Skilsmässor · Vardagslivet

Bitterfällan

En vän länkade en artikel om en mamma som inte har råd att semestra med sitt barn och skrev att det är sådan bitterfälla att inte ha råd. Och det går rakt in i hjärteroten, för jag vet så innerligt väl hur det är att vrida och vända på slantarna och skrapa bort allt man inte nödvändigtvis måste ha. Alltid billig fryspizza istället för pizzeriapizza när man ska lyxa till det en fredagkväll. Själv dricka bara vatten så att barnen kan få ta läsken. Säga att man inte vill ha glass just nu vid glasskiosken för att man knappt har råd med dem till barnen.

En miljon små, konstanta anpassningar man gör för att försöka unna barnen. För att barnen ska få känna att det finns. Att man klarar det. Att ingenting ska fattas dem.

(och visst vet jag att det alltid fattas när man är barn, även om man har allt så vill man ha mera, men ni förstår säkert vad jag menar)

Och den där bitterfällan, den är så fruktansvärt farlig. Bitterhet äter upp en, förgiftar en och gör en till en sämre människa. Så många gånger har jag tänkt att jag måste akta mig för bitterfällan, dra upp mig från självömkande och att de saker jag måste välja bort trots allt är lyx. Jag har det bra. Fred, frihet, ett hus till och med. Mat varje dag. Många gånger har jag tänkt att jag inte har någon rätt att känna vad jag känner, det där när man liksom fysiskt faller på insidan – som om man normalt bar hjärtat i halsgropen och det sjönk hela vägen ner i skakiga knän – för att det finns så många som har det värre.

Men jag tror också att det finns ett utrymme mellan bitterfällans självömkande och vad som faktiskt är en objektiv snedfördelning. En faktiskt orättvisa. Och jag tänker mig att det finns två lika typiska kvinnofällor här. Den ena är att skilja sig och slungas in i en ekonomisk situation som reflekterar den tid man lagt ner på obetalt hushållsarbete, barn och hem, och i praktiken få hantera hur det står i tämligen bjärt kontrast till den tid någon annan lagt ner på karriär. Den andra är att kalla det för bitterhet att uppmärksamma en orättvisa som man själv utsätts för.

Min egen erfarenhet är att det viktigaste då är att vara snäll mot sig själv. Inte att liksom unna sig en massa saker för (det har man ju herregud inte råd med hello bitterheten igen), utan att sluta klandra sig själv för de egna tunga känslorna. Acceptera dem med samma självklarhet som man accepterar sina medsystrars (använt här i sin könsneutrala form) känslor. Stirra bitterfällan i vitögat och med tillförsikt välja bort.

För man klarar sig. På något märkligt vis. Och det blir bättre.

Nyhetsplock

Vacker som man är whatever

Ibland när man sitter och skrollar igenom sina sociala medie-flöden för att man borde jobba men liksom inte riktigt orkar så händer det att man får upp någonting som liksom perfekt visar en sak man tänkt ganska mycket på. Som det här inlägget som visades i mitt flöde som någonting algoritmerna (helt felaktigt) trodde att jag kanske skulle tycka om:

Nu känner ju inte jag Kate Winslet så kanske det budskap hon ville förmedla var att alla kvinnor är vackra just som de är, men jag tänker mig att det hon gör är så jävla mycket större och i sin kärna raka motsatsen. Det handlar inte om att visa att kvinnor är vackra, utan om att kvinnor är mer än sitt utseende, att vi ska komma bort från snäva skönhetsideal så att vi äntligen skulle kunna fokusera på saker som kvinnor gör. Kate Winslet är en sjuhelvetes bra skådis. Hennes talang är viktigare än hennes utseende.

Det hjälper ju inte ett skit om vi försöker bredda skönhetsidealen så att alla kvinnor kan få känna sig vackra om vi ändå fortsätter att fokusera på utseendet.

Att inte retuschera en åldrande kvinnokropp i en bransch som är besatt av ungdom och uppbyggd kring ett skönhetsideal så världsfrånvänt att inte ens smärtsamma operationer kan få kvinnor att se ”rätt” ut är en mycket betydelsefull gärning. Skulle vi kunna låta bli att reducera det till ”Yaas, we are ALL so pretty!”?

Vardagslivet

Kaniner kaniner

Kaninungarna har äntligen kommit och de är det sötaste som finns! Jag har inte vågat pilla med dem för mycket, fast jag helst inte skulle vilja göra annat, men jag tror att det blev fem små korvar. För stor hud. Sanslöst små öron. Världens mjukaste små nosar.

En baby, snabbt framplockad för en kort fotosession.

De två vuxna kaninerna bor på varsin våning i ett typ tvåvåningshus som jag har plitat ihop av ett gammalt bord en massa jävlaranamma. Darcy, som bor på bottenvåningen, är som ni vet bara sporadiskt instängd i som bur eftersom han bryter sig ut hela tiden. Runt burarna har jag byggt en hage, vilken jag och Darcy tävlar om att säkra och bryta sönder. För tillfället leder jag.

Idag var det Bridgets tur att vara i hagen, men när jag tittade ut från köksfönstret kunde jag inte se henne. Hon är inte rymmaren, så vad kan ha hänt? Hjärtat i halsgropen. Jag går ut för att försäkra mig om att hon är ok, och möts av det här.

Inne i Darcys fortfarande minutiöst tillbommade bur sitter det inte en utan två kaniner. Alltså. Jag vet inte ens vad jag ska säga. Förutom att det är dags att boka tid för kastrering av Darcy. Och skriva in ”fler kaninungar?!?” i kalendern i början av juli.