Vardagslivet

Snö

Jag ska inte säga att jag egentligen är någon anhängare av vintern, men det är bra vackert när det snöar! Hönsen är fortfarande bara kränkta och vägrar blankt att komma ut, men katterna och framförallt kaninerna älskar snön.

IMG_2148-20141224  Här är Twilight och Lilla Grå, två av de nya hönorna.IMG_2152-20141224Och här är Bläck och delar av Dotty. Märkligt att tänka sig att de här fluffiga hönorna en gång varit pyttesmå pyttisar.IMG_1978-20141125 IMG_1979-20141125 IMG_1983-20141125 IMG_1984-20141125 IMG_2019-20141125 IMG_2052-20141125 IMG_2056-20141125 IMG_2077-20141125IMG_2128-20141224IMG_2132-20141230IMG_2134-20141230IMG_2140-20141230Trots att vi bor längst in på en sketen liten väg är det plogat betydligt snabbare än stadsvägarna. Bra bönder är guld värda!

Nyhetsplock · Vardagslivet

Att vara genusmedveten men inte feminist

Som ett litet avbrott till julefriden gav jag mig, mot bättre vetande, in i en diskussion kring huruvida det var möjligt att vara genusmedveten men ändå inte feminist. För mig finns det ett fullständigt självklart svar på den frågan: ja. Feminism är en politisk ideologi som strävar efter jämställdhet men feminismen har inte ensamrätt på varken genusteoretiska perspektiv eller rimliga vägar till jämställdhet.

Anledningen till att jag inte vill kalla mig feminist är först och främst att det förs så många diskussioner av och med feminister där jag upplever att åsikterna som vädras är väldigt långt ifrån min egen syn på både jämställdhet och vägen dit. Och visst, man ska inte döma en hel rörelse på basis av vad några säger men de här typerna är inga undantag. Det går knappt diskutera feminism med feminister utan att aspekter som att mäns röster inte är välkomna/lika viktiga eller bördan av kvinnoförtrycket i Sverige i dag kommer upp. Där skiter det sig för mig. I dagens Sverige behövs mäns och kvinnors röster lika mycket i jämställdhetsarbetet. Och ska vi benämna svenska kvinnors kollektiva situation ”förtryck” då finns det inte ord som räcker till för att beskriva vad som händer i till exempel Afghanistan.

En rörelse är vad medlemmarna gör den till. Den formas och omformas med medlemmarna. Därför kan jag helt enkelt inte bortse från vad som ideligen framförs av feminister i feminismens namn när jag tar ställning till om feminism är en benämning jag kan känna mig bekväm med.

Och när man sedan försöker förklara det här, att man ser annorlunda på alltför många av de frågor som ligger dagens feminism varmt om hjärtat, då kan det i slutändan bara gå på två sätt.

1: De man diskuterar med anser att ens åsikter är så nära feminismens att de går över till att förklara att man visst är feminist ändå.

2: De man diskuterar med anser att ens åsikter är så långt ifrån feminismens att man har fel och måste rättas.

I mitt stilla sinne tänker jag att en del ser feminism som kollodialt silver. Det finns ingenting som feminismen inte kan lösa. Om alla var feminister skulle allt genom ett trollslag bli bra.

Det var det. Nu tillbaka till julefriden.

 

Vardagslivet

Snökristall

Vårt gamla dragiga hus har, även för att vara ett gammalt dragigt hus, riktigt stort värmeläckage. För inomhustemperatur och elräkning är det inte alldeles lyckat, men jestas vilka otroliga iskristaller som bildas på fönstren. Snyggaste dekorationen nånsin!

20141225-153514.jpg

Vardagslivet

En god jul

Det tog förstås inte lång tid från det att jag suttit här och tyckt synd om mig själv för att maken var sjuk förrän jag själv blev sjuk. Så i natt var det dags för Vilho. Hela, långa natten höll han på, stackaren. På morgonen vaknade han likväl som en liten solstråle. Toppennöjd över att inte ha spytt på flera timmar vid det laget och över att det äntligen blivit julafton.

”Mamma, nu har vi allt!” konstaterade han där han låg på en provisorisk madrass mellan min säng och en hink. ”Vi har massor med julmat, julblommor i fönstren, sånna däringa stjärnor, världens vackraste julgran. Allt!”

Och det kan inte bli tydligare hur julen är en känsla, en stämning, mycket mer än det är något annat. Kanske är det därför som vi vuxna håller på att stressa livet ur oss inför julen, för att vi lever i villfarelsen att man kan pressa fram känslan. Jag ska inte komma och påstå att det på något vis är optimalt att fira jul med spysjuka, men det är i ärlighetens namn långt ifrån det värsta som kan hända. Det enda som den gör är att tvinga oss att ta det lugnt. Att slappna av. Att ta dagen som den kommer. Det är faktiskt riktigt bra förutsättningar för en schysst jul.

Och som maken sa, det enda som är riktigt synd är att vi inte kan ha våra vänner här för att dela den här julen med oss. För juligt, det är det.

Jag hoppas att ni, oavsett var ni är och vad ni gör, får en riktigt bra jul eller – om jul inte är er grej – en annars bara riktigt bra dag!

IMG_2203-20141224

Vardagslivet

Självömkan

Det har varit en milt uttryckt stressig höst. Stressig, inte minst för att min högt vördade make har varit mer borta än hemma. Att det huvudsakligen har varit jobbrelaterade uppdrag gör det i praktiken egentligen inte lättare. Det är rätt mycket som faller på mig när han inte kan vara här, även om han kanske skulle vilja vara här. Dealen var sedan att han skulle ut på julfest på fredagen och att vi från och med söndagen tillsammans skulle kunna börja ordna allt det sista inför julen.

Så kom han hem på lördagen och var grundligt förkyld. Några timmar senare började han spy.

Och det är ju ingens fel, liksom. Det finns ingen att skylla på. Men det kändes som om julförberedelserna förvandlades till en tjock blöt filt som jag höll på att kvävas under. Den enda julfest jag, som arbetar hemifrån, blivit bjuden på och som inte är direkt relaterad barnens skolgång kunde jag inte gå på. Med spysjuka i familjen är man i allmänhet inte välkommen hem till någon och i synnerhet inte dagarna innan jul. Städningen vi skulle dela på slet jag med själv, med två skrikande ungar hängande i benen. Försöka hålla huvudet över ytan. Inte bli arg på någon som egentligen inte är ansvarig för att jag drunknar. Prioritera.

Den där punkten som skulle ha varit vändningen på ensamhet och hårt slit – den som skulle ha blivit tvåsamhet och delad börda – den for käpprätt åt helvete. Ljuset i tunneln var bara mer tunnel. Och jag brukar vara rätt bra på att borsta av mig sånt där. Det är som det är med sjukor. Inget blir bättre för att man blir arg. Kanske är jag egentligen inte arg nu heller. Jag är bara så innerligt trött.

Så där ja. Nu ska jag sluta tycka synd om mig själv.

Riktigt snart.

Vardagslivet

De vackraste pepparkakshusen och ett tävlingstips

Den som mot all förmodan inte har det minsta julstress eller prestationsångest kan med fördel bläddra igenom Tant Ninettes blogg under taggen ”pepparkakshus”. Gudomlig inspiration och dekorationsdepression virvlar inom mig. Och godissug. Kanske mest det.

Jag vill att Tant Ninette adopterar mig.

Ja, och så vill jag tipsa om underbara Malin på En Gul Apelsin (alltså hon sitter inte på en gul apelsin, hennes blogg heter så) som lottar ut ett ex av sin nya bok.

Nyhetsplock

I Sverigedemokraternas förskola

I mitt Facebookflöde dyker det upp en länk till en riksdagsmotion. Det är Sverigedemokraternas förslag till ändringar i läroplanen för förskolan. Först orkar jag inte ta i det, men jag tänker ändå att det är värt att uppmärksamma de reella förändringar som Sverigedemokraterna vill införa i bemötandet av barn under skolåldern. Till exempel står det i läroplanen att

”Den växande rörligheten över nationsgränserna skapar en kulturell mångfald i försko­lan, som ger barnen möjligheter att grundlägga respekt och aktning för varje människa oavsett bakgrund.”

Sverigedemokraterna vill hellre att det ska stå

”En allt mer globaliserad värld ställer höga krav på en medvetenhet om och en förståelse för det egna kulturarvet. En sådan medvetenhet och förståelse ger en trygg identitet för våra barn som är viktig för att grundlägga respekt och aktning för varje människa oavsett bakgrund.”

Det kanske låter bra först. Jag håller till exempel helt med om att det är jätteviktigt att barnen får lära sig om våra traditioner, om midsommar, om jul, om kransar i håret och pepperkaksbak. Den lilla, men ack så viktiga, haken i Sverigedemokraternas förändrade stycke är dock ”våra barn”. ”Våra barn” inkluderar nämligen inte barn från några andra kulturer. Den trygga identiteten som är viktig för att grundlägga respekt och aktning för sina medmänniskor ska inte erbjudas andra än pursvenska ungar.

Lite längre ner i läroplanen står det nämligen så här angående förskolans uppdrag

”Medvetenhet om det egna kulturarvet och delaktighet i andras kultur ska bidra till att barnen utvecklar sin förmåga att förstå och leva sig in i andras villkor och värderingar. Förskolan kan bidra till att barn som tillhör de nationella minoriteterna och barn med utländsk bakgrund får stöd i att utveckla en flerkulturell tillhörighet.”

Sverigedemokraterna vill istället att det ska stå

”En allt mer globaliserad värld ställer höga krav på en medvetenhet om och en förståelse för det egna kulturarvet. En sådan medvetenhet och förståelse ger en trygg identitet som är viktig för att kunna förstå andra människors villkor och värderingar. Förskolan kan bidra till att barn som tillhör de nationella minoriteterna får stöd i att utveckla en tvåkulturell tillhörighet.”

Medvetenheten om och förståelse för det egna kulturarvet gäller det svenska kulturarvet. Stycket utgår ifrån att det i förskolan bara finns en viss sorts barn, ”våra barn” som ska lära sig om sitt eget kulturarv. De barn som tillhör de nationella minoriteterna kan (men måste inte, det kan alltså helt slopas) få stöd i båda sina kulturer. Sverigedemokraternas förskola är till för en viss sorts barn. Det barn som faller utanför ska rättas in i ledet. I läroplanen står det angående förskolans mål

”Förskolan ska sträva efter att varje barn […] som har ett annat modersmål än svenska utvecklar sin kulturella identitet och sin förmåga att kommunicera såväl på svenska som på sitt modersmål.”

Sverigedemokraterna vill ändra det till

”Förskolan ska sträva efter att varje barn […] som har ett annat modersmål än svenska utvecklar en svensk identitet och sin förmåga att kommunicera på svenska.”

I Sverigedemokraternas förskola finns det inte plats för olika barn. Alla de aspekter angående kulturell tillhörighet och betydelsen av språk för utvecklingen av trygga barn och i förlängningen trygga, välfungerande vuxna som Sverigedemokraterna hävdar behovet av ska begränsas till ”våra barn”. ”Deras barn” är inte välkomna.

Det är så lätt att hålla med, så lätt att skriva under på behovet av trygga barn och kultur och så lätt att bekymras över förskolans utveckling. Men Sverigedemokraternas lösning är segregering redan för små barn och basen för det är enbart ideologisk utan någon som helst grund i forskningsresultat. Det finns inte ens någon som vet vad som är svensk kultur, ingen handbok i svenskhet, inget regelverk (ännu…) för kulturell utövning. Svensk kultur beror på var i Sverige man befinner sig. Norrlänningar äter inte gåsamiddag, skåningarna sällan renskav. Man behöver inte flytta särskilt långt från sin hembygd inom Sveriges gränser för att se kulturella skillnader. Min första kulturchock kom när jag flyttade från Östergötland till Gävletrakten. Det var såväl språklig skillnad som skillnad i hur man uppförde sig. Den som flyttar från Piteå till finländska Vasa känner kanske igen sig mer än om flytten skulle gå till Lund. Kultur har aldrig följt nationsgränser utan lever i kontakten mellan människor. Kultur är inte vad Sverigedemokraterna framställer det som.

På samma sorts bräckliga vetenskapliga grund vilar Sverigedemokraternas förändringsförslag angående hur flickor och pojkar ska bemötas. I läroplanen står det

”Alla som verkar i förskolan ska hävda de grundläggande värden som anges i skollagen och denna läroplan och klart ta avstånd från det som strider mot dessa värden. Vuxnas sätt att bemöta flickor och pojkar liksom de krav och förväntningar som ställs på dem bidrar till att forma flickors och pojkars uppfattning om vad som är kvinnligt och manligt. Förskolan ska motverka traditionella könsmönster och könsroller. Flickor och pojkar ska i förskolan ha samma möjligheter att pröva och utveckla förmågor och intressen utan begränsningar utifrån stereotypa könsroller.”

Sverigedemokraterna vill ändra stycket till

”Alla som verkar i förskolan ska hävda de grundläggande värden som anges i skollagen och denna läroplan och klart ta avstånd från det som strider mot dessa värden. Flickor och pojkar ska i förskolan ha samma rättigheter och möjligheter att pröva och utveckla förmågor och intressen utan otillbörlig påverkan från vuxenvärlden.”

Motiveringen till ändringen är

”Att medvetet motverka så kallade traditionella könsmönster och könsroller är myntets andra sida mot att uppmuntra dessa. Idealet måste vara att barnen ges möjlighet att utvecklas fritt till egna självständiga individer, utan påverkan av vare sig traditionella eller otraditionella könsmönster.”

Återigen låter det helt rimligt först. Man vill ju inte att det där med genus ska liksom gå för långt eller så. Men Sverigedemokraternas ändring betyder i praktiken ingenting. Resultatet av formuleringen är helt detsamma: pojkar och flickor ska behandlas lika. Problemet kommer först när man närmare betänker vad som lämnas bort. Bort faller nämligen hela den vetenskapliga grunden till varför det är viktigt att tänka på hur man behandlar pojkar och flickor; nämligen att stereotypa könsroller påverkar hur vi bemöter barn och att forskning gång på gång visar att det är något som vi aktivt måste motarbeta om resultatet ska bli att pojkar och flickor behandlas lika. Om vi inte motverkar traditionella könsmönster kommer de inte att förändras och då kommer inte flickor och pojkar ha samma rättigheter och möjligheter.

Sverigedemokraternas ändringsförslag är inte fascistiska eller ens rasistiska. Däremot är de fundamental nationalistiska och strider mot vad många år av forskning visar är viktigt för små barn. Ändringarna är små men konkreta steg mot att försöka göra det nuvarande Sverige till en kulturell enhet det aldrig varit. Det är ändringar baserade på ideologi, inte fakta – nationalism, inte forskning.

Nyhetsplock

En bad boy blir inte en bra pojkvän

På Nyheter 24 skriver Gabriella Bark om 7 punkter som låter en jämföra om man dejtar en bad boy eller en nörd. Där finns bland annat rubriken ”Hand i hand på stan” där det konstateras att nörden ”[m]ed en blyg, väldigt rutinstyrd hand håller […] din hand som om det vore samma sak som att borsta tänderna. Någonting som man bara gör.” En bad boy å andra sidan ”[v]äxlar mellan att ha handen i din hand och på din rumpa.” När man ska ha myskväll är nörden förutsägbar och har inte lämnat något åt slumpen medan en bad boy inte frågar vad kvinnan vill se utan ”drar på serien han vill se”. Därefter ”lägger [han] armen  runt dig, knäpper en öl mot bordet” och bär in dig i sovrummet efter första sexscenen.

Här ställs den blyge, lite famlande killen, som gör allt för att vara till lags, mot killen som bara bryr sig om sig själv och saknar respekt för sin flickvän. Och problemet ligger inte i den dikotomin utan i att the bad boy likväl framställs som det bättre valet. Till exempel tränar nörden regelbundet men ”når inga storslagna resultat”. The bad boy ”[t]ränar ibland och då vansinnigt hårt” men har likväl perfekt kropp. ”Detta är ett fenomen hos många bad boys. Det är som att Gud ger dem försprång så de ska ha mer tid över till att vara bad”.

För grejen är att så länge det är ett relativt löst förhållande kanske det inte har någon betydelse att the bad boy tycker att en lyckad utlandssemester bara inkluderar honom och hans polare. Man kanske kan njuta av att han ”[f]år dig att känna dig maktlös, [k]allar dig snuskiga saker, [t]ar för sig” som om ”han är sänd till jorden för att göra just detta”. Men att känna sig maktlös är bara sexigt om man de facto inte är maktlös. Så kommer den där kvällen när man kryper i säng efter en lång arbetsvecka och helst bara vill sova. Han kallar dig hora och tar för sig. Så kommer dagen när han drar till London med sina polare för att supa och du står själv kvar på trappan med en baby på armen. Sedan kommer dagen när han får nog av ditt tjat om att vara hemma mer, att ta dig i beaktande, att respektera dig – och han går.

Att dejta en bad boy handlar om att få bli mittpunkten i en mans liv, att få honom in på den rätta vägen och ändra sig för att han älskar så djupt och inte kan leva utan. Och jag är ledsen att jag låter en smula cynisk här, men en bad boy blir inte en bra pojkvän. Kvinnor kan inte magiskt hela trasiga män och ska heller inte göra det till sin livsuppgift. Dessutom kan jag för mitt liv inte förstå hur kvinnor kan ge sig in i förhållanden med drömmen om att göra en bad boy till en bra man, men aldrig tänka tanken på att hjälpa nörden att hitta sin vildare sida.

Kanske jag bara är för gammal för sånt här trams. Kanske det finns en humor här som jag bara missar för att den fastnar i mitt tantfilter. Kanske är det bara måndag. Men jag blir så jävla lack. Varför ska man hylla den kvinnoföraktande, köttätande skitstöveln? Varför nedvärderas män som är omhändertagande och som bryr sig om vad flickvännen skulle vilja? En grundläggande respekt för kvinnors lika värde är en finfin utgångspunkt för relationer.