Archive | november 2015

Borta med tuppen

Det är väl ganska exakt ett år sedan Pipis mysteriska försvinnande, och så blev det Tildas tupp Ennas tur att vara spårlöst borta. Det var beckmörkt, Enna stod ingenstans att finna och jag kunde höra rävarna i skogen när jag kom ut. Inte världens bästa förutsättningar för att återfinna borttappade tuppar.

Men när barnen gått och lagt sig på kvällen gick jag ut och fortsatte att leta och strax innan midnatt hittade jag honom under några gamla brädor. Där låg han och sov, kall men i övrigt välbehållen. Jag tog in honom för att värma honom lite och sedan fick han gå ut till de andra igen. Dumma, gamla tupp!

  

Ikväll har ni chans att få mer av mig än ni någonsin velat ha

Jag har visst glömt att berätta, men i kväll ska jag alltså vara med i SVT Debatt och prata smink på barn.

Och nu ligger jag på ett hotellrum i Sverige och undrar hur i hela helvete det blev så här. Av alla viktiga genusfrågor i världen – av allt det jag verkligen brinner för – så ska jag tala om smink på barn. Maken till västerländskt, lyxproblem har jag nog aldrig sett.

WIN_20151126_185539

 

Jag behöver inga rasister som skyddar mig

Här kommer nu äntligen det väldigt arga inlägg som har legat och grott ett tag. Den som känner att det blir för mycket kan titta på bilder av kaninungarna här istället.

För i och med att hela Finland gick fullkomligt bananas över att en asylsökande anklagats för våldtäkt blir ämnet högaktuellt.

För att bekämpa rasism måste vi kvinnor ställa oss upp och ännu starkare kräva självständighet och rätten till våra kroppar. Vår sexualitet används som ett argument mot invandrare i stil med att ”de” kommer för att ta ”våra kvinnor” eller ”vi” måste skydda ”våra döttrar” mot våldtäkt genom att stänga gränserna.

Jag behöver inte någon svettig, patriarkal rasist som försvarar min dygd. Jag är inte någons att skydda. Jag skyddas av rättsstaten som betraktar mig som en fullvärdig individ och av samhället som säger att varje kvinna bestämmer sin egen kropp.

Eller alltså. Om man ska tro vad alla förnärmade Riktiga Finska Män säger nu så är det i alla fall så. Sällan har Män lika unisont hyllat kvinnornas rättigheter som nu när de upplever att det är någon annan snarare än de själva som har att anpassa sig till dem.

Och visst, när jag kliver in på det flyktingcenter med flera hundra män jag ibland voluntärar på märker jag ju att det liksom rör på sig. Det viskas. Det kommenteras (på arabiska, bara en sån sak). Det stirras. Och det känns givetvis inte alls som om jag välkomnas som en jämställd typ, utan som en kvinna – objektifierad. Men det är samma känsla jag får om jag går in på en bar som den första kvinnan att sätta sin fot där under kvällen. Samma känsla som när jag går förbi en grupp purfinska män vid busshållplatsen.

En viss ilska och en sjuhelvetes beslutsamhet. Ingen man ska komma och säga till mig var mina gränser går.

Det är ju jävligt enkelt att komma och skylla på invandrarna för att inte visa respekt för kvinnor men let’s be helt ärliga här: för kvinnor är det ingen skillnad. För kvinnor är det skit sak samma vilken hudfärg mannen har eller vilket språk det viskas på. Objektifiering känner inte etnicitet.

Männen på centret är ensamma, uttråkade och vet inte hur de ska ta kontakt med kvinnor på ett socialt accepterat sätt. De är ofta vana vid att de i egenskap av man uppvaktar kvinnan, bjuder ut henne, charmar henne och behandlar henne som en prinsessa. Här, i vårt kalla land, har de ingenting. De har ingen bas för att visa sin manliga status – ingen grund för att kunna behandla någon som en prinsessa. Jag förstår förvirringen och frustrationen.

Jag förstår, och det är en av många anledningar till varför jag voluntärar. Jag vill att de lär sig att behandla kvinnor som jämbördiga, att de ser att de är välkomna, att de får vägar till kontakt som är socialt accepterade. De kan bara lära sig det genom att vi som bor i landet tar dem med i vår verklighet.

Men så sitter självgoda vita män och tycker att vi kvinnor ska försvaras och beskyddas vilket i praktiken är det samma som att stängas in, begränsas och ägas. Som om dessa män själva skulle vara så jävla mycket bättre.

Hell, i Sverige hade vi för inte länge sedan en typ som på fullaste allvar ägnade sitt medieutrymme åt att oja sig över att han inte visste hur han skulle kunna kommentera kvinnors utseende utan att kvinnor skulle bli arga. Han vet således att kvinnor inte vill höra, men han anser likväl hans rätt att kommentera trumfa kvinnors rättigheter.

Och för några år sedan hade vi en annan typ som menade att kvinnor skulle sluta vara sjuka i ätstörningar eftersom att män vill ha lite rundare kvinnor, som om ätstörningar var beroende av att kvinnor bara inte fattat vad män ville ha.

Sedan är det alla dessa män som vill ge sig in i feministiska forum för att diskutera feminism med det uttryckliga syftet att förklara för kvinnor hur den feministiska agendan ska se ut. Som kommer till kvinnor för att ”hjälpa” kvinnor men som fucking vägrar att lyssna på vad kvinnor säger.

schhh

Listan på män som mer eller mindre offentligt gör sitt yttersta för att kringgå kvinnors önskemål för att få sin egen vilja igenom kan göras oändlig. Män som utstuderat underminerar kvinnors självständighet.

Det här är sätt att upprätthålla en våldtäktskultur. En samhällsnorm som utgår ifrån att kvinnor inte är lika mycket värda och att kvinnors kroppar inte finns till för kvinnorna själva utan för männen i deras närhet. En våldtäktskultur som inte kom hit med några invandrare och som inte upprätthålls av primärt invandrare. Se för fan bara på Kringlan Svensson och alla hans nervöst skrattande kamrater.

Men om vi återgår till att tala lite mer om detta bottenskrap som nu härjar om hur vi kvinnor måste skyddas mot alla utom dem själva. Det är nämligen ungefär samma typer som sedan ger sig på Röda korsets frivilligarbetare av vilka säkert 95% är kvinnor. Som hotar kvinnor som ”gillar invandrare” och kallar kvinnor som dejtar invandrare för horor. Som gör att vi som försöker göra en insats för att integrationen ska fungera måste hålla vår verksamhet hemlig för att det ofelbart kommer hot annars. Dessa män begränsar oss och de utgör, rent statistiskt, ett betydligt större hot mot oss än vad typerna på flyktingcentren gör.

Att bevara vår självständighet och våra rättigheter är nämligen inte så viktigt egentligen. De vill bara bevara sina egna privilegier och använder kvinnor och kvinnors kroppar för sina egna syften.

Ingen nytt under solen egentligen.

Men goddamnit om rasisterna ska få använda min kropp i propagandasyfte.

Nej.

NEJ.

FAN HELLER ATT NI FÅR.

Så jag tänker inte särskilt uppmärksamma våldtäktsfallet i Kempele. Jag tänker vänta på att polisen får göra sitt arbete och på att processen i rättssamhället framskrider. Och jag hoppas att den jäveln som gett sig på en ung kvinna sätts dit så det ryker om det, att han döms och att han straffas. Och jag hoppas att varken den här kvinnan eller något annat våldtäktsoffer tvingas förklara sin egen inblandning i brottet. Behöver redogöra för sina kläder, sitt alkoholintag, sina syften med att vistas ute.

I Finland vill man börja informera alla asylsökande om hur man ska bemöta kvinnor. Som att ett nej betyder ett nej, att man inte får kommentera kvinnors kroppar och att utmanande kläder inte är en inbjudan. Det är bra, men eftersom de asylsökande bara utgör någon promille av den manliga befolkningen lär det knappast lösa några problem.

För problemet är inte asylsökande. Problemet är män i allmänhet. Män som tar sig friheter. Män som inte säger ifrån när andra män tar sig friheter. Och framförallt män som aktivt pysslar med att hota och trakassera kvinnor.

Tusentals kvinnor våldtas varje år. Det är flera kvinnor per dag.

Om rättsstaten fungerade som den borde och betraktade kvinnor som fullvärdiga och om kvinnor på riktigt fick bestämma över sina egna kroppar skulle jag också riva ner himlarna över våldtäkten i Kempele som någonting utöver det vanliga. Men nu?

Jag vill riva ner himlarna över alla tusentals våldtäkter årligen, över de kvinnor som mördas av sina män, över de kvinnor som flyr från slag och psykisk misshandel och över alla de kvinnor som ofredas dagligen. Få folk att se att det är ett system, ett mönster, ett samhällsproblem här och nu – och att det inte är ett invandrarfenomen.

Och jag tänker aldrig, aldrig låta min kropp bli ett redskap för rasisterna. Den är min och jag bestämmer.

 

 

Vinterkval

Så jag är egentligen helt ok med att det är kommit snö och kyla och sånt. Det är ju i sin ordning, så här i slutet av november ändå. Och te smakar alltid bättre när det är kallt ute.

Men att skrapa bilrutor alltså. Det skulle jag gärna kunna vara utan.

Ni då? Vad är det bästa respektive sämsta med vintern?

När jag vägrade dra Tilda i pulkan fast att det hade snöat säkert 0,3 cm gjorde hon demonstrativt en snögubbe.

En sedelärande berättelse om varför feministiskt sinnat kvinnfolk icke bör bruka korsett

Det är ganska många som har hört av sig och undrat hur det gick med korsetten förra fredagen. Jag frågade ju er lite snabbt om ifall det var ok att be grannkillen om hjälp att knäppa korsetten, eller mer socialt accepterat att typ vrida axeln ur led.

Och jag sa det där om axeln egentligen mest som ett skämt och så tänkte jag att jag inte behöver hjälp av någon (så det så!) och så krängde jag på mig korsetthelvetet själv.

Det var först på kvällen dagen efter som jag märkte att armen var lite öm och jag har ju inte tid för sånt vekt trams så jag har kört på som vanligt under veckan. I går konstaterade en läkare, som förövrigt gjorde ett beundransvärt jobb med att hålla god min, att jag har flera ordentliga muskelbristningar i axeln och att den är inflammerad. Ja, och eftersom jag gör saker ordentligt när jag gör dem så är min armbåge också inflammerad. På flera ställen. Och de klämmer på nerverna så att min vänsterhand är fucked up.

Läkaren skrev ut smärtstillande som har ett namn jag inte kan uttala och en biverkningslista ett par sidor längre än min avhandling. Hon sa att jag måste vara i ”total vila” i minst några dagar och därefter sjukskriven i minst en vecka. Och så tittade hon på mig så där som jag brukar titta på mina barn när jag sagt att de inte får äta godis men jag vet att de gömmer en svettig chokladbit i handen och att de kommer att äta den så fort jag vänder ryggen till.

Till ert försvar ska sägas att ni uppmanade mig att knacka på hos grannkillen, vilket så här med facit i trasig hand, kanske ändå hade varit att föredra. Men jädrar vilken fest det var!

IMG_6905

Ett tag trodde jag att jag hade en sån där fin mage med vacker inåt-navel, men det är bara korsetten som samlar ihop min lösa mammamage runt en navel-krater.

Våld föder bara våld

Jag tänker egentligen inte skriva om situationen i världen. Jag orkar helt enkelt inte. Varje gång jag försöker tänka på det, eller läsa nyheterna, så blir jag alldeles kall av skräck.

Och även om allt som inte är politiskt just nu känns jävligt tafatt så tror jag att en av de viktigaste sakerna vi kan göra är att fortsätta våra privilegierade trygga liv. Utnyttja får frihet. Skapa den där världen som man kan längta till, som är värd att slåss för och försvara. Vi behöver folk som upprätthåller det fria, goda, privilegierade samhället genom att leva det.

För jag har numer vänner här i Finland som har gjort den långa och farliga resan från Syrien hit. Som har överlevt. Som har släktingar kvar. Det är sånt jag tänker på när Frankrike förklarar att de ligger i krig och åker till Syrien för att bomba skiten ur allt och alla. Herregud! Där finns barn kvar i Syrien! DET FINNS BARN KVAR!

Och mitt hjärta orkar inte med det. Att somliga utnyttjar vår trygghet och vår frihet till att attackera dem som ingenting har.

När faktarelativismen är så meta att I don’t even

Jag tror att vi behöver tala lite mer om det här med män, genus, kunskapsrelativism och kränkthet. David Eberhard har nämligen skrivit en krönika som på ett alldeles sällsamt vackert sätt lyfter upp alla de här aspekterna.

Eberhards poäng, om jag har förstått honom rätt vilket inte är säkert för jag är ju gubevars bara genusvetarkvinna, är att vi måste våga tro på fakta istället för att hänge oss åt våra känslor. Bara för att viss fakta inte överensstämmer med somligas personliga världsbild blir inte fakta mindre sann, liksom.

Så långt allt väl.

Men så hävdar Eberhard att Sverige är världens mest lättkränkta land och forskaren i mig sätter sig på tvären. Vad baserar han det uttalandet på?

Sedan tar han upp exempel på hur det kan gå käpprätt åt helvete om vi inte vågar lita på fakta. Som när en lärare hade upplyst sina elever om att de var dåliga på läsförståelse och folk blev arga på läraren. Nu känner jag inte till mycket mer om det fallet för även om Eberhard tycker att det är viktigt med fakta och kunskap är det tydligen inte särskilt viktigt att uppge varifrån man plockar sina argument. Den som läser krönikan kan därför få uppfattningen att argumenten är, vad som här i Finland skulle kallas, ”från röven”.

Särskilt när man läser det stycke han slentrianmässigt använder för att underkänna allt vad genusvetenskap heter genom att hänvisa till den där avhandlingen om tågstationer som alla refererar till men ingen läst. Därifrån drar han nämligen den intressanta slutsatsen att inte ens den som har universitetsutbildning tydligen kan förstå ens de mest grundläggande logiska sambanden och att det därför inte är så konstigt att folk inte vill tro på experter och auktoriteter.

Jag vet inte ens hur jag på ett uppriktigt sätt ska kunna förhålla mig till en krönikör som trashar vetenskaper han själv inte har kompetens i, slänger sig med begrepp utan verklighetsförankring eller statistisk uppbackning och vill att vi ska bli bättre på att tro på auktoriteter. Eftersom Eberhard är emot kränkthetshysterin och tycker att till och med skolbarn ska kunna ta en tillrättavisning så antar jag att det är ok att jag skriver så här:

Du har fel, man. Du har fel, därför att du inte har förstått – eller kanske inte ens läst – de genusvetenskapliga texter du hänvisar till och därför drar den logiska men likväl på felaktiga premisser grundade slutsatsen att genusvetarnas forskning skulle ligga till grund för det likaledes ogrundade antagandet att Sverige skulle vara världens mest faktarelativiserande land. Dessutom lägger du fram dina argument på den sortens okvalificerade och högljutt tyckande grund du vänder dig emot samtidigt som du förväntar dig medhåll baserat på din position som man.

Grattis bara. Din krönika är så meta att den inte ens går att besvara.