Vardagslivet

Helgen

Helgen har gått åt till vansinnigt festande med huset fyllt av tårta och vänner. Söndagen spenderades i den festliga nattens dimmiga efter. I svampskogen var Tilda så trött att hon nästan somnade men så hittade hon en jättefin pinne och sånt kan ju hålla barn pigga förvånansvärt länge. Hönsen käkade regnbågstårta fast de först var oerhört kränkta över att någon dumpat något på deras gård. Bra helg!

20140831-235729.jpg

20140831-235738.jpg

20140831-235746.jpg

20140831-235757.jpg

Kulturkrockar · Vardagslivet

Lyxgenus

Jag inser att vad jag nu kommer att skriva kan uppfattas som väldigt provocerande, men jag känner ändå att det är någonting som jag liksom måste få ur mig. Om ni känner att ni inte orkar provocerande texter i dag kan ni skrolla ner till kattbilden i slutet. Ok? Ok. Så here it goes: Ibland finner jag mig själv dunka huvudet i väggen över hur många som ser sig som genusmedvetna kan vara så kolossalt omedvetna om allt annat – hur genustänket liksom alltid får överskugga allt annat. Och missuppfatta mig inte (massuppfitta, som någon sa), jag tycker att genus är superviktigt. Doh, liksom. Det är ju mitt jobb. Men genus är inte alltid det viktigaste.

För det första: Att ens ha kommit till en punkt när genus är relevant att bekymra sig över är en jävla lyx. De allra flesta, i världen och till och med i lilla Sverige, har inte den lyxen. Det behöver inte ens röra sig om krig och svält, utan om tid och små ekonomiska prioriteringar. Att köpa könsneutrala kläder är till exempel i allmänhet betydligt mer tidskrävande och dessutom ofta dyrare än att haka på det monster vs prinsess som säljs ungefär överallt. Att bekymra sig över i vilken mån förskolan agerar enligt läroplanens genusföreskrifter känns väldigt irrelevant för dem vars förskola behöver byggas om, där det är dålig ventilation, svårt att få personal eller liknande. Själv mottog jag i går en lapp om att dotterns förskola inleder ett samarbete med församlingen och hur de därför kommer att börja arbeta kring psalm 492 (lång historia, vi tar den en annan gång). Det finns andra saker att diskutera på vår förskola än just genus. Om vi säger så.

Och nej, man behöver ju inte sluta driva genustänk bara för att andra har det värre liksom, men jag tycker att man ska vara medveten om att man är i en privilegierad position om man gör det. Man slår inte från underläge, som många verkar tro, även om det förstås i bland kan kännas hopplöst med världens oförstånd.

För det andra: Ett genustänk är inte en garanti för att något är bra. Ibland kan en klassisk sagotant som bakar bullar och lyssnar i timmar och läser sagor och säger hur fin man är vara exakt precis vad ett barn behöver. Ibland kan en klassisk manlig man med övertro på sin egen och barnets förmåga att göra till synes korkade men ändå roliga och gränstänjande grejer vara precis rätt. Barn lär sig på nolltid att alla inte gör lika dant, de vet vem som bakar bullarna och vem som kör pulka på taket. Personligen tycker jag förstås att det är jätteviktigt att det inte alltid är kvinnor som gör det ena och män det andra (därmed inte sagt att jag kommer att börja åka pulka på taket), men bara för att det är viktigt att normerna luckras upp betyder det inte att det är dåligt när de ibland följs. Det är mångfalden vi behöver. Det går nämligen inte att utplåna normer, bara förändra dem och göra dem mindre rigida. Bland vissa tycks genustänket föra med sig nya normer.

Därför kan jag bli riktigt lack på när somliga genusmedvetna tar på sig att rätta folk som inte är genusmedvetna. För att jag anser det vara ett sätt att från en privilegierad position skuldbelägga andra och för att jag tycker att det är oförskämt att pracka på andra sin egen uppfattning om vad som är bäst.

Så där nu fick jag det sagt. Här är en bild på en katt.

IMG_0762-20140519

Historikerns historier

De försvunna historiska kvinnorna

En av de största utmaningarna jag står inför är att försöka identifiera de kvinnor som förekommer i de medeltida källorna. Och grejen är att det förekommer massor med kvinnor, hundratals som är angivna med namn, men att försöka pussla ihop släktskap för dessa kvinnor är som att leta nål i höstack. När 1500- och 1600-talens genealoger plitade ihop släktträd var de nämligen inte särskilt intresserade av kvinnorna. Alls. Se bara på den här släkttavlan över den mycket välkända släkten Natt och Dag. Inte en enda kvinna värd att nämnas.

Bild från Riksarkivet!

Men i motsats till vad släktträdet låter påskina fanns det kvinnor även på 1300-talet. Faktum är att jag hittills har stött på tre som tillhör Natt och Dag: Märta, som var dotter till Bo Bosson; Ingeborg, som var syster t Bo Bosson och mor till det sena 1300-talets mäktigaste och rikaste man Bo Jonsson Grip; samt Sigrid, ytterligare en syster till Bo Bosson som sedan gifte in sig i släkte Bielke (där hon inte heller fick vara med på ättetavlan). Riddaren, lagmannen och riksrådet Bo Nilsson hade alltså minst tre barn. Endast ett, sonen, var värd att nämnas.

I den databas jag bygger upp som bas för min avhandling, med alla de dokument som nämner senmedeltida kvinnor, har jag gjort det till en principsak att skriva in alla kvinnors namn även vi inte vet mer än namnet. Där är Esborg som var gift med Johan Arwastson som tillsammans med några andra blivit förordnad att vara förmyndare för en ung pojke. Där är Kristina Jakobsdotter som år 1376 skänker jord till sina små barnbarn. Kristin Ormsdotter som sålde sin jord för att skrapa ihop pengar till att lösa sin make ur fångenskap. Elin, som vi inte vet något mer om än att hon 1373 donerade vad hon hade till kyrkan för att hennes älskade son skulle få extra mässor lästa över sig och hans själ slippa lida. Namnen kommer egentligen inte att hjälpa mig särskilt. De här kvinnorna kan inte identifieras. Men deras handlingar var inte obetydliga, inte då och inte nu. Inte om man kollektiviserar kvinnornas handlingar, om man låter de ensamma oidentifierade kvinnorna komma samman och genom sitt blotta antal få berätta hur de har haft det – under vilka förutsättningar de har agerat.

Alla dessa kvinnor som fallit ur historien. Det är så vansinnigt hög tid att de får komma tillbaka.

https://i0.wp.com/www3.ra.se/sdhk/bild/10831.jpg

Kristinas gåvobrev till förmån för sina brorsöner (SDHK 10831). Hon hade inget eget sigill, utan de två som hänger kvar på brevet tillhörde häradshövding Knut Lindormsson och barnens far, Kristinas son kyrkoherden herr Peter.

Kulturkrockar · Vardagslivet

Tjejer som trummar

Under de år som jag har drivit den här lilla bloggen har det varit en hel del män här och förklarat för mig hur det kommer sig att kvinnor ibland tycks ha svårt att ta sig uppåt i karriären. Mest handlar det om att kvinnor i grund och botten inte är riktigt lika bra som män och ett av de exemplen som getts har varit att kvinnor förstås kan försöka bli trummisar precis hur mycket de vill men anledningen till att det inte finns (kort disclaimer: det finns!) riktigt bra kvinnliga trummisar är att kvinnor naturligt inte är lika starka som män. Och medan jag lyssnar på Sarah Stones cover av Lordes Royals tänker jag att anledningen till att så många män tycks tro att det finns fullkomligt naturliga, biologiska, vanligt logiska förklaringar till att kvinnor har svårt att ta sig uppåt är att dessa män inte förstår vad som egentligen krävs. Vad som egentligen liksom är talang. För att vara trummis krävs det till exempel inte någon särskild fysisk styrka. I själva verket gäller det alla toppositioner där män är överrepresenterade; ingen av dem kräver något som män av naturen har mer av. Det vara bara det.

You can call me Queen Bee
and baby I’ll rule.

PS: Läs för allt i världen inte kommentarerna under hennes video där män mansplainar hennes trummande och kommenterar hennes utseende. Sinnesfrid, people. Läs inte.

Nyhetsplock

Lite kort om invandrarpolitiken

Det var en sak som Ingemo Lindroos, utrikeskorrespondent på YLE, sa i går när vi talade om det svenska valet som verkligen fastnade. Hon påpekade att Sverigedemokraterna till skillnad från till exempel Sannfinländarna går till val enbart på invandrarpolitik. Det är inte bara deras hjärtefråga utan i princip den enda fråga som de driver. Om man som väljare tycker att antalet invandrare i Sverige och Sverigedemokraternas idé av den svenska kulturen är det allra viktigaste i hela världen så tycker jag att man ska rösta på SD. Men om man är intresserad av att vara med och påverka till exempel skattepolitik, skolan, arbetsmarknadspolitiken och ekonomin – då är det knappast rätt.

Sedan ska man förstås, tycker jag, vara medveten om att invandrare inte är en homogen grupp. Arbetskraftsinvandringen kostar till exempel ingenting för Sverige. Det är tvärtemot någonting som Sverige mycket direkt tjänar på. Flyktingar däremot kostar pengar, inte minst i början. Och personligen tycker jag inte att vi ska vara rädda för att diskutera flyktingpolitik och pengar, precis som vi inte borde vara rädda för att diskutera åldringsvård och pengar. Men det är också två saker som borde diskuteras på samma grunder, det vill säga: vi kan tala om hur mycket det kostar, hur det ska finansieras och arrangeras men inte huruvida vi ska ha det alls. För samtidigt som frågan hur många invandrare Sverige egentligen klarar har fått lyftas fram som politisk fråga är det få som vill diskutera hur många åldringar Sverige klarar. Alla beräkningar pekar nämligen mot att Sverige klarar av invandrarna riktigt bra men att kostnaderna för åldringarna, och framför allt bristen på personer som kan sköta äldrevården, kommer att bli ett enormt problem. Pengar från flyktingmottagningarna är inte ens i närheten av nog för att täcka kostnaderna och även om man skulle ha pengar finns det inte tillräckligt med personal. Personligen tycker jag inte att det är skäl att börja göra sig av med åldringar, utan skäl att hitta nya vägar till vård och omsorg. Vård och omsorg, det tycker jag nämligen är betydligt viktigare frågor än invandringspolitiken.

Kulturkrockar

Bevisa sig själv

I dag har jag varit token svensk i Yle Vegas populära debattprogram Slaget efter tolv. Jag och en professor i statsvetenskap (och en utrikeskorrespondent som var otroligt klipsk) diskuterade det svenska valet. Hur det gick kan ni själva höra här! Förutom att jag kände att jag hade tagit mig ordentligt med vatten över huvudet som gav mig på att kommentera svenska valet i direktsänd radio när jag insåg att jag är den enda i studion som verkligen inte är kompetent nog att öppna käften i frågan slet jag med det faktum att jag är kvinna. Professorn i statsvetenskap var nämligen en finlandssvensk man i sina bästa år, synnerligen beläst och vältalig och så mycket mer kvalificerad att uttala sig att det kändes som att ha ett sjölejon förklara bambu för en panda. Det var svårt, men absolut nödvändigt, att låta den här äldre finlandssvenske mannen ta plats, förklara och vara expert. Att ge den här mannen utrymme. I princip alltså göra precis tvärtemot vad min instinkt säger – ta plats och inte låta män tro att de är bättre bara för att de är män. För han var ju inte bättre än mig för att han var man utan för att han var typ dubbelt så gammal och i åratal har bedrivit synnerligen intressant forskning på just de sakerna vi diskuterade.

Det tror jag är viktigt att komma ihåg. Att man inte alltid måste bevisa sig själv, fast man är kvinna. Det var kanske det viktigaste jag lärt mig i dag. Det, och att invandrare är ett hårt arbetande folk.

20140826-225036.jpg

Kulturkrockar · Nyhetsplock

Om oskuld(er)

För ett tag sedan visades den amerikanska dokumentären ”How to lose your virginity” i Finland och Karolina bad mig kommentera. En trailer och en kort artikel (på finska) finns här. Först och främst skulle jag vilja säga att jag tycker att det är ett oerhört relevant och viktigt ämne som man, även om det känns som om tusen vägar ligger öppna för det, inte får skämta bort. Som dr. Emek Ergun påpekar i trailern så existerar ”oskuld” som en separat enhet, det är något väldigt påtagligt (och seriöst alltså, här bubblar min hjärna av oförskämda puns – men ska försöka låta bli) och verkligt. Vad som inte framgick av trailern men som likväl är viktigt att lyfta fram är emellertid att det där med att ”vara oskuld” faktiskt inte är ett biologiskt fenomen. Alla har inte en mödomshinna som spräcks vid första gången medan andra har en mödomshinna som växer tillbaka och så vidare. Betydelsen av att vara oskuld är kulturellt betingad, inget mer.

Att oskuld är kulturellt betingad bekräftas av att det i allmänhet bara är kvinnor som diskuteras när man talar oskuld. En kvinna som har bevarat sin oskuld har ”sparat en gåva till sin man” medan den man som är oskuld sannolikt är det för att han inte kunnat få sex någonstans. Manlig oskuld är inte ett respekterat val på samma sätt. I förlängningen betyder det här förstås att det är ok för unga män att leva ut sin sexualitet medan unga kvinnor ska hållas kort. Det säger sig självt att den ekvationen är som upplagd för våldtäktskultur, där killar ska truga och tjata och flickor säga nej fast de menar ja tills ingen längre vet vem som ville och vem som inte ville.

Och om någon betvivlar att det är kvinnor som åsyftas när man talar oskuld visar trailern lysande exempel på den allmänna uppfattningen, En ung man som intervjuades menade exempelvis att det finns tre olika sorters oskulder: vaginala, anala och orala. Vad hade jag inte gett för att höra honom besvara frågan om han då är anal oskuld för att han inte har haft en penis i rumpan. Nej, oskuld handlar här om något som kvinnor har och som män kan ta. Trots att den unge mannen räknar upp tre sorters oskulder inkluderar ingen av dem män.

3Virgins13Virgins2

3Virgins33Virgins4

So what kind of virgin are you?

Det leder oss in på det ställe i trailern när jag fick ett smärre dunka-huvudet-i-tangentbordet-världen-är-sjuk-moment, nämligen när fäder tar sina döttrar på renhetsbaler. Baler där döttrarna, alltmedan de håller sin av stolthet snyftande fader i handen, får svära att de ska hålla sig rena oskulder tills de gift sig. Vad som stör mig mest är inte att de gör det för att de tror att Gud vill det (Gud skapade ju i så fall också multipla orgasmer så… ) utan det faktum att den kvinnliga oskulden ramas in av män. Det är fäderna som står med sina döttrar, fäderna som ska godkänna blivande män, en utvald man som ska få ”ta emot gåvan”. Det är kvinnorna man ska låsa in i höga torn och kyskhetsbälten för att skydda deras oskuld. Varför inte låsa in de unga männen i stället? Det är en minst lika plausibel lösning. Och lika korkad.

För vad det handlar om är förstås en förkrossande heteronormativ, Bibelgrundad syn på vad sex faktiskt är. Att sex är penis i vagina (om man inte är lika progressiv som den unge mannen och kan komma på två ställen till) och ingenting annat. Och jag säger inte att alla nu måste prova massor med nya grejer som heter saker ingen egentligen kan uttala, men jag skulle önska att fler människor som hade sex gjorde det så som de själva ville. Att både män och kvinnor kunde få lära sig att lyssna på sin egen kropp och på sin partner. Eller ett elektriskt tillbehör som kallas Hubert, om man nu vill det. Bra sex handlar om att lyssna in.

Sannolikheten att den som får lära sig att en kvinna är ren så länge hon inte har haft sex och därför väntat tills bröllopsdagen i 20-årsåldern är särskilt bra på att lyssna in är knappast särskilt stor. Förmodligen förstår man inte ens sin egen kropp, så hur ska man då kunna förstå någon annans? Sannolikheten att den första gången blir rosaskimrande magisk och underbar och allt det man drömt om är därmed försvinnande liten. Sex är som chokladkaka. Man glömmer inte den första tuggan, men det är först när man ätit mer som man förstår hur god den är. Och vad man skulle kunna göra med lite grädde.

Ytterligare en aspekt är åldern, där unga kvinnor sexualiseras genom att verka så icke-sexuella som möjligt. Det finns till och med särskilda trosor att köpa som ska göra att man ser ut att vara ”nätt och jämt laglig”. Sånt får mig att vilja slå folk på käften. Om en kvinna inte vill vara ett sexobjekt, hur ska hon göra då? Man kan inte klä sig utmanande för då ber man om det och man kan inte klä sig sedligt för då är man lovligt byte. Hur ska unga kvinnor som växer upp i en sådan miljö kunna förhålla sig till sina egna kroppar och till en framtid som något annat än objekt? Hur ska dessa unga kvinnor förstå vikten av utbildning och självständighet och kunna uppskatta sitt eget värde? Och hur ska de unga männen förstå hur man ska umgås med kvinnor om kvinnor inte har ett fullgott människovärde?

MagicWand

Jag tycker, som med alla frågor om sex, att det måste vara upp till var och en att avgöra vad som känns bra. Vill man vänta ska man göra det. Vill man inte vänta är det fritt fram när man hittat någon som är med på noterna. Däremot så ser jag en stor fara i den oskuldsfanatism som är på uppgång i USA. Den fjärmar kvinnor från sin egen sexualitet och lägger ansvaret för den i händerna på män. Det är inte bra. Dessutom reproducerar den idén att män alltid vill ha sex och alltid är potentiella hot mot kvinnors renhet. Och jag tycker av förklarliga skäl inte om när folk gör lösa hänvisningar till medeltidens mörker, men på riktigt: det är en sjukt medeltida idé och det är dags att släppa den. Män måste kunna få tacka nej, och kvinnor måste kunna få tacka ja. Därför tycker jag att filmer som den här är välbehövliga, särskilt eftersom filmmakarna inte lät projektet stanna vid en film utan också tar emot och kontinuerligt publicerar folks reaktioner och berättelser.

Mer om filmen kan man läsa här! Den som vill titta på hela kan göra det här!