Vardagslivet

Neurologi

Ett jättestort tack till alla er som har hört av er eller på annat vis peppat och stöttat! Ni är verkligen guld värda allihopa!

Jag fick komma hem redan för ett par dagar sedan och jag har fått tillbaka den mesta rörligheten i både handen och benet. Benet är väl egentligen tillbaka till sitt vanliga, lätt dysfunktionella, varande men handen hade bara varit lite försvagad innan söndagens episod och är nu inte återställd till vad den var innan. Jag kan skriva. Lyfta saker som inte är för tunga. Röra alla fingrarna och handleden även det är lite begränsat och långsamt. Ena ögat släpar fortfarande lite, vilket inte syns särskilt för andra men känns för mig om jag till exempel försöker läsa.

Exakt vad det här berodde på är oklart och det är således vägen framåt också. Det ska bli vidare utredningar på neurologen i alla fall. Och det var med största sannolikhet inte någon stroke.

När läkaren gjorde den sista undersökningen innan jag blev utskriven fick jag ett papper med information om vad som på engelska kallas functional limb weakness. Pappret var endast på finska, så det tog mig förstås en god stund att hitta vad exakt det var på något annat språk. Prognosen är i så fall teoretiskt sett väldigt god så nu hoppas vi på att alla kommande undersökningar inte visar något annat. En funktionell störning handlar nämligen om hur hjärnan är programmerad och ger inte bestående skador i själva systemet. Det är bra.

Men jag har förstås ett par saker jag vill bråka om först. Hysterisk kvinna som jag är. Det har mest att göra med kombinationen av hur man vill ställa diagnos och vad man tänker sig för behandling.

Enligt det papper jag fick ska man exempelvis göra datortomografi, MRI och ENMG för att utesluta andra allvarligare sjukdomar innan man ställer diagnos. En datortomografi är gjord och en MRI av ryggraden är gjord, men det borde fortfarande göras MRI av huvudet och ENMG för att kolla att det inte finns några skador i hjärnan respektive hur nervbanor och muskler fungerar. Sedan är det neurologiska undersökningar som läkaren gör. Där ingår bland annat något som kallas för Hoovers test, där man kontrollerar om det benet som är försvagat har krafter kvar om patienten fokuserar på att lyfta sitt friska ben. Man ska så kunna skilja på organisk skada och ifall patienten inte egentligen försöker lyfta benet.

Och alltså. Jag vet ju att jag inte kan lyfta benet när jag ligger rak på rygg och benet ska lyftas med rakt knä. Däremot kan jag normalt lyfta det om jag får börja knäet lite eller vrida höfterna lite åt sidan. Det är bara något med just den där helt raka vinkeln som inte riktigt vill sig. Förutom då vid de nu tre tillfällen som benet helt lagt av och det inte riktigt hjälper att försöka hitta en bättre vinkel. Benet vill inte lyftas ändå.

Det hade varit så vansinnigt mycket mer hjälpsamt för mig som patient om läkaren som undersökte mig hade utgått ifrån att jag egentligen hellre hade kunna använda benet och armen och vara frisk än att ligga på sjukhuset med en misstänkt stroke. Då hade läkaren kunnat göra undersökningarna i samråd med mig, för att försöka hitta vilka vinklar som fungerar och vad exakt det är som händer (eller ja alltså, inte händer) i min hjärna istället för att arbeta utifrån premissen att man ska sätta dit någon som verkar ha en stroke men inte har det. Den som har en funktionell störning kommer inte att bli hjälpt av att ligga inne på avdelning utan ska givetvis utredas på andra vis, men problemet kvarstår ju oavsett.

På pappret jag fick fanns det också instruktioner för hur man kan behandla funktionella symptom. Den första meningen är (min översättning): ”Som behandling kan det för en del patienter räcka med information om sjukdomen och dess godartade natur”. Lite längre ner står det att den mest effektiva behandlingen för den som har haft långvariga eller upprepade besvär är psykoterapi.

Nu är ju jag kanske känslig men alltså. Jag blir lite provocerad av de där formuleringarna. Avslutningsklämmen att ”olika via internet förmedlade behandlingsformers effektivitet undersöks som bäst” känns inte heller alldeles betryggande.

Det är långt ifrån klart vilka av mina symptom som skulle kunna ha en funktionell förklaring och vilka som beror på något annat. Att det finns verkliga, fysiska problem med bäckenet vet jag ju. Jag vet också att jag gick i tre år med en krokig svanskota, att SI-leden är lös, att vissa muskler är nästintill obefintliga och att jag har skador efter förlossningarna som inte har läkt. Att min hjärna skulle ha hittat på nya kreativa sätt att hantera den smärtan genom att omdistribuera impulser skulle jag absolut kunna förlåta den för. Varför i hela helvete vänster hand blandades in eller varför vänster öga släpar och pupillen där är större har jag inte en aning om. Går det att fixa är det ju prima!

Jag vet också att den fysiater (som alltså är en sorts specialistläkare) som tog 1,5 timme för att utvärdera mig för två månader sedan hittade flera tecken på organisk nervskada, bland annat positiv Babinski, lätt nedsatta reflexer på vänster sida, positiv Lhermitte och betydande svaghet. Neurologen på sjukhuset testade Babinski och konstaterade att den var negativ samt att mina reflexer var symmetriska under de knappa 5 minuter som han undersökte mig. Men vad vet jag? Jag är ju inte den sortens doktor.

Grejen är att funktionella neurologiska störningarna tenderar till att behandlas som kvinnosjukdomar. Ni vet, så där att de inte riktigt räknas. Inte är patologiska. Kan lösas med psykoterapi och lite mindre hysteri. Tidigare kallades det conversion disorder – när det finns så stora psykiska belastningar att de omvandlas till fysiska symptom. Det som alltså ännu längre tillbaka i tiden kallades för hysteri och då troddes bero på att kvinnans livmoder vandrar runt i kroppen. Botemedlet mot en vandrande livmoder var äktenskap, som i praktiken skulle innebära regelbundna samlag och graviditeter – sådant livmodern behövde. Personligen kan jag svära på att graviditet snarast har orsakat än botat mina problem.

Visst har vi kommit en bit bort från detta. Läkaren som satte pappret i min hand påpekade att de inte alls trodde att jag hittade på, som att det annars var ett fullkomligt rimligt alternativ. Men formuleringarna på infopappret dryper av medicinhistorisk sexism. Detta trots att modern forskning med all önskvärd tydlighet visar att funktionella neurologiska störningar är en fysiskt påvisbar glitch i hjärnan. Den ger inte permanenta skador och det är ju bra, men det gör inte symtomen enklare att hantera.

Här är en video på en kvinna som har en funktionell neurologisk störning. Skulle helst inte ha det heller. Men som sagt. Vidare utredningar. Håll alla tummar och tår.

Vardagslivet

Nästa vända

Så jag har blivit sjuk igen. Egentligen har det väl hållit på länge. Flera år kanske. Jag vet inte.

Men ni vet ju att jag haft problem med ryggen och sånt. Till det hör att mitt vänstra ben under många år inte har varit allt igenom samarbetsvilligt. På senare tid har vänster hand känts svagare, fast jag har inte varit helt säker utan tänkt att jag kanske inbillar mig.

Så igår blev jag plötsligt väldigt yr. Ungefär som när jag hade den där inflammationen på balansnerven. Elena var tack och lov hemma och släpade mig till sängen. Där slutade både vänster hand och fot att fungera. Så det blev ambulans till sjukhuset och där är jag fortfarande. De ska utesluta stroke, men de första testerna som gjordes akut igår visade ingenting med ådrorna.

Handen och foten fungerar lite bättre och jag mår på det stora hela ok. Kaffet är dåligt. Jag har tråkigt. Och igår borde man ha kunnat se norrsken men inte därifrån jag befann mig. Jag har blivit förhörd om huruvida jag vet vilken dag det är. Alltså sådär helt exakt datum. På finska. Som om det vore ett adekvat test för hur jag fungerar när jag knappt vet vad det är för datum på något språk annars heller.

Nu väntar jag på fler tester och så får vi se. Hoppas att de kognitiva testerna inte involverar fler datum för då är jag fucked.

Vardagslivet

Kattungarna

Vi har fått kattungar. Det är sådana där klassiska kattungar som kommer direkt från en bondgård, lite onödigt unga (de här var ändå nästan 10 veckor) och helt ovana vid att vistas inomhus. De har av förekommen anledning avlusats och avmaskats och luktar inte heller längre kossa. I många dagar satt de under en fåtölj och morrade åt den som försökte komma nära.

Det har krävts en hel del lock och pock. Mycket mat och tålamod. Idag har de kurrat ihop sig i en liten spinnande hög i mitt knä när jag sitter och jobbar. Jag har nästan förlåtit dem för att de bajsade och kissade i min säng i går (mitt fel som gav dem större utrymme att leka på än vad de var redo att hantera).

Och jag tänker att det är klart att jag kan se tjusningen med djur som redan är färdigt socialiserade och som kan alla skills och som man bara kan börja njuta av att få ha men asså. De här som man får kämpa med. Torka upp efter. Gråta över. Och som sakta men säkert visar en att det är värt all möda man lägger ner. Som blir trygga och lyckliga vänner. Jag föredrar alla gånger dem.

Famnfull kattungar. Bättre blir det inte.

Just nu jagar de en hårsnodd här på mitt arbetsbord. Det är inte helt optimal sysselsättning. En av dem fastnade dessutom i sladden till min monitor och kastade sig därför av bordet med sladd och allt varpå min dator givetvis med ett uppgivet vvvrrurrr släckte ner. Den andra satte sig på en bok och tippade i golvet. Tråkigt blir det inte.

Skilsmässor · Vardagslivet

Någon ny

Ni vet hur det ibland kommer in människor i ens liv som verkligen berör en. Ända in i hjärteroten. De mörkaste delarna av ens själ. De där personerna som man blir någon ny efter att man har träffat.

I somras sprang jag helt oförhappandes på en av de typerna och det var så länge sedan det hände senast att jag knappt ens förstod det. Jag bara föll handlöst rakt in i det. Han lovade att han tar emot och det gjorde han. Allt var som det skulle. Jag hörde hemma.

Men så försvann han och jag står kvar och är någon ny som samtidigt inte är någonting alls när han inte är där. Och jag försöker intala mig själv att det säkert är bäst som det är och att allt blir som det är tänkt att det ska bli men han fattas mig. Han fattas den där nya som jag blev som jag tyckte så mycket om att vara. Ett nytt jag som inte heller låter sig glömmas och gömmas undan när allt annat har blivit som det var innan.

En dag kanske jag lär mig att trivas som det här, men det är fanimej inte i dag.

Nyhetsplock

Fem år efter #metoo

Det har helt plötsligt gått fem år sedan #metoo och det vore på sin plats att kommentera det. För de allra flesta av oss kvinnor här i väst har världen väl fortsatt sin gilla gång utan att mycket i praktiken har förändrats. Slentrianmässiga sexuellt betonade övertramp mot kvinnor är så djupt rotat att fem år knappast är någon tid att få till en verklig förändring. En ny generation flickor växer upp och blir kallade horor när de inte böjer sig för en patriarkal syn på deras plats, rättar in sig i ledet. Men de växer också upp med ett självförtroende som inte krossas riktigt lika lätt. En självklarhet i att vad de möts av är fel.

Samtidigt så finns det förstås otroligt många dimensioner av en rörelse som blev så stor, särskilt om man anlägger ett intersektionellt perspektiv. Till exempel tenderar vi till att koppla ursprunget till Alyssa Milano och Rose McGowan i deras kamp för att fälla Harvey Weinstein. #metoo skapades dock av aktivisten Tarana Burke i Bronx som ett sätt att organisera sig mot sexuellt våld och andra strukturella problem som oproportionerligt drabbar särskilt färgade kvinnor och flickor. Grundtanken var och är att de ska känna att de inte är ensamma och att man kan åstadkomma förändring genom empati. Alyssa Milano var den som sedan hade rätt plattform för att orsaka svallvågor över hela världen.

Därifrån är det en avgrund till en av de saker som på senaste tid fått agera milstolpe i #metoo, nämligen rättegången mellan de tidigare äkta makarna Johnny Depp och Amber Heard. Eftersom domslutet till stor del utföll till Depps fördel och rättegången skulle handla om våld i nära relationer har den ofta framställts som ett enormt bakslag, trots att det långt ifrån var en rättegång med helt tydliga rollfördelningar mellan förövare och offer och dessutom med bakgrund i en spektakulär skilsmässa och långvarigt drogmissbruk. Jag har inte velat ta i den rättegången ens med tång, så jag ska inte utveckla det mer nu heller än att säga att det var ett ganska typiskt amerikanskt spektakel och gränslöst sorgligt för alla inblandande men inte något bakslag för #metoo.

Det är nästan omöjligt att mäta genomslaget och alltför ofta är det mäktiga mäns rullande huvuden som får definiera framgångarna för #metoo, men det känns långtifrån rättvist. Självklart är det faktum att makt och pengar inte ska kunna köpa män fria från att behandla kvinnor som varor att bruka och missbruka en otroligt viktig del – men det är likväl bara en del. Det osar samma problem som finns inom traditionell historieskrivning – ett fokus på viktiga män och vad som händer med dem. Får jag välja skulle jag istället vilja lyfta fram tre andra saker som är viktigare och som har större potential till långvarig förändring. Utan inbördes ordning:

Sprickorna i tystnadskulturen: #metoo har skapat en plattform, en utgångspunkt att fästa diskussioner kring sexuella trakasserier i alla dess former vid. Det är mer accepterat att lyfta fram även de små trakasserier vi tidigare helt enkelt inte orkade bry oss om för att de hängde lösa i luften och var (konstant återkommande) engångsföreteelser. Visst är vi långt ifrån nolltolerans, men gränsen för vad vi låter passera obemärkt har förskjutits.

Återupplivandet av systerskapet: #metoo gjorde exakt vad Tarana Burke hade hoppats på. I miljontals tweets och lika många Facebookstatusar ställde sig kvinnor världen över upp och sa till sin nästa att hon inte är ensam. Den känslan av samhörighet lever kvar. Det är inte bara jag. Det är hon också. Det är inte mitt fel att det här händer mig. Jag inbillar mig att den självklarhet med vilken kvinnor även i väst har slutit upp bakom Irans kvinnor delvis har sin bakgrund i det här. Vi har gjort det förr. Visat kraften. Vi kommer att göra det igen.

Män som vaknar upp och tar ansvar: Världen är full av män som varken själva trakasserar kvinnor eller accepterar att andra gör det. Män som nu också har fått både en välbehövlig ögonöppnare för hur många kvinnor det är som utsätts (och hur långt ner i åldrarna det går). De har också fått verktyg att ingripa med lägre tröskel. De är kanske inte lika högljudda som rövhattarna som menar att #metoo har förstört deras möjligheter att umgås med kvinnor men jag vågar påstå att de är mångfaldigt fler.

Skilsmässor · Vardagslivet

Inbjudan

På förekommen anledning har jag funderat jättejättejättemycket på vad jag egentligen söker i ett förhållande (med en man). Vad behöver jag? Vad letar jag efter? Alltför ofta så känns det som att de krav jag ställer är så bisarrt låga. Det är bra om han inte blir aggressiv när han blir arg. Fint om han inte har några mentala sjukdomar (det här har de flesta nämligen fallit på på sistone).

Och så hittade jag via en vän en dikt som beskriver precis den personen jag vill ha. Dikten heter passande nog ”The Invitation” och är skriven av Oriah Mountain Dreamer.

It doesn’t interest me
what you do for a living.
I want to know
what you ache for
and if you dare to dream
of meeting your heart’s longing.

It doesn’t interest me
how old you are.
I want to know
if you will risk
looking like a fool
for love
for your dream
for the adventure of being alive.

It doesn’t interest me
what planets are
squaring your moon…
I want to know
if you have touched
the centre of your own sorrow
if you have been opened
by life’s betrayals
or have become shrivelled and closed
from fear of further pain.

I want to know
if you can sit with pain
mine or your own
without moving to hide it
or fade it
or fix it.

I want to know
if you can be with joy
mine or your own
if you can dance with wildness
and let the ecstasy fill you
to the tips of your fingers and toes
without cautioning us
to be careful
to be realistic
to remember the limitations
of being human.

It doesn’t interest me
if the story you are telling me
is true.
I want to know if you can
disappoint another
to be true to yourself.
If you can bear
the accusation of betrayal
and not betray your own soul.
If you can be faithless
and therefore trustworthy.

I want to know if you can see Beauty
even when it is not pretty
every day.
And if you can source your own life
from its presence.

I want to know
if you can live with failure
yours and mine
and still stand at the edge of the lake
and shout to the silver of the full moon,
“Yes.”

It doesn’t interest me
to know where you live
or how much money you have.
I want to know if you can get up
after the night of grief and despair
weary and bruised to the bone
and do what needs to be done
to feed the children.

It doesn’t interest me
who you know
or how you came to be here.
I want to know if you will stand
in the centre of the fire
with me
and not shrink back.

It doesn’t interest me
where or what or with whom
you have studied.
I want to know
what sustains you
from the inside
when all else falls away.

I want to know
if you can be alone
with yourself
and if you truly like
the company you keep
in the empty moments.

Det här är vad jag vill ha. Varken mer eller mindre.