma sig för var hönsen borde bo. Min allra första tanke var i ladan. Där ser det ut som om några av kobåsen tjänat som hönshus. Men höns behöver värme på vintern, och att värma upp ladan är ett projekt som inte känns rimligt nu.

Min nästa tanke var det mindre utrymme som finns i förrådet, bakom en av de tre dörrarna. Då skulle jag få hönsgården gjord i en sluttning som nu inte används till något ändå, och utrymmet vore nästintill färdigt. Men efter att jag tittat lite närmare på väggarna ångrade jag mig. Det är nämligen ett litet rum med stockväggar, som i något skede blivit flyttade (de är uppmärkta och bär spår av flytt). Eftersom min gård har anor från åtminstone mitten av 1700-talet är en kvalificerad gissning att det rummet är den äldsta delen av den nuvarande byggnationen. Den är 1800-tal, allra minst. Och är det något jag lärt mig om höns så är det att de praktiskt taget förstör det utrymme de vistas i.

Mitt historikerhjärta kunde inte klara det.

Så min tanke nu är att jag ska göra ett av de små rummen vid sidan av vedlidret till hönshus. Där finns potential att bygga ut om jag vill ha fler höns i framtiden, och jag skulle få hönsens gård så att jag ser den från köksfönstret (och det vill jag gärna, så man kan hålla lite koll). Det rummet, och egentligen hela det huset, är inte i världens bästa skick dock, så det är ett präktigt projekt. Först måste jag gräva fram grunden. Marken har höjts runt huset och marknivån når upp till fasaden. Jag kan inte mycket om sånt här, men det vet jag är dåligt. Flera av plankorna i fasaden måste bytas. Lilla rummet ska sedan tömmas, få nytt golv (för det gamla är murket) och nya innerväggar. Det lilla fönstret ska jag försöka få iordning också. Förhoppningsvis tar det inte alltför många år innan det är färdigt…

 

Det är inte vår katastrof

Jag har kommit till den punkt då jag måste sluta läsa nyheter och till och med sluta bläddra igenom mina sociala flöden. Jag blir helt förlamad av vanmäktighet inför den pågående flyktingkatastrofen och framförallt de rikare ländernas reaktion. Har ni märkt att man slutat tala om flyktingar och kallar dem migranter istället? Jag är en migrant. Jag flyttade från mitt hemland. De människor som flyttar från Syrien nu är inte migranter – de är flyktingar. Och genom att benämna dem något de inte är fråntar vi dem deras status av skyddsvärda och likställer dem med folk som på eget initiativ flyttar istället för dem som flyr för sina liv undan ett krig de inte kan påverka.

På radio frågar en intervjuare hur vi ska kunna stoppa en flyktingkris liknande den vi såg 2015 och jag blir så arg att jag skriker. Flyktingkrisen – flyktingkatastrofen – pågår ju hela tiden och den är inte vår.

Språk har betydelse.

Och sedan det eviga tjatet om att vi inte kan hjälpa alla. Det måste vara vår tids största jävla halmgubbe. Det finns INGEN som påstår att vi ska hjälpa alla. INGEN. Inte ens bland mina mest engagerade vänner finns det någon som påstår att vi ska hjälpa alla. De påstår inte ens att alla är i ett så stort behov av skydd att de ska beviljas asyl eller, hör och häpna, att alla är trevliga typer.

Men alla har lika värde. Det är den grundprincipen vi måste hålla fast vid.

Rätten till att söka asyl är en mänsklig rättighet. Den innebär inte att man har en rättighet att asyl, men man har en rättighet att få sin sak prövad. Här brister det stort, både i Finland och Sverige. Finland har till och med blivit prickat Europeiska domstolen för mänskliga rättigheter för att man inte har följt de internationella regler och lagar som finns, och nu senast för att man inte tar barnets bästa i beaktande. I Finland har Migrationsverket satt i systematt ge negativa beslut, och mängder av överklagade negativa beslut har blivit hävda. Man har kallat människor till deras livs viktigaste intervjuer utan att ge dem adekvat tillgång till tolk och man har med mycken möda förvridit ord och händelser för att förvägra asyl.

Det är de här sakerna som vi protesterar mot – inte mot att man inte omedelbart vid gränsen i Grekland ger fyra miljoner nya finländare asyl och transport till norr.

Och vi protesterar mot att man i detta nu använder syriska flyktingar som mänsklig valuta i handeln om bidrag till Turkiet och Grekland. Mot att man hindrar människor att få sin sak prövad. Mot att man fråntar människor deras grundläggande rättigheter och mot att man därigenom underkänner deras människovärde.

Det här måste få ett slut.

(Några av) Mina problem med Sanditon

Observera att det här inlägget innehåller spoilers. Många.

I går såg jag och dottern färdigt sista avsnittet av Sanditon och då stod det klart för mig vad det är som stör mig. Eller alltså. Det är ju inte bara en grej. En av de allra största grejerna, och som var uppenbar redan efter första avsnittet, är den flagranta bristen på subtilitet. Jane Austen är finkänslans mästarinna, dels för att hon var ett litterärt geni, men också för att hon var exceptionell beträffande att beskriva sin samtid. Man såg ner på stora känslosvall. Det krävdes inte mer än ett förlupet ord, en sned blick, för att det skulle skapa intriger. Och det är därför Austen har blivit så älskad. För att hon visar oss att det krävs så lite. Att man måste slå på stora trumman med Sanditon känns så jävla kitsch.

Bildresultat för mrs bennet gif

Sedan är det förmågan att göra en tvär surpuppa till världens mest älskvärde och åtrådde man.

Bildresultat för mr darcy gif

Bildresultat för mr darcy gif

Det görs inte heller i en handvändning. Det finns en del sympatiska män i Sanditon, inte minst mr Tom Parker, som alltid försöker sitt bästa, och Lord Babington, som man tror ska vara en skitstövel men som visar sig vara ett kap.

Men hjältinnans kärleksintresse mr Sidney Parker är och förblir ett praktarsle. När de ska vandra tillsammans in till Sanditon och han kysser henne är det inte romantiskt. Det är ett groteskt övertramp, från en man som är äldre och betydligt mäktigare än lilla Charlotte (förövrigt ett mycket bra namn) och som har potential att förstöra hela Charlottes framtid. I det tidiga 1800-talets England ser man sannerligen inte med blida ögon på att män och kvinnor ens umgås utan förkläde. Att under förevändningen att de ska ta en promenad sedan kyssa en ung kvinna, mitt ute på en klippa där vem som helst kan råka se det, är fullt i paritet med ett sexuellt övergrepp. Det vore en oförlåtlig skam som Charlotte dragit över sin familj, och hon kunde förlora chansen att göra ett gott gifte – vilket är det viktigaste för en kvinna på den tiden.

Sidney Parker borde skämmas. Han har inte alls förändrat sig. Inte blivit en bättre människa. Jag undviker att pausa TV:n och hålla en sedelärande utläggning för dottern och nöjer mig med att säga att om en man påstår att han är sitt bästa när han är tillsammans med en, är det romantiskt bara om han inte större delen av den tiden varit en rövhatt.

En ”cliffhanger” sägs det, när mr Gubbäckel Parker sedan gifter sig med sin gamla flamma för hennes pengars skull, och Charlotte med tårfyllda ögon återvänder hemåt till sin familj när serien slutar. ”Dra åt helvete Parker” skriker jag och dottern unisont när han stannar Charlottes vagn för att säga några sista ord till henne. Han har gjort sitt val och bra så.

Det romantiska i Austen är inte kyssar, utan pirr i magen. Det är inte sex, utan en dröjande blick. Det är inte tid på tumanhand, utan prospektet att han hälsar på. Det fina och vackra med Austens romantik har i Sanditon besudlats med nutida föreställningar om kroppslighet. De till och med går för nära varandra på promenader, så att det spännande blir att de rör vid varandra – inte konversationen. Och konsekvent så bortser man från det allrådande maktförhållandet mellan män och kvinnor. Visst, man talar om det ibland. Lady Denham påpekar hur viktigt det är att en kvinna gifter sig rikt, för det är enda sättet att få pengar, och hon gör dessutom sitt bästa för att ordna det för till exempel miss Esther Denham, men samtidigt får Esther och Lord Babington ge sig ut på tumis. VAFALLS?!

Minns ni i början av Stolthet och fördom, när mrs Bennett är alldeles till sig för att de aldrig kommer att få träffa mr Bingley som flyttat in i närheten? Anledningen till hennes upprördhet är att mr Bennett vägrar gå och hälsa på mr Bingley, och när männen inte har tagit den första kontakten så är den dörren helt stängd för kvinnorna. Den underordnade ställning kvinnor hade och som Jane Austen själv levde i genomsyrade allt och det präglade inte bara hennes författarskap som sådant, utan alla de berättelser hon skrev också.

Mitt största problem med Sanditon är avsaknaden av förståelse för de här maktstrukturerna och för alla de människor som verkade i kulisserna. Tjänstefolket som såg och hörde allt. Systrar, fastrar, morbröder och kusiner som alltid finns vid din sida eftersom kvinnor inte ska röra sig ensamma. Alla de här människorna som gör att man aldrig är ensam agerar både skyddsnät och socialpolis. Utan dem kan man inte förstå sig på den tiden. Man räknar hur många gånger någon dansat med en annan. Hur många ord man utväxlat. Måttet av intresse visat. Hur man gått på visit. Vem som suttit, stått, skrattat bredvid vem. Det är en era av total social kontroll. Edward Denham och Clara Brereton har sex mitt på salongsgolvet och allt jag kan tänka är ”var i helvete är tjänstefolket?”.

Men värst av alla är Kukhuvud Parker, som missbrukar sin maktställning till att först trasha, sedan dupera, sexuellt utnyttja under sken av kommande äktenskap, och sist dumpa en ung, försvarslös kvinna som bor i hans brors hushåll, långt ifrån sin familjs välbehövliga stöd. Om det blir en säsong två förväntar jag mig att den börjar med att Charlottes pappa ser till att Predator Parker får sitt straff.