Vardagslivet

Bebis

Vi kämpar på här hemma, allihopa. Ikväll anländer en ung mamma, god vän till E som redan bor här, tillsammans med sin baby men de stannar bara några dagar. Det är så otroligt spännande med dessa små inblickar i andras livsöden. Sådant som man som humanist trots allt brinner för. Omständigheterna är förstås inte optimala, men det kan man ju inte göra så mycket åt.

Vi har ju inte riktigt något gemensamt språk men hackar oss fram med de ord vi har och det går faktiskt oftast ganska bra. Vi delar tillräckligt mycket som inte är rotat i lingvistik för att kunna förstå varandra. Till exempel har kaninen Bridget äntligen fått sina ungar och jag och E har hjärtinnerligt fröjdats över småttingarna. Vi pratar, på förekommen anledning, ganska mycket om barn och hur det är. Hennes son som nu äntligen har haft förstånd att lämna hemstaden, vilken stått under konstant bombardemang i flera dagar. Tonårsbarn som mest vill sitta på sitt rum med telefonen och äta mat som är något annat än det man lagat. Små barn som äter vad som helst.

Idag pratade vi om skillnaden mellan första barnet och tredje barnet. E konstaterade krasst att om det första barnet äter kattmat så blir man som mamma helt hysterisk och orolig och härriminguuuud för barnet kan ju bli sjuk. Med tredje barnet betraktar man det snarast som kattens problem. Det klingar på något vis bekant.

En vecka gamla. Snart, snart öppnar de ögonen.
Historikerns historier

Qvinnans bättre uppfostran

Jag tror inte ens att vi pratat om det, men jag håller alltså på att skriva en historik för Fruntimmersföreningen i Helsingfors. Föreningen firar nämligen ansenliga 175 år nästa år.

Just nu är det, till min stora förtjusning, en hel del arkivarbete. Jag hade nästan glömt hur mycket jag uppskattar det! Känns både metaforiskt och rent praktiskt som att komma tillbaka till rötterna, att gräva i arkivet. Jag. Älskar. Historia.

En av många saker som den här föreningen ordnade var en skola för fattiga flickor. Det hörde lite till att fruntimmersföreningar skulle grunda skolor nämligen. Därför diskuterades saken också ganska flitigt i dagspressen. I tidningen llmarinen kommenterade man saken så här:

”Allt som underrättar om att något förnuftigt och godt göres för qvinnans bättre uppfostran, är ett verkligt evangelium för menskligheten. Från det hållet kom fallet; derifrån måste ock upprättelsen komma. Mycket har skrikits om det första; allt för litet gjorts för den sednare. Man bråkar mycket med att få lärda män; men för qvinnornas uppfostran till kunnighet, duglighet, sinnesstyrka lägges sällan strå i kors.”

llmarinen no 24, 26 mars 1851

Detta alltså som en uppmuntrans ord, för att stötta kvinnor att lägga ifrån sig ”okunnighetens, veklighetens, flärdens, försoffningens tunga ok.”

Det var försvinnande lite skillnad på att hjälpa och att stjälpa där vid mitten av 1800-talet.

Nyhetsplock

Inget förvånande i utbrända mammor

Genom mina fantastiska studenter blev jag uppmärksammad på en artikel om en undersökning, den senare nyligen publicerad i Journal of Cross-Cultural Psychology. Artikeln handlar om det förvånande i resultatet att mammor är mer utbrtända i länder med högre jämställdhet. Här sitter jag med min kaffemugg och känner mig inte speciellt förvånad alls. Tvärtom har väl de flesta tidigare studier också pekat åt samma håll. För kvinnor som har barn i heterosexuella parföhållanden i teoretiskt jämställda länder är utmattning legio.

(det var också forskarnas hypotes att mammor skulle vara mer utbrända, så jag vågar gissa på att det mest var mediefolk och Vanligt FolkTM som var förvånade)

Jämställdheten innebär ju trots allt inte att män nödvändigtvis tar ett större ansvar utan att kvinnor har fått tillgång till samma sfärer som män. Kvinnor kan också få skaffa sig en högre utbildning, göra karriär och jobba sig halvt fördärvade. De ska bara se till att sköta barnen samtidigt, om de får sådana. I Finland är det sex procent av fäderna som tar ut föräldraledighet. Jämställdheten finns inte inom familjen.

Sedan tillkommer förstås det där som vi brukar prata om, med att det är kvinnor som också utför nästan allt emotionellt och kognitivt arbete som rör familjelivet. Planera alltifrån veckans matsedel till barnens utklädnader på dagis. Se till att det finns rätt storlek på hela och rena plagg, rätt barn till rätt plats på rätt tid. Födelsedagar, fan och hans moster. Trösta. Uppfostra. Ni vet ju. Den mentala bördan. Vi har pratat om det förr.

En intressant, om än inte förvånande, detalj av den här undersökningen är att höga personliga jämställdhetsideal är en mycket viktig faktor. Det handlar alltså inte bara om mammor i ett generellt jämställt samhälle som fastnat i värderingar de inte kan relatera till och egentligen bara skulle vilja att mannen var den som tog hem baconet medan hon skötte småttlingarna och hade maten färdig till klockan fem. Nej, kvinnor som värderar jämställdhet högt är utbrända.

I andra, liknande studier som inte har fokuserat enbart på mammor har man kunnat konstatera att pappor också lider av utbrändhet i sitt föräldraskap, och att det i regel är värre för pappor när det händer. Pappor hamnar i större utsträckning i de allvarligare kategorierna, när utbrändheten leder till att man distansierar sig från barnet, negligerar det eller underhåller tankar på att ge upp hela grejen. Viktigt att observera där är förstås att även om effekten på pappor som blir utbrända i sitt föräldraskap är större så är det en effekt mätt endast i förädraskap – inte exempelvis sjukskrivningar och mentala problem som vi vet är effekten på kvinnor.