Archive | september 2014

Eierspätzle

Söker stipendium som en galning. En dag söktid kvar. Har blivit veritabel floskelmaskin. Dessutom är det ju alltid härligt att vara ute i sista sekund för det ökar ju inte sannolikheten att man gör en massa fel eller så. Och ingen här brukar ju göra fel ens i de genomlästa versionerna. Nej då.

20140930-162959.jpg

Köpte sedan sånna här till mat. Vet inte vad det är men de heter något konstigt på tyska och ser ut som astronomiskt stora bandmaskar. Känns oerhört passande just nu.

20140930-162845.jpg

It can not be unseen.

Maggie-uppdatering

När Maggie bara blev sämre ringde jag veterinären. Det visade sig att Maggie hade en infekterad tand, som veterinären nu dragit ut, och en stor hårboll i magen. Maggie är alltså för tillfället högre än Paris Hilton en fredagskväll, en tand lättare och dessutom matad med paraffin. Det är, milt uttryckt, en väldigt spännande kombination. Det viktigaste är dock att hon lever och att det finns chans att hon blir bra. Nu ska hårbollen ut för den riskerar annars att stoppa systemet. Om den inte kommer ut som en paraffinoljad pälsklädd bajs måste kaninkraken nämligen opereras och… tja… det är varken alldeles problemfritt eller alldeles gratis.

Vi fortsätter att hålla tummarna helt enkelt. Tack till er alla som hört av er och som hjälper till med tumhållning!

Liten sjuk

Jag hann ju inte mycket mer än skriva om hur fint djuren har det förrän Maggie blev sjuk. Maggie är normalt den vildaste kanin jag någonsin träffat på och i lördags kväll var hon ännu ute och sprang som en galning. Vild och fri.

Men så i går var hon inte alls sitt vanliga skuttiga jag. Hon verkade trött och håglös, men åt, drack och gjorde sina behov som hon skulle. På kvällen ville hon ligga inne i hönshuset (där hon annars aldrig brukar vara) för att få extra värme och vi lämnade dörren på glänt för henne. I dag är hon bara sämre. Ligger i ett hörn och vill ingenting. Jag har lyckats peta i henne maskrosblad och ska strax ut och försöka få i henne mer, men inte ens brödkant ville hon ha i dag. Samtidigt vet jag inte vad det är för fel på henne. Magen känns normal, ögon, öron och rumpa ser ut som det ska. Jag hittar inget fel förutom att det känns som om alla hennes krafter har lämnat henne.

Och jag vet ju att det är fara å färde när kaniner inte äter. Att kaniner aldrig visar att de är sjuka förrän det är riktigt illa. Nu håller vi alla tummar och tår för att det går vägen!

Att ha olika djur tillsammans

Många förundrar sig över att vi har djuren tillsammans, alltså att vi inte ser till att ha de olika arterna på olika ställen. Till exempel har Maggie-kaninen bott inne i hönsgården hela sommaren. Ibland njuter hon lite väl mycket av hur härligt hönorna flaxar när hon rusar rakt emot dem, men för det mesta går det riktigt bra. Inne i hönsgården har hönorna ett eget hus och Maggie ett eget. Det betyder att det inte MÅSTE vara tillsammans när de inte vill. Sedan antar jag att det också underlättar att hönsgården är relativt stor så att det faktiskt finns utrymme att röra sig på. På vintern kommer Maggie och Momo (den andra kaninen) bo i varsin vinterbonad, isolerad bur och turas om att rastas i hönsgården.

Men nu, medan vädret ännu är drägligt, turas de om att rastas lösa i trädgården tillsammans med hönsflocken. På kvällen när det börjar skymma går hela hönshögen självmant in i hönshuset och lägger sig (och de går beroende av ljus/mörker för deras läggdags är typ två timmar tidigare nu än på sommaren). Kaninerna kommer farande när man ropar på dem, och vill ha mat och trygghet i sina egna hus. Åtminstone är det så det brukar funka. I förrgår kunde hönorna inte komma in i hönsgården när jag försökte få dem tillbaka för de hade kollektivt glömt hur man hoppar över tröskeln. Dummare djur får man leta efter. Ja, och även om kaninerna hittills varje gång har kommit tillbaka på kvällen vet jag inte om det vore alldeles sanningsenligt att säga att jag litar på dem.

Katterna är andra jag inte heller litar på. Eller alltså. Jag tror inte att de med flit skulle ta någon av hönorna, det tror jag inte. Men ibland händer det att katterna bara liksom går förbi hönsflocken lite försiktigt och hönsen sedan får för sig att flaxa i väg i ett kacklande moln av fjäderfluff och då är det något i katternas små hjärnor som liksom pingar till. Då kan det hända att en katt far efter en liten stund. Däremot verkar katterna (peppar! peppar!) inte särskilt intresserade av att faktiskt fånga höns. Det är mer jakten som intresserar. Jakten och ljudeffekterna. Det samma gäller förresten katterna och kaninerna också. Ibland kan katterna jaga kaninerna så det viner om det, men sedan rätt som det är stannar kaninen tvärt och sätter sig och äter ett maskrosblad och då brukar katten gå och syssla med något annat istället. Som att titta på hönorna. Den enda jag har sett faktiskt fånga någon och bita är Maggie som är riktigt duktig på att jaga katter. Särskilt Rasputin sedan han provade vad som hände om man dängde till henne med tassen när hon satt och åt. Tur för Rapsu att Maggie är rätt dålig på att klättra i träd.

IMG_1383-20140919

Puss!IMG_1394-20140919

Berit ger mig onda ögat.IMG_1395-20140919 IMG_1120-20140729 IMG_1134-20140729 IMG_1137-20140729 IMG_1147-20140729

Att ta tuffa tuppar med fluffiga rumpor på allvar är lika svårt som att ta en svärande norrman på allvar.IMG_1180-20140729

Enna har vuxit till sig. Tilda blir arg när jag kallar Enna för ”han” trots att det är en tupp. Jag måste säga ”hen”. Och som den goda moder jag är gör jag förstås gärna det. IMG_1200-20140729 IMG_1202-20140729Helt och hållet litar jag inte på katterna, nej.

Samtidigt hemma hos oss

Jag rensar vinbärsbuskar. Första steget är att gräva fram dem. Tilda har på eget bevåg ordnat ett pyjamasparty så vi har bakat solgula minimaränger och väntar på invasionen. Vilho har gjort en lista över vad han tänker syssla med i kväll.

20140927-173102.jpg

20140927-173109.jpg

20140927-173124.jpg

20140927-173130.jpg

Here we go again om det där med sexuella preferenser

I dagens HBL kan man läsa rubriken ”Män föredrar 25-åriga partners”. Artikeln handlar om forskning från Åbo Akademi.

”Forskarna har ett evolutionärt svar på varför mäns och kvinnors psykologi skiljer sig från varandra. Orsaken till att mäns sexuella intresse fokuserar på kvinnor i 25-årsålder är att kvinnor i den här åldern är de mest fertila. I vårt evolutionära förflutna har män som haft sex med kvinnor i denna ålder fått fler barn än män som haft sex med kvinnor i andra åldrar.”

Trams.

För det första visar undersökningen att män av alla åldrar föredrar kvinnor i åldersgruppen 25-30. Det skulle alltså vara lika korrekt att säga att mäns sexuella intresse fokuserar på kvinnor i 30-årsåldern. Dessutom, om det vore så att mäns sexuella preferenser var grundade i kvinnors fertilitet skulle en kvinna som redan har barn vara prime target. En 27-årig trebarnsmorsa vore ju drömmen. Om sexuella preferenser var en fråga om fertilitet skulle kvinnor dessutom inte föredra äldre män utan män i 20-årsåldern. Därefter går det nämligen bara utför med spermakvalitén. Om män har magiska sätt att evolutionärt känna på sig i vilken ålder kvinnor är mest fertila borde väl kvinnor ha samma egenskaper. Men nej, tydligen vill kvinnor ha en man som kan sköta om barnet. Sådana finns tyvärr inte för de är upptagna med att befrukta fertila 25-åringar.

Men återigen så faller vi alltså i det gamla vanliga träsket. En biologisk förklaring till psykologiska fenomen. För att komma fram till det här resultatet har de samlat observationer från 12.656 finnar. På basis av detta sluter de sig till att män tenderar till att föredra kvinnor i ålder 25-30 (oavsett mannens ålder), att kvinnor vill ha män i samma ålder som de själva eller något äldre samt att heterosexuella mäns valmöjligheter begränsas mer av kvinnors val än tvärtom. Inget av det här betvivlar jag. Så mycket.

Näe, jag börjar inte tvivla förrän man hävdar att det är en biologisk, evolutionär logik relaterad till fertilitet som gör att 12.656 finnar svarar på det här viset. Resultatet går nämligen inte att säkra från påverkan från sociala normer. Så länge vi peppras av bilder på stiliga äldre män och förtjusande yngre kvinnor – så länge en äldre man och en yngre kvinna är idealet i böcker, i reklam, i media, i filmer – så finns det inte ens en liten chans att de 12.656 finnar som svarat är opåverkade. Frågan de fick var ”To which age group did the persons belong, that you during the last 12 months felt sexually interested in, or thought of in your sexual fantasies?”

Vänligen jämför med tillgången på sexualiserade kvinnor eller kvinnor ”på marknaden”. Lägg sedan till att av de 12.656 finnar som deltog i studien var det 416 män över 40. Nästan 4.000 dudes var alltså i åldern. 18-39.

Dessutom måste man skilja på äpplen och päron. Man kan inte få fram naturvetenskapliga, biologiska resultat med psykologiska och sociologiska metoder. Om man, som forskarna i det här fallet, utgår ifrån grundsatsen att ”[s]ex-differences in parental investment and in age-related fertility variations are expected to have shaped the sexual strategies for both sexes” så kommer man i rimlighetens namn inte heller komma fram till något annat.

Artikeln ”Women’s and Men’s Sexual Preferenes and Activities with Respect to the Partner’s Age: Evidence of Female Choice” väntar på att gå i tryck i Evolution & Human Behaviour men finns redan att läsa (bakom betalmur) här.

 

Jämställdhetens röster

Äntligen har även jag fått tummen ur och sett Emma Watsons FN-tal om den nya kampanjen HeForShe. Det är precis så bra som alla säger. Watson talar bland annat om det som jag också brukar tjata om, nämligen att män inte kan stängas ute från jämställdhetsdiskussionerna. Jag förstår behovet av strikt kvinnliga forum. Det gör jag. Men på det stora hela, i liksom själva Diskussionen – där måste mäns röster vara lika mycket värda som kvinnors röster. Jämställdhet är inte det samma som kvinnokamp.

Jag förstår också männen som känner sig utestängda. De hör att de är privilegierade och förtryckare samtidigt som de betygas om hur de också förlorar på patriarkatet. De förväntas förstå och förändra sig men möts av hånskratt om de ställer frågor. Och nej, inte alla män hela tiden, men jag följer en hel del genus- och feminismrelaterade trådar på bloggar och Facebook och nästa ofelbart bemöts den man som vågar ställa frågor utanför feminismnormen med tillmälen. Troll! Jämställdist! Kvinnohatare!

Och kvinnor kan ju uppleva att de inte behöver män precis hur mycket som helst, men utan män blir det inte jämställdhet.

Det är också mycket tal om ”god ton” och om hur kvinnor inte ska behöva hålla god ton gentemot män. De underordnade ska inte behöva tala snällt till de överordnade liksom. Men jag tror att vi måste börja tala om genus i annat än två läger – i annat än två motpoler. Det handlar inte om att just kvinnor ska hålla god ton mot just män, utan om att vi alla ska tala till varandra som om vi alla vore lika mycket värda oavsett kön. (Utom när någon specifik mupp behöver tillrättavisas. Förstås. Men det har inte med kön att göra utan med det könsneutrala mupperiet.)

För grejen är trots allt att det inte råder något som helst tvivel om att kvinnor globalt saknar de mänskliga rättigheter som män åtnjuter. Det bara är så. Frågan är således inte om det finns kvinnoförtryck utan vad vi kan göra åt det. Och det är väl här någonstans som jag upplever att många män och en viss sorts privilegierade kvinnor fullkomligt kör fast. De fastnar i tvivlet på något som är så väl dokumenterat att det är att betrakta som fakta bara för att de själva inte upplever det. Det är lika logiskt som att påstå att det inte finns fattigdom, bara för att man själv inte svälter. Precis som Watson påpekar handlar det om solidaritet. Det handlar om att se problem som kanske inte nödvändigtvis drabbar en själv och att göra något åt dem. Svårare än så är det inte.