Månad: juni 2021

Vardagslivet

Varför mitt hår är ganska rött

Charlotte5 kommentarer

Jag brukar alltid boka följande tid hos frissan när jag är där eftersom jag vet att jag glömmer bort det annars, så nu gick jag liksom mest och väntade på att det skulle bli dags för uppfräschning. Men dagen kom inte och med stigande oro gick jag igenom min kalender. Ingen bokad tid.

Så jag tittade förbi hos frissan för att kontrollera vilken tid det var. Även hon mindes att vi i vanlig ordning hade bokat en tid. Även hennes kalender var dock tom. Eller ja. Egentligen var den ju överfull. Bara inte med någon tid till mig.

”Du kan ju nog fixa till utväxten själv”, sa hon lite tröstande efter att ha konstaterat att hennes första lediga tid var två månader in i den dåvarande framtiden. ”Det är inte så svårt.”

Och jag har ju färgat håret själv förr liksom. Fast det var i tonåren. Så jävla svårt kan det ju inte vara!

Det är lite oklart om det är så att jag har högre standard på hur mitt färgade hår ska se ut än vad Charlotte 14 år hade, eller om Charlotte 14 år hade en talang Charlotte lite fler år alldeles uppenbart saknar. Badrummet såg ut som om någon utfört ritualmord. Min nacke, panna och vänster öra såg ut som om de i så fall deltagit. ”Torka omedelbart med fuktig trasa om det kommer på huden” betyder visst omedelbart och inte ”när du gjort färdigt sektionen du håller på med”. (Jo, jag delade in håret i sektioner, man har väl sett på Brad Mondo herregud!)

Först försökte jag att bara liksom förbättra utväxten. Även med en synnerligen generös tolkning av ordet förbättra var det dock inte vad jag gjorde. Så jag köpte ett par lådor färg till för har man redan fuckat något kan man lika gärna göra det ordentligt. Visdomsord.

Försök nummer två hade eventuellt gynnats av att jag läst instruktionerna tillräckligt noggrant för att blanda blekningsmedlet i developermedlet, men det förblir en gissning. Slitet blev det iallafall, så någon sorts gift måste det ha varit i de flaskor jag faktiskt använde. Ja, och rött är det. Väldigt rött. Och topparna är blonda.

Det är, utan konkurrens, den mest ojämna färgning jag någonsin sett. Nyanserna är… en smula märkliga, och det bruna i mitt hår passar precis lika bra ihop med den orangeröda färgen som brunt och orangerött brukar passa. Det finns avgjort en hel vetenskap kring det här med färger – både beträffande teknik och skalor – som jag inte behärskar. Alls.

Men det känns också väldigt hemtamt. Jag tittar mig i spegeln och tänker att jaha, nu bidde det så här då. Och mitt hår är lika märkligt missanpassat och rebelliskt som jag är. Ganska slitet, men färgglatt. Så att säga.

Nyhetsplock

Den mentala bördan

Charlotte7 kommentarer

Det finns ju jättemycket som jag tycker är superbra med genusforskning, men ibland ramlar jag på saker som gör att jag ÄLSKAR genusforskning. Nästan alltid handlar det om när forskningen kan bidra med perspektiv på och terminologi för fenomen som annars inte skulle bli upptäckta. Samma sak är det förstås inom naturvetenskapen: det finns massor med saker som påverkar oss utan att vi vet om det, tills en dag när någon sätter ord på det och visar hur det hänger ihop i större kontexter. Som till exempel gravitationen. Den påverkar mig varje dag (alldeles särskilt tycks den ha påverkat mina boobs sedan jag fick barn) men inte hade jag förstått vad gravitiationen var om inte någon namngett det. Beskrivit. Systematiserat.

Det är likadant med det som på engelska kallas för ”the mental load”, på svenska ofta den mentala bördan. Det är en övergripande term för allt det arbete som läggs ner i hemmet på att planera och organisera. Inte nödvändigtvis att hänga tvätten, men att hålla reda på om det finns rena kläder, vad som behöver tvättas, vilka grader och vilket tvättmedel, huruvida det hinner torka i tid tills personen behöver använda det. Inte nödvändigtvis att laga mat, men att komma ihåg att köpa rätt ingredienser, se till att det blir näringsriktigt, att alla får något de tycker om (åtminstone ibland, så att ingen svälter alltför många dagar), bra variation, de tillbehör som behövs, lagom mängd för morgondagens matlådor, någons allergier. Det är födelsedagar och klädstorlekar och tandläkarbesök och hämta rätt barn på rätt tid (och helst rätt plats).

Inom forskningen har man delat in den mentala bördan i två överlappande kategorier. Den ena är det kognitiva arbetet, som handlar om organiseringen av allt det praktiska som hör ihop med en familj och ett hushåll. Den andra är det känslomässiga arbetet, som handlar om att vårda hela familjens känsloliv – typ trösta, förhandla, uppfostra. Forskning visar också att den här bördan inte bara påverkar kvinnors förvärvsarbetande, utan också är sådan att vi aldrig riktigt kan släppa det. Det skapar en konstant press. Det gör mödrar betydligt mer stressade och olyckliga än fäder. Och ojämn fördelning av hushållsarbete är en avgörande grund för huruvida förhållandet kommer att hålla.

All forskning tyder på att det i heterosexuella förhållanden huvudsakligen är kvinnor som bär den här bördan, även bland par som rapporterar att de medvetet har delat upp sysslor jämnt. Grejen verkar också vara att ingen egentligen tycker att det ska vara på det här viset. Forskning visar i allmänhet att män värderar jämställdhet högt, och tycker att en rättvis fördelning av hushållssysslorna är viktigt. Det bara blir inte så.

Det finns en fransk serietecknare som heter Emma, som har beskrivit just det här, bland annat i en serie där hon kommer hem till en arbetskamrat som står vid spisen och lagar middagen samtidigt som hon sköter om barnen. Till slut kokar middagen över, och mannen som suttit och underhållit gästen, undrar vad hon gjort.

This Comic Nails The Most Exhausting Part Of Being A Mom

Han menar att hon skulle ha bett om hjälp, vilket är något som jag hört påpekas bland mina vänner också. Mannens insats diskuteras ofta i termer av att ”hjälpa till”. Vi börjar komma ifrån tanken på att pappan barnvaktar när han ser efter sina egna ungar, men vad gäller den mentala bördan är det en god bit kvar.

We need to talk about the mental load - Business Chicks

Kvinnan agerar projektledare, men, som Emma påpekar, när hon på sitt vanliga arbete har blivit utsedd till projektledare har det alltid inneburit att hon inte själv längre har deltagit i projektet – det hinner hon helt enkelt inte då.

När (heterosexuella) par hävdar att de delar lika på hushållsysslorna är det i allmänhet en viss sorts tydligt urskiljbara sysslor som avses. Sysslor som kan bli färdiga och kryssas av och som man kan bevisa att man gjort. Den mentala bördan är nästan uteslutande sysslor som märks först när de blir ogjorda och vardagen kraschar.

The Mental Load: A Feminist Comic by Emma

Det är först när vi får ord för att beskriva fenomen som vi kan börja arbeta med dem. Här finns ett system som ingen egentligen tycker är rättvist. Dags att förändra det. Jag tänker mig att det första vi bör göra är att uppmärksamma det, så att ingen kan komma och påstå att det inte visste att det fanns. Det är också viktigt att påpeka att den mentala bördan kan kväva någon utan att partnern varken har tänkt på det, menat det eller förstått. Det är också, tänker jag mig, fullt möjligt att man inte själv förstår vad det är som gör en så vansinnigt trött, som gör att hjärnan tycks vara fullpropppad med information.

Den mentala bördan. Det kognitiva arbetet och det känslomässiga arbetet. Där är termerna vi behöver för att skapa förändring.

Skilsmässor · Vardagslivet

Bitterfällan

Charlotte2 kommentarer

En vän länkade en artikel om en mamma som inte har råd att semestra med sitt barn och skrev att det är sådan bitterfälla att inte ha råd. Och det går rakt in i hjärteroten, för jag vet så innerligt väl hur det är att vrida och vända på slantarna och skrapa bort allt man inte nödvändigtvis måste ha. Alltid billig fryspizza istället för pizzeriapizza när man ska lyxa till det en fredagkväll. Själv dricka bara vatten så att barnen kan få ta läsken. Säga att man inte vill ha glass just nu vid glasskiosken för att man knappt har råd med dem till barnen.

En miljon små, konstanta anpassningar man gör för att försöka unna barnen. För att barnen ska få känna att det finns. Att man klarar det. Att ingenting ska fattas dem.

(och visst vet jag att det alltid fattas när man är barn, även om man har allt så vill man ha mera, men ni förstår säkert vad jag menar)

Och den där bitterfällan, den är så fruktansvärt farlig. Bitterhet äter upp en, förgiftar en och gör en till en sämre människa. Så många gånger har jag tänkt att jag måste akta mig för bitterfällan, dra upp mig från självömkande och att de saker jag måste välja bort trots allt är lyx. Jag har det bra. Fred, frihet, ett hus till och med. Mat varje dag. Många gånger har jag tänkt att jag inte har någon rätt att känna vad jag känner, det där när man liksom fysiskt faller på insidan – som om man normalt bar hjärtat i halsgropen och det sjönk hela vägen ner i skakiga knän – för att det finns så många som har det värre.

Men jag tror också att det finns ett utrymme mellan bitterfällans självömkande och vad som faktiskt är en objektiv snedfördelning. En faktiskt orättvisa. Och jag tänker mig att det finns två lika typiska kvinnofällor här. Den ena är att skilja sig och slungas in i en ekonomisk situation som reflekterar den tid man lagt ner på obetalt hushållsarbete, barn och hem, och i praktiken få hantera hur det står i tämligen bjärt kontrast till den tid någon annan lagt ner på karriär. Den andra är att kalla det för bitterhet att uppmärksamma en orättvisa som man själv utsätts för.

Min egen erfarenhet är att det viktigaste då är att vara snäll mot sig själv. Inte att liksom unna sig en massa saker för (det har man ju herregud inte råd med hello bitterheten igen), utan att sluta klandra sig själv för de egna tunga känslorna. Acceptera dem med samma självklarhet som man accepterar sina medsystrars (använt här i sin könsneutrala form) känslor. Stirra bitterfällan i vitögat och med tillförsikt välja bort.

För man klarar sig. På något märkligt vis. Och det blir bättre.

Nyhetsplock

Vacker som man är whatever

Charlotte3 kommentarer

Ibland när man sitter och skrollar igenom sina sociala medie-flöden för att man borde jobba men liksom inte riktigt orkar så händer det att man får upp någonting som liksom perfekt visar en sak man tänkt ganska mycket på. Som det här inlägget som visades i mitt flöde som någonting algoritmerna (helt felaktigt) trodde att jag kanske skulle tycka om:

Nu känner ju inte jag Kate Winslet så kanske det budskap hon ville förmedla var att alla kvinnor är vackra just som de är, men jag tänker mig att det hon gör är så jävla mycket större och i sin kärna raka motsatsen. Det handlar inte om att visa att kvinnor är vackra, utan om att kvinnor är mer än sitt utseende, att vi ska komma bort från snäva skönhetsideal så att vi äntligen skulle kunna fokusera på saker som kvinnor gör. Kate Winslet är en sjuhelvetes bra skådis. Hennes talang är viktigare än hennes utseende.

Det hjälper ju inte ett skit om vi försöker bredda skönhetsidealen så att alla kvinnor kan få känna sig vackra om vi ändå fortsätter att fokusera på utseendet.

Att inte retuschera en åldrande kvinnokropp i en bransch som är besatt av ungdom och uppbyggd kring ett skönhetsideal så världsfrånvänt att inte ens smärtsamma operationer kan få kvinnor att se ”rätt” ut är en mycket betydelsefull gärning. Skulle vi kunna låta bli att reducera det till ”Yaas, we are ALL so pretty!”?

Vardagslivet

Kaniner kaniner

CharlotteLämna en kommentar

Kaninungarna har äntligen kommit och de är det sötaste som finns! Jag har inte vågat pilla med dem för mycket, fast jag helst inte skulle vilja göra annat, men jag tror att det blev fem små korvar. För stor hud. Sanslöst små öron. Världens mjukaste små nosar.

En baby, snabbt framplockad för en kort fotosession.

De två vuxna kaninerna bor på varsin våning i ett typ tvåvåningshus som jag har plitat ihop av ett gammalt bord en massa jävlaranamma. Darcy, som bor på bottenvåningen, är som ni vet bara sporadiskt instängd i som bur eftersom han bryter sig ut hela tiden. Runt burarna har jag byggt en hage, vilken jag och Darcy tävlar om att säkra och bryta sönder. För tillfället leder jag.

Idag var det Bridgets tur att vara i hagen, men när jag tittade ut från köksfönstret kunde jag inte se henne. Hon är inte rymmaren, så vad kan ha hänt? Hjärtat i halsgropen. Jag går ut för att försäkra mig om att hon är ok, och möts av det här.

Inne i Darcys fortfarande minutiöst tillbommade bur sitter det inte en utan två kaniner. Alltså. Jag vet inte ens vad jag ska säga. Förutom att det är dags att boka tid för kastrering av Darcy. Och skriva in ”fler kaninungar?!?” i kalendern i början av juli.