– om historia, vägar och val. Och allt som gör det mödan värt.
Tilda väntar på att hennes bästa vän N ska komma.
Tilda: Hur lång tid är det kvar?
Jag: Ungefär en halv timme kanske.
Tilda: Är det lång tid?
Jag: Njae. Inte speciellt.
Tilda: Varför?
Det är väl så när man väntar på någon så mycket att det upptar hela ens väsen. Fler varför-frågor än bra svar.
Under vedboden hittade jag förresten den här.
I dag formligen bubblar min Facebook-feed av glada tillrop med anledning av en debattartikel i DN. Den handlar om den föråldrade synen på historia som framförallt skolans historieböcker sprider, och om hur historien är full av kvinnor med makt om man bara låter bli att tro på myten om mannens excellens. Ja, allt det där är ju saker som den trogna bloggläsaren redan vet. Ni läste säkert DN:s artikel, nickade förnöjt och bah ”jojo, det där är ju precis vad Charlotte brukar säga”.
På många vis är debattartikeln nära relaterad till vad jag skrev i går, om den manliga normen. Det handlar om förutfattade meningar om vad som är viktigt och vem som har gjort det. För det finns fortfarande folk i dag (inte bland historikerna, men bland internetdebattörerna) som på fullaste allvar menar att anledningen till att kvinnor inte är med i historieböckerna är att kvinnor inte har gjort något av historiskt värde. Detta med ungefär samma logik som man hävdar att det inte finns kompetenta kvinnor till styrelseposter eller kvinnliga experter att uttala sig i media. (En blindhet som i vår tid lade grunden för till exempel Rättviseförmedlingen.) Det finns någonting så oerhört förmätet i att att luta sig tillbaka och svälja ”the master narrative” utan att ifrågasätta att hälften av jordens befolkning endast på grund av sitt kön inte har bidragit till samhällsutvecklingen. Alltså. Va.
Nej. Det här är ett ämne som måste lyftas fram igen och igen och igen. Om hundra år ska inte fördelningen av utrymme för viktiga män och viktiga kvinnor vara lika sned som den är nu, och har varit de senaste hundra åren. För en synnerligen illustrativ bild hänvisar jag till ett inlägg jag skrev för ett och halvt år sedan. Här. Det är fortfarande väldigt aktuellt.
Och så bara för att jag inte kan låta bli att vara petig: Jag gillar INTE DN:s rubrik på debattartikeln, ”det var kvinnor som styrde”. Det var förstås inte bara kvinnor som styrde, på samma sätt som det inte var bara män som styrde. Hela poängen är väl att det var betydligt mer komplext än så. Dessutom står det i faktarutan att kvinnan var omyndig, vilket är en sanning med modifikation. Kvinnor under medeltiden var inte omyndiga, åtminstone inte i ordets nutida bemärkelse.
I en kort beskrivning av anglo-amerikansk feminism (citerad av Kuhn och Schutte i introduktionen till Time, Space and Women’s Lives in Early Modern Europe 2001, xvii ) slog Karen M. Offen huvudet på spiken när hon framhöll att den jämställdhet som eftersträvas underförstått antar den medelålders mannen som norm. I dag, drygt 20 år senare, skulle jag vilja påstå att det fortfarande är det största problemet när man talar om jämställdhet, att man definierar den i termer av att kvinnor ska ha samma rätt som män att leva upp till den manliga normen.
Många av de karikatyrer som gjordes över suffragetterna, som var själva motståndet mot kvinnorörelsen, visar män i kvinnors positioner. När kvinnan ger sig ut ur hushållet måste mannen passa barnen och diska.
Med facit i hand vet vi att det inte alls var det här som kvinnorörelsen ledde till. Inte ens i dagens välfärds-Norden med år av betald föräldraledighet är män hemma med barnen i särskilt stor utsträckning. I Finland är det till exempel bara 6% av föräldraledigheten som tas ut av fäder. Nej, det som hände när kvinnorna började komma ut i arbetslivet var att de sysslor som kvinnor tidigare hade utfört lyftes ut från hushållet och numer utförs av andra yrkesarbetande kvinnor i barndagvården. Poängen är förstås att det fortfarande, trots att det numer är ett (förvisso under)betalt yrke, är kvinnor som sköter barnen. Och jo, det finns många som arbetar för att fler fäder ska vara hemma med sina barn, men det är nästan uteslutande i jämställdhetssyfte med kvinnorna i fokus – för att kvinnorna ska kunna vara utanför hushållet. För att kvinnorna ska kunna leva upp till den manliga normen.
Det stora problemet, som jag ser det, är att det kvinnligt kodade fortsätter att ha lägre status. Mannen fortsätter att vara normen så länge vi räknar jämställdhet i kvinnor i bolagsstyrelser, lönenivåer och arbetade minuter. Glastaket som måste krossas har aldrig gällt män. Varför? För att vi inte har fört fram mäns inträde i kvinnliga domäner som en lika brännande fråga trots att det bevisligen är betydligt färre män som är hemma med barnen än vad det är kvinnor i bolagsstyrelser (Sverige är det ungefär lika stor procent, dryga 20.). Och nej, jag tycker absolut inte att lönenivåer och kvinnor i styrelser inte skulle vara oerhört viktiga frågor – för det är de – men de löser inte alla problem.
Ju mer historia jag läser (och det har ju blivit ganska mycket vid det här laget) desto tydligare ser jag hur utvecklingen av samhället inte alls står och faller med det som kodats som manligt. För samhällets skull, för välfärden, är det nämligen de typiskt kvinnliga domänerna som är de viktigaste: åldringsvården, barndagvården, vården i största allmänhet – det är aspekter som måste fungera. Tekniska landvinningar, geografiska dito, politiska utspel och månflygningar är vad som får det största utrymme i historieböckerna och vad som traditionellt klassats som samhällsbyggande. Men så här: de är inte samhällsbärande. För drygt 100 år sedan ställde man sig den här frågan:
Svaret vet vi i dag. Alla bär nämligen byxor. Till detta kan läggas Danske Bank fullkomligt bisarra reklamkampanj ”A new normal”. Det nya normala är att kvinnor tillåts in i den manliga normen. (I själva verket är det exakt samma struktur som jag ser i mina medeltidskällor med samma procentuella deltagarnivå. Kvinnor kan delta bland alla män, men de gör det tillsammans med barnen.)
Vi är ganska långt ifrån suffragettemotståndarnas mardröm:
Det blev ingen hemma när kvinnorna lämnade hushållet. Kvinnogörat har inte flyttats på männen, utan på andra kvinnor, och det är fortfarande låg status och dåligt betalt. Inte för att det inte skulle vara ett fundament i vårt samhälle, utan för att det är kvinnligt kodat. Samma gamla norm.
I dag ska Noppa och Rasputin till veterinären för att förhindra att de någon gång i framtiden gör ulliga, gulliga kattungar med varandra (en diskussion jag förövrigt den här gången fullkomligt sluppit att ha med barnen). Även om just den biten förstås också känns en smula bitter är jag ändå övertygad att om att det föds alltför många små kattungar till världen ändå, och att jag kan göra en bättre insats för katter genom att inte ta ungar på de här utan istället ta hand om någon av alla de hemlösa ungar som finns. Sedan alltså. Om vi ska ha fler katter. Nä, min stora ångest inför att kastrera katterna är att de är fullkomligt perfekta som de är nu. De här två kattungarna är av den allra bästa sorten och jag kan inte på något vis tänka mig att de skulle kunna vara bättre. Däri ligger våndan. Kommer de att vara sig själva även efteråt? Just nu har de svårt att ens förlåta mig att de inte har fått mat. Hoppas att de i alla fall kommer över den biten.
Noppa tycker jättemycket om att tvätta Rasputin. Rasputin är fullkomligt övertygad om Noppas goda intentioner.
Det är solsken i Helsingfors. Det känns knappt som om man kommer ihåg hur det känns. Jag har varit på en osedvanligt trevlig lunch med några doktorandkollegor och därefter ett synnerligen produktivt planeringsmöte då vi finslipade vårens förmodligen bästa kurs (Östersjöns historia). Att jag fortfarande är så helvetes snorig att jag fick smita från planeringsmötet för att gå till Apoteket och be om ”allt ni har som kan tas samtidigt” mot förkylning och snuva gör knappt något.
I morse när jag kom in till stan tänkte jag att jag behövde ha en ny väska; en mörkare – den jag har är ju vit. Så började solen skina och jag tänkte att det jag egentligen behöver är en pastellfärgad väska. Det hela slutade med så mycket solsken och fågelkvitter att jag kom ut från affären utan nyinköp, viss om att jag redan har allt jag behöver.
Att fotografera sig själv när man är snorig ger väldigt mycket Blair Witch-känsla.
Hörrni, tack så mycket för alla hejarop igår! Allt gick ganska så hyggligt. Rättshistorikern var inte särskilt imponerad över de tolkningar jag hade gjort utgående från lagtexten, vilket väl på ett sätt är ganska nedslående eftersom… ni vet… kapitel 2 var ju typ tolkningar av lagtexten. Däremot så kom han med riktigt bra och konstruktiva idéer kring hur jag borde tänka på medeltida lag. Till exempel menade han att jag måste se lagen som ett system av många andra. Det jag ser i praxis behöver jag alltså inte söka fog gör i lagtexten genom tolkningar, för de var olika system.
Jävligt smart tycker jag.
I dag ska jag presentera de två första kapitlen av min avhandling. I flera veckor slet jag grymt hårt för att få kapitel 2 färdigt. Hur hårt? Så hårt att det bara tog några dagar efter att jag lämnat in min text till opponenten och seminariet för en vecka sedan innan förkylningen Agaton från helvetet dök upp och däckade mig. Näsan rinner så Niagara fallen framstår som stillastående, huvudet är så tungt att jag ibland inte är säker om jag är sitter rakt eller lutar betänkligt åt vänster. Dessutom nyser jag så mycket att om den där skrönan om att 1000 hjärnceller dör varje gång man nyser är sann så har jag snart förbrukat hela min uppsättning. Därför är det väl kanske inte direkt med odelad glädje som jag ser fram emot eftermiddagens seminarium. Om vi säger så.
Han som ska vara opponent är rättshistoriker från juridiska fakulteten. Mitt ämne är ju rättshistoria, så därför är jag förstås oerhört tacksam över att han tar sig tiden att ge mig feedback. Samtidigt är det nervöst att ha någon från en annan fakultet kommentera, och jag tänker på alla de där människorna som jag stöter på i diskussioner här på bloggen som verkar tro att postmodernistisk ”det finns inte en sanning” är pseudovetenskapligt fjanteri, fjärran från riktig vetenskap. Men faktum är att synen på historia och det förflutna är bunden till tid och plats. Historieskrivning sker inte utanför historikern utan i mötet mellan historiker, utbildning, källor och det vetenskapliga samfundet. För varje bit av dessa fyra som man förändrar blir det en annan beskrivning av historien. Har man gjort ett gediget jobb är det förstås inte så stor skillnad att folk utanför akademien kanske skulle upptäcka den, men för oss som är väldigt insnöade kan den tyckas desto större. Att nu någon med en annan utbildning, som dessutom inte bara är förkrossande mer erfaren utan också specialiserad på just den aspekt av kapitel 2 som jag är mest osäker på – det strikt juridiska – ska läsa min text är därför i ärlighetens namn väldigt nervöst.
Nu hoppas jag på att det arbete jag har gjort är tillräckligt väl utfört för att fungera även för dem med juridisk utbildning. Och att jag inte sprutnyser på någon. Eller. Det kan väl vara plan B.
Vår Rasputin, hittekatten från Estland, är ett matvrak. Inte så att han äter mycket – vilket han förstås gör – utan att han äter först och tänker sen. Det är helt omöjligt att lära honom att inte gå upp på bord och bänkar i köket (de andra katterna har åtminstone vett nog att vänta tills vi lämnat rummet) och han både plockar bröd ur skåpen och tuggar sig igenom påsar och förpackningar samt gräver ur soptunnan och komposthinken med jämna mellanrum. Allt det här är förstås bara träning i förebyggande syfte, utifall att det en dag skulle behövas, för våra katter har alltid en skål med god mat framme så egentligen är han inte hungrig. Jo, vi har förstås försökt med allt. Att spruta vatten på honom – eller ens hälla vatten över honom med en hink – är metoder han är villig att genomleva för att få snatta någons skinkmacka. Och det är inte ens så att det hjälper att duka undan noga efter sig och sätta lock på brödkorg och soptunna, så att han liksom skulle lära sig att det inte finns något där att hämta. Nej då. Det bekymrar nämligen inte honom nämnvärt att man till exempel håller sin skinkmacka i handen när han snattar den. I går satt jag vid köksbordet och läste när jag hörde ett ljudligt slafsande precis bredvid mig. Rasputin (som är laktosintolerant, tjohopp) stod precis bredvid mig och slaskade i sig vad som var kvar i Tildas skål med frukostflingor. När jag slet tag i hans nackskinn och vände upp honom för att gräla på honom fullkomligt plaskade det av stulen mjölk i hans mustascher och tungan for som en jojo.
Har ni varit på Salutorget i Helsingfors tillsammans med alla måsarna och försökt äta en glass? Så är det att leva med Rasputin. Antalet gånger han har fastnat med huvudet i kylskåpsdörren är fler än jag kan räkna.
Igår när det var dags att avmaska katterna fick jag för en gångs skull uppleva fördelen. Medan jag i timmar fick trixa med de andra katterna åt Rasputin upp sin tablett utan att blinka och hade vi inte låst in honom i ett annat rum hade han säkert ätit upp de andra katternas medicin också. Han tror fortfarande att det var han som lurade av mig en bit prydligt rullad skinka. Sucker.
Förutom att man kan fynda allsköns spännande grejer på vår vind så går vi emellanåt på loppis. Visst letar vi efter specifika saker (som till exempel ett vräkigt stort köksbord i björk), men det är också ganska trevligt att bara gå runt och titta på vad folk säljer.
Den här tekannan föll jag pladask för. 10 euro ville någon ha för den, vilket jag som den kräsna loppisshoppare jag är tyckte var i mesta laget. Därför ställde jag först tillbaka den på hyllan och gick vidare, men efter att inte riktigt ha kunnat släppa tanken på den efter att ha kollat igenom alla andra bord fick den slutligen komma med hem.
Under har någon skrivit sina initialer och årtalet 1922. Dekorationerna ser handmålade ut, och gissningsvis var det C.B. som målade dem för drygt 90 år sedan.
Primulor hör våren till. Jag fyller huset med dem, och särskilt de gula eftersom de doftar bäst. När de vissnat ner bär jag ut dem till lillstugan. Där ska de få stå och vänta på att det går att gräva i rabatterna, då jag tänkte prova att plantera ut dem.
Tulpaner blir det också en hel del. Jag hade ingen vas, så de här står i en avskuren pet-flaska med ett sidenband på. Så nära DIY-pysselblogg vi kommer att komma, så se det som ett exklusivt pysseltips. Stolen hittade vi på vinden, och den lilla skålen är en emaljerad skål tillverkad i Jugoslavien anno dazumal. Hittade den på Sisustus Ometta. 
Jag fick en fråga från Britt-Mari. Hon undrar när man började läsa/forska i genushistoria på universiteten i Sverige. Genushistoria började som kvinnohistoria på 60- och 70-talen. Kvinnohistoria föddes ur behovet av att skriva socialhistoria och hör nära samman med exempelvis arbetarhistoria. Tidigare historieskrivning hade varit inriktad på politisk historia i form av årtal, krig och kungar. Under första hälften av 1900-talet hände mycket med historieskrivningen och det föddes ett antal nya ”skolor” beträffande hur man skulle skriva historia, vad som var relevant och viktigt och vad som driver samhällen. Kvinnohistoria som ämne hörde förstås ihop den feministiska rörelsen, men den var också ett barn av sin tid i den bemärkelsen att historieämnet som sådant utvecklades enormt vid den tiden.
Ämnet växte fram med de kvinnor som studerade historia allteftersom dessa kvinnor klättrade uppåt i universitetshierarkin och fortsatte att ha kvinnors historia som objekt. Det var förstås inte alls populärt i början, men i takt med att fler och fler anslöt sig till de forskare som redan forskade i kvinnohistoria växte ämnet likväl. Det kvinnohistoriska seminariet i Göteborg var ett av de första, och det finns fortfarande kvar som ett betydande seminarium. Den första professorn i kvinnohistoria i Norden är Gunhild Kyle, som utnämndes 1984. Då fanns det alltså också ett uttalat kvinnohistoriskt seminarium – det vill säga en samling studenter som alla forskar i kvinnohistoria.
Riktigt när kvinnohistoria blev genushistoria är svårt att säga. En del anser fortfarande i dag att de sysslar med kvinnohistoria, många andra (jag, till exempel) tycker att genus är ett betydligt bättre begrepp eftersom det visar att vi inte bara sysslar med kvinnornas historia utan med historia ur ett genusperspektiv. Begreppet genus lanserades i Sverige av Yvonne Hirdman (som numer är professor i historia i Stockholm), som också talar för att kvinnohistoria inte bara handlar om vad kvinnor gjorde utan ska problematisera kön. Det betyder att man inte bara ska beskriva vad kvinnor (eller män) gjorde utan göra det utifrån att de var just kvinnor (eller män).
Den som vill läsa mer om Gunhild Kyle och den tidiga kvinnohistorian kan göra det här!
Hit och dit och tillbaka igen 